Jag kan spendera timmar med att fylla i papper för att kunna stanna lagligt här samtidigt som jag frågar mig själv varför, varje gång jag inser hur jäkla svårt det är. Det här är ett land utan immigrationskontor, med telefonnummer som inte längre är i service och när man väl lyckats hitta rätt telefonnummer och efter labyrinter av automatiska talsvar tror att man kommit till en riktig människa så visar det sig att de inte tillämpar telefonköer. Ring en annan gång PIIIIIIIP.
Jäkla U-land.
När killarna i källarlägenheten försöker få igång värmen och det börjar lukta gas i hela huset känner jag mig ännu mer tveksam.
Men sen kan jag vakna mitt i natten och veta precis vad jag måste göra, hur boken hänger samman, hur antihjäten ska slå tillbaka i sista stund. Eller stå på jobbet, hacka tusen kilo salsa och plötsligt förstå hur orden passar ihop, strukturerna som kan ta henne vidare in i nästa kapitel.
Jag kan stå utanför Konstmuseet downtown och tänka på vad en vän berättade om den här staden; hur stadsplanerarna såg till att det inte skulle finnas något utrymme för protester. Det finns inga naturliga mötesplatser i den här staden och när de palestinska flaggorna fyller trottoaren där det i en normal stad legat ett torg så blir poliserna tvungna att stänga av gatan istället.
Det spöregnar medan dödstalen stiger. Vi är inte tillräckligt många tänker jag men blir lite varmare när jag hör om Stockholms 12 000.
Sen sätter jag mig ner och skriver.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Jag hittade din blogg idag. Läste den där dikten "vad ska vi göra med varandra" flera gånger. Vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva mina känslor när jag inte är säker på vad det är jag känner. Den är fin. Så himla fin fin fin. Din blogg med. Ska läsa igenom hela den imorgon, kanske redan inatt, för när man har skaffat sig dåliga sovvanor har man plötsligt hela natten att leva.
Och ingen kommenterar längre. Om inte man kan vinna gratisprylar eller har senaste it-grejen. Så jag kommenterar, även om jag inte vet vad jag egentligen vill säga. Du skriver underbart och jag hoppas boken växer.
Tack E. Boken växer, men väldigt långsamt. Men det som är bra är att eftersom jag borde skriva på den så känns det plötsligt mycket roligare att skriva dikter istället. Så man kanske skulle kunna säga att jag är produktiv i min oproduktivitet. tack igen, det betyder mycket att du kommenterar.
Bra skrivet! Beklagar sorgen.
Skicka en kommentar