Bild > Ord

Någonting med postkod och gatunummer

Jag packar mina väskor. Imorgon tar jag tåget till Malmö för urnsättning av Mormor och Morfar. När jag kommer tillbaka till Stockholm ska jag flytta igen. Denna gången blir det tre månader i Tumba, sen får vi se om jag hittar någon annan stans att bo. Jag är förbannat trött på det.

Det senaste året har jag flyttat fem gånger, det här blir den sjätte. Mina möbler finns i ett källarförråd i Bersjön, mina kläder i ryggsäckarna som jag släpar mellan städerna och mitt hjärta är nog ärligt talat kvar i Vancouver. Jag vill ha någonstans att kalla hemma som inte är ett land eller en stad eller den riktning som man just då befinner sig i. Någonting med postkod och gatunummer. En adress där jag kan stanna tillräckligt länge för att det ska vara lönt att lära sig adressen, dit jag kan få min post och slippa ringa min syster, min bror, Emelie, Jenny eller Isaac för att kolla om det kommit några brev. Någonstans där jag kan packa upp böckerna ur flyttlådorna, där rastlösheten blir en promenad i ett bostadskvarter jag känner igen.

Så, erbjudandet om att få bo med en av Sveriges just nu mest flexibla kallskänkor står kvar. Jag är riktigt jävla bra på att göra räkmackor och mina äppelpannkakor med kardemumma är högst beroendeframkallande. Om tre månader blir jag bostadslös igen.

Någon?

V 22

Dagarna går för snabbt. Vi förlänger dem in i natten med fester, pubkvällar och promenader över broarna i den här staden. Ibland sitter vi i varandras lägenheter och pratar om hur man gör för att vara ärlig mot sig själv, om det ens går. Andra kvällar sitter vi mittemot varandra på nån krog med ölen i handen och promillen i blodet och den där jävla pulsen pulserande inuti, som säger att man snart kommer begå ett stort misstag men att det kommer vara värt varenda sekund.

Sen kommer man hem på fyllan och tänker att man borde skriva ett blogginlägg om att man inte borde blogga på fyllan. Så gör man det.

Man borde inte blogga på fyllan.

Att ta huvudrollen

På tunnelbanan hem tänker jag de orden så tydliga att det verkar omöjligt att jag ska ha glömt bort dem när jag väl kommer hem,

självklart är det just det jag har gjort när jag slår igen dörren och Isaacs tunga andning tystar alla frågor om hur fan man gör för att nå fram. Svaren?
Någonting såhär var det;

jag vill tappa kontrollen över
det som är vi, när jag säger att
jag blivit så jävla kär i dig att jag måste
kasta ut huvudrollsinnehavaren i min roman
och ersätta honom med dig



den känslan och ikväll, ingenting mer.

Tillsammans kan vi inte vara ensamma

Jag möter upp Gun vid Sockenplan, klockan är 5.50 och det blev aldrig riktigt mörk igår natt. Solen står redan så högt att jag blir tvungen att ta av mig jackan och förbanna mitt val av skor. Pollenhalterna attackerar mig som en lättare förkylning, samma sorts trötthet av medicinerna, halsont och hosta.

Gun berättar något om hur det är att jobba som förskolärare och jag håller tröttheten på avstånd med någonsorts upprymdhet. Vi ska bege oss till Södersjukhuset och dela ut valmaterial inför Europaparlamentsvalet den 7e. Det är inte det att det är jättekul att gå upp i ottan för att dela material, det är inte det att jag får pengar så att jag kan köpa mer antihistaminer, för det får jag inte.

Uppe vid sjukhuset tänker jag att det handlar om att ta tillbaka lite av den makten de tar ifrån oss, att återerövra lite av sitt människovärde. Det som de tar varje gång de tror att de kan göra det sämre för oss utan att vi ska protestera, det som försvinner sakta sakta varje gång vi inte vågar säga emot när de inte tar in vikarier när våra arbetskamrater är sjuka, det som känns som bortblåst när våra fackförbund och ombudsmän sviker oss.
Det handlar om att ta det tillbaka, idag genom att säga att vi fan inte accepterar ett samarbete som i grundlagen skriver in vilken politik som ska föras, att de tar vår demokrati ifrån oss.
På arbetsplatserna kan det handla om att tillsammans med arbetskamraterna bestämma sig för att facket ska vara till för oss, inte för att ombudsmännen ska ha löner eller att arbetsgivaren ska ha någon att samarbeta med, utan för att vi ska kunna ta tillbaka vårt människovärde. Bestämma sig för det och känna den styrkan.

Så, när vi ett par timmar senare är tillbaka på Sockenplan med trycksvärta på händerna och solen i ögonen och där får en tidning stoppad i handen så kanske vi inser något. När vi viker upp den och lyfter blicken för att se att det är samma tidning som vi delat ut så är den där upprymdheten det jag kan känna när jag inser att vi inte är ensamma eller svaga eller trötta. Vi är många vi är starka och vi är organiserade.
Att tillsammans kan vi inte vara ensamma.


Jag tänker rösta på Vänsterpartiet den 7e juni.
Vi ska inte vara med i några samarbeten som lagstiftar bort demokratin. Punkt.

Jag vill följa

Bibliotek är något väldigt väldigt fint. Utan biblioteken hade jag inte haft råd att läsa, så enkelt är det. Vi behöver mer pengar till biblioteken, så att vi kan hålla öppet senare om kvällarna, inte stänga på söndagar när folk är lediga och har tid och kanske ork att gå till biblioteken. Fler böcker, friare utlåning, bättre öppettider. Ljudböcker, film och musik till utlåning över nätet. Och som sagt, längre öppettider, så att jag inte behöver gå hem nu.

Vart pengarna ska tas ifrån? Tills löneskillnaderna är utjämnade så besvarar jag inte den frågan. Men ett exempel är från H&M ägare Stefan Persson som köpt en hel by i Skottland.


Det här är ett exempel på en bra dikt man kan hitta på ett bibliotek.


Jag vill följa av Siv Arb


Jag vill se
själens händelser framkallade i ljuset
De små förskjutningarna
av det dystra perspektivet tydliggjorda
Det som förändrar oss höjt till skyarna
och fallande mot jorden likt efterlängtat regn

Jag vill höra
det lågmälda talet uppmärksammat
och omvandlat till berättelser
om att vi och några fler orkar gå vidare
från det förflutna till det närvarande

Och för att komma från det närvarande
till det kommande
har vi några som vi måste följa;
De som talar mot förtrycket
De som talar för växande
De som talar mot slaveri
De som talar för befrielse

Jag vill följa
det fagra talet om att den utlovade
socialismen är möjlig att genomföra.

Hemsidan och Avanti video

Minns ni på nittiotalet, då man hade Lunarstorm istället för Facebook och hemsida istället för blogg?

Min vän Olof har byggt en hemsida till mig och inte nog med det; han har dessutom gjort videon här nedanför. Den första av ett par. Jag tycker om Olof, inte bara för att han är mycket bättre på att promota mig än vad jag själv är utan också för att Olof är en av de smartaste människorna jag känner.

Den här bloggen har förändrats mycket sen vi drog igång för nästan två år sen. Då skulle jag inte kunna drömma om att vara med på bilder eller i videos här, ännu mindre gå ut med mitt namn. Mest eftersom jag var rädd att jag skulle förlora mitt jobb. Efterhand har det blivit svårt att hålla den linjen. Under min tid i Vancouver var det ganska irrelevant om folk visste vem det var som skrev eller inte och nu känns det fånigt att vara hemlig, de flesta vem redan vem kallskänkan är i alla fall. Så, hej allihopa, jag heter Jenny Wrangborg och det här är min hemsida;


www.jennywrangborg.se

I den här dikten

Läsningen

Jag ska vara med på Kultival.

Jag ska vara med på en kulturfestival som heter Kultival. Det är på tisdag 26 maj klockan 18.00 på Impro&co Hagagatan 42. Jag läser vid åtta och kommer väl hålla på i tio minuter är det tänkt. Kom gärna och spana!

Tillsammans

Dagarna spenderas på biblioteken, vid skrivbordet och i avståndet mellan tunnelbanestationerna.
Hur många böcker jag än tar med mig för att lämna igen så lämnar jag alltid biblioteken med fler böcker, längre kvitton och tyngre väska än när jag kom dit. Men också med fler fyllda sidor i skrivblocket.

Det känns lite som om jag försöker ta igen den tiden som kallas "fritid" mellan två arbetsdagar. Den tiden efter åtta timmar på språng mellan kassan och kallskänken som gör att man kommer hem och inte orkar göra någonting annat än att vänta tills klockan blivit tillräckligt mycket för att man ska kunna gå och lägga sig så att man orkar med dagen efter också.
Jag lever så billigt jag kan för att hinna med så mycket som möjligt på pengarna jag har kvar.

Nu har jag tiden, men framför allt orken, att läsa. Jag lånar Brecht, Neruda, Petter Bergman, Stig Sjödin, Lars Forsell och undrar sen var kvinnorna håller hus. Det får bli morgondagens projekt.
Samtidigt skriver jag mer än någonsin, mest om arbetet, en del om rastlösheten men även om något som får mig att drömma drömmar om att jag skäller ut Olof Palme. Mer om det en annan dag.

Jag möter upp A ute i Svedmyra och med pizzan, chipen och colan säger han att han ska motivera mig att börja träna. Jag lyckas få ur honom cirka fem ord som han som före detta vårdbiträde använde på jobbet.

Nu skulle jag vilja ha er hjälp, jag vill ha ord specifika för ert yrke. Tekniska eller slang som kanske bara ni på ert jobb eller i er bransch förstår. Arbetsuppgifter, redskap eller namn på saker. Minst tre till varje yrke. Mina skulle te x kunna vara stimmkittel, mice an place och bongmaskin. Hjälper ni mig så kan vi skriva färdigt en av dikterna påbörjade mellan tunnelbanestationerna tillsammans, det hade varit häftigt.

Kökets mest användbara instrument

Jag tror jag fått jobb, kanske, så jag tänker att det är bäst att vi fräschar upp våra kökskunskaper. Efter ett par månader med nästan enbart skrivande är det dags att kavla upp armarna, knäppa kockrocken och ställa i ordning mice an placen.

Kökslektion 1.

Först ut är kökets mest användbara instrument: Mandolinen

Den kan man inte spela Bruce Springsteen-låtar på, men väl skiva och strimla snabbt som fan. Mycket användbar till att skiva potatis, morötter, hårdare frukter osv osv i all oändlighet. Mandolinen vill man inte använda i för pressade situationer, då är det lätt hänt att fingerspetsarna åker med. Jag ger mandolinen fyra köksknivar av fem möjliga. Ett utmärkt exempel på ett verktyg som förenklar köksarbetet. Och det gillar vi, såklart.

Liseberg 2005

Hon hade satt sig ner på knä,
med diskborsten förlängt sin kropp ner i golvbrunnen och
allt som krävts var att den gamla fritösen lossnat
från sina rostiga fästen och hur den likt en blixt kom farande mot henne,
livsfarligt metallisk,
med oljan som förut på sekunder förvandlat potatis till pommesfrites
nu plötsligt gjort henne till ett monster.
Lika snabbt,
men knappast lika smärtfritt.

Bergsjön

Det är konstigt. Mina möbler står kvar i lägenheten som min syster nu ska flytta in i. När jag öppnar ytterdörren luktar det fortfarande likadant; en svag doft av mögel från fuktskadan i badrummet, samma ljus som lägger sig över parketten när jag drar upp persiennen.

Jag är trött på att flytta runt mellan vänner i andra hand, med andras böcker i bokhyllan, andras minnen i skrivbordslådor och främlingar som ler mot mig från korten på väggarna.

Det är inte sakerna jag saknar, men att ha någonstans att kunna ställa dem, ett hem.

Stockholm, du måste släppa in mig nu, annars flyttar jag tillbaka.

Trainsong

Jag kommer hem med promillen pumpande i blodet och känslan av att någonting måste hända snart. Någonting måste släppa in mig.
Isaac sover i vardagsrummet och vid en dator på andra kusten sitter min syster, enäggstvillingen som jag inte träffat sen jag kom hem från Vancouver. Så länge att det känts som om vi fortfarande befinner oss på olika kontinenter.

Morgonen efter vaknar jag med ett bokningsnummer nerklottrat på baksidan av en räkning och en halvpackad väska vid dörren. Det är dags att lämna den här staden nu.

Tåget tar mig genom Sverige med sina tysta sjöar, öppna fält. Vi stannar vid varje station, har ingen brådska genom det här landet. Det står en liten pojke och tittar på mig i gången vid mitt säte. Han svarar inte när jag säger hej men ler lite generat när jag ler mot honom. Sen hämtar han sin leksaksbil och visar stolt upp den.

Jag skriver alltid bäst på tåg. Det är som att titta på teater och kunna stjäla handlingen rakt av, så många landskap, människor. Så mycket riktning.
Tänker att om jag lyckas sälja en av alla dikter jag skrev mellan Stockholm och Göteborg så kan jag köpa tre nya sistaminuten-biljetter. Ta mig tillbaka till Stockholm och vidare.

På tåg tänker jag klart och jag bestämmer mig för lite saker, som att låta manuset vila. Kalla mig min egen värsta fiende, men jag är inte nöjd, alls. Mellan Alingsås och Göteborg fattar jag beslutet, jag låter det vila lite och ägnar mig åt annat ett tag. Så får vi se.

När jag går av tåget går pojken bredvid mig men jag glömmer bort honom när jag ser henne på håll. Systern. Eller leende och jag är hemma igen.

Tacksamheten

Platschefen går förbi. Han stannar upp lite så där “förresten” och ber en följa med in på kontoret. Drar ett skämt på väg bort genom kassalinjen. Nickar mot stolen framför skrivbordet och säger kanske nått om vädret medan han själv sätter sig på andra sidan.
“Ja, så var det ju det där med din anställning; det finns tyvärr inget jobb för dig här mer.”
Ditt “V-va?” Inte kan du ha hört rätt, ni letar ju efter mer personal, du jobbar ju skiten ur dig varje dag med ett leende på läpparna.
“Va?!” Med paniken i bröstet, räkningarna innanför lägenhetsdörren, socialen vid Redbergsplatsen. Ilskan i tårarna nerför dina kinder.
“Nu får du lugna ner dig. Vi behöver faktiskt inte motivera varför, du är bara extraanställd”


Jag får ett mail. Det är från någon som heter Sofia.
Jag har aldrig träffat Sofia men det är tydligt att vi står på samma sida om något stort som vill få ner oss på knä. Hon skriver till mig att hon i fredags fick veta att hon inte får jobba kvar som cafébiträde på Café Condeco, som tillhör samma koncern som caféet Evas Paley, där jag jobbade i nästan två år.
Sofia skriver att hon fick gå med orden "vi behöver inte motivera varför, eftersom att du var extraanställd".
Hon fortsätter ”Jag ställde upp på övertimmar. Jag log mot kunderna. När jag kom hem ringde det i ofta öronen pga ljudnivån. Jag tog smärtstillande för att kunna somna efter ett arbetspass. Jag är beroende av att ha ett arbete i sommar och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Det är kanske bara att bryta ihop(…) “

Jag känner hennes panik.
Jag kände den när jag fick gå från Chalmers efter att vi lyckats få ut vår övertidsersättning. Det värsta är att man inte ens behöver kräva något som man redan har rätt till för att arbetsgivarna ska bli rädda, det räcker med att man inte orkar le varje gång någon säger åt en att jobba snabbare.
Sofia hittade mig genom mina beskrivningar av mina år på Evas Paley. Hon skriver att hon inte vill att det här ska fortsätta, att det måste få ett slut. Och jag kan bara hålla med henne.

Det sägs att vi som vill ha ett rimligt arbetstempo, respekt, en säker arbetsmiljö och en lön att leva på inte ska välja att jobba i restaurangbranschen. Ibland sägs det rakt ut, som i Wild ´n Fresh-konflikten, ibland i avståndet mellan två ord på ett kontor.
Vi ska vara tacksamma över personalbristen, det betyder i bästa fall att vi själv kan få tillräckligt många timmar för att betala hyran. Vi ska vara tacksamma över gästerna som förolämpar oss och kommenterar hur tajta våra tröjor är, det är ju dom som betalar vår lön. Vi ska vara tacksamma över tempot, då går ju dagarna fort. Tacksamma över att det inte finns något kollektivavtal, annars hade arbetsgivaren varit tvungen att betala full lön och då hade han inte haft råd med sin nya bil.

Jag är trött på att vara tacksam, Sofia är jävligt trött på att vara tacksam.
Och jag vet att när den första chocken efter ett sånt besked, att man inte längre är välkommen till jobbet, lagt sig, så har det här samhället skaffat sig ännu en fiende, någon som vägrar gå ner på knä.

Eller med Joe Hills ord; Don't mourn - Organize.

"Vi behöver inte motivera det, du var bara provanställd"

Ute på remiss

Jag vaknar vid halv sex, solen skiner alltid vid den tiden, klarblå himmel bakom persiennen. Vid åtta har det hunnit bli mulet och jag reser mig upp. Väcker liv i datorn och klickar igång ordbehandlaren. Samma gamla texter i samma gamla dokument. Jag skulle kunna jobba på manuset lika många år till utan att bli färdig. Så jag tänker att jag nog är klar nu. Skriver ut det och skickar det till mina tre remissinstanser; Daniel, David och den lite mer partiska tvillingsystern Lisa.
Får se vad de säger.


Såhär säger jag;







ljudet i omklädningsrummet är annorlunda på kvällen än på morgonen
ibland känns det som om vi varit inlåsta
den sortens upprymdhet i luften när
vi tar på oss våra privata kläder och blir människor igen

när vi slänger kockrockarna i tvätten på väg ut ur köket
tänker jag
att så svaga är vi
att
det som borde göra oss mänskliga
gjort oss till maskiner

Yrket

“Du personifierar bilden av poeten Jenny”
Jag sitter utanför ett tält på SSU-kursen där jag snart ska läsa poesi och försöker få ordning bland mina papper. Jag har svårt att ta in den bilden. Ska sanningen fram så tycker jag att poeter är fåniga. Jag fick läsa skitpoesi i skolan, som inte berättade något om min verklighet. Poeter som berättade om en värld som jag inte kände igen. Det sas inget om skillnaderna mellan barnen på Helgedalsskolan och Åhusskolan, inga av dem beskrev maktlösheten man sen skulle möta på arbetsmarknaden.

Någonting i mig ryggar tillbaka när de efter mitt namn i program och presentationer placerar ordet “poet”, det berättar ingenting om smärtan mellan skulderbladen efter att ha lyft in dagens mjöl-leverans, inget om stoltheten i att försöka göra sig själv synlig.

Jag heter Jenny. Jag är kallskänka.

Trummorna och musiken

Nu kan jag inte hålla mig längre,
nu outar jag lite grejer.

1. Bandet
Vi finns, vi skriver låtar, det är tonsatt poesi. Det kanske är sång. Det är Emelie som är kung över alla svartvita tangenter.


2. Sockenvägen goes acoustic.
Finsnickaren som jag bor med är inte bara bra på att bygga gitarrer utan också på att spela på dom. Speciellt bra låter det i badrummet. Bor man ändå ihop i en 1,5a så kan man lika bra göra musik tillsammans också.







3. Musikern.
Titta på den här killen. Han heter Isak, inte att missta med Isaac som är killen på toa. Idag berättade Isak för mig att han har gjort en låt av en av mina dikter, "Vi är här nu". Det tycker jag är fint. Jättefint. Vi ska såklart få höra den när den är färdig.





Oh yes

Stockholm - Malmö 30/4 13.05

de möts på stationen
hon pressar sitt leende mot hans läppar
han viskar något in i hennes mun

sen lämnar vi perrongen

det känns som om jag varit här förut

på väg

Godnatt Isaac

Jag vaknar med en av mina kuddar i famnen. Klockan är tidig morgon, Isaac är på väg till jobbet. Hans sked slår mot tallriken i vardagsrummet. Jag tänker att vår trångbodhet är väldigt talande för bostadsmarknaden just nu och somnar om. Vid åtta sätter jag mig vid skrivbordet. Min dygnsrymt är ur led och har blivit normal efter ett år av kvällskift på tapasrestaurangen och pubköket på andra sidan jorden.

Kvällen innan har M, värmen i augusti, berättat att han kommer till Sverige. Jag svarade honom att jag tror på det först när jag ser honom på svensk mark. Vet inte vad jag ska tycka om det där, kanske för att jag sagt att Stockholm är vackert och jag själv inte hunnit se mycket mer än utsikten från mina tillfälliga boenden.
Men mest av allt för att jag inte vet vad som händer när man blandar världarna, Sverige - Vancouver. Det får gå som det går.

Jag klickar upp ordbehandlaren och läser dikten jag skrev natten före. Fyra sidor om det fackliga löftet och organisering. Klistrar in den i boken och skriver ut ett första utdrag. Det känns overkligt att ha skrivit det där. Overkligt men bra.

Det rullar på. Och nu tar jag helg.

Vi ses kanske imorgon i Hallunda då?

Det fackliga löftet

Igår var jag produktiv, idag har jag köpt en skrivare. Börjar kanske bli färdig nu, svårt att veta. Jag börjar i vilket fall som helst bli otålig. Ikväll skrev jag en dikt om det fackliga löftet. Den börjar ungefär såhär;

"Vi gav varandra ett löfte
vi ställde oss bredvid varandra
ställde upp och
ställde krav på varandra

tillsammans

om vi var tio stycken blev vi starka som hundra
var vi hundra blev vi starka som tvåtusen

så fungerade solidariteten
det fanns inga formler för den
men när den växte
växte vi
..."

Om jag får min bok publicerad så kan ni köpa den och läsa den där. Blir den inte det så får ni såklart läsa den ändå. Om ett tag.

Ikväll saknar jag kärlekshistorien i "kanske en diktsamling", att jobba på något som inte har nån press på sig, som jag inte jobbat på sen jag började skriva för tio år sen. Ikväll känns det här projektet för stort och jag för liten.
Men imorgon kanske jag växt till mig igen.

Vill man se mig läsa kan man komma till Botkyrka Socialistiska Forum på lördag. Jag inviger med en dikt. Kanske en specialskriven om krisen, löftet, möjligheterna. Det återstår att se, om jag hinner. Man kan kolla efter på lördag klockan ett på Hallunda folkets hus. Ser ut att bli ett riktigt bra program också. Missa inte.

Ibland känner jag mig utrotningshotad

Första maj

Jag ser honom genom fanor och slagord, så länge sen sist. Då var han värmen i ett kallt januari, en promenad från Bergsjön in mot stan. Det är längesen nu, det har lagt sig ett nytt år emellan, nya städer, länder, människor.
Men jag minns att vi gick där över broarna i det nya året. Jag berättade om jobbet jag just mist, kampen som fick mig att klara hårda arbetsdagar, arbetskamraterna som log mot mig över stimmkittlar och stekbord. Och jag minns att han sa någonting om yrkesstolthet när vi passerade pizzerian vid Svingeln, att han fick mig att förstå någonting om mig själv.

Senare den kvällen satt vi mittemot varandra i min lilla etta, med vinet i glasen och maten på tallrikarna. Sov nära och pratade mycket lite om framtiden. Jag hade redan börjat plocka ner mina grejer i flyttlådorna, tagit ner affischerna från väggarna, förberett mig på att lämna allt. Det fanns inga kommentarer att ge på det.
Och jag låste lägenheten bakom mig och åkte.

Det känns som i en annan livstid; plastblommarna i fönstret på pizzerian, januarivinden som tog tag i mig och någonting som han sa som försvann i spårvagnsmullret den eftermiddagen.

Men på det torget, bland fanor och slagord, kommer det över mig igen. En nästintill okontrollerbara lust att ställa mig på tå och prova mina läppar mot hans igen. För att se om någonting förändras i trycket vi lägger bakom, värmen emellan.
Det är orationellt och jag skakar det av mig för kramen är mjuk, leendet menat ända in. Jag behöver inte hålla mig tillbaka, förstår att värmen inte handlar om läpparna. Att i honom har jag en kamrat som ser världen som mig och att det är mer än någonting annat.

Dagen efter kommer jag till hans lägenhet, så långt senare, så mycket tid emellan och vi sitter mittemot varandra med maten på tallrikarna, vattnet i glasen. Jag frågar honom om kärleken och han svarar med mina ord; att när det händer händer det, men just nu är det skönt att vara ensam.

Snart går vi utan er

Stockholm välkomnar mig med en stressig centralstation och en utandning. Det känns skönt att vara tillbaka vid sitt skrivbord, i sitt eget liv. Malmö var fantastiskt, Lund kändes bättre än vanligt, Danmark var ett misstag och Kristianstad är alltid för nära.

Jag ligger efter i mitt bloggande. Nu kan ni te x få veta hur det kändes i torsdags, för det här kom aldrig upp på bloggen då. Så kan vi försöka jobba oss upp till nutid igen.

30/4 2009

Det sitter en lapp på ytterdörren. ”Jag håller tummarna idag!”
Isaac har lämnat en hälsning innan han gick till jobbet imorse. Jag ler när jag ser det, det känns lite som om jag inte behöver göra det där själv nu.
Nervositeten inför tv-inspelningen blir ett försök att hitta en ren tröja och läsa igenom boken som jag ska bli intervjuad om. Sen sitter jag i SVTs reception och väntar med det där hjärtat bultande i bröstet och svetten i händerna och den där debattartikeln färsk i minnet. Den där sossarna tillsammans med moderaterna i hamnstyrelsen gick ut och fördömde Hamnarbetarförbundets strejk i Göteborgs hamn. Så långt bort från sin historia har socialdemokraterna kommit att de inte minns varför de en gång bildades.
Jag kan förstå att det kan vara svårt att förstå vad som händer i en människa när hon för en gång skull står upp för sig själv, tillsammans med andra. Vilket uppvaknande det kan vara. Och jag förstår att moderaterna kanske ändå förstått det där och att det är därför de inte gillar det, men sossarna? Har de rört sig så långt ifrån vanligt folk att kampen för ett drägligt liv blivit något fult och något att fördömma? För ja, människor som tillsammans försöker förändra någonting har alltid varit väldigt farliga för de som sitter på makten, oavsett om de är sossar eller moderater.

Någon kändis går förbi i receptionen, säkerhetsvakten önskar glad helg och reportern kommer och hämtar mig. Hon frågar om det var kallskänka jag var och jag svarar att ja, det är det. Väl ute på inspelningsplatsen inleder hon en diskussion med mig om hur bra det är att jobba svart och hur dåligt facket var i Wild ´n Fresh konflikten. Vi har uppenbarligen väldigt olika syn på saker och ting. Samtidigt som hon säger att hon, när hon jobbade i restaurangbranschen, kunde få dubbel lön som svartanställd så hävdar hon att företaget inte hade råd att anställa henne vitt. Jag skakar på huvudet och berättar att jag stod där utanför Wild ´n Fresh, stolt över att mitt fackförbund äntligen tog strid. Att jag tycker att företag som inte kan gå runt utan att fuska inte är några vidare existensberättigade företag. Dessutom säger mig mina erfarenheter att sånna arbetsplatser kan vara direkt livsfarliga ur arbetsmiljösynpunkt. Det är inte okey att sitta och klaga på att facket aldrig gör något när man själv agerar lönepress åt arbetsgivarna.

När kamerakvinnan kommer är jag nervös av många olika anledningar. Dels har jag knappt diskuterat svensk politik på över ett år, dels blir jag så förbannad när jag väl gör det att det nästan bara kommer ”förihelvet”-en och ”vafan”. Inte för att svordomarna inte behövs, men jag är inbillar mig att jag är bättre på att formulera mig i skrift.

Det blir en kort intervju, jag får läsa lite ur dikten.

Sen, efter jag lämnat SVT, slår nervositeten till igen, fast ännu värre. Jag tänker att det finns tusen dåliga sätt den före detta svartarbetande kvinnan kan klippa det där materialet. Och tänk om hon gör just det.

---
Ni kan se klippet här http://svtplay.se/v/1540631/kulturnyheterna/30_4 ett par dagar till. Inslaget börjar 2.30 in i programmet.

Tillbaka

Jag önskar att jag hade tid att berätta
om fanorna
människorna
tågen

men jag är tillbaka på en gata i staden där vi växte upp
och allting är lite för tungt
lite för nära
lite för dålig uppkoppling


snart