Första maj

Jag ser honom genom fanor och slagord, så länge sen sist. Då var han värmen i ett kallt januari, en promenad från Bergsjön in mot stan. Det är längesen nu, det har lagt sig ett nytt år emellan, nya städer, länder, människor.
Men jag minns att vi gick där över broarna i det nya året. Jag berättade om jobbet jag just mist, kampen som fick mig att klara hårda arbetsdagar, arbetskamraterna som log mot mig över stimmkittlar och stekbord. Och jag minns att han sa någonting om yrkesstolthet när vi passerade pizzerian vid Svingeln, att han fick mig att förstå någonting om mig själv.

Senare den kvällen satt vi mittemot varandra i min lilla etta, med vinet i glasen och maten på tallrikarna. Sov nära och pratade mycket lite om framtiden. Jag hade redan börjat plocka ner mina grejer i flyttlådorna, tagit ner affischerna från väggarna, förberett mig på att lämna allt. Det fanns inga kommentarer att ge på det.
Och jag låste lägenheten bakom mig och åkte.

Det känns som i en annan livstid; plastblommarna i fönstret på pizzerian, januarivinden som tog tag i mig och någonting som han sa som försvann i spårvagnsmullret den eftermiddagen.

Men på det torget, bland fanor och slagord, kommer det över mig igen. En nästintill okontrollerbara lust att ställa mig på tå och prova mina läppar mot hans igen. För att se om någonting förändras i trycket vi lägger bakom, värmen emellan.
Det är orationellt och jag skakar det av mig för kramen är mjuk, leendet menat ända in. Jag behöver inte hålla mig tillbaka, förstår att värmen inte handlar om läpparna. Att i honom har jag en kamrat som ser världen som mig och att det är mer än någonting annat.

Dagen efter kommer jag till hans lägenhet, så långt senare, så mycket tid emellan och vi sitter mittemot varandra med maten på tallrikarna, vattnet i glasen. Jag frågar honom om kärleken och han svarar med mina ord; att när det händer händer det, men just nu är det skönt att vara ensam.