Jag vaknar vid halv sex, solen skiner alltid vid den tiden, klarblå himmel bakom persiennen. Vid åtta har det hunnit bli mulet och jag reser mig upp. Väcker liv i datorn och klickar igång ordbehandlaren. Samma gamla texter i samma gamla dokument. Jag skulle kunna jobba på manuset lika många år till utan att bli färdig. Så jag tänker att jag nog är klar nu. Skriver ut det och skickar det till mina tre remissinstanser; Daniel, David och den lite mer partiska tvillingsystern Lisa.
Får se vad de säger.
Såhär säger jag;
ljudet i omklädningsrummet är annorlunda på kvällen än på morgonen
ibland känns det som om vi varit inlåsta
den sortens upprymdhet i luften när
vi tar på oss våra privata kläder och blir människor igen
när vi slänger kockrockarna i tvätten på väg ut ur köket
tänker jag
att så svaga är vi
att
det som borde göra oss mänskliga
gjort oss till maskiner
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Det där var bra rader.
Jenny,
Jag tycker du i dikten ovan ställer en av de centrala existentiella frågorna: Vad är skapande? Mycket bra.
I fortsättningen ska jag ta del av dina tankar -- har människan i själva verket skapat ett fängelse åt sig själv? Är hon sin egen fångvaktare?
"Släpp fångarna loss, det är vår!"
Skicka en kommentar