Jämlikar

Idag publicerades en ny dikt i LO-tidningen. För er som inte tecknat en prenumeration än så kommer den här också. Det här är ännu en av dikterna som kommer finnas med i min diktsamling som kommer ut i vår/höst. Här hittar ni några andra som LO-tidningen tidigare publicerat.



Jämlikar

Den största tröttheten
kommer inte från
kroppsarbetet,
drickabackarna lyfta uppför trånga gångar,
musklerna som skriker i
belastningen under
omöjlig balansgång
med disken
genom
serveringen

Det är inte
ångan från bageriugnen,
de slöa knivarna
eller de hala golven som gör ondast

Arbetet består inte i
att laga maten eller servera gästerna

Men det är
chefens ord
efter veckor av obetald övertid

Det är blickarna
från de välbeställda
tanterna

och oräkneliga leenden
som döljer
det faktum att det inte
finns något hopp
om att vi någonsin kommer
mötas som jämlikar

En arbetares liv är billigt

Här kommer en krönika/dikt från Arbetarbladets ledarsida idag.
Tack till bland andra Kim Muller för inspiration.


En arbetares liv är billigt

Jag är tjugofem år,
vissa nätter vaknar jag av värken i vänster axel
livrädd att jag redan gått sönder
medveten om att det inte finns några reservdelar

i fyrtio år till ska min kropp hålla för slitage
för hala golv, tunga lyft, upprepade rörelser under stress

de nätterna vaknar jag av smärtan
och somnar med rädslan av att den ska följa mig som tinnitus genom livet
i varje rörelse, tanke, som en underton som gör arbetet jag älskar omöjligt

Hur kommer det sig att de tyngsta, farligaste, varmaste, mest illaluktande och högljudda jobben också är de sämst betalda? Tar du jobb i ett kök är de även reserverade åt de yngsta.
Den logiken är enkel, jag har mött tjugoåriga diskare med utslitna ryggar.

Hur skulle det se ut om de som fattar besluten om vår arbetsmiljö
kom ner från sina ergonomiska stolar och
fick sätta på sig ett förkläde, en uniform, en städrock?

Jag undrar om de skulle hitta några nödvändiga nedskärningar i
stressen mellan kassan och kallskänken,
om de skulle upptäcka några effektivitetsförbättringar i
storleken på barngrupperna eller utrymme för omorganisering i
balansgången på byggställningarna

några anslag att minska till livsnödvändiga inspektioner

En arbetares liv är billigt, det sägs att om du önskar livet ur någon
är det smartaste att anställa henne och sedan låta henne dö under arbete
både billigare och mer praktiskt än ryska torpeder

du kan till och med sitta kvar i din ergonomiska stol och beklaga det inträffade
inga löpsedlar, inga fallskärmsavtal, inga avgångar krävs
efter en arbetares död

frågar du mig vem som är mest värd i det här samhället
kan jag ge dig rakare svar än landets nationalekonomer
vi som arbetar längst ner behöver inte läsa några böcker
för att förstå vad som är upp och ner

arbetsmiljöarbete är inte lönsamt
skyddsronder ger ingen snabb avkastning
lagarna skapar ingen effektivitet

Om nätterna hör jag Stig Sjödin tala till mig från ett annat århundrade och tänker att mycket lite har förändrats på mycket lång tid. ”Kroppsarbete betyder att man betalar med sin kropp för att få lön”

Tydligare kan det inte skrivas.

En liten video

Här kommer en inspelning från protesterna mot Alliansens försämringar av sjukförsäkringen, Stockholm den 9e december.



fortsätt kämpa

Andra sidan

Tvärbanan följer spåren genom Hammarby Sjöstad
broarna sträcker sig mot andra sidan
vattnet iskallt och bottenlöst

tunga arbetsdagar blir irritation mellan mig och kocken
över telefonen mellan våra förskolor

rödbetssalladen
disken
fruktfaten
beställningen
dagens lunch

jag lägger min tyngd mot värmevagnen
i backen upp mot köket
snön ankeldjup
lastbryggan ishal

lyftkranarna vrider sig kring sina axlar vid Sickla Kaj
lägger bit på bit i bygget av segregationen,
bostadsrätter för miljoner

vi som jobbar här
bor inte här

tre låneböcker i min väska och konduktören som frågar vart jag ska
snön blåser upp under tåget, reflekterar ljuset från gatlyktorna

i onsdags började de riva Aspuddsbadet

jag tänker på hur länge det tog att bygga allt det här,
gratis låneböcker
allmännytta
badhus
spåren, bussarna, broarna som tar oss till andra sidan

och hur jävla fort de nu river allt igen

här kan vi sitta i varandras kök och prata om hur kall den här staden blivit
att den inte släpper in oss,
utan att förstå att allt illa den här staden vill oss
är beslut fattade av människor som redan har allt

bara de kan prata om
”nödvändiga nedskärningar”
”prioriteringar” och ”dåliga tider”
samtidigt som de sen åker hem
till trygga villor, pengar på banken och friska fruar

de behöver aldrig i sitt privatliv
”prioritera”
välja mellan SL-kortet eller lagningen av tänderna
där behövs inga ”nödvändiga nedskärningar”
eller ”samhällsansvar”

och de behöver inte ställen som Aspuddsbadet
för hemma i villan har de jacuzzi
tänker jag när tvärbanan rullar in
mot Gullmarsplan

Gruvstrejken

Idag är det 40 år sedan den stora gruvstrejken bröt ut i Malmfälten. Här är en ganska fin artikel om det från NDS.
När jag jobbade med texter till pjäsen Palme som gick på Uppsala Stadsteater i höst så läste jag ganska mycket kring den vilda strejken i gruvorna. Under denna tid skrev jag följande dikt. Ett tack till Jari som jobbar i gruvan nu, i somras skrev han såhär till mig

"Jag jobbar i gruvan och där finns ibland (ibland inte) sammanhållningen som kan lovsjungas. Men i princip finns där ingenting att göra något vackert av. Det är ett mörker både bokstavligt och bildligt. Gruvan måste totalförändras innan Jenny Wrangborg kan skriva en fin dikt om den."

Tur att dikter kan vara någonting annat än just "fina". Här kommer den.

---
Strejken

har ni sett mörker så kompakt att inget ljus kan existera?
ni hittar det tusen meter under jorden

där droppar fukten från miljoner ton sten vibrerande ovanför dig
där kämpar pannlamporna mot den mänskliga faktorn och
människorna böjer sina ryggar för den svarta malmen

så många maskiner som arbetar i mörkret
komplicerade maskiner

människor har varit inkallade för att studera hur de fungerar,
varje moment granskat och varje rörelse i maskineriet tidtaget
in på hundradelen sätts tidsgränserna för varje kugghjuls riktning, för ju fortare man kan pressa maskinerna att arbeta desto högre siffror till de höga människorna

tidsstudiemännen hittade bara ett problem med maskinerna i mörkret;
de var människor

för
maskiner får inte svårt att andas av damm och rök
maskiner förlorar inte hörseln av högljudda människor
och maskiner går inte hem med en knytnäve kring hjärtat
varse om att de om ett par timmar ska slitas ut igen

för här är mörkret inte frånvaron av ljus,
tystnaden inte bristen på ljud
här stavas hopplösheten med ett samförstånd så djupt
att vi inte längre kan prata om problemen

kanske är det mörkret
som jagat oss i gångarna
bullret som jobbat sig in bakom hörselkåpor och vadd
döden som stått och lurat bakom nya direktiv
kanske är det hopplösheten som tillsist blivit så stor att den gjort sig själv obetydlig
för det går en annan sorts viskning genom gruvan nu;
kanske är det lika farligt att ta ifrån folk hoppet som att ge dem det

men det händer inte plötsligt
utnötning av knän sker inte över ett skiftbyte
silikosen växer långsamt med varje inandning
människorna byts ut nästan omärkligt
för inga reservdelar finns att tillgå
döden jobbandes vid deras sida, bidar sin tid bakom ackorden,
redo att gripa in när den mänskliga faktorn får utrymme

men så kan det ändå vara så, att när maskinerna tystnar,
när berget ligger stilla och dammet vilar orört i gruvgångarna
kan det ändå vara så
att människan vaknar
med en viskning genom tysta rum

talar plötsligt med en röst istället för flera spridda
sätter sig plötsligt som en enda kropp ner,
lägger ner skyddshjälmen, stoppar undan rädslan,
motar bort mörkret
och med en enda röst
återuppfinner fackföreningsrörelsen

det sprider sig i gångar och schakt
från gruvor till verkstäder
när vi plötsligt hör oss själva säga
att vi är människor
med röst
muskler
och
värde

någonting händer med mörkret
när stämpelkorten sitter orörda i sina fack
människorna stannar kvar i lunchrummen
maskinerna står tysta under jorden

när den mänskliga faktorn plötsligt blir någonting annat än problemet
med att vi inte är maskiner, kan även nederlaget bli en seger
när dånet åter stiger från gruvöppningarna och
gångarna äter sig längre in under samhället är det inte längre svårt
att se var människa och maskin har sina gränser
är det inte längre samma människor som håller i maskinerna och skillnaden mellan dem och redskapen är plötsligt knivskarp
i ljuset från
händerna som håller dem

Färgerna

Jag vaknar av Saras och Isaks röster i rummet bredvid, min storasyster har skickat ett sms "Lycka till på föreställningen ikväll!". Jag ligger kvar ett tag och försöker hålla nervositeten inför läsningen på Uppsala Stadsteater borta. Alla förberedelser, sömnlöshet, paniken i att inte veta vad fan man håller på med.

När dörren till trappuppgången slår igen bakom mig på väg till tunnelbanan jag är i halvt upplösningstillstånd. Ringer Hanna för att dra en sista runda minnen från caféet på Avenyn och andas i vetskapen om att mina allra bästa vänner fick jag under mina två år på Göteborgs sämsta arbetsplats. Det vilar vi i när vi fortfarande, år efteråt, kan känna adrenalinet stiga när vi pratar om arbetsmiljön, maktlösheten, stressen från de åren.
Malin, som slutade sist av oss, ville bara en sak, att ingen av de som kom på föreställningen sen skulle gå till Evas Paley. "Se till att dom bojkottar skiten"

Möter upp Ellen och Emelie vid Fridhemsplan, står i bilkö med xylofonen, keyboarden, dragspelet och vill inte vara med längre. Träden färglägger paniken inuti mig, rött gult orange. Dimman gör allting suddigt, väl framme i Uppsala är vi en halvtimme försenade och teknikerna sitter och väntar på oss.
Vad som händer sen är oklart, som om dimman följer oss in på scenen och gör konturerna svåra att urskilja. Som om nervositeten slår mig på käften och jag vaknar upp ett par timmar senare med huvudvärk, minnesluckor och blommor.

Jag minns att Olof mötte mig vid sceningången för att rigga kamerorna, jag minns en publik som satt tystare än döden, jag minns att jag tittade mot nödutgången men lyckades hålla mig kvar på scenen, minns de som skruvade på sig i salongen och jag själv som förbannade mitt val av texter. Minns hur dikterna gick för fort och tiden för sakta. Hur allting var över på en sekund. Jag minns blommarna efteråt och applåden när vi kom ut i baren efter föreställningen.

Mest minns jag känslan av Stormen i ryggen, Ellen och Emelies leenden som en trygghet. Och den där känslan som kommer över mig ibland, den som jag skäms för; rädslan för att folk bara ska tycka att jag är jobbig och pretentiös. Hur jag kunde höra de tänka "Vafan är det här? Var är dikterna om kärlek?"
Och hur jag samtidigt är livrädd för att sugas upp av nått grått och förlora färgen, bli den snälla pausunderhållningen.

Men så, efter dimman lättat och vännerna tagit mig under armen, benen börjat bära igen;
insikten om att den rädslan är min vän, håller mig på kurs. För varje gång jag känner att jag vill vara enklare att tycka om så påminns jag om vad det skulle innebär; jag skulle bli hon som inte orkar, som inte har kraft nog att protestera när någon sätter sig på henne, som inte ställer sig upp när någon ber henne att sitta. Någon som förlorat färgen och inte orkar.

I sena natten, vännerna som ser den rädslan, säger att vi inte ens kan lita på oss själva, och det är därför vi behöver varandra. För att hålla varandra på rätt kurs så att vi kan fortsätta se världen i färg.

Vi är här nu

Gå in på www.jennywrangborg.se och kolla uppdateringen inför kvällen i Uppsala!

Allting händer på en gång.
Idag publicerades en krönika av mig på ledarsidan i Örnsköldsviks Allehanda. Jag medverkade samtidigt på ledarplats i Arbetarbladet med en dikt som jag tidigare publicerat här på bloggen, då i ett längre format och med annorlunda slut. Formateringen ser galen ut på det deras hemsida men här är den i alla fall.

I tystnaden mellan raderna på ledarsidorna

Det är tidig höst. Jag är på väg till mitt jobb som kallskänka på en förskola i Stockholm. Deltidslönen håller mig flytande. De senaste sex åren har jag haft oräkneliga timanställningar på caféer och restauranger. Osäkra anställningar i fyra olika städer, två olika världsdelar. Efter att ha flyttat runt bland vänner och andrahandskontrakt bor jag nu inneboendes, svart i tredjehand, i en förort till Sverige största stad.

Kvar på köksbordet ligger den liberala ledarsidan uppslagen. Mycket sällan skriver de om mina problem; arbetsgivare som inte betalar ut övertidsersättning, vinstmålen som pressar upp arbetstempot, lönen som varje månad känns som ett hån mot arbetsinsatsen.

Nya reklamaffischer möter mig vid hållplatsen. ”Urban worker” lyder texten och på bilden presenteras denna arbetare som arkitekt. Välklädd, stylad och snygg.

Är det så dagens arbetare ser ut? Traskar de runt i kostym och slips utan ett bekymmer så långt ögat når? Jag tittar mig omkring och inser att ingen av människorna på perrongen är klädda som denna ”urban worker”. Däremot ser jag folk med målarbyxor och lysande varningsvästar. Jag ser tågvärdsuniformer, byggarbetare med röda hjälmar, lokalvårdare med städvagnar, butiksbiträden borta i Pressbyrån. Många säkert inte ombytta än. Min egen kockrock och förkläde ligger och väntar i omklädningsrummet på jobbet.

Morgnar som denna känner jag mig extra trött, för det blir tydligt hur osynliga vi som arbetar har blivit. På ledarsidorna i tidningarna existerar vi inte, på film och i böcker deltar vi ibland som exotiska inslag, på nyheterna nästan bara när vi förlorat våra jobb.

Till och med reklampelarna verkar säga att klassamhället tillhör 1900-talet och är något vi lämnat bakom oss. Nu är alla välbetalda arkitekter med slips och kavaj.

Men verkligheten runt om reklampelarna ser annorlunda ut, oavsett om vi befinner oss i Stockholm, Örnsköldsvik eller Kristianstad. Här är klasskillnaderna tydliga.

De varslade industriarbetarna vet det, sjuksköterskorna känner det, jag ser det tydligt i prisen på bostadsrätterna. Medan skattesänkningarna gynnar de redan rika så får vi andra gå till soss när ersättningsdagarna tar slut, får vi oroa oss över att inte ha någonstans att bo nästa månad, får vi betala med sämre trygghet och välfärd. För oavsett vad reklampelarna eller tidningarna säger så finns klassamhället här, överallt. I tidiga morgnar i Stockholm tunnelbana, i varslade sjuksköterskor i Härnösand, i planerna på att privatisera hemtjänsten i Örnsköldsvik och i tystnaden mellan raderna på ledarsidorna.

Om jag hinner

Det är tystnaden på morgontåget till jobbet,
skolungdomarnas gälla skrik på väg hem igen.
Vattnet som rinner genom den här staden,
broarna att ta oss över det.

Det är munnarna i mjuka gäspningar på perrongen i Bagarmossen,
samtalen som förs sena nätter i tunnelbanesäten.

Det är kocken som ringer upp mig,
säger att han inte orkar jobba imorgon.
Jag som ensam måste laga mat till hundrasjuttio barn.

Det är stressen som pulserar i kroppen,
som om någon satt en spruta mot tunna huden och
gett mig ett gift, ett sätt att orka bära allting.

Efteråt blodet som spillolja i mina leder,
baksmällan av tunga arbetsdagar.

Det är telefonen som ringer
mailen som blinkar
chatten som vill något
smsen som ropar efter mig.

Varningssignalerna innan dörrarna stängs.

Det är kärleken som någonting långt bort som saknar konturer,
någonting som jag kan peka på och känna att
vi kommer klara oss igenom det här.

Det är paniken som någonting tungt över bröstkorgen efter
lunchen kommit ut men man fortfarande måste
diska disken, göra grönsaksbeställningen,
få tag på vikarie, fixa fruktfaten,
skriva veckobrevet, hitta matsedeln,
ringa Menigo och städa hela köket.

Det är arbetskamraten som kommer in och frågar om kaffet är klart.

Det är giftet, spilloljan, vattnet som rinner genom den här staden
och broarna vi använder för att
ta oss över det.

Liseberg 2005

Hon hade satt sig ner på knä,
med diskborsten förlängt sin kropp ner i golvbrunnen och
allt som krävts var att den gamla fritösen lossnat
från sina rostiga fästen och hur den likt en blixt kom farande mot henne,
livsfarligt metallisk,
med oljan som förut på sekunder förvandlat potatis till pommesfrites
nu plötsligt gjort henne till ett monster.
Lika snabbt,
men knappast lika smärtfritt.