Solidaritet

"Den minsta sociala enheten är inte en människa, utan två"
Bertold Brecht


Grundtanken är enkel;
Om vi riktar våra blickar mot
de mjuka kropparna
så kan
den hårda metallen
inte punktera dem,
blodet inte rinna ur dem,
sångerna inuti ej tystna.

Det är enkelt,
vi kan se det hända.
Men för att göra det så måste vi lära oss att möta vår egen blick när någon annan tittar oss i ögonen.

Ett krig tar aldrig slut

Imorgon, lördagen den 15e är det fem år sedan USA gick in i Irak.
Kriget har fortsatt, och ockupationen lika så. Människorna lagts i sina gravar.
Jag minns den här natten för fem år sedan, på radio kunde man höra de första bomberna falla över Bagdad. Hopplösheten som en sten över bröstet. För vi viste att det var lögner alltihopa, när de sa att det skulle vara över på några veckor, när de sa att man får vad man förtjänar, när de sa att friheten har ett pris, och drog vidare från Afghanistan till Irak med sitt korståg.







ett krig tar inte slut,
ett barn släpper inte plötsligt dödens hand för att vända tillbaka till livet
en pansarvagn återvänder aldrig hem,
en bro läker inte plötsligt sina sår för att åter sträcka sig efter andra sidan
ett folk hittar aldrig vägen tillbaka,
ett leende kan inte fästas på de läppar som smakat imperialismens bittraste läror

ett krig tar inte slut, en fotbollsplan växer sig inte grön igen efter bomber punkterat dess lungor, inga fötter springer längre över de fält någon förlamat med minor
inga barn ska längre leka på de gator som en gång kände marscherande fötter sticka knivar i vårsolen
ingen ska längre stanna upp utanför kaféet på stadens gator och minnas sin första kyss
inte heller kommer någon att plocka sommarens första violer och älska under träden med sin älskade

ett krig tar aldrig slut,
pansarvagnarna återvänder aldrig hem
i år kommer tårar att falla över de platser där det inte längre befinner sig några människor, sommarens första violer kommer att återfinnas framför en gravsten i nordöstra Bagdad och bakom de ryggar som inget vill se
rullar pansarvagnar, marscherar tunga fötter,
vidare mot nästa land



Det här var det sjätte inlägget i följetången om Irakkriget. Här hittar ni de andra; David, Människan behöver hjälp, De namnlösa, Regn, Krigsvåren 2003

Operation Iraqi Freedom

Följetången på temat kring att Irakkriget nu går in på sitt femte år. Här hittar ni de andra; Människan behöver hjälp, De namnlösa, Regn, Krigsvåren 2003


David,

Om de släpper fler bomber säg åt dem att det nog inte räcker med ett förlåt längre
Om det hittas fler massgravar och föräldralösa barn, hälsa dem då att jag nog inte är intresserad av att komma på nästa toppmöte, eller gå på nästa galamiddag tillsammans, hälsa dem då att jag inte tycker att det är klädsamt att ha en kavaljer med blodiga händer, att det faktiskt förstör min aptit en del
Om de rullar fram en pansarvagn till säg åt dem att jag inte kommer stå där vid flygplanet och le när de kommer hem igen, hälsa dem då att jag inte tänker göra mig besväret att posera framför kameran på nästa regeringsmöte
Om de skriver en bok till om att rättvisan har ett pris snälla be dem punga upp själva, ärligt talat; jag tror att de har mer råd och snälla du, fråga dem hur många människoliv aktieägarna kräver idag, jag bara undrar, jag bara undrar
Om de skickar ut en enda CIA-agent till be dem åka hem igen, snälla be dem sätta fast de verkliga bovarna snälla be dom att inte komma tillbaka
Om de skjuter en enda demonstrant till snälla säg åt dem att det är svårt att försvara sig mot david, snälla du, varna dom för människomassorna utanför nästa toppmöte, be dem bära hjälm snälla du, be dem att inte komma överhuvudtaget, för deras eget bästa
Om de på något vis inte vill ha med dig att göra, om de på något vis inte lyssnar, rentav bygger murar och reser stängsel omkring sig, snälla gå inte därifrån, snälla ring mig så kommer jag också (skriker vi tillräckligt högt ringer det i kristallglasen)

MKH /Jenny

Människan behöver hjälp

Den här dikten skrev jag till ett event i Göteborg 2004 eller 2005 som hette "Människan behöver hjälp".
Minns inte riktigt hur det var men där var någon kändisförfattare som hade skrivit en bok eller liknande som hette just så, "Människan behöver hjälp".
Mitt bidrag blev denna dikten.
Det här är mitt fjärde inlägg på temat kring Irakkriget, som nu går in på sitt femte år.
Här hittar ni de andra; De namnlösa, Regn, Irakkriget 2003.



människan behöver hjälp
men det är vårvinter och danmark skickar trupper mot irak
finns ingen tid för värme i år
det faller slask från himlen och vi kan inte fly ifrån oss själva

om allting var trasigt förra året så är det nu det ska falla sönder
pansarvagnarna rullar sakta över ökenvidderna och i Falludja spränger en 18 årig man sig själv till döds i en valkö
det finns ingen skola att gå till, inget jobb att vara arbetslös ifrån, fortfarande ingen demokrati som inte spränger folk i bitar

kanske behöver människan hjälp men det är ett nytt år nu och rubrikerna skriker lite tystare,
de stora demonstrationerna orkar inte mer, kan inte överleva ockupationen
var du en av de som gick där på gatorna och skrek, en av de som hörde mullret av pansarvagnarna anfalla?
vad gör du och jag nu?

kanske vaknar vi med årets värsta bakfylla och även om vi inte minns gårdagen så vet vi att den i alla fall var värd det
vi har besökt varenda bar
älskat på varenda restaurangtoalett, målat våra meningar med spritpenna ovanför varje väggslut, skrivit oss bort från dikten på tapetserade och kaklade ytor

kall februari nu men skiner solen imorgon lovar jag dig att inte se det som ett tecken
den här staden är inte symbolisk, till och med kanonerna utanför sjöfartsmuseet kommer tas i bruk igen

vi behöver inte fler vapen
vi har redan skrivit de här dikterna så många gånger;
om 30 000 grönklädda män som rör sig över stora fält,
om bomberna som föll, och fortsätter falla

på Gazaremsan har ockupationen bytt hemland mot flyktingläger
terrorlagar frihetskämpar mot terrorister
hopplösheten stenar mot bomber
någon som vägrar bära kulspruta på ockuperad mark blir stämplad terrorist
barn som kastar sten mot gigantiska krigsmaskiner faller tyngdlösa mot marken för att föda ännu en självmordsbombare med sina livlösa leder
det finns inga vapen med vilka vi kan läka sår
inga bomber med vilka vi kan spränga oss fria
men någon har byggt en femtusen meter lång mur mellan bosättningar och flyktingläger - slagit upp stängsel och grävt skyttegravar i den trädgård ingen släppt in dom i och det börjar bli svårt att göra sig hörd med annat än bomber nu

det är februari och vi ska bara lämna allt, inga telefonsamtal eller bortflyttningsfester denna gången, inga diskreta avskedsbrev
men kommer det verkligen ta oss någonstans, kan vi verkligen röra oss så

men visst fan behöver vi hjälp
står vid chipshyllan och kan inte bestämma oss för dill eller gräslök, räfflat eller lövtunt
står i baren och kan inte bestämma oss för blont eller mörkhårigt, smalt eller muskulöst
står på fotbollsplanen och funderar på att flytta våra pensionspengar,
men vafan, vart?!

våren kommer med snö i år och de offentliga platserna krymper
vi måste göra oss hörda
lära oss älska i dagsljus,
eller att låta bli

snön smälter nu och det första säkra vårtecknet är att uteliggarna har börjat dekorera parkbänkar med krossade tomglas igen
så visst fan behöver vi hjälp
hjälp med att orka
hjälp med att ställa oss upp
för en gång skull ta ställning
säga “nej”

Irakkriget

vi ville ha fred,
nu räknas dödsoffren i hundratusental
nu grävs gravarna för de namnlösa och
tystnaden faller över stelfrusna läppar
nu fattas besluten och bomberna faller,
nu låter vi historien ha sin gång
nu rullar pansarvagnar över sandiga gator och
de egendomslösa tvingas betala
nu träffas en pojke av en stor mans vapen,
nu skriker en far och faller på knä
nu sinar vattnet i brunnarna och oljan fraktas bort,
nu säljs ett land för att finansiera ett annat
nu lyfter flygplanen med tungt bagage,
nu återvänder de igen
nu somnar vi ännu en kväll framför tvs nyhetsreportage,
nu vaknar vi igen
vi ville ha fred,
nu räknas dödsoffren i hundratusental

---------------
vi lägger det där sålänge
så pratar vi om annat sen

Irakkriget

Här kommer den andra dikten på temat kring Irakkriget, som snart går in på sitt femte år.
Här hittar ni den första.

Denna dikten är till skillnad från den andra inte skriven kring krigsutbrottet 2003, utan nyskriven.





Regn

förklara för mig
hur vetet ska växa till mat på vårt bord
när fälten är fyllda av kratrar

säg mig
hur fotoalbumen ska fyllas av barnbarn
när våra söner dött av bröders vapen
på andra sidan jorden

berätta för mig
meningen med ett krig
när vi inte vässar våra vapen mot förtryckarna
utan mot varandra

snälla, var ärlig
hur ska vi kunna gå framåt
när våra döttrar blivit våldtagna
av företagen som kom för oljan

och låt mig berätta för dig att
det är därför någon gråter mellan raderna i denna dikten;
än lämnar kriget kroppar på gatorna i städerna,
på fälten på landsbygden,
i motståndet mot förtryckarna

och när vi vaknar imorgon är vi fortfarande bröder och systrar,
men också bara små skurar av överlevande

Operation Iraqi Freedom

Den 20 mars 2003 gick USA, med ett par andra mördare i släptåg, in i Irak för att hämta lite olja.
Officiellt tog kriget slut 1 maj samma år men ja, dödandet har man ju fortsatt med så riktigt klara kan man nog inte säga att dom är. I år går Irakkriget alltså in på sitt femte år.

Fram till den 20 mars kommer jag publicera lite dikter som jag skrev i samband med krigsutbrottet och lite nyare grejer på samma tema.


Tillsammans med iakttagelserna från caféet blir det här min andra följetång.


Denna dikten skrev jag under ett av de många möten med det fredsnätverk som startades upp i min hemstad. Ett av tiotusentals nätverk som bildades över hela världen. Bilden är från de stora demonstrationerna den 15 februari samma år.


Dikten har även publicerats i antologin "Poeter mot krig".
















Krigsvåren 2003

vi rör oss allt närmare nu
bort ifrån varandra
på måndagarna träffas vi i offentliga rum och sprider uppgivenhet
hoppas kanske men vågar inte tro
tisdagarna som zombies förbi grönsaksdisken
cocktailtomater från ockuperad mark
blodiga konserver från krigszoner
vi väljer att inte delta men
kan inte bojkotta bort världen vi lever i
onsdagarna med tv-flimmer och klusterbomber
greppar vi inte omfånget borde vi inte
en halv miljon spädbarn sätter ingen dagordning
smarta bomber plötsligt ganska korkade
faller in bland födande mödrar
de här barnen fick aldrig komma till världen
torsdagarna kommer med hastigt upptejpade protester,
nya fredsrörelsen och meningsutbyten som spränger en i bitar:
någon har satt en prislapp på rättvisan och priset är stigande –
vems syster betalar vi med i morgon
inte min
fredagarna med solsken i parken
krigsvåren föder motstånd i två riktningar
sandstormarna är vårt sista hopp
lördag och någon har satt vapen i guds händer,
ber oss gå med i hans heliga korståg
men andra sorters tåg längs stadens gator avväpnar vår tvekan
kullerstenarna vibrerar, trycker hårt min systers hand
de säger att bergen börjat röra på sig
att priserna sjunker och att någon,
någon på andra sidan jorden har vägrat att betala