Eftervalsdikt

Det regnar när jag lämnar lägenheten
någonting dovt över mitt land
i Stockholm dras människorna som magneter till de stora T:na
för att efter tunga arbetsdagar spottas ut igen

jag möter en vän nere på torget
vi går tysta över mörka gator
nu rullar bulldozers in mot välfärden i landet
där marknadsvärde ställs före människovärde
enfald före mångfald
ruinerna av allt vi byggt upp

här tar oss bussen genom det Nya Sverige och
i tomrummet efter alternativen
hör vi rasisterna marschera in i riksdagen
det finns ingenting poetiskt i detta

klockan sju i möteslokalen, det är någons kök
mörkret slår mot fönsterrutan
vi lägger ut ritningarna över bordet
kaffekopparna bredvid mötesprotokollen
bygger en bro mellan dit vi var på väg och
där vi istället hamnade

här, i klyftan mellan valretoriken och verkligheten
reser vi byggställningarna, skissar upp motståndet
planterar lite hopp i hopplösheten

i hallen står travarna av flygblad
nästan allt återstår att göra

Dikten publicerades i LO-Tidningen 23e september.

Ett sjukt samhälle

Jag sitter på tåget till Sundsvall, det är slutet av augusti och snart ändrar Sverige färg.
Igår satt jag mittemot någon som berättade om Sundsvalls bästa rostbiffsmacka med någonting glödande i blicken. Så mycket minnen i de smakerna.
Sundsvall lovar mer, en kulturmanifestation mot en sjuk regering. Och jag kommer och tänka på ännu en krönika som mellan jobbet, läsningarna och diktskrivandet aldrig blev upplagd här. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni kommer rösta för en röd regering den 19e september, så vi kan få slut på utförsäkringarna, nedrustningen och utförsäljningarna. Men mest hoppas jag att ni organiserar er, fortsätter ställa krav långt efter valrörelsen är slut. Så kanske Sverige verkligen kan förbi rött även efter löven faller från träden.


Ett sjukt samhälle

Snön yr under tåget på väg till jobbet, väl där berättar kocken att bussen han satt på krockade ett par timmar tidigare. Svärandes pressar han sig genom arbetsdagen med smärtan i ett brutet revben och ömma svarta blåmärken. Lyfter tunga kantiner, tar emot flera hundra kilo varor, lagar mat till två förskolor. Jag vet inte hur många gånger jag själv gått till jobbet när jag inte borde ha gjort det. Med ryggont, feber och brutna tår.

I debatten låter det ofta som om det är vi själva som bestämmer när vi är sjuka. Men tyvärr styrs vår känsla för vad våra kroppar orkar av fler än oss. Av våra arbetsgivare, av sjukskrivningsregler eller hur mycket som finns kvar i våra plånböcker. För om man sätter på sig skorna, lämnar riksdagshuset och går ut i verkligheten så är det största problemet inte att några få friska stannar hemma från jobbet, utan långt farligare är det faktum att många går till jobbet trots att de är sjuka. Alla de som inte har råd att vara hemma sjuka, alla de som vet att om de sjukanmäler sig så är de inte välkomna tillbaka när de blivit friska igen.

Istället för att prata om vad det är i våra arbeten som gör oss sjuka så försöker regeringen lägga skulden på de som gått sönder. De som jobbat så hårt att deras kroppar inte klarar mer utförsäkras och kallas lata. Hade alliansen fått välja hade vi varit lika okomplicerade som maskiner. Då hade vi inte protesterat när de nu kastar oss på soptippen. Då hade de inte behövt bry sig om att ju längre man kör oss på ”max” desto fortare går vi sönder.

Vad kostar det egentligen för samhället att sjuka går till jobbet? Hur många fler får vinterkräksjukan, blir smittade av svininfluensan eller sliter ut sina kroppar så mycket att de inte klarar av att komma tillbaka igen? Vad är det för sorts samhälle som tvingar sina medborgare att arbeta när deras kroppar värker? Varför tvingas sjuka in på arbetsförmedlingen när de egentligen behöver rehabilitering och tid att läka?

Och varför låter vi dom fortsätta att göra just det när det inte finns någon annan än vi själva som vet hur mycket våra kroppar orkar? Tills vi har ett samhälle där människan och inte vinsten står i centrum måste vi som arbetar själva se till att ta hand om varandra, att skicka hem våra arbetskamrater som kommer med feber till jobbet, kräva så hög bemanning att man klarar verksamheten även om folk är sjuka och fortsätta kämpa för trygga anställningar, slopande av karensdagen och för att få ses som just människor, istället för maskiner.

(Krönikan publicerades i Örnsköldsviks Allehanda i februari)

Littorins parallella verklighet

Hej allihopa. Man skulle kunna tro att jag inte skrivit nått i sommar, det är inte helt sant. Några krönikor har det blivit, men jag har varit lite dålig på att lägga upp dem här. På väg hem från jobbet idag läste jag att det nu är klart att Littorin får 112 000 kr i månaden i avgångsvederlag. Då tänkte jag på den här krönikan som jag skrev till Örnsköldsviks Allehanda i somras. Hoppas ni gillart.


Littorins parallella verklighet

Arbetsmarknadsminister Littorin avgår. När han i förra veckan gick ut i tv och med sina barns namn på läpparna förklarade att trycket varit för hårt hade han Sverige i tårar. ”Jag orkar inte mer” och man tänkte att vilken man, vilken människa, sätter barnen först. Så visade det sig att det kanske inte riktigt var där skon klämde. Men låt oss ändå hålla oss där en stund till. Tänk om fler hade möjlighet att vara mer människor. Kunde anpassa arbetet efter livssituationen istället för tvärtom. Tänk om vi alla hade möjlighet att gå in till chefen och säga att vi inte kan komma och jobba imorgon, eftersom vår familj behöver oss, eftersom våra barn frågar efter oss under nattpassen, eftersom våra vänner behöver vårt stöd. Tänk om fler hade de ekonomiska förutsättningarna och inflytandet över sitt jobb, att kunna skapa en arbetssituation där man inte hamnar i sådana situationer.

Men ska sanningen fram ser den arbetslöshet som nu väntar Littorin helt annorlunda ut än den jag själv har mött när mina osäkra anställningar tagit slut. Som före detta minister har han rätt till 1,3 miljoner i avgångsvederlag. Jämför det med den långa karensen i a-kassan som gäller för alla andra som tvingas säga upp sig för att de inte kan få sina liv att gå ihop med jobbet. Jämför det med den a-kassa han själv varit med och urholkat. Littorin har haft förmånen att jobba heltid, han behöver inte oroa sig för en 65% a-kassa på en 60% kallskänkstjänst. Han behöver inte gå till arbetsförmedlingen och söka jobb som inte finns, behöver sen inte öppna tidningen och läsa att arbetsmarknadsministern tycker att ungdomsarbetslösheten beror på att ungdomar spelar för mycket tv-spel. Och han behöver inte med cancer tvingas iväg på en jobbsökarkurs.

För visst är det oklart om hans ”Jag orkar inte mer” skulle ge honom rätt till sjukpenning. Jag har svårt att se att Försäkringskassan skulle se det som ett medicinskt hinder för arbete, men det behöver inte Littorin oroa sig för. För 1,3 miljoner kan han åka på fin rehabilitering.

Jag tycker egentligen inte att någon förtjänar att uppleva hopplösheten i väntrummet på arbetsförmedlingen, men det hade varit fint om Littorin nu faktiskt också skulle bli tvungen att leva i den verklighet han beslutat om de senaste fyra åren. Uppleva den urholkade a-kassan, de förnedrande besöken på arbetsförmedlingen och konsekvenserna i att ta ifrån sjuka människor sin inkomst. Då kanske han hade kunnat gå ut i tidningarna och erkänna att det han gjorde var fel.

Doften av sommar

Plötsligt ett annat landskap
våren spränger inifrån
staden har klätt sig i tusen nyanser av grönt

här står vi på våra innergårdar, balkonger, trädgårdar
och leker att världen fungerar
grilltången i högerhanden
köttet i sin marinad
doften av grillsäsongen sakta sipprande runt husknutarna

i den här leken dör inga människor under andras vapen
soldater firar inte ner sig från mörk himmel
solidaritet möts inte med skarpa kulor
människan är inte en fara för människan

i den här leken är demokratin inte revolutionär, farlig
ingen går under i trånga celler eller skickas tillbaka till en säker död
ingen torteras för hoppet de planterade på stadens gator
allting växer ostört, utan bekämpningsmedel

i den här leken tjänar ingen pengar på någon annans arbete
demokratin står inte med mössan i hand bredvid stämpelklockan
det finns ingen buss man kan ta, från en klass till en annan
inga gångvägar som leder från avgrunden in i villakvarteren
människorna i Älvsborg lever inte åtta år längre än oss i Bergsjön

här leker vi att
människan tar hand om människan
här sitter ingen på gathörnet med händerna utsträckta
ingen misshandlas till döds av sin man
inga barn bär vapen i ett krig ingen kan vinna

den här leken är inte på liv och död
ockupationstrupperna kommer inte med automatvapen
och mördar våra älskade
våra älskade sitter på balkongen med grillmarinaden
våra älskade står på innergården med grilltången

för i den här leken leker vi
att alla har samma möjlighet
det är en fin lek
men det är en lek
och doften av bränt kött börjar sakta
sippra runt husknutarna



(Dikten publicerades på Arbetarbladets ledarsida den 21/6)

Sverige!

Jag har fått vara med i tv tillsammans med Stormen. Det är fint att få snacka skit om gamla arbetsgivare på nationell tv tycker jag.

Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras

Idag är det släppseminarium för boken "Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras" på ABF-huset i Stockholm. Mitt bidrag till boken publiceras idag även på ledarsidan i Arbetarbladet.
Här kommer den.


Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras

Måste jag ge dem ett namn
för att vi ska förstå att vi fortsätter betala priset för den här
ordningen?
Inte i svart bläck i tidningsnotiser,
inte i vitt tapetklister mot elskåp,
inte i blått sken ur rapports korta reportage

utan i blodet rött som vårt
människorna mjuka som oss

måste jag ge dem ett namn för att vi ska förstå
att vi inte längre kan hävda att det här systemet fungerar
blodet färgar oljan röd

måste jag ge dem ett namn
för att vi ska förstå att priset stiger
i takt med haven

tillväxtens skugga, faller allt längre nu
över brinnande skogar,
tempot i arbetslivet,
flyktingströmmarna
här går påsar med människor i händerna
upp från ännu ett köpcentrum

vårt sätt att leva tillsammans måste förändras

här sluter människorna ögonen och vänder ansiktena
mot den första vårsolen
sådan är kampen för förändring
någonting som bryter igenom allt det grå
så försiktigt våldsamt som en storm byggs upp vid horisonten

här ska det kortsiktiga tvingas backa
för människorna

för nu reser sig haven mot fiskebåtarna
där vågorna slår in över kapitalismen
nu tar skogarna över sojaodlingarna
där träden stålsätter sig mot avverkningsmaskinerna
nu drar stormarna in över rovdriften, kolverken, motorvägarna
för det finns ett annat sätt att leva
än det som getts oss hittills

vi träffas nere på torget
vi har flygbladen i händerna nu
såhär ser motståndet ut:
vardagligt, uthålligt, nödvändigt

för det enda vi behöver göra med allt som vilar, allt som väntar
allt som står och väger
är att få det i rörelse
så kommer vårt sätt att leva tillsammans att ändras
för mörkret vi ser är bara punkten där vi byter riktning
vägens början,
chansen till ett nytt sätt att leva
låt oss se den klart nu
röra oss framåt,
få upp farten
och börja springa

Läsningar

Jag hinner inte med i svängarna, allting händer på en gång. Men imorgon läser jag i alla fall i Uppsala på Rödgrönt Akademiskt forum mellan 12.45-13.15. Kom gärna och lyssna!
Därefter åker jag tillbaka till Stockholm för att läsa för ett gäng kommunister.

Befinner man sig inte i Stockholmstrakten kan man istället köpa det nya numret av Folket i Bild, där jag förutom att pryda omslaget, får tre uppslag till att prata skit om kapitalismen. Kolla här.

Klasspolitik

Här kommer en krönika som publicerades på Örnsköldsviks Allehandas ledarsida den 22/3.


Att ta från de fattiga och ge till de rika

Måndag, väckarklockan ringer. Jag klär på mig och plockar upp tidningen från hallmattan, sätter mig vid köksbordet. Så gör jag samma misstag som många andra dagar, jag slår upp första uppslaget.
Jag försöker överlag att inte läsa ledarsidor. Det brukar bara göra mig arg och ledsen, för det blir så tydligt att de som sitter på makten lever i en helt annan verklighet än mig. Så när DN skriver att Reinfeldt ”visat att det inte finns någon automatik mellan skatteuttag och kvalitet i offentlig sektor”, skulle jag vilja ringa upp dom och be dom komma ner till förskolan där jag jobbar. Kräva dom på en förklaring till varför barngrupperna växer och arbetsbelastningen på oss som jobbar där blir större.
Någon skulle behöva visa dom lyftkranarna som lägger bit på bit i bygget av segregationen, hur vi människor kommer längre och längre ifrån varandra.
För deras politik slår så mycket annorlunda mot dem än mot de flesta av oss andra. De får skattelättnader och kan anställa någon som städar deras hem. Vi får ännu fler lågbetalda jobb och nåden att få städa upp efter andra. De får fler bostadsrätter att välja mellan och jag får fortsätta flytta runt på svarta tredjehandskontrakt i utkanten av den här staden. De lyfter luren och beställer en solsemester, vi sitter oroliga och väntar på att bli inringda till jobb.

Det är inget konstigt, det är klasspolitik och just vad man kan förvänta sig av högern, men det gör mig ledsen, för det är jag och mina arbetskamrater som får betala för överklassens växande rikedomar. Det är att ta från de fattiga och ge till de rika. Det är att säga att man motverkar utanförskapet medan man samtidigt låser dörren till samhället för fler och fler. Det är att kalla sig arbetarparti och föra samma äckliga politik som alltid. De kallar det valstrategi, jag kallar det att medvetet vilseleda folk.

Jag förstår att det kan vara svårt för dem att se konsekvenserna av sin klasspolitik, för de kan köpa privata tjänster medan de rustar ner våra gemensamma skolor och sjukhus. De behöver inte se sina arbetskamrater bli arbetslösa medan de själva får allt fler arbetsuppgifter att hinna med.
Jag slår igen tidningen och tänker att såhär ser vår verklighet ut, långt borta från påståendet att fattade beslut om skattesänkningar inte skulle leda till sämre service i det offentliga, men att vår verklighet inte blir mindre verklig för att de säger att den inte existerar.
Och var så säkra på att er politik får konsekvenser. I september ska ni bort från makten.

Jämlikar

Idag publicerades en ny dikt i LO-tidningen. För er som inte tecknat en prenumeration än så kommer den här också. Det här är ännu en av dikterna som kommer finnas med i min diktsamling som kommer ut i vår/höst. Här hittar ni några andra som LO-tidningen tidigare publicerat.



Jämlikar

Den största tröttheten
kommer inte från
kroppsarbetet,
drickabackarna lyfta uppför trånga gångar,
musklerna som skriker i
belastningen under
omöjlig balansgång
med disken
genom
serveringen

Det är inte
ångan från bageriugnen,
de slöa knivarna
eller de hala golven som gör ondast

Arbetet består inte i
att laga maten eller servera gästerna

Men det är
chefens ord
efter veckor av obetald övertid

Det är blickarna
från de välbeställda
tanterna

och oräkneliga leenden
som döljer
det faktum att det inte
finns något hopp
om att vi någonsin kommer
mötas som jämlikar

Gruvstrejken

Idag är det 40 år sedan den stora gruvstrejken bröt ut i Malmfälten. Här är en ganska fin artikel om det från NDS.
När jag jobbade med texter till pjäsen Palme som gick på Uppsala Stadsteater i höst så läste jag ganska mycket kring den vilda strejken i gruvorna. Under denna tid skrev jag följande dikt. Ett tack till Jari som jobbar i gruvan nu, i somras skrev han såhär till mig

"Jag jobbar i gruvan och där finns ibland (ibland inte) sammanhållningen som kan lovsjungas. Men i princip finns där ingenting att göra något vackert av. Det är ett mörker både bokstavligt och bildligt. Gruvan måste totalförändras innan Jenny Wrangborg kan skriva en fin dikt om den."

Tur att dikter kan vara någonting annat än just "fina". Här kommer den.

---
Strejken

har ni sett mörker så kompakt att inget ljus kan existera?
ni hittar det tusen meter under jorden

där droppar fukten från miljoner ton sten vibrerande ovanför dig
där kämpar pannlamporna mot den mänskliga faktorn och
människorna böjer sina ryggar för den svarta malmen

så många maskiner som arbetar i mörkret
komplicerade maskiner

människor har varit inkallade för att studera hur de fungerar,
varje moment granskat och varje rörelse i maskineriet tidtaget
in på hundradelen sätts tidsgränserna för varje kugghjuls riktning, för ju fortare man kan pressa maskinerna att arbeta desto högre siffror till de höga människorna

tidsstudiemännen hittade bara ett problem med maskinerna i mörkret;
de var människor

för
maskiner får inte svårt att andas av damm och rök
maskiner förlorar inte hörseln av högljudda människor
och maskiner går inte hem med en knytnäve kring hjärtat
varse om att de om ett par timmar ska slitas ut igen

för här är mörkret inte frånvaron av ljus,
tystnaden inte bristen på ljud
här stavas hopplösheten med ett samförstånd så djupt
att vi inte längre kan prata om problemen

kanske är det mörkret
som jagat oss i gångarna
bullret som jobbat sig in bakom hörselkåpor och vadd
döden som stått och lurat bakom nya direktiv
kanske är det hopplösheten som tillsist blivit så stor att den gjort sig själv obetydlig
för det går en annan sorts viskning genom gruvan nu;
kanske är det lika farligt att ta ifrån folk hoppet som att ge dem det

men det händer inte plötsligt
utnötning av knän sker inte över ett skiftbyte
silikosen växer långsamt med varje inandning
människorna byts ut nästan omärkligt
för inga reservdelar finns att tillgå
döden jobbandes vid deras sida, bidar sin tid bakom ackorden,
redo att gripa in när den mänskliga faktorn får utrymme

men så kan det ändå vara så, att när maskinerna tystnar,
när berget ligger stilla och dammet vilar orört i gruvgångarna
kan det ändå vara så
att människan vaknar
med en viskning genom tysta rum

talar plötsligt med en röst istället för flera spridda
sätter sig plötsligt som en enda kropp ner,
lägger ner skyddshjälmen, stoppar undan rädslan,
motar bort mörkret
och med en enda röst
återuppfinner fackföreningsrörelsen

det sprider sig i gångar och schakt
från gruvor till verkstäder
när vi plötsligt hör oss själva säga
att vi är människor
med röst
muskler
och
värde

någonting händer med mörkret
när stämpelkorten sitter orörda i sina fack
människorna stannar kvar i lunchrummen
maskinerna står tysta under jorden

när den mänskliga faktorn plötsligt blir någonting annat än problemet
med att vi inte är maskiner, kan även nederlaget bli en seger
när dånet åter stiger från gruvöppningarna och
gångarna äter sig längre in under samhället är det inte längre svårt
att se var människa och maskin har sina gränser
är det inte längre samma människor som håller i maskinerna och skillnaden mellan dem och redskapen är plötsligt knivskarp
i ljuset från
händerna som håller dem

Stammisen

Min dikt Stammisen publicerades i LO-tidningen idag. Den ligger inte uppe på nätet än men här kommer den i alla fall. Det här är ännu ett av porträtten som kommer finnas med i min diktsamling Kallskänken, när den kommer ut. Kocken har tidigare publicerats i samma tidning.



Stammisen

Han kom varje dag,
hade inget elakt att säga när kön var lång eller vi kort om folk.

Lugna mornar kunde han stå vid sidan om kassalinjen och
berätta om barnen som flyttat hemifrån eller kvinnan som lämnat honom.

Han brukade fråga hur vi orkade med
drickabackarna, ljudnivån, tempot.

Han kunde sitta i fönstret ut mot gatan,
drickandes samma kopp kaffe i timmar och se oss
svettas bakom muren av människor.

Han hälsade alltid när man gick på eller av sitt skift,
undrade ständigt om man tänkt komma tillbaka nästa dag.
Han hade sett fler kafébiträden än gäster komma och gå och
litade aldrig riktigt på att man inte sagt upp sig.

Vi lovade honom alltid att imorgon,
imorgon kommer vi tillbaka,
men sen orkar vi nog inte mer.

Jag är inget företag

Jag försöker verkligen uppdatera här. Men jobbet ska jobbas och texterna ska skrivas och diktsamlingen ska granskas och mötena ska protokollföras och ölen ska drickas och människorna ska älskas och händerna ska hållas och tunnelbanan ankommer snart till Gullmarsplan, byte för resande mot Farsta strand samt till Tvärbanan

Tvärbanan ska åkas, sl-kortet betalas
barnen måste ha mat
även om
fröknarna inte vill äta

man ska ringa vännerna
svara på tilltal
höra av sig
till de som vill veta mer

man ska komma ihåg ansiktena
på människorna
så att man kan ta vid där man senast pausade
man ska lägga folk på minnet
man ska ha ett minne
på en terrabyte

man ska kunna sammanfatta sig själv med tre ord
en slogan att tapetsera upp på reklamen insprängd
bakom tågen på perrongen

Jenny Kristina Wrangborg

man ska vara ett företag
en f-skattsedel
avdragsgill och budgetanpassad

man måste
ta risker
leva lite på kanten
kunna gå i personlig konkurs

man ska inte låsa sig
man ska vara fri
man ska sitta med miljonlån och bostadsrätt
i en stad som blivit kall

man ska flytta dit jobben finns
det kommer inga stekta sparvar flygande
det kommer inga lägenheter körande längs E4an
ingen inför trängselskatt i vår tvåa med
svart andrahandskontrakt

vi bor inte här
vi öppnar inte när det ringer på dörren
ringer inte värden när kranen gått sönder
vi är bara inneboende
på genomresa
pojkvänner
flickvänner
på besök

här drivs vårdcentralerna av riskkapitalbolag
i skatteparadis

här betyder valfrihet likriktning
och effektivitet nedskärningar

här har fyraåringarna på förskolan
lärt sig tvärtomspråket

och vi verkar glömt att
Jag pratar inte tvärtomspråket
betyder att man gör det

Så, jag försöker verkligen uppdatera här.
Men Stockholm ställer sig i vägen,
varje morgon något dom vill att jag ska köpa
något som ska säljas ut
privatiseras

varje dag
den här staden som jag så gärna vill tycka om
men som gör det så lätt för mig att
vilja flytta härifrån.

En ljusare vår

Den här dikten skrev jag i höstas, på uppdrag av Tvärdrag, den finns med i numret Verklighetens folk. Jag har inte lagt upp den här eftersom jag tyckte att den kändes lite väl lång, den är i sin helhet sex A4-sidor. Här kommer en lite kortare variant, samma tappning som förekommer musiksatt tillsammans med Stormen.
Ni kan se oss framföra den på Socialistiskt forum den 28e november i Stockholm. Vi spelar kl 15.00. Jag kommer också vara med på programpunkten "Arbetarklassens bästa partytricks" kl 16.45. Kom och säg hej!


En ljusare vår

Det är sent i september
sommaren slocknar utmed rälsen
jag ser hösten tända fyr på träden och med böjt huvud korsa torget
Allt är aska nu

Vissa nätter vaknar jag och vet inte åt vilket håll väggarna går,
det senaste halvåret har jag flyttat lika många gånger som månaderna ändrat namn för att nu sträcka mig mot min väckarklocka i oktober,
inneboendes svart i tredje hand i en förort till Sveriges största stad

Det är systemfel och konjunktursvängningarna gör mig yr på väg hem från ännu en timanställning

Det nya arbetarpartiet har tänt upp och öppnat dörrarna för de
som klarat av att hålla sig kvar medan folkhemmet sålts ut
Vi andra; i mörkret ser vi så små ut att vi inte ens verkar existera

Vad hände med alla inställda drömmar och visioner?
Allt som försvann i nittiotalets svarta hål
00-talets nya besparingar och kriser

Det är sent i september och jag letar efter ett vaccin istället för plåster och bromsmediciner
en förändring som släpper in ljuset
en öppning i allt som vill oss illa

Vi blev kvar i ett århundrade av brustna löften och idéer,
av kroppsarbete som gör oss obrukbara innan femtio,
av en hopplöshet så mörk att vi låtsas som om den inte ens finns där, letandes efter något helt annat; en lönefredag, mikrodrömmar i oändliga arbetsveckor, en luftficka i arbetslösheten

September och jag pratar med en vän om demokratins höst,
när jag frågar honom hur han orkar fortsätta kämpa vet jag redan svaret;
vi har inget val
Han säger att det gått så långt att vi inte ens kan lita på oss själva,
än mindre någon annan,
Därför måste vi göra just det,
så mycket står på spel nu

för när krisen kommer och varslen ligger över oss
tvingas vi ut ur fackstyrelserna, föreningslivet, förtroendeuppdragen för att
inte riskera våra socialbidrag

Demokratin blir något som angår de med kraft nog att hålla sig kvar i systemet

Här vaknar vi till tysta varsel och massuppsägningar
ingen kallar mig längre socialist när jag trött säger att det är något grundläggande fel på det här systemet
Det är som om det ordet blivit raderat ur språket tillsammans med riktningen, farten, förändringen det bär på
för det är väl så att när rörelsen stannar så försvinner den
Man kan inte ser det först
Men det ligger i själva definitionen av ordet
rörelse

Det är sent i september och jag letar efter
en av alla de två och en halv miljoner ljuspunkter
som sägs finnas i Sveriges gatunät
sprickorna i fasaden
demokratins vår

Vi har lämnat nittiotalet bakom oss
sprungit rakt in i ett nytt millennium med en nedrustning så total att min generation
inte ens kan läsa sig till innebörden i full sysselsättning

Vi minns inga storhetstider, bär inte segerns minne i våra kroppar
våra drömmar såldes ut bit för bit, ljuspunkt efter ljuspunkt
I kommunalgula korridorer går lärarna som ville lära oss om jämlikhet
allas ärliga chans

Det sägs att vi blev den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar

September brinner i träden
på förskolan där jag jobbar får vi papper utdelade med riktlinjer vid en eventuell pandemi, det känns som om vi är beredda på allting utom hur vi ska ta hand om varandra

Var är krisberedskapen för de varslade, handlingsplanerna för att bygga ett nytt samhälle
Vem tar fram vaccinet mot systemet som går in i kriser, vem forskar efter botemedlet för hopplösheten i väntrummet på arbetsförmedlingen

Vi är pedagogerna, kallskänkorna, barnskötarna
inte
företagsägarna, politikerna eller aktieägarna
och pratar vi någongång om framtiden så handlar det om nästa semester,
nästa löning,
luftfickorna

Det finns ingen som använder våra röster ifall vi sitter tysta,
man kan höra det tydligt om man sätter på tvn, slår upp tidningen,
läser titlarna på de inbjudna experterna
Så fort någon öppnar munnen kan jag höra hur tysta vi är

Men också, att svagheten är något jag bara känner när sambanden blir otydliga,
när jag inte orkar gå på mötena eller prata med mina arbetskamrater

Luckorna är glasklara ögonblick;
hon som kom in i köket där jag en gång arbetade och ritade en linje precis där svängdörren gick, sa ”Här står vi och lagar mat som vi aldrig skulle ha råd att äta själva”
Den dagen såg jag sprickorna i fasaden i ljuset som sipprade igenom

September, sommaren svalnar utmed rälsen
grå akvedukter över
namnlösa vattendrag
blåmönstrade säten
på väg hem från jobbet

Löpsedlarna borta vid Pressbyrån berättar att ännu ett företag ska ”effektivisera”

Om vi bara kunde gå in bakom det ordet
hem till de varslade

om vi kunde få prata med dem som fick jobba kvar
göra deras kroppar till våra, känna tempoväxlingen, transportera oss ytterligare ett decennium in i framtiden – se hur kropparna sakta brutits ner av stressen, lyften, förnedringen

om varje siffra i statistiken var ett namn över löpsedlarna
om vi i krisberedskapen, riskbedömningen, handlingsplanerna kunde läsa ut något hopp
om kampen berättade för oss att förändring var möjlig

Det är september
det nya arbetarpartiet hade inte haft en chans om det gamla hade åldrats med värdighet
det är som om vi blivit osynliga efter så mycket samförstånd att vi inte verkar ha något förstånd kvar

Jag skulle vilja be Mona Sahlin att inte vara så rädd för oss,
lägga händerna på hennes axlar för att visa att arbetarklassen fortfarande existerar,
viska i hennes öra att det är bråttom nu, snart går vi utan er

Lika lite som de verkar tro att jag existerar
tror jag på deras bestående existens
Däri ligger mitt hopp
min ljuspunkt till en ljusare vår;
vi bär på hemligheten till vaccinet
antikropparna i våra kroppar
botemedlet som gör mörkret omöjligt

För om man läser mellan raderna i tidningarna
ser människorna bland siffrorna
spolar banden baklänges så
kan man bryta chiffret,
höra rösterna och se färgerna framträda ur mörket

Det är sent i september
och jag tycker mig se en spricka i fasaden
skriker vi tillräckligt högt kan glaset spricka,
isen brista och
ljuset leta sig upp genom
oss igen

Vi som bär de här städerna

Idag medverkar jag med en dikt på Arbetarbladets ledarsida. Såhär går den.



Vi som bär de här städerna

du som vaknar innan solen stiger över husen
som tar morgontåget genom dimman och
lyfter stolarna från borden innan stressen tvingar dig att
knyta förklädet och sätta på dig leendet

du som tar bussen hem till förstaden, ståplats i rusningstid,
efter nio timmar med städvagnen genom kontoren
ni, de osynliga skuggorna som magiskt
tömmer papperskorgarna och tvättar golven

ni som varken syns eller hörs i offentliga rum

du, du som ligger kvar i sängen med blicken i taket och
arbetslösheten som heltidsjobb när den fulla sysselsättningen
förpassats till omöjlighetens bistra korridorer och
ledarna redan fått vad de vill ha

du som stämplar in när andra stämplar ut
som vet hur tröttheten kan förvandlas till bly i lederna en måndagskväll
ni, ni som vänder på dygnen, sover bort morgnarna,
innan nätterna blir dagar utan ljus

du, du som minns tiden innan samförståndet suddade ut
gränsen mellan hopplöshet och dröm
då glöden i rörelsen var något att ta till vara och
ombuden kände tröttheten som vi

du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om en snabb utförsäkring
vi, vi som går sönder i schemalagd underbemanning och
lägger livspusslet räknandes småmynt i kassan på Ica

vi, vi som är så tysta att vi inte verkar existera
vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och
bär
de här städerna

vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva

Allting händer på en gång.
Idag publicerades en krönika av mig på ledarsidan i Örnsköldsviks Allehanda. Jag medverkade samtidigt på ledarplats i Arbetarbladet med en dikt som jag tidigare publicerat här på bloggen, då i ett längre format och med annorlunda slut. Formateringen ser galen ut på det deras hemsida men här är den i alla fall.

I tystnaden mellan raderna på ledarsidorna

Det är tidig höst. Jag är på väg till mitt jobb som kallskänka på en förskola i Stockholm. Deltidslönen håller mig flytande. De senaste sex åren har jag haft oräkneliga timanställningar på caféer och restauranger. Osäkra anställningar i fyra olika städer, två olika världsdelar. Efter att ha flyttat runt bland vänner och andrahandskontrakt bor jag nu inneboendes, svart i tredjehand, i en förort till Sverige största stad.

Kvar på köksbordet ligger den liberala ledarsidan uppslagen. Mycket sällan skriver de om mina problem; arbetsgivare som inte betalar ut övertidsersättning, vinstmålen som pressar upp arbetstempot, lönen som varje månad känns som ett hån mot arbetsinsatsen.

Nya reklamaffischer möter mig vid hållplatsen. ”Urban worker” lyder texten och på bilden presenteras denna arbetare som arkitekt. Välklädd, stylad och snygg.

Är det så dagens arbetare ser ut? Traskar de runt i kostym och slips utan ett bekymmer så långt ögat når? Jag tittar mig omkring och inser att ingen av människorna på perrongen är klädda som denna ”urban worker”. Däremot ser jag folk med målarbyxor och lysande varningsvästar. Jag ser tågvärdsuniformer, byggarbetare med röda hjälmar, lokalvårdare med städvagnar, butiksbiträden borta i Pressbyrån. Många säkert inte ombytta än. Min egen kockrock och förkläde ligger och väntar i omklädningsrummet på jobbet.

Morgnar som denna känner jag mig extra trött, för det blir tydligt hur osynliga vi som arbetar har blivit. På ledarsidorna i tidningarna existerar vi inte, på film och i böcker deltar vi ibland som exotiska inslag, på nyheterna nästan bara när vi förlorat våra jobb.

Till och med reklampelarna verkar säga att klassamhället tillhör 1900-talet och är något vi lämnat bakom oss. Nu är alla välbetalda arkitekter med slips och kavaj.

Men verkligheten runt om reklampelarna ser annorlunda ut, oavsett om vi befinner oss i Stockholm, Örnsköldsvik eller Kristianstad. Här är klasskillnaderna tydliga.

De varslade industriarbetarna vet det, sjuksköterskorna känner det, jag ser det tydligt i prisen på bostadsrätterna. Medan skattesänkningarna gynnar de redan rika så får vi andra gå till soss när ersättningsdagarna tar slut, får vi oroa oss över att inte ha någonstans att bo nästa månad, får vi betala med sämre trygghet och välfärd. För oavsett vad reklampelarna eller tidningarna säger så finns klassamhället här, överallt. I tidiga morgnar i Stockholm tunnelbana, i varslade sjuksköterskor i Härnösand, i planerna på att privatisera hemtjänsten i Örnsköldsvik och i tystnaden mellan raderna på ledarsidorna.

Militärkuppen

Idag, den 11e september, är det 36 år sen militärkuppen i Chile.
Idag går mina tankar till folket i Honduras, där en annan statskupp genomfördes den 28e juni i år. Det kan ni läsa mer om här.

"Ni kan döda alla rosor, men aldrig hindra våren" Pablo Neruda

Jag undrar när skriken ska nå oss
hur långt vinden måste bära rösterna innan vi kan höra de vibrera i metallen

Skriken från barnen
burna in i sjukhusen
skriken från
bomberna
skärande upp revor i himlen
skriken från
tortyrkamrarna, isoleringscellerna
människorna över vilka domen fallit då
advokaterna och lagarna redan blivit
mördade
undangömda
tystade

Jag undrar hur högt vi måste skrika
för att de ska förstå att vi ser igenom
murarna
taggtråden
förbi avstånden och tystnaden
för att berätta att de inte är bortglömda

Ska vi lyfta våra händer
gå längs gatorna
ställa oss i tystnad eller
vrida upp volymen

Ska vi vända oss mot varandra och
berätta om rösterna som når oss i drömmarna,
bakom tvs nyhetsflimmer
rubrikerna som vänder bort blicken
löpsedlarna som säger att allt är okej

Hur högt måste vi skrika för att höra våra egna röster viska att
det är bråttom nu?

Våra systrar är mördade för flygbladen de skrev
våra bröder är inlåsta
för mänskligheten de trodde på

Snart har vi bara oss själva kvar
och rösterna
som viskar att
det är bråttom nu

Igår var det redan försent

Jagvillhabostad.nu

September brinner borta vid veckoslutet, lovar röda träd och halsdukar att leta fram ur garderober. Augusti svalnar och nätternas kyla ligger kvar över gräsplanerna när jag går bort mot pendeln. Varma dagar, kalla nätter.

Sommaren med sina synvillor borta vid horisonten vid backen upp mot Hallunda, sommaren med tiden långsamt pressande sig förbi tolvsnåret och de lätta sommarregnen, nu hällregnet över Tumba centrum, slår mot plåttaken med ett eftertryck som berättar att vi inte kan vända tillbaka.

Sommaren med sina två månadsskiften utan stressen i att inte veta var man ska bo nästa månad, utan pressen i att ständigt fundera på vem man kan ringa om inte allt löser sig och man hittar ett nytt andrahandskontakt.

Men augusti tickar långsamt förbi och det blir plötsligt dags att packa sina väskor igen. A kommer tillbaka från Norge och "hemma" blir ännu en adress jag aldrig hann lära mig postkoden till.

Jag räknar mig bakåt genom sommaren, våren, januaris första uppbrott med flygbiljetterna tillbaka till Vancouver. Mina tillhörigheter packade i två väskor, incheckade, utcheckade, burna genom snön in i huset på 11th and Moody, nerpackade i februari igen, flyttade till 538 Smith Street, nerpackade en tidig morgon med slutgiltiga farväl och tårar i slutat av mars, flugna tillbaka tio tusen meter över havet, till Göteborg och Bergsjön. Jag räknar mig tillbaka genom alla gånger det inte ens varit lönt att packa upp dem; ompackade i tre mindre väskor på tåget till Stockholm. Första natten hos AE innan jag fick tillgång till lägenheten på fridhemsplan. Tre veckor med våren tvekande i träden, solen som slog igenom bortanför namnlösa platser, jetlaggen fortfarande jagande mig, saknaden efter vänner på andra sidan jorden fortfarande fysisk i vilket språk jag av vana lärt mig använda.

Maj med flytten i tunnelbanan, två vändor mellan Fridhem och Sockenplan. Isaac med gitarren sittandes vid datorn, jag med tangenterna under fingrarna och första försöket till bok uppklistrat på väggarna. Trångbodheten och osäkerheten. Flytten till Tumba. Fyra påsar och en skrivare tyngre än i april.

Så är det då dags igen. Jag minns fortfarande min adress i Göteborg men ingen av mina Stockholmska adresser har ännu fastnat.

Jag packar mina väskor och hoppas att mitt nya svarta tredjehandkontrakt ska vara länge nog för att få se hösten gå över i vinter.

Tillsammans har vi makt att upphäva makten

Jag har under sommarmånaderna ägnat mycket tid till att försöka förstå mig på Palme och socialdemokratin, det har gått sådär. Oftast har det slutat med svordomar och hopskrynklade utkast. Ett av de teman som jag försökt skriva om är gruvstrejken i Kiruna, Malmberget och Svappavaara 1969-70. Då strejkade 4 800 gruvarbetare i 57 dagar mot bland annat ackordshets och ständiga dödsolyckor. Gruvstrejken var startskottet för den vilda strejkvåg som följde under 70-talet.

Under min research stötte jag på en dikt av Göran Sonnevi som han skrev i samband med strejken.
Fram till för två månader sen tror jag inte att jag läst en enda hel dikt av honom. När en vän frågade vad jag tyckte om Sonnevi svarade jag någonting i stil med att det var för abstrakt. Nu har jag haft tid och ork att läsa och revidera den ståndpunkten. Sonnevi är i sina bästa stunder lysande, i sina sämsta vill jag fortfarande hävda att det är ganska flummigt och abstrakt. Här kommer en dikt som Göran Sonnevi skrivit i en av sina lysande stunder. Den är från diktsamlingen "Det måste gå".


Rösterna från Kiruna, Svappavara, Malmberget

När arbetarna på en stor arbetsplats gick samman
föddes ett nytt språk
Strejken var inte i huvudsak för
pengarnas skull, utan
för att bli människa, och inte en
siffra i produktionen
Naturligtvis betydde pengarna mycket

Men överallt, på allt flera
arbetsplatser, börjar man tala igen,
på det nya språket, som
de flesta redan kan, men inte
visste det Att gå tillbaka
till jobbet betydde inte
att gå tillbaka till det gamla språket

Vi kan siffrornas språk nu, ända
in i märgen, och det
ska vi fortsätta tala! Men också
vårt eget språk, och så länge
att dom som har makten begriper det
Ingenting kan gå tillbaks till det gamla
Tillsammans har vi makt att upphäva makten

För allmän kännedom

Kungörelse;

Kapitalismen har gått i konkurs! Wallenberg ombedes infinna sig på arbetsförmedlingen kl 08.00 måndag morgon. Kapitalismens samtliga kvarvarande tillgångar tillfaller fodringsägarna; folket. Stor exekutivauktion av konkursboet på tisdag, ta med tändvätska, allt ska bort! Konkursförvaltaren Arbetarna svarar för alltings riktighet. Beslutet kan ej överklagas.

Festen är slut

Arbetarna på Lagena tar sitt samhällsansvar och protesterar mot försämringarna,
idag är nationell aktionsdag. Ut och sprid!

Puss

En liten artikel på LO-tidningen
Lagerarbetarnas blogg