Jagvillhabostad.nu

September brinner borta vid veckoslutet, lovar röda träd och halsdukar att leta fram ur garderober. Augusti svalnar och nätternas kyla ligger kvar över gräsplanerna när jag går bort mot pendeln. Varma dagar, kalla nätter.

Sommaren med sina synvillor borta vid horisonten vid backen upp mot Hallunda, sommaren med tiden långsamt pressande sig förbi tolvsnåret och de lätta sommarregnen, nu hällregnet över Tumba centrum, slår mot plåttaken med ett eftertryck som berättar att vi inte kan vända tillbaka.

Sommaren med sina två månadsskiften utan stressen i att inte veta var man ska bo nästa månad, utan pressen i att ständigt fundera på vem man kan ringa om inte allt löser sig och man hittar ett nytt andrahandskontakt.

Men augusti tickar långsamt förbi och det blir plötsligt dags att packa sina väskor igen. A kommer tillbaka från Norge och "hemma" blir ännu en adress jag aldrig hann lära mig postkoden till.

Jag räknar mig bakåt genom sommaren, våren, januaris första uppbrott med flygbiljetterna tillbaka till Vancouver. Mina tillhörigheter packade i två väskor, incheckade, utcheckade, burna genom snön in i huset på 11th and Moody, nerpackade i februari igen, flyttade till 538 Smith Street, nerpackade en tidig morgon med slutgiltiga farväl och tårar i slutat av mars, flugna tillbaka tio tusen meter över havet, till Göteborg och Bergsjön. Jag räknar mig tillbaka genom alla gånger det inte ens varit lönt att packa upp dem; ompackade i tre mindre väskor på tåget till Stockholm. Första natten hos AE innan jag fick tillgång till lägenheten på fridhemsplan. Tre veckor med våren tvekande i träden, solen som slog igenom bortanför namnlösa platser, jetlaggen fortfarande jagande mig, saknaden efter vänner på andra sidan jorden fortfarande fysisk i vilket språk jag av vana lärt mig använda.

Maj med flytten i tunnelbanan, två vändor mellan Fridhem och Sockenplan. Isaac med gitarren sittandes vid datorn, jag med tangenterna under fingrarna och första försöket till bok uppklistrat på väggarna. Trångbodheten och osäkerheten. Flytten till Tumba. Fyra påsar och en skrivare tyngre än i april.

Så är det då dags igen. Jag minns fortfarande min adress i Göteborg men ingen av mina Stockholmska adresser har ännu fastnat.

Jag packar mina väskor och hoppas att mitt nya svarta tredjehandkontrakt ska vara länge nog för att få se hösten gå över i vinter.

Det är tid att lämna den här staden nu. Del 1.

det var tidigt tvåtusental och jag bestämde mig för att lämna allt
jag sov ingenting den natten, satt vid mitt köksbord, tittade ut över Gärdsås torg, regnet smattrande mot mitt fönster

jag skrev en lapp till kvinnan som skulle hyra min lägenhet, den handlade mest om att få henne att förstå att min stadsdel inte bestod av våldtäktsmän och rånare
jag tyckte synd om henne med hennes rädsla för världen och allt hon inte sett eller förstod men insåg att den på något plan var ganska lik min rädsla för att stanna kvar,
vi har alla våra begränsningar

när taxin rullade in på vändzonen hade jag hunnit minimera min packning fyra gånger och för varje gång krympte bilden av vad jag behövde dit jag var på väg
ärligt talat viste jag inte vart det var, men när jag hoppade in i den taxin och bad honom köra mig till flygplatsen slog det mig att jag ännu mindre viste vad det var jag lämnade kvar, och varför

det var inte en nyfikenhet på vad som fanns längre bort, den kom långt senare, inte en längtan efter att upptäcka nya platser
jag trodde då att det var ett sätt att göra upp med mig själv, ifrågasätta bilden av mig själv, vem jag hade blivit
men just då, när jag steg ur taxin utanför utlandsterminalen skyllde jag det på alla jävlar som backat när jag behövde dem, och det var kanske så, men mest av allt bitterheten, ilskan, hatet som blev en konsekvens av det
jag var tvungen att komma bort ifrån den

jag satt på den nästintill tomma flygplatsen
fick ett sms från någon som önskade mig lycka till på mitt äventyr
varken då eller så här långt efteråt kan jag känna att det var ett äventyr,
det var ett sätt att lämna något bakom sig eller bara ett sätt att fortsätta sitt liv
det var ett sätt att ta konsekvenserna av vad som hänt de senaste åtta åren men också ett sätt att bara fly ifrån dem
och det var det enda sättet för mig att stanna kvar

det var tre timmar till mitt flyg skulle lyfta och medan städerskorna polerade det gigantiska golvet och de svarta tavlorna smattrande berättade om nya destinationer och inställda flyg såg jag avgångshallen fyllas av svenskar på väg till solen,
de hade mycket lite med mig att göra

de unnade sig en fika på det svindyra caféet där jag suttit i en annan livstid och väntat på någon som jag inte längre älskade
de köpte en aftonbladet, pratade om hotellrum och solskyddsfaktor

det enda jag försökte skydda mig mot var något obestämt som försökte pressa sig mot mig, packa ner sig själv i min ryggsäck, följa med miljoner mil bort och en sak viste jag säkert redan då: att mot sånt finns inget skydd

efter säkerhetskontrollen bar jag mitt hat till världen med stolthet
jag hatade varenda en av svenskarna på väg till destinationer jag aldrig hört talas om, mest eftersom de där solsemestrarna alltid varit självklart reserverade för andra
jag hatade sambanden som gjort mig arbetslös, kärleken som gjort mig besviken och jag hatade turistshoppen med sina glättiga svenska souvenirer, tidningarna med löpen som berättade det jag redan viste; landet jag lämnade bakom mig höll på att förändras, och det var inte till det bättre

jag rensade min jackan, mina fickor och min plånbok på mina sista svenska mynt och köpte för mina femton och femtio världens minsta yoghurt
det som blev över av mina pengar lämnade jag på ett bord i vänthallen innan jag ställde mig i kön till gate 32
ett dygn senare, i kön till imigrationsoffice på flygplatsen i Vancouver hittade jag en tjuga mellan två blad i mitt pass
jag slängde den i närmsta papperskorg och ångrade mig nästan genast
det var som att säga till mig själv att jag inte skulle åka tillbaka, kapa en livlina och när jag väl stod där, miljoner mil bort och kände mig som en främling mot allt, behövde jag något att hålla fast vid

jag gick på flygplanet utan att vända mig om och tittade inte ut över flygplansvingarna när vi lämnade sverige
jag var livrädd för vad som kunde hända om jag gjorde det

Kungsportsavenyn 39

9. vissa dagar klaffar allt
mice an placen är perfekt
vädret är lagom bra
gästerna är trevliga och lagom många
chefen är ledig

vi hinner göra ett bra jobb

-------

caféet där jag jobbade, träffade mina bästa vänner, blev skyddsombud och sa upp mig från eftersom jag tröttnade på all skit har fått ett nytt skyddsombud

jag ringde hem till en av de absolut finaste häromdagen och fick en andrahandsrapport,
av alla de som jobbade där när jag slutade för ett år sen så jobbar en av tjejerna kvar

hon berättar att historien upprepar sig, att eva är ofelbar i sitt sätt att försöka få bort de fackligt aktiva

det nya skyddsombudet hade blivit uppkallad till kontoret och fått en varning; "om du inte slutar sprida så negativ stämning så är vi tvungna att säga upp dig"

herregud
har man hört den förr?
ja, tyvärr

idag önskar jag att jag stod på Avenyn och kunde gå in på caféet och berätta för den tjejen hur jävla bra hon är

Ett krig tar aldrig slut

Imorgon, lördagen den 15e är det fem år sedan USA gick in i Irak.
Kriget har fortsatt, och ockupationen lika så. Människorna lagts i sina gravar.
Jag minns den här natten för fem år sedan, på radio kunde man höra de första bomberna falla över Bagdad. Hopplösheten som en sten över bröstet. För vi viste att det var lögner alltihopa, när de sa att det skulle vara över på några veckor, när de sa att man får vad man förtjänar, när de sa att friheten har ett pris, och drog vidare från Afghanistan till Irak med sitt korståg.







ett krig tar inte slut,
ett barn släpper inte plötsligt dödens hand för att vända tillbaka till livet
en pansarvagn återvänder aldrig hem,
en bro läker inte plötsligt sina sår för att åter sträcka sig efter andra sidan
ett folk hittar aldrig vägen tillbaka,
ett leende kan inte fästas på de läppar som smakat imperialismens bittraste läror

ett krig tar inte slut, en fotbollsplan växer sig inte grön igen efter bomber punkterat dess lungor, inga fötter springer längre över de fält någon förlamat med minor
inga barn ska längre leka på de gator som en gång kände marscherande fötter sticka knivar i vårsolen
ingen ska längre stanna upp utanför kaféet på stadens gator och minnas sin första kyss
inte heller kommer någon att plocka sommarens första violer och älska under träden med sin älskade

ett krig tar aldrig slut,
pansarvagnarna återvänder aldrig hem
i år kommer tårar att falla över de platser där det inte längre befinner sig några människor, sommarens första violer kommer att återfinnas framför en gravsten i nordöstra Bagdad och bakom de ryggar som inget vill se
rullar pansarvagnar, marscherar tunga fötter,
vidare mot nästa land



Det här var det sjätte inlägget i följetången om Irakkriget. Här hittar ni de andra; David, Människan behöver hjälp, De namnlösa, Regn, Krigsvåren 2003

Operation Iraqi Freedom

Följetången på temat kring att Irakkriget nu går in på sitt femte år. Här hittar ni de andra; Människan behöver hjälp, De namnlösa, Regn, Krigsvåren 2003


David,

Om de släpper fler bomber säg åt dem att det nog inte räcker med ett förlåt längre
Om det hittas fler massgravar och föräldralösa barn, hälsa dem då att jag nog inte är intresserad av att komma på nästa toppmöte, eller gå på nästa galamiddag tillsammans, hälsa dem då att jag inte tycker att det är klädsamt att ha en kavaljer med blodiga händer, att det faktiskt förstör min aptit en del
Om de rullar fram en pansarvagn till säg åt dem att jag inte kommer stå där vid flygplanet och le när de kommer hem igen, hälsa dem då att jag inte tänker göra mig besväret att posera framför kameran på nästa regeringsmöte
Om de skriver en bok till om att rättvisan har ett pris snälla be dem punga upp själva, ärligt talat; jag tror att de har mer råd och snälla du, fråga dem hur många människoliv aktieägarna kräver idag, jag bara undrar, jag bara undrar
Om de skickar ut en enda CIA-agent till be dem åka hem igen, snälla be dem sätta fast de verkliga bovarna snälla be dom att inte komma tillbaka
Om de skjuter en enda demonstrant till snälla säg åt dem att det är svårt att försvara sig mot david, snälla du, varna dom för människomassorna utanför nästa toppmöte, be dem bära hjälm snälla du, be dem att inte komma överhuvudtaget, för deras eget bästa
Om de på något vis inte vill ha med dig att göra, om de på något vis inte lyssnar, rentav bygger murar och reser stängsel omkring sig, snälla gå inte därifrån, snälla ring mig så kommer jag också (skriker vi tillräckligt högt ringer det i kristallglasen)

MKH /Jenny

Irakkriget

vi ville ha fred,
nu räknas dödsoffren i hundratusental
nu grävs gravarna för de namnlösa och
tystnaden faller över stelfrusna läppar
nu fattas besluten och bomberna faller,
nu låter vi historien ha sin gång
nu rullar pansarvagnar över sandiga gator och
de egendomslösa tvingas betala
nu träffas en pojke av en stor mans vapen,
nu skriker en far och faller på knä
nu sinar vattnet i brunnarna och oljan fraktas bort,
nu säljs ett land för att finansiera ett annat
nu lyfter flygplanen med tungt bagage,
nu återvänder de igen
nu somnar vi ännu en kväll framför tvs nyhetsreportage,
nu vaknar vi igen
vi ville ha fred,
nu räknas dödsoffren i hundratusental

---------------
vi lägger det där sålänge
så pratar vi om annat sen

Kungsportsavenyn 39

7.
sitter i baren tio timmar senare och ölen utnyttjar utmattningen,
gör tröttheten trög och lätt på samma gång
b berättar skrönorna från hur det var här innan vi började
hur platschefen brukade ringa sina vänner och ha förfest och fribar efter varje stängningspass hon tvingades ta
sen dess har personalen bytts ut otaliga gånger så vi har ingen som direkt kan bekräfta uppgifterna men konstaterar att det låter rimligt och i linje med hennes professionalitet
samtidigt vet vi att inga löneförmåner kommer av sig själv och frågar varandra med ett snett leende vad vi skulle kunna skaffa oss för förmåner själva
inser efter en del diskuterande att caféet inte har någonting som vi skulle vilja ha

“ja, det skulle väl vara högre lön och att få schemat lite tidigare än kvällen innan det börjar gälla, men vafan, man ska ju inte ställa för höga krav”
“nejfan, det kan ju inte vara lätt att vara chef; pengar som ska räknas, beställningar som ska glömmas, fikor som ska fikas, rökpauser som ska tas, det är ett hårt jobb det där”

skratta eller gråta?
jo, in i dimman med ett halvt skratt,
blandat med en avslagen personalöl och
en flyktig tanke på att man fan måste ta tag i skiten snart

Kungsportsavenyn 39

6.
sommaren är en dimridå i diskrummet
slår emot oss när vi pressar ryggen mot svängdörren och balanserar in kilo av disk

“vafan!”

bänkarna och diskvagnarna är överfulla och jag blir tvungen att försöka stapla dåligt packad disk på höjden
tyngden bränner bakom vänster skulderblad och jag får för åttonde gången idag lust att bara kasta allt i väggen och sätta mig ner på golvet, ge upp
ögonen svider
b slänger upp dörren och lägger för en millisekund handen på min axel

“kom igen jenny, bara ett par timmar kvar nu. vi kan ta en öl sen, tror vi slutar samtidigt idag”

jag struntar i ropen från kassalinjen, kaoset i serveringen och räkmackorna som håller på att ta slut
börjar sortera kopparna, glasen och tallrikarna medan b står bredvid och tar sig an den överfulla bestickbacken
vi pratar inte med varandra, men vet exakt varandras nästa rörelse
ett snett leende och “jag måste ner igen, glöm inte ölen sen”

svängdörren ut i caféet och luftfuktigheten sitter kvar i mina kläder, rinner längs min ryggrad
ett djupt andetag och tre steg, tillbaka ner i kassalinjen

Irakkriget

Här kommer den andra dikten på temat kring Irakkriget, som snart går in på sitt femte år.
Här hittar ni den första.

Denna dikten är till skillnad från den andra inte skriven kring krigsutbrottet 2003, utan nyskriven.





Regn

förklara för mig
hur vetet ska växa till mat på vårt bord
när fälten är fyllda av kratrar

säg mig
hur fotoalbumen ska fyllas av barnbarn
när våra söner dött av bröders vapen
på andra sidan jorden

berätta för mig
meningen med ett krig
när vi inte vässar våra vapen mot förtryckarna
utan mot varandra

snälla, var ärlig
hur ska vi kunna gå framåt
när våra döttrar blivit våldtagna
av företagen som kom för oljan

och låt mig berätta för dig att
det är därför någon gråter mellan raderna i denna dikten;
än lämnar kriget kroppar på gatorna i städerna,
på fälten på landsbygden,
i motståndet mot förtryckarna

och när vi vaknar imorgon är vi fortfarande bröder och systrar,
men också bara små skurar av överlevande

Kungsportsavenyn 39

5.
det är lördagsmorgon och kallskänken är fylld till bredden med panini som ska utfodra alla lyckliga lediga
jag kastar fram smöret, sätter ihop Hälden och skär upp tomaterna
sticker vant in handen i den vänstra bänkkylen och inser det innan jag sett det;
någon har tagit min mice en place!
“fan, inte nu igen! jag har inte tid med det här!”
jag hör h svära samma radda nere i caféet och fattar att det måste varit kaos här igår
en kombination av alldeles för mycket gäster och alldeles för lite personal
sånna kvällar blir dåliga spiraler, man kan hamna mer och mer efter under flera dagar innan det äntligen börjar regna eller det går någon viktig fotbollsmatch som gör att folk stannar hemma

först då kan vi försöka hinna ikapp igen

lördagar betyder fullsatt, men också att vi förhoppningsvis är så mycket personal att man slipper sitta och äta ensam

h kommer upp till mig i kallskänken och suckar att det var de nya tjejerna som stängde igår
det finns inga marginaler för att inte ha 4 års erfarenhet av just den här arbetsplatsen för att lyckas stänga i tid och kunna stämpla ut i takt med schemaläggningen, några pengar för den överskjutande tiden ser man sällan av och övertidsersättning är tydligen något som bara stora företag måste betala ut,
inget som kallskänkor, cafébiträden och diskare förtjänar

tyvärr har ingen lyckats med att skaffa sig den erfarenheten innan de inte orkar mer och säger upp sig, och för varje tjej som säger upp sig, och varje ny tjej som börjar, läggs fler och fler arbetsuppgifter och mer och mer ansvar på oss som jobbat kvar längst

h återvänder ner i caféet och jag hör mina svordomar få sällskap av hennes emellanåt
det håller hopplösheten borta

det kommer bli en lång dag, solen kastar sina första strålar mot lilla uteserveringen på framsidan och jag hjälper h ut med de tunga stolarna,
extrapersonalen envisas med att stapla dem sex och sex och även om vi ställer oss på tå har vi svårt att få ner den översta, tvingas lyfta från mitten och få med oss tre på en gång för att det ska gå

“synd att Eva inte fattat det där med att det är avdragsgillt med friskvård, jag skulle verkligen behöva en massage”
“äh, det är mer troligt att du lyckas övertala henne att massera dig själv”
ett leende och
“jag tror jag ska fråga henne nästa gång hon dyker upp, kan bli intressant”

tillbaka in i kallskänken och svetten rinner längs ryggraden
skruvar upp radion, kastar ett snabbt ögonkast på klockan och skriker till h
"ska vi försöka ta lunch vid tolv idag? E är väl ändå för bakfull för att jobba idag, så det är väl bäst att gå innan hon sjukanmäler sig"
h sticker upp huvudet i kallskänken och ler som svar
kan nog bli en ganska bra lördag det här ändå






Hälde- mycket användbar maskin. tärnar, river, skivar osv.
Mice en place - man förbereder och organiserar sina ingredienser och redskap innan man börjar. Skär upp mozzarella och fyller kylarna med röror och liknande så att det bara är att sätta igång.
"E" - platschefen

Kungsportsavenyn 39

4.
vi tar tre minuter och du gömmer dig i ett rökmoln på innergården
säger att han börjat ringa dig om nätterna igen
att du bara svarar ibland, när du inte orkar låtsas att du inte behöver honom
att du fattar att han är ett svin men att du träffat många svin efter honom som varit värre

det är inte lönt att satsa på logik idag och jag låter dig lura dig själv
tänker att det är det man behöver ibland

jag hinner reflektera över var platschefen håller hus, hon brukar ju alltid sitta härute när det är som mest att göra

du berättar att du funderar på att flytta tillbaka till din mellanstora svenska småstad igen och jag ifrågasätter om det kan göra dig lycklig
kommer på att jag efter mina tre år i göteborg inte lärt känna en enda infödd göteborgare
att ingen av oss på caféet bott i stan längre än ett par månader, år
jag frågar dig om du tror att det på något sätt hör ihop med reaktionen man möter när man berättar för folk var man jobbar
hur alla har en åsikt om caféet och dess ägare och hur de åsikterna oftast stämmer alldeles för bra; det är precis så illa och lite till

“Klart det har, och vet du vad jag tror; en dag kommer det slå tillbaka. Det är nästan så man skulle jobba kvar bara för att få se det hända.”

du fimpar mot muren och jag hoppas att du har rätt, men har svårt att tro att saker och ting händer av sig själv

platschefen kommer ut och pratar högljutt med någon av sina vänner i mobilen
vi väljer att gå in igen

Operation Iraqi Freedom

Den 20 mars 2003 gick USA, med ett par andra mördare i släptåg, in i Irak för att hämta lite olja.
Officiellt tog kriget slut 1 maj samma år men ja, dödandet har man ju fortsatt med så riktigt klara kan man nog inte säga att dom är. I år går Irakkriget alltså in på sitt femte år.

Fram till den 20 mars kommer jag publicera lite dikter som jag skrev i samband med krigsutbrottet och lite nyare grejer på samma tema.


Tillsammans med iakttagelserna från caféet blir det här min andra följetång.


Denna dikten skrev jag under ett av de många möten med det fredsnätverk som startades upp i min hemstad. Ett av tiotusentals nätverk som bildades över hela världen. Bilden är från de stora demonstrationerna den 15 februari samma år.


Dikten har även publicerats i antologin "Poeter mot krig".
















Krigsvåren 2003

vi rör oss allt närmare nu
bort ifrån varandra
på måndagarna träffas vi i offentliga rum och sprider uppgivenhet
hoppas kanske men vågar inte tro
tisdagarna som zombies förbi grönsaksdisken
cocktailtomater från ockuperad mark
blodiga konserver från krigszoner
vi väljer att inte delta men
kan inte bojkotta bort världen vi lever i
onsdagarna med tv-flimmer och klusterbomber
greppar vi inte omfånget borde vi inte
en halv miljon spädbarn sätter ingen dagordning
smarta bomber plötsligt ganska korkade
faller in bland födande mödrar
de här barnen fick aldrig komma till världen
torsdagarna kommer med hastigt upptejpade protester,
nya fredsrörelsen och meningsutbyten som spränger en i bitar:
någon har satt en prislapp på rättvisan och priset är stigande –
vems syster betalar vi med i morgon
inte min
fredagarna med solsken i parken
krigsvåren föder motstånd i två riktningar
sandstormarna är vårt sista hopp
lördag och någon har satt vapen i guds händer,
ber oss gå med i hans heliga korståg
men andra sorters tåg längs stadens gator avväpnar vår tvekan
kullerstenarna vibrerar, trycker hårt min systers hand
de säger att bergen börjat röra på sig
att priserna sjunker och att någon,
någon på andra sidan jorden har vägrat att betala