Alkoholen

Det spelade ingen roll vilken dag det var
eller hur mycket klockan visade

Du gick bredvid mig på en gata
i en större stad

Pratade sakta,
som om orden behövde hämta andan och
var rädda att stå iväg för det
du försökte berätta

Din syster hade ringt upp dig
kvällen före för att
berätta om er mamma

Er mamma
och alkoholen

Om er mamma
med
alkoholen
efter trettio år
utan den

V 22

Dagarna går för snabbt. Vi förlänger dem in i natten med fester, pubkvällar och promenader över broarna i den här staden. Ibland sitter vi i varandras lägenheter och pratar om hur man gör för att vara ärlig mot sig själv, om det ens går. Andra kvällar sitter vi mittemot varandra på nån krog med ölen i handen och promillen i blodet och den där jävla pulsen pulserande inuti, som säger att man snart kommer begå ett stort misstag men att det kommer vara värt varenda sekund.

Sen kommer man hem på fyllan och tänker att man borde skriva ett blogginlägg om att man inte borde blogga på fyllan. Så gör man det.

Man borde inte blogga på fyllan.

Det gör inget

naturligtvis hade du rätt den
gången vi gick hem genom gångtunnlarna
mellan närlivsen
under gatlyktorna

tre meter ifrån varandra
med tystnaden som en avgrund och kärleken som
någonting vi ville skaka av oss
som ett regn

du sa ingenting och jag tänkte att
precis så måste det vara
såg
bilarna cirkulera i rondellen i en
promille som kunde förlåta
allt

Tick tack tick tack

Ni säger inte så mycket nu för tiden.
Saknar ni såpoperan? Har ni tröttnat på att jag uppdaterar så dåligt? Är ni januaridepresiva?

Jag vet inte vad jag tycker själv riktigt, men imorgon får jag lön och då ska jag köpa en mikrofon. Kanske får ni höra något.

Jag har börjat skolan också. Skrivarlinje på distans.
Det bästa med det är att jag inte behöver träffa några studenter. Jag behöver på min höjd läsa deras mail. Ett tag verkade det hela vara en samtalsgrupp för folk som ville diskutera hur svårt det är att skriva, men jag tar nog tillbaka det nu. De flesta är tysta och det gillar jag.
Det näst bästa är att pressen på att skriva boken gjort att jag skriver på allting annat istället, tex kanske en diktsamling. Då kan det låta ungefär såhär;


det fanns en tid
när jag kunde sitta uppe
hela nätter utan strumpor
vid köksbordet och
vänta på att någonting skulle hända

en tid då motorvägarna var en viskning från
en främling jag tyckte mig känna igen
något som rev i mig när jag tittade ut över innergården
och hörde någonting ticka inuti mig
som en bomb

jag kunde gå mellan kylskåpet
och köksfönstret
inte kunna vänta en sekund till
sen stå orörligt lutad mot
spisen
och läsa en tidning från -98

jag kunde lyssna till grannens snarkningar
genom papperstunna väggar
sitta naken framför stereon
spelandes mig tio år tillbaka
till vänner som blev bekanta som blev främlingar

det fanns somrar när vi spelade fotboll
tills någons föräldrar kom och
det enda vi såg var den vita målburen
somrar då vi insåg att det blivit vinter
och pengarna inte räckte till att laga värmen i huset
det fanns dagar de vintrarna då
vi hellre stannade kvar i skolan
än gick hem

jag kunde lyssna på min systers andetag
bredvid mig i sängen
när vi inte vågade vara ensamma
utan var värmen som strålade in i varandra
en hand hålld när arbetslösheten och alkoholen tagit pappa och
skriken blev för höga
vita knogar och tryggheten så som jag kände den

det fanns en tid
när jag kunde ringa upp mitt livs kärlek
och säga att jag hatade honom
det fanns en tid när jag verkligen gjorde det och
en annan då jag aldrig skulle ljugit om en sådan sak

de fanns en dag i maj
då de sa att du inte orkat mer
en dag då skolkorridorerna imploderade och
minneshögtiderna slog våren på käften

den våren kunde jag sitta på en bänk
på Lyckans höjd
i min 18åriga kropp
och veta att allting redan var försent
med en övertygelse ingen kunde ta ifrån mig

det fanns nätter då
tiden inte var en rak linje
utan snurrade omkring oss
så fort att vi glömde gå till jobbet morgonen efter
och plötsligt vaknade i en annan natt
ensamma
men med man och barn
och vi kunde höra grannen snarka genom väggen,
mannen skrika i vardagsrummet och
undrar var barnen var

och mörkret kunde snurra kring oss så tungt att vi omöjligt kunde hitta ut

det fanns en tid när vi kunde lova varandra evig kärlek
tills nästa sommarlov la sig emellan
och vi bytte skola
det fanns en tid när det inte spelade roll hur länge vi skulle älska varandra
bara att

nu kan jag vakna efter nätter
då du pratat till mig som genom
ekot i en väntsal
det är efter såna nätter jag tänker
att det aldrig var försent, att det fortfarande inte är det

såna nätter kan jag resa mig upp från köksbordet
och inse att du aldrig gick,
att du fortfarande är kvar här
i tystnaden från vänner som blev bekanta som blev främlingar
i namnet på en plats jag inte besökt sen -98
i de stora vägarna som river mig

i; tick tack tick tack

Indiansommar

Skolgården var asfalten mellan bussstängslet och skogen ut mot Vilan, åkrarna brevid motorvägen.
En sommar när vi byggde kojor där gick ryktet att bonden var en elak jävel som ringde polisen om vi sprang in bland raderna av sockerbetor. Oftast höll vi oss på rätt sida om den uttorkade ån men vissa dagar tog vi sats, hoppade vi över diket och grävde upp en beta. Vi kunde på inget sätt förstå hur de kunde framställa socker ur något så vidrigt men grävde alltid upp några extra ifall svälten kom till vårt land på andra sidan ån. Vi var förberedda på allt.

Vi lekte indianer och en sommarkväll när vi var ute och spanade efter fiender var bonden där i sin stora traktor, vi var rädda men någon vinkade och han vinkade tillbaka. Sen gjorde han en piruett med traktorn och vi jublade, solen sjönk bakom milslånga åkrar. Jag var medicinman och någon hade berättat för mig om en växt som stoppade blödningar. Våra krig var på liv och död och jag kunde göra skillnaden.
Jag minns att jag hade en klocka med rosa rem, min syster en likadan fast med lila rem, men jag minns inte att vi hade några tider att passa, ingen middag att komma hem i tid till. Vi satt vid buskarna som markerade var skolgården slutade och våra liv började och såg ut över fälten, en sommarsol som sjönk ner i marken. Vi var indianer, behövde inte oroa oss för ölburkarna på vardagsrumsbordet, en sömnlös vila med skrikande röster, att behöva en kropp att ställa framför mamma för att skydda. Vi hade andra krig att bry oss om.

Min bror hade börjat sälja kvällsposten och vårt hus, som visade sig vara byggt på sumpmark, höll på att sjunka ner i marken precis som solen. Det kom hem en man i kostym till oss. Han var från banken och dagen innan var den första någonsin som jag sett min pappa städa. Han sa till oss att hälsa artigt och sitta och leka i Davids rum när mannen kom. Jag tror inte vi fick något extra lån på huset för att kunna rädda mitt och min systers rum, för den kvällen stod tio tomma ölburkar uppradade på vasken och skriken var ett mörker inuti.
Just då var min bror den enda i familjen som hade pengar och mamma skrev upp i en liten skrivbok hur mycket hon lånade. Kvällsposten höll oss ovanför ytan. Mamma med något sorgset i blicken vid köksbordet.

Världens starkaste mamma.

I skogen bortom skolan låg porrtidningar som ibland letade sig in på skolgården. Jag var tio år och ville läsa varenda en.
Ett par år tidigare, innan kriget i jugoslavien förde Nadia som första flykting till vår skola och de började sätta upp baracker på skolgården, skulle skolan byggas om, nya lekplatser byggas och vi fick önska vår drömskolgård. Det var i början av 90-talet och plötsligt fanns det inga pengar kvar till våra drömmar och inga av våra förslag blev verklighet. Vi fick en väldigt stor grusplan att spela kula på.

Men om somrarna vad vi indianer och efter sommarloven sträckte vi sommaren in i hösten, byggde ut kojorna och täljde på våra pilbågar medan vinden slet bladen ur träden. En annan sorts indiansommar.
Vi höll andan när vi klättrade över stängslet till skolgården igen. Lämnade ett krig för att annat. Gick hem.

Solen ett glödande klot bakom våra ryggar, åkrarna ett löfte om ett land bortom detta.

Just as low as I was high the night before

Jag vaknar med ett leende och världens tyngsta huvudvärk, natten före festade vi in min två månaders semesters så pass att dansgolvet snurrade utan att jag behövde ta ett enda danssteg.

När jag tittar i min mobil har jag två nya telefonnummer som jag inte känner igen. Jag frågar mig själv vem Dave är och får inget riktigt svar.

Med datorn i ena handen och en halväten påse chips i den andra förflyttar jag mig upp till vardagsrummet. Någongång mellan klockan tolv och fyra ska killen från Shaw komma och fixa vårt internet och det känns som om jag väntar på min befriare.
Jag tittar på en film jag redan sett, sätter mig på trappan och läser en bok, öppnar ett word-dokument och försöker hitta en mening att inleda en dikt med men råkar tappa chipssmulor ner i tangentbordet och blir tvungen att helhjärtat ägna mig åt chipsätande i en halvtimme.

En halv film, två kapitel i On the Road och 180 gram nachochips senare knackar det på dörren.
Peter from Shaw meckar lite med modemet, meckar lite med någonting utanför dörren, avläser någon apparat, pratar om vädret och plötsligt dyker den där älskade jordgloben upp i högra hörnet av min datorskärm, jag är uppkopplad igen!

Peter, min befriare, önskar mig först en fantastiska dag men ändrar sig och vill istället att jag ska ha en helt fantastisk helg. Helt okey tycker jag och önskar honom det samma.

Jag struntar i att det är sommar, att solen skiner, och fortsätter spendera dagen inomhus. Min bakfylla tycker att det är en mycket bra idé och efter ett par timmars planlöst surfande, somnar jag i mitt källarrum som blir stökigare i takt med mina storslagna planer på att städa.
Jag drömmer om världens största svenska pizza och när jag vaknar vid sju inser jag att jag bara ätit en alvedon och chips sen jag gick upp. Molly har skickat ett sms och konstaterat att jobba bakfull är jävulens påhitt och Marilyn undrar hur the dancing queen is feeling today, jag undrar om hon kanske vet vem Dave är.

Det tar två timmar för mig att ta mig upp ur sängen, stänga av datorn och försöka se respektabel nog ut för att ge mig ut på jakt efter världens största pizza.

Det är fredagskväll och caféerna längs Lonsdale är packade med folk, jag går ensam in på Mcdonalds. Stänger av min mp3-spelare, hela kroppen känns tung och jag vill för en gång skull hellre lysna på kanadensarna som sitter vid borden brevid. Fritöserna piper, barnfamiljerna lämnar skräpet på borden, människorna som är ensamma som mig är gamla/fulla/väntar på att tiden ska gå. Det är förunderligt hur mycket vi har gemensamt.

Det man helst pratar om den 8/8 -08 är killen som blev halshuggen på en Greyhoundbus i Manotoba. Jag vill inte lysna mer och tröttnar på alkolisten som försöker starta en konversation med mig genom att kommentera varje artikel han läser i sin newspaper, så jag sätter på min mp3-spelare igen, tar upp mitt block och skriver en text om att vara bakfull i en tremiljonersstad.

En kille och en tjej i tidiga tonåren kommer in och verkar vara på dejt. De köper chickenwraps och mellan Ryan Adams och Buck65 hör jag de prata om helgens fester.
Dave skickar ett sms och skriver att han hade kul igår, jag funderar på att vara artig och svara detsamma men behöver inte fler komplicerade samtal om att jag inte kan lova ett skit/inte är intresserad/att jag är opålitlig, det är svårt nog på mitt modersmål.

Jag tar min bricka och står på Lonsdale igen, Ryan sjunger om Kentucky och jag tänker på Brian who didn’t turn out to be the love of my life och att jag fortfarande inte kunnat förmå mig själv att berätta det för honom, att jag är dum nog att tro att jag måste.

Medan jag står där och försöker hitta riktning passerar tonårsparet mig, de går nära varandra, överarm mot överarm, håller inte varandras hand.
Jag har inte varit kär på alldeles för länge och inte skrivit en dikt på månader.

Det är första kvällen på en väldigt lång semester och jag går ensam hem mot 11th street. Stannar vis Safeway och köper glass och hårband, planlägger en resa till Portland och somnar med ljudet av tvn på övervåningen som bakgrundsljud till någon sorts känsla av att vara på väg, eller så är det bara bakfyllan som äntligen håller på att gå över.

Någonannanstans

varför skulle jag sakna dig?

det är år sen du tittade på mig och
med ett blick klarare än livsinsikter
frågade vad jag tyckte om att du börjat träffa din mamma igen

år sedan vi gick tillsammans längs
en å i en annan stad och pratade om vad
det är som gör oss små när vi borde känna oss starka

vi lovade varandra att aldrig igen ta någon skit
bildade en pakt av trasiga familjeförhållande och
en längtan till något bättre

jag har bytt adress fyra gånger sen jag för
första gången tog din hand och sa att det inte
spelade någon roll vad de sa,
att jag hade lärt mig att bortse från sånt för längesen

vi gick över blåbron och köpte en dricka i livset som någon öppnat i ett garage
ibland satt mannen på sin bönematta när vi kom in
ibland var han inte där
vi la pengarna på disken och gick ut till idrottsplatsen

gick tysta över de gröna planerna, vita linjerna, löparspåret av brun gummi
satte oss vid klubbstugan och jag berättade att pappa börjat dricka igen

det är konstigt, men det som fortfarande kan rädda mig
är en känsla av att du ligger precis som jag ibland;
raklång på en säng någonstans i mellansverige och
undrar vad som hände med mig efter nittonhundratalet,
funderar på om jag också ligger raklång någonstans i
mitten av ett land som tillslut ändå blev vårt hem

Laarsa och Jaarmo

du har precis hoppat av nattvagnen vid skf när två finska alkisar gör mig sällskap
jag hinner tänka att jag än en gång gjort misstaget att sätta mig nykter på en vagn fylld med de värsta sidorna hos människan
men ibland kan man hitta livsinsikterna man saknade när man vaknade samma morgon, till och med på en nattvagn

de sitter brevid mig och pratar om all skit som kastar sig över oss varje dag,
året om
den ena mannen reser sig och ska gå av när den andra lägger handen på hans axel, lutar sig fram och viskar med nått glansigt i blicken som inte är promille;


"Men du, vi vet hur det är;
Livet är stenhårt,
men vi är hårdare"


och ger mig en blick som säger
"kom ihåg det"

så sitter vi tysta mittemot varandra hela vägen ut till bergsjön

Allt skulle gå bra

allt skulle gå bra

vi skulle lämna avdelningen “Tordyveln” och börja 4an
skulle bli äldre och äldre tills vi kunde överge fritidsflaggans färgglada konturer
vi skulle växa upp och allt skulle gå bra
åren skulle ta oss till vintrar med overaller i rätt storlek, arvegods i rätt modell
pengar som räckte till något extra någongång
och pappa skulle hitta ett jobb, ett sätt att bli hel igen

vi skulle börja på högstadiet och vännerna skulle vara schysstare, maten godare, lärarna rättvisare
vi skulle träna fotboll varje kväll för att slippa vara hemma
skulle växa upp och flytta till nått bättre
slippa skriken mellan väggar
vi skulle upptäcka en utväg, skiffert som skulle få bitarna att falla på plats
förklaringen till hur prövningarna gjorde oss starkare, hårdare, kallare
vi skulle ta E22 bort från meningslösheten

allt skulle gå bra
vi skulle börja gymnasiet i samma förhoppningar och löften
allt skulle bli lättare
konkurrensen skulle vara något nyttigt, valfriheten stor och vi skulle få umgås med folk med andra erfarenheter, som skulle göra oss till bättre människor
tjejen vars pappa inte hade problem med alkoholen utan med att placera sina miljoner rätt, killen som aldrig förstod varför städerskorna strejkade och skräpade ner lite extra
vi skulle stå med studentmössorna i luften och jubla
inte med mössan i hand, nersänkt huvud, utanför arbetsförmedlingen
för
framtiden skulle vara ljus, cheferna skulle vara rättvisa, lönerna rimliga och tempot mänskligt
det skulle finnas arbetsglädje
vi skulle jobba hårt men det skulle löna sig, vi skulle få nått tillbaka efter att ha gett i 18 år
saker och ting skulle bli enklare
bara ett år till
bara ett år till
sen lösningen
för allt skulle bli bättre
vi skulle inte sitta som daglönare, timavlönade och vänta på att telefonen skulle ringa
vi skulle inte vara rädda för att säga ifrån när någon trampade på oss
vi skulle bli människor
och
allt skulle gå bra

-----------

ett gäng av mina arbetskamrater tågade in på vdns kontor idag

imorgon får jag besked

vill inte behöva dra igång allt

vill bara ha mitt jobb

men måste man så måste man

annars är man bara en lite lort som tror att saker och ting blir lättare och bättre av sig själv

jag försöker att inte vara någon lort, varje dag

Min bergsjö

du hoppar nu hastigt av vagnen och jag ser dig korsa grönsakstorget
din nacke säger åt mig att inte höra av mig på veckor

göteborg är kallt ikväll och i natt kommer hösten att lägga sitt första tunna lager av löv över gräsplanerna i vasaparken, över samma ytor där vi satt i en annan årstid och sög i oss sommarens sista klara strålar

det borde kännas längre sen men färgen på träden gör det tydligt;
vi har rört oss i en cirkel kring varandra för att kunna nå tillbaka till den dagen

tröttheten efter nio timmar i produktionen,

en omväg till systemet och
parken i vilken du skulle dricka din sista öl
det viste jag inte då, kanske inte du heller, men i efterhand sa du
att du inte kunde avslutat på ett bättre sätt
du satt i gräset och lät solen göra dig mjuk
ölen göra dig varm
berättade om din mamma som dött just när hon lyckats bli nykter och
jag satt bredvid och såg linjerna mellan våra erfarenheter bli tydliga
en stig växa mellan oss,
det som gjort oss illa hittade en öppning in i det som blev vi

jag tog mitt nya anställningsbevis, du din knivväska och vi gick ner mot vagnen
träffade två vänner till dig som jag mött men sen glömt bort
log artigt och bestämde oss sen för att ta sommarens sista dopp
behövde ett avslut på en eftermiddag som blivit en början

7:ans spårvagn hem till mig
du pratade inte när du gick upp för backen mot min lägenhet
kanske för att dölja ansträngningen i höjdskillnaden
eller bara för att vi båda ville vila i tystnaden ett tag
det här var första gången du var hemma hos mig och
du gick snett bakom mig hela vägen upp

satte inte på pausmusik och fyllde inte på någon proviant
tog bara ett badlakan och gav dig en varmare tröja
letade oss bort till sjön

spegelblank, tyst och klipporna fortfarande varma
en liten sjö på ett berg
min bergsjö viskade jag och gled ner i vattnet

vi satt på den klippan sen, uppkrupna i din svarta skinnjacka och
sjön låg där alldeles knäpptyst men så tydlig ändå,
så liten men med bottenlös volym, precis som jag sa du och
skickade en klarvit blixt genom min kropp
din hud mot min hud var en första gång som inte lovade mer än så
men som ändå viste bättre än att dra sig undan

vi hade svårt att hitta tillbaka ut ur skogen, bort från klipporna
dröjde oss kvar i ett hav av kala blåbärsris och
försökte ta riktning mot miljonprogrammens lekplatsskratt
höghusen som blivit mitt hem
tog en omväg för att hitta nya vägar, mera tid,
och väl framme vid vagnen var det oskyldiga i vårt kroppsspråk
det finaste vi hade burit mellan oss

vi var som vänner som överlevt varandra gång på gång
som älskare som fortfarande brann
en självklarhet som inte väntade på en motsats

orden mellan oss bar en smärta som inte kunde bära sig själv
som trampade upp stigen mellan oss och med ett lätt sommarregn
rensade luften och gjorde det lättare att andas

vi var något så nytt att färgen ännu inte hunnit torka
något så beprövat och tryggt att vi plötsligt redan kunde sångtexterna och
viste hur melodin gick
en sång som vi burit inom oss alldeles för länge

när vi skildes åt den kvällen lät vi viljan till något mer hänga kvar mellan oss
växa med timmarna som skulle gå,

och på jobbet morgonen efter var vi arbetskamrater igen
arbetskamrater som bara med ett igenkännande leende och

ett glänsande öga berättade om en större gemenskap

att du nu hastigt hoppar av vagnen i en annan årstid betyder ingenting mer än att du ska träffa en vän vid kanalen, och om jag har otur; att melodin i din röst sjunger för henne i höst