Eftervalsdikt

Det regnar när jag lämnar lägenheten
någonting dovt över mitt land
i Stockholm dras människorna som magneter till de stora T:na
för att efter tunga arbetsdagar spottas ut igen

jag möter en vän nere på torget
vi går tysta över mörka gator
nu rullar bulldozers in mot välfärden i landet
där marknadsvärde ställs före människovärde
enfald före mångfald
ruinerna av allt vi byggt upp

här tar oss bussen genom det Nya Sverige och
i tomrummet efter alternativen
hör vi rasisterna marschera in i riksdagen
det finns ingenting poetiskt i detta

klockan sju i möteslokalen, det är någons kök
mörkret slår mot fönsterrutan
vi lägger ut ritningarna över bordet
kaffekopparna bredvid mötesprotokollen
bygger en bro mellan dit vi var på väg och
där vi istället hamnade

här, i klyftan mellan valretoriken och verkligheten
reser vi byggställningarna, skissar upp motståndet
planterar lite hopp i hopplösheten

i hallen står travarna av flygblad
nästan allt återstår att göra

Dikten publicerades i LO-Tidningen 23e september.

Det tystaste vulkanutbrott

Jag försöker skriva nått om solen;

synvillan över asfalten upp mot Alby,

mannen som ligger avsvimmad i gångtunneln in mot Tuna med

lava droppandes från pannan

den glödande asfalten, det mörka blodet

om vägen till sjukhuset och

kvinnan som kommer fram till mig på innergården,

säger att hon vill att jag ska åka till Latinamerika

på mission från Kyrkan

försöker skriva om tonläget i hennes röst när hon

försvarar statskupperna

om blodet på gatorna i Honduras

om blodet på gatorna i Iran

om blodet på gatorna i Tumba

Men det är någonting fel på språket

det är som om någon

gått med förstoringsglas och synat alla orden

med solen bakom ryggen

och

småleende gått därifrån

när allting tagit fyr

För vad jag än säger

känns det som om

vi inte pratar samma språk

eller som om vi inte pratar med varandra

eller som om vi menar någonting helt annat

än det vi egentligen säger

För nu

har vi slutat fråga varandra

varför

eller hur

tyst konstaterar vi

att vi nu inte längre klarar av att leva med varandra,

eller utan

bara att vi helt enkelt inte

klarar av det

För nu ringer du upp mig och säger

att du har skickat ett brev

där allting står beskrivet i detalj

hur solens bana över ljusblå himmel följer

sena junis vindar genom centrum ut

mot lavan som rinner genom gångtunnlarna

så lägger du på

för allt finns förklarat där

hur orden hör ihop

hur språket blev till

och

hur allting försvann i översättningen

mellan oss

Om de frågar varför, peka mot motorvägen nålad fast mot horisonten.

brian möter mig vid cafe de solei, han är uppenbart nervös och jag tänker på mitt illamående på väg till commercial drive,
just då kan jag inte på något sätt förstå vad det är hos den mannen som gör mig så nervös, fyra timmar och två pitchers med öl senare är det hela glasklart; det här är en av få människor jag träffat sen jag kom hit, som jag tittat på och varit imponerad av

jag vet inte riktigt vad det är
kan det vara att det är den första människan jag kunnat ha en riktig konversation med på länge, alldeles för länge
kan det vara att han är från bluegrassens födelsestad
kan det vara att han förstår precis vad jag menar när jag säger att politiken inte är någon jävla hobby
kan det vara att han ger mig tid att förklara varför jag tror att jag är här, och jag äntligen säger som jag tror att det är
kan det vara att han låter mig förolämpa hans hemland USA samtidigt som han berättar hur mycket han saknar Mississippis flodstränder och berättar hur de håller på att förstöra bergen och grundvattnet runt hans hemstad genom minst sagt aggressiva brytningsmetoder
kan det vara att han berättar om en roadtrip i sann “On the Road”-Jack Kerouac-anda

eller kan det vara det faktum att jag har en Springsteen låt spelandes innanför pannbenet, som ber mig att kasta mig med huvudet först in i en orkan

det kan det vara
men det kan också vara någonting helt annat
någonting som jag ännu inte upptäckt


att veta säkert är hopplöst tråkigt
I'm riding head first into a hurricane


"Well the blaze and noise boy, he's gunnin' that bitch loaded to blastin' point
He rides head first into a hurricane and disappears into a point
And there's nothin' left but some blood where the body fell
That is, nothin' left that you could sell
just junk all across the horizon, a real highwayman's farewell"

På väg

vi sov i t-banan, i lagerlokaler och omöblerade lägenheter
drev runt mellan soffor och tunna madrasser
gick till de gamla porrkvarteren och letade i kontrainrarna utanför de rivna fabrikerna
vi förflyttade oss från nerslitna höghus ut till villaområden och tillbaka igen,
hittade inte hem

vi målade husfasader och murar fulla med slagord och
fyllde gångtunnlar med poesi och förlorade drömmar,
syntes inte som människor utan som en jobbig påminnelse på väg till jobbet, skolan, bort

vi söp oss fulla och badade i ån vid järnvägen,
somnade under bron, tände eldar och lät dem sedan slockna igen
vi tog tunnelbanan utan att vara rädda för vakterna,
vi kunde alla trick, hade lärt oss att inte synas
vi var spöken, obekväma vålnader som ingen såg – eller ville se

ibland tjöt sirenerna efter oss och vi sprang fram längs stadens blinkande gator men
det var som om de inte ville ha fast oss
vi var spöken, tysta vålnader som levde i en stad som inte kändes vid oss,
med lagar och regler som bortsåg från att de redan var överträdda och omöjliga att följa

vi träffades ibland nere i parkeringshusen,
hjälpte varandra från känslan av stagnation, ensamheten i att vara flera
ibland efter långa nätter och korta dagar glömde vi att vara lyckliga och
undrade hur allting kunde snurra så snabbt,
hur vi egentligen hade hamnat någon annan stans än där vi först mindes livet
som något annat än att förloras i

vi ville inte svepa obemärkt genom människor,
flyga som ett andetag bakom deras ryggar utan att kännas på riktigt,
men kunde inte annat än att sova bort deras vakna timmar och vänta på att mörkret skulle falla med regnet, göra det enklare att andas

vi var spöken, ensamma vålnader som inte kunde hitta hem,
känna sig trygga i fyra väggar och elektriskt ljus
vi var skuggorna som följde andras i gathörnen,
människornas rädsla för att falla utanför ramarna och inte gå rätt första skoldagen,
hamna i fel oändliga korridor

vi bröt oss in i sommarhusen nere vid havet,
tände brasor och svepte med fingrarna över dammiga hyllor men
lämnade allting orört efter vinterns sista dopp,
lät bara känslan av apati dröja sig kvar tillsammans med siluetterna vi målat mot vita tapeter
vi var tvungna att göra avtryck,
tvungna att låta våra bomärken bli ett hem för fler,
dela andras överflöd med oss själva

vi var spöken, förkylningen som påminde om den allvarligare sjukdomen,
den som alla tycktes vilja bli av med men som inte vågade vaccinera mot
vi var myggbetet som inte ville sluta klia utan växte till ett stort obehag
vi var mer än spöken
var vi tusentals bortvända blickar och lika många böjda ryggar
vi var alla de blickarna riktade åt ett annat håll och
vår känsla av att vi tillslut skulle lyckas få folk att titta åt rätt håll

Destined for great things*

jag tror att skriva en dikt kan vara lite som att skriva filmmusik

man ser eller upplever någonting och får en känsla, en melodi, en mening

sen bygger man vidare på den

men för att det ska bli bra krävs det att man har någonting att berätta

att någonting tänder en

just nu händer det inte mycket

jag hade kunnat berätta om pappersarbetet för att få arbetstillstånd i Kanada

om tiden jag suttit på banker och arbetsförmedlingar

om att jag saknar den självklara tröttheten och sover alldeles för länge om mornarna

hur jag saknar tempot i köket, att lära mig nya saker och arbetskamraterna, arbetskamraterna

jag hade kunnat berätta om att jag aldrig kännt mig ensammare än första dagen på arbetsförmedlingen, som Göran Greider hade uttryckt det

att det är något så fruktansvärt ologiskt med att gå utan arbete när det finns så mycket jobb att göra

att jag försöker använda tiden till sånt man aldrig har tid med när man har ett arbete, men att alla de grejerna är ganska meningslösa om man inte har något samband att sätta in dem i

jag hade också kunnat berätta om att en vän ringt och berättat att hon är jävligt trött på att aldrig träffa den rätte, att en annan sagt att han varit smärtsamt medveten om sitt hjärta de senaste veckorna, att jag nog kan vara just en sån människa som gör folk medvetna om såna saker, i vissa knepiga lägen som jag aldrig varit bra på att hantera, och att jag fått ett sms som antyder att man inte kan fly ifrån allt genom att flytta långt, långt bort

och jag hade kunnat berätta om att jag dagar som denna undrar om jag gör mitt absolut bästa för att samla på mig så många smärtsamma avsked som möjligt innan jag flyttar

för kvällar som denna är jag också smärtsamt medveten om mitt hjärta

men ikväll låter jag bli att berätta om just det

men känslan, melodin, meningen

kommer kanske tillbaka imorgon

och tänder mig

* "Destined for great things" är ett av spåren på filmmusiken till
The assassination of Jesse James, gjort av Nick Cave & Warren Ellis

"Är allt bra med dig?"

du ringer mig och säger att du mår bra
att livet känns rättvisare nu och att du börjat göra musik igen
att du tittar dig i spegeln ibland och undrar på vilket sätt du var annorlunda då
vad vi gjorde för fel

du berättar att din syster flyttat utomlands och
att du förstått nu att man inte kan förbereda sig på
vad som händer när dagarna blir veckor, månader, år
att livet inte är ute efter dig längre

och jag tänker att det fanns ett ögonblick då du förstod mig
att det kanske inte spelar någon roll nu men att det fanns
ett enda tillfälle då du verkligen kunde gnistra in ljus i mig och
att det var det enda som räknades;
ett enda ögonblick då du verkligen var min

hej chefen!

idag är jag hemlig
ordet sprider sig och tekniken talar om för mig att det hittat hit folk från inifrån min arbetsplats
och det är ju knappast mina arbetskamrater som står i köket och surfar under lunchruschen

så nu blir det bara hjärta och smärta ett tag
eller såna där dikter som kanske verkar handla om gröna sommarängar, hästar och arbetsredskap men egentligen handlar om helt andra saker och chefer



och tack för allt stöd
verkligen
jag behöver er

Allt skulle gå bra

allt skulle gå bra

vi skulle lämna avdelningen “Tordyveln” och börja 4an
skulle bli äldre och äldre tills vi kunde överge fritidsflaggans färgglada konturer
vi skulle växa upp och allt skulle gå bra
åren skulle ta oss till vintrar med overaller i rätt storlek, arvegods i rätt modell
pengar som räckte till något extra någongång
och pappa skulle hitta ett jobb, ett sätt att bli hel igen

vi skulle börja på högstadiet och vännerna skulle vara schysstare, maten godare, lärarna rättvisare
vi skulle träna fotboll varje kväll för att slippa vara hemma
skulle växa upp och flytta till nått bättre
slippa skriken mellan väggar
vi skulle upptäcka en utväg, skiffert som skulle få bitarna att falla på plats
förklaringen till hur prövningarna gjorde oss starkare, hårdare, kallare
vi skulle ta E22 bort från meningslösheten

allt skulle gå bra
vi skulle börja gymnasiet i samma förhoppningar och löften
allt skulle bli lättare
konkurrensen skulle vara något nyttigt, valfriheten stor och vi skulle få umgås med folk med andra erfarenheter, som skulle göra oss till bättre människor
tjejen vars pappa inte hade problem med alkoholen utan med att placera sina miljoner rätt, killen som aldrig förstod varför städerskorna strejkade och skräpade ner lite extra
vi skulle stå med studentmössorna i luften och jubla
inte med mössan i hand, nersänkt huvud, utanför arbetsförmedlingen
för
framtiden skulle vara ljus, cheferna skulle vara rättvisa, lönerna rimliga och tempot mänskligt
det skulle finnas arbetsglädje
vi skulle jobba hårt men det skulle löna sig, vi skulle få nått tillbaka efter att ha gett i 18 år
saker och ting skulle bli enklare
bara ett år till
bara ett år till
sen lösningen
för allt skulle bli bättre
vi skulle inte sitta som daglönare, timavlönade och vänta på att telefonen skulle ringa
vi skulle inte vara rädda för att säga ifrån när någon trampade på oss
vi skulle bli människor
och
allt skulle gå bra

-----------

ett gäng av mina arbetskamrater tågade in på vdns kontor idag

imorgon får jag besked

vill inte behöva dra igång allt

vill bara ha mitt jobb

men måste man så måste man

annars är man bara en lite lort som tror att saker och ting blir lättare och bättre av sig själv

jag försöker att inte vara någon lort, varje dag