Chocktillståndet

Juni försvann medan jag satt framför dator i något sorts chocktillstånd. Jag vek ihop min uniform och packade ner min kockkniv i slutet av maj, tog tjänstledigt efter en höst och vår då jag förstått varför det är så få som skriver om vår verklighet: att orka skriva efter en hel dag i ett bastuvarmt kök funkar inte. Utan lyckliga omständigheter hade det nog aldrig blivit någon bok. Förbannelsen i deltidsjobbet blev tid att skriva, förskolekökets lägre tempo gav ork över, och alla de som trodde mer än jag att det verkligen skulle bli något av det där, motivation nog att skriva, gå till jobbet, skriva, sova, gå till jobbet, skriva.
Fram till 9e augusti var det tänkt att jag skulle vara ledig och bara skriva. Nu är det juli.
Juni försvann i ett ögonblick då jag plötsligt hade tid att lyfta blicken och försöka förstå att jag faktiskt släppt en bok. En bok! En bok som blivit omtalar i tidningar, radio, tv. En bok! Jag har skrivit en bok!

Det känns fortfarande lika overkligt. Och dagarna i juni har jag haft tid att längta tillbaka till varenda kök jag jobbat i sen jag för första gången kände tempot på Lisebergs caféer. Min kockkniv ligger på byrån här, väntar på augusti. Jag också, ibland iaf.

Innan dess ska det hinnas med tolv läsningar och för många deadlines. Kolla gärna på hemsidan för fullt schema (27 läsningar) eller här till vänster för de närmsta framträdanden. Och fortsätt hålla min hand. För jobba i kök vet jag att jag är bra på, det här med att vara poet är fortfarande väldigt nytt och främmande.

(Foto Paul Mohlin)

Under så mycket tyngd

Jag har solen i ögonen när vi rullar ut ur Stockholm. Mannen i sätet bredvid söker min blick men talar inte samma språk som mig. Färgerna längs rälsen har förändrats, genom gula, oranga, röda träd silas höstsolen. Höghusen som höga murar när tåget susar förbi Huddinge. Tunnlarna genom bergen mörka, hårda. Vi är människor under så mycket tyngd.

Veckans arbete sitter kvar i min kropp som lera i lederna, någonting tungt jag måste fortsätta bära genom helgen. Det är som om tåget kör raka vägen tillbaka in i september, på väg ner mot Göteborg skiftar färgerna tillbaka in i orange, gult, grönt. Ingenting annat kan göras ogjort.

Kärleken är ännu ett misslyckande, någonting jag kan peka på och känna att jag aldrig kommer kunna leva med en annan människa. Det tar tid att lära känna sig själv, för varje dag som går tar det en dag längre. Imorgon börjar jag om igen.

Jag somnar när vi passerar Falköping. Drömmarna lämnar mig inte ifred. Ljuset har förändrats när jag vaknar igen, mannen bredvid mig är försvunnen. Jag lägger fötterna på sätet och ser Sverige susa förbi utanför tågfönstret. Mörkret faller med mig och jag letar efter en ljusare vår, håller min systers hand på väg bort över spårvagnsspåren.

Är du ond eller god?!

Jag vaknar ur en dröm om missbruk och hemlöshet av att min pojkvän i drömmen, en kusin till Michael Jackson, injicerar droger och tuppar av. För ett ögonblick har jag svårt att förstå var jag är; främmande färgskala i brunt, revolverljuden susar förbi fönstret, någon slår på en trumma. Tumba långt långt borta med sina tysta åkrar och ensamhet.

Jag lägger mig på rygg och hittar mig i en stuga i Smålands djupa skogar. Min syster och hennes kärlek i sängen bredvid min. Nöjesparken utanför har redan vaknat.

Jag tänker länge på veckan som gått och går sen ut och sätter mig på altanen till den lilla timmerstugan som är min systers personalbostad. Ett ånglok med vagnar fullproppade med turister åker förbi på andra sidan ån. Här rånas tågen en gång i halvtimmen, på Trapperön är det idag amerikanskt inbördeskrig och man stoppas i gränderna av småsmå människor som med pistoler i händerna frågar en om man är ond eller god. Det är som tur är fortfarande säkrast att ställa sig på det godas sida.

-Du är död.
-Nej, du är död.
-Nej, du är död, jag sköt dig först.

Här har barnen fler liv än Smålands alla katter tillsammans, showpersonalen dör tre gånger om dagen och krutlukten ligger tät mellan Saloonen och Sheriff-ön.

En lätt träningsvärk från Linedancen natten före gör sig påmind och på väg till bilen med min syster tänker jag på samtalet med en av skådisarna kvällen före; hans starkaste minne kopplat till Palme var vilken fil han ätit den morgonen hans föräldrar berättade att Palme var död.

Volvon startar med Dead Prez dånande ur högtalarna och på Gnosjö station står resten av syskonskaran och väntar. Traditionsenligt drar sommarens syskonträff igång med besök på secondhanden. Där gör jag tre av helgens fem viktigaste fynd





Det fjärde handlade om filmjölk och det femte om hur stor Vättern egentligen är.

Autofokus

Vi hoppar från bryggan i ett vitt motljus som plötsligt lägger sig mot den regniga sommarnatten. Trycket över öronen när vi kommer under vattenytan, rösterna ovanför dova, uttalade som i slowmotion. Skratten från siluetterna på bryggan möter oss när vi häver oss upp på kanten. Vi springer upp till gångvägen igen, försöker hitta våra kläder, lika hopplöst blöta som vi själva.
Regnet genom ljuset från gatlyktorna, barfota längs Fyrisån och någon tar min hand.

Senare, när solen redan börjat gå upp bakom tunga juniregnet och grannarna hotat med att ringa störningsjouren, plötsligt det där motljuset igen. Trycket inuti som förändras när man tar ett steg tillbaka från människan framför en. Någonting som försöker hitta autofokus, men det verkar vara slut på film. Minneskortet visar bara ett enda foto,
Händer hållna i motljus.

Grattis till oss!

Nu firar vi,

30 000 besökare sen bloggen drog igång!

Analyserar man siffrorna får man veta att hälften av alla som kommer in här väljer att komma tillbaka.

Tio meter över havet har förändrats mycket sen starten. Jag drog igång hösten 2007 efter ett längre upphåll utan skrivande. Tidigare samma år hade jag sagt upp mig från caféet på Avenyn och plockat ner bloggen "Kallskänken" för att kunna söka jobb. Den bloggen handlade uteslutande om den fackliga kampen på caféet och innehöll ingen poesi. När jag sen började skriva lyrik igen hösten 2007 startade jag Tio meter över havet som en fortsättning på Kallskänken, tanken var att skildra min vardag med arbete och kamp, men även att få ett forum att publicera andra sorters texter som te x poesi och prosa.
Under de här knappt två åren har bloggen skiftat en del, och mycket har väl det speglat det som hänt i mitt liv och människorna omkring mig just då. När jag jobbat har det handlar om jobbet, när jag varit kär har det handlat om kärleken, när jag flyttat till andra sidan jorden har det handlat om andra sidan jorden.

Jag tycker det är häftigt att ni som följer den här bloggen blivit fler. De senaste månaderna plockar många tusen av de totala 30 000. Jag hoppas att vi kan fortsätta hålla handen i det här de kallar bloggsfären, och fortsätta kämpa i det som är verkligheten.

Och så hoppas jag att ni håller ett öga på att jag inte låter min besöksräknare styra innehållet på den här bloggen. Jag litar på att ni gör det, ok?

Trainsong

Jag kommer hem med promillen pumpande i blodet och känslan av att någonting måste hända snart. Någonting måste släppa in mig.
Isaac sover i vardagsrummet och vid en dator på andra kusten sitter min syster, enäggstvillingen som jag inte träffat sen jag kom hem från Vancouver. Så länge att det känts som om vi fortfarande befinner oss på olika kontinenter.

Morgonen efter vaknar jag med ett bokningsnummer nerklottrat på baksidan av en räkning och en halvpackad väska vid dörren. Det är dags att lämna den här staden nu.

Tåget tar mig genom Sverige med sina tysta sjöar, öppna fält. Vi stannar vid varje station, har ingen brådska genom det här landet. Det står en liten pojke och tittar på mig i gången vid mitt säte. Han svarar inte när jag säger hej men ler lite generat när jag ler mot honom. Sen hämtar han sin leksaksbil och visar stolt upp den.

Jag skriver alltid bäst på tåg. Det är som att titta på teater och kunna stjäla handlingen rakt av, så många landskap, människor. Så mycket riktning.
Tänker att om jag lyckas sälja en av alla dikter jag skrev mellan Stockholm och Göteborg så kan jag köpa tre nya sistaminuten-biljetter. Ta mig tillbaka till Stockholm och vidare.

På tåg tänker jag klart och jag bestämmer mig för lite saker, som att låta manuset vila. Kalla mig min egen värsta fiende, men jag är inte nöjd, alls. Mellan Alingsås och Göteborg fattar jag beslutet, jag låter det vila lite och ägnar mig åt annat ett tag. Så får vi se.

När jag går av tåget går pojken bredvid mig men jag glömmer bort honom när jag ser henne på håll. Systern. Eller leende och jag är hemma igen.

Första maj

Jag ser honom genom fanor och slagord, så länge sen sist. Då var han värmen i ett kallt januari, en promenad från Bergsjön in mot stan. Det är längesen nu, det har lagt sig ett nytt år emellan, nya städer, länder, människor.
Men jag minns att vi gick där över broarna i det nya året. Jag berättade om jobbet jag just mist, kampen som fick mig att klara hårda arbetsdagar, arbetskamraterna som log mot mig över stimmkittlar och stekbord. Och jag minns att han sa någonting om yrkesstolthet när vi passerade pizzerian vid Svingeln, att han fick mig att förstå någonting om mig själv.

Senare den kvällen satt vi mittemot varandra i min lilla etta, med vinet i glasen och maten på tallrikarna. Sov nära och pratade mycket lite om framtiden. Jag hade redan börjat plocka ner mina grejer i flyttlådorna, tagit ner affischerna från väggarna, förberett mig på att lämna allt. Det fanns inga kommentarer att ge på det.
Och jag låste lägenheten bakom mig och åkte.

Det känns som i en annan livstid; plastblommarna i fönstret på pizzerian, januarivinden som tog tag i mig och någonting som han sa som försvann i spårvagnsmullret den eftermiddagen.

Men på det torget, bland fanor och slagord, kommer det över mig igen. En nästintill okontrollerbara lust att ställa mig på tå och prova mina läppar mot hans igen. För att se om någonting förändras i trycket vi lägger bakom, värmen emellan.
Det är orationellt och jag skakar det av mig för kramen är mjuk, leendet menat ända in. Jag behöver inte hålla mig tillbaka, förstår att värmen inte handlar om läpparna. Att i honom har jag en kamrat som ser världen som mig och att det är mer än någonting annat.

Dagen efter kommer jag till hans lägenhet, så långt senare, så mycket tid emellan och vi sitter mittemot varandra med maten på tallrikarna, vattnet i glasen. Jag frågar honom om kärleken och han svarar med mina ord; att när det händer händer det, men just nu är det skönt att vara ensam.

Våren

Det är fullt med folk på T-centralen. Jag tycker inte om dem, de pratar som om de kommer från Stockholm och springer som om tågen på något vis skulle bry sig. A möter mig i tunnlarna under den här staden och vi sitter stilla på en tunnelbana som rör oss närmare. Han berättar om alla jävlar som vill oss illa och jag tror jag förstår vad han menar. Man kan aldrig vara säker men ibland är den känslan tydligare tillsammans med särskilda människor, även om så mycket tid har gått sen vi verkligen hade tid att prata förra gången. Vi bär min packning mellan oss och glider med rulltrapporna upp i solen. Någon framför oss frågar sitt sällskap om hon tror att det är vår nu, jag hör inte vad hon svarar.

Vi sitter på en pizzeria och jag äter min första svenska pizza på länge. Det är en av de sämre pizzorna jag ätit, men den är svensk och jag ler åt minnet av en bussresa genom Vancouver. Av alla tecken på hemlängtan var pizzadiskussionerna nog de tydligaste. Den gången med M och L, och resten av bussens passagerare. Den svenska pizzan vann. Den gjorde alltid det. Ingen hade något att sätta emot. Den kvällen på den bussen blev sen en lång språklektion på väg genom Vancouvers gator. Orden Solicitating och Loitering kommer jag nog aldrig glömma. Alla stadens invånare var mina språklärare, M skrattandes när vi gick av den bussen, jag varm i bröstet.
Jag äter min pizza med den känslan över bröstkorgen, även om svampen kom på burk och pizzan kostade fyra gånger så mycket som en på Mega Bite vid Brodway Skytrainstation.

Solen reflekteras i fönsterna i huset mittemot, A tar av glasögonen och vi pratar om planerna, projekten, öppningarna. När han säger att det är skitkul att det gått så bra för mig har jag först svårt att fatta vad han menar, sen ser jag någon gå förbi i kjol. Det kanske är vår ändå tänker jag och inser att de senaste månaderna bjudit på fler öppningar än jag själv sett på håll i Kanada.
Vi tar mina väskor, går i motljus upp mot en bro jag inte vet namnet på. A säger att mina väskor är tunga och jag tänker att jag kanske tog med mig onödigt mycket grejer ändå. Men vissa böcker kunde jag inte lämna efter att ha varit utan dom i mer än ett år. Och fyra plastfickor fulla med så mycket text. Två till boken, en till diktsamlingen, en till allt det andra.
Det första jag gjorde när jag steg av tåget från Göteborg igår var att se till att jag inte kunde flytta tillbaka direkt, jag köpte en nyckel in till den här staden, ett kort till kollektivtrafiken för en halv månadshyra.

Vi knäpper våra jackor och drar våra sjalar runt oss vid ett övergångsställe, vinden håller kvar vid vintern, solen drar åt andra hållet. Vi sitter i en park medan solen går ner bakom ännu en namnlös plats. Allting är nytt, bara förändringen i landskapet är den samma. Det känns som ommänniskorna kommer från en annan kultur, eller jag. I vilket fall som helst vet jag att det är svårt att förstå människorna om man inte förstår staden som de bor i.
Vi pratar länge, det finns saker att säga. En del av dem säger vi, resten låter vi bli. Ibland kanske det är det bästa, jag vet inte, jag har aldrig varit bra på det där.

Vi reser oss från bänken och går genom en park jag aldrig gått genom förut. Och jag känner det i luften, ser det runtomkring mig; punkarna bildar en cirkel i gräset, uteliggarna har börjat dekorera parkbänkarna med tomglas igen.
Det är vår nu.

As we leave this city

Vi rullar ut ur Vancouver tillsammans med två främlingar. Basen pulserande i blodet, diskanten vibrerandes fönsterrutorna i baksätet. När tulltjänstemannen frågar hur vi känner varandra svarar vi som det är “eh, we met on pub340” men låter bli att berätta om hur många timmar sen det var.
Inget slår känslan av att lämna en plats för en annan; hoppa in i bilen, sätta sig på tåget, betala busschauffören. Vara på väg.
Och någonting tystnar inuti mig med insikten om hur lätt främlingar kan bli vänner.

Vi rullar genom ett självlysande USA medan mörkret faller och motorvägen blir vita fartstreck under oss. Cat Power sjunger oss närmare Seattle, min tvillingsyster somnar utmed en kustremsa vi lämnar bakom oss. När jag hämtade henne på flygplatsen för en vecka sedan var hon vackrare än någonsin. Jag har burit ett leende genom Vancouver, tittat på henne genom folksamlingar och dansgolv. Så mycket kärlek.

Mike and Chris berättar om sin hemstad, blir dova röster i framsätet när sömnen pressar bakom ögonlocken och basen sväljer konturerna av deras ord. När jag vaknar igen är horisonten ljuset från miljoner fönster i skyskraporna i Seattle. En stad som en stjärnbild i änden av motorvägen som sträcker sig in i staden. Någonting tickar väldigt tyst i mig, inte längre som en rastlöshet, mer som en puls; ett hjärtslag.

Det är minnesbilderna från en stad på andra sidan gränsen; easyrider-killen på sin 50-talsmotorcykel som med ett “bye sweden” bedövar hela 54th street när han sparkar igång sin cykel och försvinner upp längs Broadway i ett moln av bensinångor och “Ontheroad“-komplex. En natt på väg hem genom en ny stad med pizzakartonger och gator som leder in i, inte ut ur. En fotboll sparkad i en perfekt halvcirkel över ett amerikanskt campus, människorna som står där för att ta emot den. Det är bilderna av människorna som berättar om sina liv som om jag var den enda som skulle överleva för att kunna berätta. De som sen blir suddiga bekantskaper när vi lämnar pubarna, caféerna, parkerna. Ett telefonnummer hastigt nerskrivet på ett kvitto, ett okänt namn i en telefonbok, en främling på en vännerlista på facebook.

På väg över gränsen igen hoppas jag innerligt att någonting har förändrats. Vi pratar länge om hur annorlunda allting skulle kunna vara. Det handlar om facket som en styrka och världen som en plats för människorna. Det visar sig att jag, min syster, Chris och Mike aldrig var främlingar. Vi säger inte så mycket när vi kommit över gränsen och ser Vancouver utanför mörkret i bilen. Vi kör på motorvägarna som leder tillbaka till vår galax. Kanske har någonting förändrats.

Knarkarlängan

Jag tar tåget till Uddevalla. Går genom en stelfrusen stad förbi Pingstkyrkan. Köper en kebabtallrik och pratar med min syster om vad allting betyder. I tunneln under järnvägsspåren läser vi den här staden som en bok. Så mycket längtan bort i klottret i en småstad.
Vi springer i ekot av "Your the voice" ut i mörkret. Sover så nära henne. Jag hör när tidningen kommer vid femtiden, det är väldigt mörkt ute och jag kan höra grannen snarka genom tunna väggar.

När vi vaknar skiner solen och jag önskar mig in i raderna som någon annan skrivit.
Uddevalla är vitt och postbilen kör runt i rondellen vid Willys. Ingen proggmusik hörs från knarkarlängan idag och jag tänker att någon annan väl flyttat in i hennes studentrum på Kämpargatan nu.

Vi går nära varandra ner till stan.
Så gör vi det igen, tar farväl på en centralstation, solen slår in genom glaskorridoren.
Sen skriver jag mig hela vägen till Göteborg, tänker att Uddevalla är en plats där jag kan tänka mig att bo. Den staden har aldrig gjort mig illa, den staden känns som en plats där mörker och ljus möts. Det är ganska coolt.

Indiansommar

Skolgården var asfalten mellan bussstängslet och skogen ut mot Vilan, åkrarna brevid motorvägen.
En sommar när vi byggde kojor där gick ryktet att bonden var en elak jävel som ringde polisen om vi sprang in bland raderna av sockerbetor. Oftast höll vi oss på rätt sida om den uttorkade ån men vissa dagar tog vi sats, hoppade vi över diket och grävde upp en beta. Vi kunde på inget sätt förstå hur de kunde framställa socker ur något så vidrigt men grävde alltid upp några extra ifall svälten kom till vårt land på andra sidan ån. Vi var förberedda på allt.

Vi lekte indianer och en sommarkväll när vi var ute och spanade efter fiender var bonden där i sin stora traktor, vi var rädda men någon vinkade och han vinkade tillbaka. Sen gjorde han en piruett med traktorn och vi jublade, solen sjönk bakom milslånga åkrar. Jag var medicinman och någon hade berättat för mig om en växt som stoppade blödningar. Våra krig var på liv och död och jag kunde göra skillnaden.
Jag minns att jag hade en klocka med rosa rem, min syster en likadan fast med lila rem, men jag minns inte att vi hade några tider att passa, ingen middag att komma hem i tid till. Vi satt vid buskarna som markerade var skolgården slutade och våra liv började och såg ut över fälten, en sommarsol som sjönk ner i marken. Vi var indianer, behövde inte oroa oss för ölburkarna på vardagsrumsbordet, en sömnlös vila med skrikande röster, att behöva en kropp att ställa framför mamma för att skydda. Vi hade andra krig att bry oss om.

Min bror hade börjat sälja kvällsposten och vårt hus, som visade sig vara byggt på sumpmark, höll på att sjunka ner i marken precis som solen. Det kom hem en man i kostym till oss. Han var från banken och dagen innan var den första någonsin som jag sett min pappa städa. Han sa till oss att hälsa artigt och sitta och leka i Davids rum när mannen kom. Jag tror inte vi fick något extra lån på huset för att kunna rädda mitt och min systers rum, för den kvällen stod tio tomma ölburkar uppradade på vasken och skriken var ett mörker inuti.
Just då var min bror den enda i familjen som hade pengar och mamma skrev upp i en liten skrivbok hur mycket hon lånade. Kvällsposten höll oss ovanför ytan. Mamma med något sorgset i blicken vid köksbordet.

Världens starkaste mamma.

I skogen bortom skolan låg porrtidningar som ibland letade sig in på skolgården. Jag var tio år och ville läsa varenda en.
Ett par år tidigare, innan kriget i jugoslavien förde Nadia som första flykting till vår skola och de började sätta upp baracker på skolgården, skulle skolan byggas om, nya lekplatser byggas och vi fick önska vår drömskolgård. Det var i början av 90-talet och plötsligt fanns det inga pengar kvar till våra drömmar och inga av våra förslag blev verklighet. Vi fick en väldigt stor grusplan att spela kula på.

Men om somrarna vad vi indianer och efter sommarloven sträckte vi sommaren in i hösten, byggde ut kojorna och täljde på våra pilbågar medan vinden slet bladen ur träden. En annan sorts indiansommar.
Vi höll andan när vi klättrade över stängslet till skolgården igen. Lämnade ett krig för att annat. Gick hem.

Solen ett glödande klot bakom våra ryggar, åkrarna ett löfte om ett land bortom detta.

Me + You = We

Han somnar långt innan mig och jag ligger och lyssnar på regnet och bilarna utanför, en storstad på väg in i höst. Vi ligger nära och jag känner honom andas, vänder mig om och funderar på om jag gillar att sova själv mer än tillsammans med någon annan. Det är något ensamt i att sova i samma säng som någon annan; jag är inte van vid värmen och klarar inte av att ligga nära. Avståndet mellan våra kroppar är en obehaglig fråga om hur länge det här kommer hålla.

Jag trotsar värmen och lägger ena handen på hans mage. Värmeskillnaden mellan mina två handflator är en matematisk formel jag önskar jag kunde, ett svar på en fråga om differensen mellan två människor. Eller helt enkelt bara jag som har för mycket tid att ligga vaken och fundera om nätterna.
Innan jag somnar hinner jag tänka att jag sov över tre år tillsammans med någon annan, men att det kanske fanns en anledning till att vi köpte en alldeles för stor säng. Sen blir jag besviken på mig själv för att jag fortfarande försöker hitta fel i ett förhållande som tog slut för över ett år sen.


Jag vaknar tidigt av att Matthew lägger armen runt min midja och kryper upp bakom mig, värmer min kalla rygg. Det känns som en lättnad, att han letar efter värmen från min kropp. Jag somnar om och när väckarklockan ringer en halvtimme senare är avståndet mellan oss borta. Jag ligger kvar ett tag och hör honom öppna och stänga kylen, ljudet av skinnsoffan när han sätter sig, skeden mot tallriken med yoghurt och hans mammas hemgjorda granola.
Medan han gör sig i ordning för jobbet sitter jag i soffan och försöker skriva ner en dikt från kvällen före, men orden försvinner i ljudet av duschen, en melodi nynnad klockan åtta på morgonen.
Stoppar ner skrivblocket och linsvätskan i min väska och tar långsamt på mina skor. Räcker Matthew hans Hawaii-keps och ler åt historien han berättade en vecka tidigare om han och hans bror, strandsatta på en openair-flygplats någonstans i Hawaii. Och åt det faktum att hans favoritkeps har en liten palm tryckt brevid en snitsig font med texten “Hawaii”.

Vi går genom trappuppgången med ljusblå heltäckningsmatta där grannarnas paraply står uppradade utanför lägenhetsdörrarna. Tittar inte i spegeln nere vid brevlådorna och fäller inte upp vårt paraply när vi kommer ut genom porten där två lejon sitter på vakt. Det är uppehåll över downtown Vancouver.

I korsningen vid Scotia Bank sträcker jag mig efter han läppar, han tittar ner mot mig och vi säger hejdå. Han försvinner bort mellan skyskraporna och jag väntar på att mitt trafikljus ska slå om, går under byggställningarna ner mot Robson.

Klockan är nio och det är en timme kvar tills biljettkontoret i Pacific-centre öppnar, sätter mig på Tim Hortons och äter en baguette och en ovanligt torr donut. Skriver en text om värme, regn och donuts. Ser tusentals vancouverbor susa förbi på väg till sina jobb och inser att jag känner mig ganska meningslös och uttråkad, fattar ett beslut om att börja söka jobb igen.

Det regnar när jag lämnar Tim Hortons men det spelar ingen roll för de mesta av downtown Vancouver verkar vara sammanlänkat med gångar under marken. Jag följer tunnlarna till det gigantiska köpcentrumet och ett par minuter senare står jag med biljetter till en Mogwai-konsert i handen. Jag känner mig lite fattig men mycket lycklig och skickar iväg ett sms till Matthew som berättar att biljetterna är våra. Två minuter senare undrar han om “we” includes himself, och jag svarar att det gör det. Me+you= we.

Avståndet mellan oss är mycket litet, matematiken känns enkel men jag går försiktigt över trafikerade gator, vet att allting kan förändras fortare än det började, känner allting öka tempo, bilarna susa förbi. Tar ett djupt andetag och sen ett steg rakt ut i trafiken, trött på logiken i en ekvation som kan kullkastas när som.

Lösenordet

man sitter instängd i sitt liv
man rör sig ensam uppför trafikerade gator i en tvåmiljonersstad,
man känner rastlösheten som en röst inuti som vill någon annan stans

man är ovetandes om hur allt kan förändras,
man tror inte på kärleken som en överraskning,
en promenad med en arm runt en axel i English Bay,
en kopp kaffe på Starbucks, knä mot knä på en okänd pub

man tror man är färdig med den här staden,
de här människorna, med sin längtan hem igen
man vill lämna det här landet

man har inget intresse av att skydda sig mot något så
världsomvälvande som en diskussion om var man tror att man befinner sig om två år,
som att sträcka ut en hand och greppa någon annans,
som värmen från någon annans kropp -
man har provat det så många gånger och inte kännt någonting annat än sitt eget hjärtslag

men så står man plötsligt ändå där i en trafikerad korsning med sin mobil i den ena handen, en växande panik i den andra och ett namn som bultar inuti med ett hjärta man inte känner igen, på ett språk man genast vill lära sig

och det namnet som namnet på ens hemstad, en förlorad vän,
skiffert som skulle få bitarna att falla på plats
som en inskription med ett tydligt budskap där bokstäverna bildar lösenordet man letat efter från filmens början

men också, självklarheten i hans röst när han säger sitt namn, som om det inte alls var något avgörande, utvalt, och hur man ändå förstår att det är alldeles för sent för att lämna den här staden, att den här historien inte skriver sig själv

och man hör det inte genast, men ett par steg ut inser man att namnet han bär tystar trafiken i en tvåmiljonersstad, tystar slamret i en Starbucks där barristan skriver hans namn på papperskoppen som om det bara vore hennes jobb och hon inte alls förstod darrningen på min hand när jag betalar och han som bär namnet Matthew, ler mot mig


-------------------
herregud, jag vet inte
men jag gillar det

1127 meter över havet

när jag kommer hem från jobbet sitter min storebror och hånglar med min vän på min säng

han gjorde en “In to the wild”, drog till Alaska, gick ensam bland bergen och sjöng sånger som “Vi går över dagstänkta berg”, “Björnen sover” och en hop suparvisor från Lunds studentliv för att hålla Grizzlybjörnarna borta
inte konstigt att björnarna blev rädda
studenter har alltid skrämt mig i alla fall

men där sitter han nu, på min säng med Marie
och jag tänker att vi alla är tidsfördriv att dö för

vi gör upp planer för de få dagar han har kvar innan han ska tillbaka till Sverige för att skaffa jobb, lägenhet, körkort, mobiltelefon
bankkonton ska avslutas, väskor ska packas, människor ska träffas, pensionspengar ska krävas tillbaka, berg ska bestigas osv i all oändlighet

min bror är en handlingskraftig människa,
jag är en bofast turist som har min “triangel of life” - jobbet, dansställena downtown och mitt hus på 11th and Moody
mellan de tre platserna lever jag mitt liv
handlingskraftighet för mig är att stanna på vägen downtown och sätta in min paycheck på mitt bankkonto
handlingskraft för min bror kan skapa storverk

vi lägger upp ett schema för de fyra dagarna
vi äter sushi, vi sitter i Englishbay och ser lastfartygen avteckna sig mot bergen bakom ett iskallt världshav, vi besöker myndigheter jag inte förstår funktionen av, äter lite mer sushi, dricker drinkar, äter pizza i månskenet på en sommarvarm trappa och så blir det tisdag och det är bara ett dygn kvar

då lägger vi i en extra växel

Marie och David möter mig nere på Keith Road och vi tar bussen upp till botten av Grouse Mountain, där påbörjar vi vår färd uppför berget, ett par tusen (2640st) “trappsteg”, en dryg timme och ett gäng “OMG!” senare står vi på toppen
jag har inte tränat på månader och äntligen förstår jag att när min nya rumskompis berättade att han gör “Grouse Grind” tre gånger i veckan och inte bara upp, utan upp och sen ner och sen upp och sen ner igen, så borde jag förstås insett att han var galen

min bror verkar oberörd, han stretchar lite och drar någon historia från Alaska
jag och Marie konstaterar att tolvåringarna som passerade oss på vägen upp var vältränade, men att det var vi också på den tiden, så det är skitsamma
vi däckar i solen med en utsikt så blå, klar och overklig att vi kan se ända in i USA, bergen verkar photoshoppade dit bakom tremiljonersstaden med skyskraporna som sträcker sig mot himlen
vi kan se miljoner av bilar glittra längs vancouvers välplanerade vägar

sen hinner jag blinka och någon ger mig en säkerhetsbriefing utanför en blå helikopter, sekunden senare lyfter vi och bergen, öarna, världshavet, skyskraporna, båtarna och sen blinkar jag igen och det är som det aldrig har hänt

David och Marie sitter i cafeterian och undrar hur det var,
jag säger att det var orimligt
och gratis
och orimligt

vi tar Skyriden ner igen, hoppar på bussen och vaggas till sömn,
i korsningen mellan Larson and Third somnar jag mot bussfönstret,
när jag vaknar igen är vi nere på Lonsdale och jag ler när jag ser att Marie och David inte heller lyckats hålla sig vakna

den utlovade powernappen hinns inte med när vi kommer hem
vi rycker åt oss badlakan och tar bussen upp till Lynn Valley
där badar vi i smältvattnet från berget, äter Salt&Vinnegar Chips och bränner oss fördärvade på en sol som sakta försvinner bakom träden
papperskorgarna är björnsäkra och sen somnar vi på bussen tillbaka

vi gör ett ärligt försök att åka downtown och dansa men fastnar på Pizza Hut med en “Cheeslovers”-pizza med extra ostfylld kant

på bussen hem igen tänker jag att den nordamerikanska livsstilen kommer att döda mig och undrar hur min bror kommer klara av ett ninetofive-jobb när han lämnar Vancouver och sitt tidsfördriv att dö för

men minns ni filmen om gänget som har en sista sommar tillsammans innan de tillslut måste börja på olika skolor och flytta till andra städer?

sopgubben i filmen “Hunden som log” skriker efter barndomsgänget att “de kommer döden dö” om de fortsätter att ta lift med sopbilen på räcket baktill och de som låter asfalten fånga deras skateboards, hoppar av sopbilen och skriker

“Vi aldrig döden dö, vi alltid leva livet!”

det, men först måste jag sova

och vänta in träningsvärken från helvetet

Om de frågar varför, peka mot motorvägen nålad fast mot horisonten.

brian möter mig vid cafe de solei, han är uppenbart nervös och jag tänker på mitt illamående på väg till commercial drive,
just då kan jag inte på något sätt förstå vad det är hos den mannen som gör mig så nervös, fyra timmar och två pitchers med öl senare är det hela glasklart; det här är en av få människor jag träffat sen jag kom hit, som jag tittat på och varit imponerad av

jag vet inte riktigt vad det är
kan det vara att det är den första människan jag kunnat ha en riktig konversation med på länge, alldeles för länge
kan det vara att han är från bluegrassens födelsestad
kan det vara att han förstår precis vad jag menar när jag säger att politiken inte är någon jävla hobby
kan det vara att han ger mig tid att förklara varför jag tror att jag är här, och jag äntligen säger som jag tror att det är
kan det vara att han låter mig förolämpa hans hemland USA samtidigt som han berättar hur mycket han saknar Mississippis flodstränder och berättar hur de håller på att förstöra bergen och grundvattnet runt hans hemstad genom minst sagt aggressiva brytningsmetoder
kan det vara att han berättar om en roadtrip i sann “On the Road”-Jack Kerouac-anda

eller kan det vara det faktum att jag har en Springsteen låt spelandes innanför pannbenet, som ber mig att kasta mig med huvudet först in i en orkan

det kan det vara
men det kan också vara någonting helt annat
någonting som jag ännu inte upptäckt


att veta säkert är hopplöst tråkigt
I'm riding head first into a hurricane


"Well the blaze and noise boy, he's gunnin' that bitch loaded to blastin' point
He rides head first into a hurricane and disappears into a point
And there's nothin' left but some blood where the body fell
That is, nothin' left that you could sell
just junk all across the horizon, a real highwayman's farewell"

Jag lever

jag vet att jag inte hört av mig på länge

men jag försöker;

* ligga i english bay, se ut över ett världshav, känna solen bränna och se snön ligga kvar på bergstopparna vid horisonten

* läsa boken "we begin here - poems for palestine and lebanon" som jag hittade i en mycket trevlig bokaffär

* inte jobba ihjäl mig

* hitta inspirationen

och jag försöker skriva ett svar på ett livstecken som skickades från Casablanca, men just nu är allt annat än sangria med Kirk och Marilyn, danskvällar med Marie och Molly och solen mot min hud, allt annat än det; så fruktansvärt långt borta

Vancouver

ring mig när du korsat gränsen,
ring mig och berätta om hur det känns att vara närmare ,
berätta om motorvägarna, isen på flygplansvingarna, ljudet av rälsen susande under dig
ge mig en hemkomst, filmmusiken i de sista scenerna och en blick som når hela vägen

ring mig när du korsat gränsen
ring mig och jag ska berätta för dig om en känsla som följt mig runt jorden
berätta om osäkerheten i hur benen tar mig uppför 11th street, en ensamhet i människorna jag möter och avstånden som något omätbart nära, eller fruktansvärt långt borta

ge mig din röst närmare här, bilden från ditt tågfönster, en scen ur ditt liv

skicka ett sista brev när du bestämt dig
skicka ett brev med en doft av att vara på väg
skriv om de små städerna, fotbollsplanerna som susar förbi och kvinnan i sätet mittemot
ge mig nyfikenheten i hennes ögon, en chans att förstå höjdskillnaderna och barnens skratt som ekot du lämnat efter dig

skicka ett sista brev som en fråga
och jag ska svara dig med en minnesbild av ett tåg som lämnar en perrong, tiden jag spenderat på att komma så långt bort som möjligt och en vilja att förstå vad det är man letar efter

posta ett sista mail när du kommit fram
möt mig nere på Waves Coffe och
jag ska visa dig
gatorna som leder in i den här staden, människorna som gjorde den till min och platserna som ropar, rälsen som tjuter, flygplanen som lyfter för att ta mig vidare

På en gata i staden där vi växte upp

jag skulle vilja berätta för dig
om vännerna jag lärt känna sen du försvann
om hur bekantskapskretsens första barn växer sig större för varje dag och hur vi sitter fyra tjejer i varandras lägenheter ibland och försöker prata oss fram till hur saker och ting fungerar - eller bara vara tacksamma för att vi har människor omkring oss som hjälper mot allt som vill oss illa
försöker minnas att det inte alltid varit så

jag skulle vilja prata med dig om tiden som lagt sig mellan
om allt som förändrats sen du försvann
om städerna jag bott i, lägenheterna jag kallat mitt hem, människorna som varit mina vänner,
hur jag ibland kan bli påmind om hur du och jag gick upp längs en gata i en annan stad och du sa att det tagit slut med Lina igen, att det inte fanns några vägar tillbaka denna gången

jag skulle vilja säga till dig
allt som jag inte gjorde då
att jag minns oss i en lägenhet på Östra Storgatan , i ett snölandskap en av få lyckliga nyårsnätter, soliga eftermiddagar instängda i replokalen, men ännu mer som en känsla jag inte riktigt kan beskriva; en rädsla för att saker och ting skulle förändras
och vi skulle bli äldre

jag vill berätta för dig
om rastlösheten som växt varje dag sen du försvann
om tusen bekanta som jag aldrig släppte in men hur några ändå lyckades stanna kvar, om hur omständigheterna och slumpen förändrade mig, och fortfarande gör
om caféerna, restaurangerna, köken jag jobbat i, människorna jag inte klarar mig utan
kampen som fick mig att klara tunga arbetsdagar

jag vill att du ska förstå vem jag blev efter du försvann
hur verkligheten gjorde mig hård men också fruktansvärt sårbar, hur jag träffade någon som jag lärde mig att älska men stannade med allt för länge, hur jag inte orkade vara ensam och lät någon annan ta över, hur kärleken pausade mitt liv i tre år men väckte mig igen en dag i augusti

och jag vill att du ska veta
att jag fortfarande tänker på dig
som någon som gick brevid mig på en gata i staden där vi växte upp
någon som log mot mig när jag var sexton år och världens minsta människa, när jag grät och tillslut försökte berättade om skriken, orättvisorna, hopplösheten
någon som tittade på mig och förklarade att saker kommer förändras och vi kommer bli äldre
någon som log och lärde mig vad hopp är

någon som stannade kvar

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

jag ringer till någon som lovat att ringa mig för att påminna om att det var fyra dagar sen han hörde av sig men hans mobil är trasig och ingen svarar hemma och när jag går till mataffären säger de att en gasledning exploderat högst upp i ett hyreshus på 19th street, minst två döda än så länge och jag förbannar mig själv för att jag aldrig tog reda på var exakt du bor
nu kan mina lämnade meddelande på din mammas telefonsvarare vara förgäves men jag tänker att det kanske de var ändå så vad spelar det för roll
jag är en idiot
jag dejtar tre killar samtidigt och alla blir förolämpade när jag försöker betala maten, bion, biljetterna
folk är idioter, tänker jag i samma mening som "hade jag fått chansen att slippa betala så skulle jag tagit den direkt"
jag är en idiot
ja, jag är en idiot
och imorgon ska jag på blind date

Tram #7 to heaven

jag vill säga till dig
att jag minns morgonen i december
hur du sprang för att hinna med en vagn
men kom på dig själv med mitt “ eh, jaha, hejdå”
stannade i ett steg och frågade efter mitt nummer

och jag vill säga till dig
att jag tänker på dig
så många mil bort
men att du är här
att avstånden egentligen beror på att jag inte vill lura dig att tro att vi var menade för varandra, för jag tro inte på sånt
men att jag tror på känslan i bröstet på stationen den 10e februari
tror på timmarna vi gick hem genom min förort
nätterna utan vila
att jag känner dig här

jag vill säga till dig,
det jag är för liten för;
att jag inte vill att du ska vänta på mig
att jag vill att du ska vänta på mig

att du är någon annan stans i livet än jag
men om vi bara struntar i det
så kan vi vara för varandra,
något mer än
avstånden
emellan

Tre Toppar

du släpper min hand och springer baklänges upp förbi krönet, in på grusvägen till stranden
uppe på backen stannar du ett ögonblick och ler ett leende som följer mig ner till vattnet, landar på mina läppar

med ett skrik kastar vi oss i ett iskallt hav och jag tar tre simtag in bakom dig, knyter armarna kring din midja och sträcker mig efter din hand under vattnet
de sju meterna till land är gåshuden och vattnet som stänker kring våra ben

sand under våra kroppar
kvällssolen som lyser, du som värmer och en kyss som följer mig förbi någons kvarglömda sko, den igenbommade glasskiosken
en tom parkering och det är något mellan oss som väntar, som ber om förlåtelse, som vill oss någonting

men vi hör inte, i ett öronbedövande vitt brus nuddar din hand min, är en sommar av en värme så stark att det skulle vara omöjligt att hitta tillbaka till våren, till ett liv redan levt, nerbrunna hus
vi bär mellan oss; drömmen om en livslång förälskelse, ruinerna av det vi hade innan och nya hus byggda av eldarna inuti, trycket över bröstet på väg att spränga allt i bitar och en sommar då vi slapp försöka

vinden från en höst som kom för fort följer oss ut på bryggan och du säger att det här nog är sista gången, att vi hållit oss kvar för länge vid en sommar som skulle behöva mer bränsle för att hålla värmen uppe

jag ställer mig närmare och i tystnaden efter dina ord hör vi tydligt bruset växa, orden vi undvikt, kyssarna som ska följa oss in i en kallare vinter

jag berättar om biljetten jag bokade natten innan och ekot av en förlorad dröm är din hud som spänns, gåshuden som strålar in en ny sorts kyla i mig,
som säger att vi måste gå nu
att vi inte kan stanna här

och bilden av din ryggtavla på väg in längs bryggan etsar sig fast men när du vänder dig om och ler mot mig känner jag det tydligt
att sommaren redan följer mig in i en ny årstid
att något reser sig ur kvarteren av nerbrunna hus
att du kommer fortsätta brinna någonstans i utkanten av mitt synfält