Våren

Det är fullt med folk på T-centralen. Jag tycker inte om dem, de pratar som om de kommer från Stockholm och springer som om tågen på något vis skulle bry sig. A möter mig i tunnlarna under den här staden och vi sitter stilla på en tunnelbana som rör oss närmare. Han berättar om alla jävlar som vill oss illa och jag tror jag förstår vad han menar. Man kan aldrig vara säker men ibland är den känslan tydligare tillsammans med särskilda människor, även om så mycket tid har gått sen vi verkligen hade tid att prata förra gången. Vi bär min packning mellan oss och glider med rulltrapporna upp i solen. Någon framför oss frågar sitt sällskap om hon tror att det är vår nu, jag hör inte vad hon svarar.

Vi sitter på en pizzeria och jag äter min första svenska pizza på länge. Det är en av de sämre pizzorna jag ätit, men den är svensk och jag ler åt minnet av en bussresa genom Vancouver. Av alla tecken på hemlängtan var pizzadiskussionerna nog de tydligaste. Den gången med M och L, och resten av bussens passagerare. Den svenska pizzan vann. Den gjorde alltid det. Ingen hade något att sätta emot. Den kvällen på den bussen blev sen en lång språklektion på väg genom Vancouvers gator. Orden Solicitating och Loitering kommer jag nog aldrig glömma. Alla stadens invånare var mina språklärare, M skrattandes när vi gick av den bussen, jag varm i bröstet.
Jag äter min pizza med den känslan över bröstkorgen, även om svampen kom på burk och pizzan kostade fyra gånger så mycket som en på Mega Bite vid Brodway Skytrainstation.

Solen reflekteras i fönsterna i huset mittemot, A tar av glasögonen och vi pratar om planerna, projekten, öppningarna. När han säger att det är skitkul att det gått så bra för mig har jag först svårt att fatta vad han menar, sen ser jag någon gå förbi i kjol. Det kanske är vår ändå tänker jag och inser att de senaste månaderna bjudit på fler öppningar än jag själv sett på håll i Kanada.
Vi tar mina väskor, går i motljus upp mot en bro jag inte vet namnet på. A säger att mina väskor är tunga och jag tänker att jag kanske tog med mig onödigt mycket grejer ändå. Men vissa böcker kunde jag inte lämna efter att ha varit utan dom i mer än ett år. Och fyra plastfickor fulla med så mycket text. Två till boken, en till diktsamlingen, en till allt det andra.
Det första jag gjorde när jag steg av tåget från Göteborg igår var att se till att jag inte kunde flytta tillbaka direkt, jag köpte en nyckel in till den här staden, ett kort till kollektivtrafiken för en halv månadshyra.

Vi knäpper våra jackor och drar våra sjalar runt oss vid ett övergångsställe, vinden håller kvar vid vintern, solen drar åt andra hållet. Vi sitter i en park medan solen går ner bakom ännu en namnlös plats. Allting är nytt, bara förändringen i landskapet är den samma. Det känns som ommänniskorna kommer från en annan kultur, eller jag. I vilket fall som helst vet jag att det är svårt att förstå människorna om man inte förstår staden som de bor i.
Vi pratar länge, det finns saker att säga. En del av dem säger vi, resten låter vi bli. Ibland kanske det är det bästa, jag vet inte, jag har aldrig varit bra på det där.

Vi reser oss från bänken och går genom en park jag aldrig gått genom förut. Och jag känner det i luften, ser det runtomkring mig; punkarna bildar en cirkel i gräset, uteliggarna har börjat dekorera parkbänkarna med tomglas igen.
Det är vår nu.