När jag sätter mig ner i gräset går solen i moln. Jag sitter med boken i knät och den där känslan av att någonting har gått fel inuti. På tunnelbanan till Hornstull pratade tonårstjejerna om bantningskurer och mannen framför mig verkade lika illa berörd som mig.
Jag tittar bort när löpsedlarna skriker i gult i kioskens tidningsställ, vill inte läsa om fler varsel och fackföreningar som bryter det fackliga löftet. Vill inte höra mer om hur svaga vi är. Jag känner det ändå.
Solen pressar sig igenom diset och människorna går hand i hand genom parken, stannar och låter sina hundar gödsla soptunnorna, ställer sig och tittar ut över vattnet. Som om de letade efter någonting.
Jag tänker att om vi öppnade ögonen skulle vi ändå inte se någonting annat än vattnet, ändå inte veta hur vi ska göra för att ta oss över.
Håller min egen hand på väg bort över gräset, bort förbi kiosken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Jag tänker att någonting någonstans har gått hemskt fel. Men sådana är tonårstjejer. Radikala. Sådana är vi.
Men man får försöka se lite bortom det. Att det finn människor som har andra saker i tankarna också. Man får tänka på allt det fina.
Skicka en kommentar