Människor

Somliga kvällar är repriser av andra kvällar, är en skiva som står och hackar i samma spår. Mopederna kör förbi utanför fönstret med mullret från motorerna som fartstreck bakom sig. Sextonåringarna spelar fotboll nere på planerna vid Konsum, väntar på varandra utanför klubblokalen. Husen är i vitt tegel och gatlyktorna blinkar bakom trädgrenarna. När ljuset tänds i trapphusen i höghusen ser det ut som dragkedjor, som om den här staden har klätt sig i för små kläder och inte får plats längre.

Det är de här kvällarna man öppnar kylen utan att egentligen vilja ha någonting, och stänger den igen. Det är också de här kvällarna man funderar på att höra av sig till alla de där människorna som man en gång hoppades kunde hjälpa en från kvällar som denna, man står i vardagsrummet i en liten lägenhet med inte så många fler rum att välja på, ligger på sängen och känner tydligt att man behöver någonting som tänder en. Sen somnar man med ljudet från mopederna skakande i fönsterrutorna, som om det här huset har klätt sig i för små rum och man inte får plats längre.

Fast det handlar så klart inte om varken hus eller städer.

du stod vid köksfönstret
som om det var den enda vägen ut
tittade ut i ett kompakt mörker och
sa att det var nära nu
snart skulle det komma

jag satt i soffan och såg dig reflekteras i jeopardy
men när jag sänkte ljudet och vände mig om satt du redan brevid mig igen
svarade “Vad är 1989?” som om du äntligen förstått hur frågan och svaret hängde ihop
men att det egentligen inte spelade någon roll

när vi vaknade morgonen efter
var det som om ingenting hade hänt

inte förrän flera år senare skulle jag höra vad du sa den natten
och först då skulle jag ställa mig i köksfönstret och se det du såg den natten
titta rakt in i mörkret
och veta att det var nära nu
snart skulle det komma