En stor jävla längtan

Jag kan känna det tydligare nu. Jag möter min egen blick i reflektionen ut mot gatan, Bagarmossen är tyst i natt. Jag spenderar timmar med blicken i de gamla skrivböckerna, läser mig tillbaka genom lägenheterna jag flyttat mellan de senaste åren, städerna jag kallat mina, platserna jag minns som människor. Blecket mot pappret är hur de kunde böja sig fram, fästa sitt leende mot mitt och hitta platserna i mig som jag trodde gått förlorade. Är kärleken som någonting som sprängt inuti mig, människorna som rört sig genom mitt liv. Tusen sätt att förlora sig själv på. Tusen sätt att hitta tillbaka igen en halv skrivbok senare.

Datumen är sättet solen föll in genom persiennerna, vad de sa till mig när jag vände mig bort, ljudet som sipprade in från gatorna utanför. Det är Göteborg med hans kropp närmare min, det som glödde mellan oss sömnlösa nätter. Socialismen som något lika självklart som sättet på vilket jag skrev ner hans tonläge när han berättade om vikten av att ta strid, att orka vara människa.

Varje ny skrivbok ett nytt sätt att se på världen, en ny jakt på någonting vi alla letar efter men som inget vet namnet på, nya sätt att göra samma misstag om och om igen. Det är Vancouvers milslånga gator och skyskrapor, slarvigt bleck efter blöta nätter, oläsliga telefonnummer till främlingar jag lämnat bakom mig. Det är alla tillfällen då jag packat mina väskor och dragit vidare, utrivna sidor med avskedsbrev, trycket av deras kroppar när vi rört varandra för sista gången.

Det är adresserna till vänner som blev bekanta som blev främlingar, ett minne av hur man ändå kan hitta tillbaka. Det är vägbeskrivningar, busslinjer, gatunamn. Leenden, tårar och besvikelser. Men mellan datumen, blecken, skrivböckerna så höjer jag blicken, möter mina egna ögon i reflektionen ut mot Bagarmossen och inser att det som säger mest om vem jag är, var jag varit och vart jag är på väg är alla de tillfällen då jag vilat med pennan mot pappret för att sen inte skriva någonting
och att det nog ändå är de tillfällena jag minns starkast.

Svart snö

Vintern är långsamma timmar framför skrivbordet i Bagarmossen,
tonerna som följer mig i hörlurarna på väg ut mot Nackareservatet
sjön bottenfrusen, människorna svarta siluetter mot vit snö

jag låter det gå dagar mellan tillfällena
då jag plockar upp telefonen
och försöker slå hans nummer

det är som om jag väntar på att mörkret ska skingras
och solen slå igenom bortanför de röda tegelhusen
men det är januari
och de flesta dagarna har solen redan börjat gå ner innan
jag orkat upp ur sängen

Isak sitter i köket och läser DNs Bo-del
säger att allt som stå mellan honom och den verklighet
tidningen beskriver är 3 miljoner kronor
och ett colgate-leende

att han varje gång det ringer på dörren
blir kallsvettig och gör sig redo att
packa väskorna och förtvivlat ringa runt bland vännerna och be om sovplats

ibland vaknar jag av värmen från
någon annans kropp
ibland ringer de upp mig mitt i natten
och säger att de behöver mig,
andra nätter för att berätta att de
aldrig vill se mig igen

men det är som om jag inte har något ord
för det dom kallar kärlek

och att det är därför jag inte
kan förmå mig att
svara när mobilen
blinkar till och ropar
mig tillbaka från
kylan i januari

Januari

Det är 2010, anteckningarna från det förra året ropar mig tillbaka. Jag sitter framför skrivbordet i Bagarmossen och ser bilarna svänga ut på Stångåvägen. Morgonen den 24e stod jag där och väntade på bussen 05.09. Bara jag och busschauffören vakna. Och paret i lägenheten på andra sidan gatan, som slänger upp dörren, skriker på varandra

"På självaste julafton!"
"FÖR HELVETE STANNA!"
"Jävla kärring!"

Och han som slänger den svarta sopsäcken i containern (julklapparna?), halkar till på väg mot väggrenen, hoppar in i en röd volvo och försvinner bort förbi bensinmacken.
Bussen tog mig till centralen till tåget som tog mig till en gata i staden där jag växte upp.

Jag överlevde både jul och nyår. Det känns skönt att vara tillbaka i Bagarmossen.
Diktsamling börjar bli klar, femton nya dikter ska hitta sin plats, men det fattas fortfarande ett par stycken.

Här kommer en krönika som publicerades i Örnsköldsviks Allehanda strax innan jul. Här hittar ni en annan krönika som publicerades i Arbetarbladet ungefär samtidigt.


”Du är utförsäkrad” God Jul hälsningar Alliansen.

Jag sitter på bussen hem från jobbet, arbetsdagen sitter kvar som lera i lederna, torra händer efter timmarna i disken. Dagarna är kortare nu, nätterna längre, mörkret lite tätare. Det är vinter och kroppsarbetet pressar bakom ögonlocken när jag somnar i sätet.

Så drömmer jag att Alliansen kommit till makten, de klassklyftor jag hatar mest av allt växer som aldrig förr. Jag drömmer att jag är 18 år igen och flyttar hemifrån, på sju år bor jag i tio olika lägenheter, har oräkneliga arbetsplatser, elva olika osäkra anställningar, vikariat, timanställningar, säsongsanställningar, en enda fastanställning.

I drömmen flyttar jag till Stockholm, på jakt efter ett nytt jobb. Det finns ingenstans att bo och jag är tvungen att flytta runt bland svarta kontrakt i ett samhälle där allting ska gå att tjäna pengar på. Jag ställer mig i en kö som är flera år lång, i en allmännytta som krymper och krymper.

I drömmen har Sverige blivit kallt, på löpsedlarna kan man läsa att svårt cancersjuka tvingas ut i arbete, att de svagaste i samhället tvingas sälja allt de äger för att kunna få socialbidrag. Att det som förut var dåligt har blivit ännu sämre. Pengarna lägger man istället på skattesänkningar för de som redan har så de klarar sig. De rika blir rikare och vi som inte har så mycket, får ännu mindre.

I drömmen har arbetsuppgifterna blivit fler, arbetskamraterna färre, facket svagare. Alliansen har tagit vid där socialdemokraterna började; andelen fattiga har fördubblats under perioden 2002-2007 bland sjuka, arbetslösa och pensionärer. Klyftan mellan de som har arbete och de som inte har det ökar dramatiskt. Klockan ska vridas tillbaka och klyftorna öka, i drömmen har vi som arbetar ännu inte vunnit några bestående segrar. Regeringens julklapp till 16 000 sjukskrivna slås in i fint presentpapper och kallas reform. Innehållet? Ett litet brev som lyder ”Du är utförsäkrad” God Jul hälsningar Alliansen.

Istället för att anställa folk på riktiga jobb i offentlig sektor, så att vi kunde bli tillräckligt mycket personal på mitt jobb, satsar man miljarder på jobbcoacher. Rätten till arbete ersätts med skyldigheten att söka jobb som inte finns.

I drömmen har allting gått åt helvete och Alliansen har fortfarande nio månader på sig att riva ner allt som vi i arbetarrörelsen byggt upp. Jag vaknar kallsvettig och tänker att vi inte behöver ha tillbaka den gamla politiken, utan en politik som gör klassklyftorna omöjliga. Så att vi kan vakna ur den här mardrömmen snart.

Andra sidan

Tvärbanan följer spåren genom Hammarby Sjöstad
broarna sträcker sig mot andra sidan
vattnet iskallt och bottenlöst

tunga arbetsdagar blir irritation mellan mig och kocken
över telefonen mellan våra förskolor

rödbetssalladen
disken
fruktfaten
beställningen
dagens lunch

jag lägger min tyngd mot värmevagnen
i backen upp mot köket
snön ankeldjup
lastbryggan ishal

lyftkranarna vrider sig kring sina axlar vid Sickla Kaj
lägger bit på bit i bygget av segregationen,
bostadsrätter för miljoner

vi som jobbar här
bor inte här

tre låneböcker i min väska och konduktören som frågar vart jag ska
snön blåser upp under tåget, reflekterar ljuset från gatlyktorna

i onsdags började de riva Aspuddsbadet

jag tänker på hur länge det tog att bygga allt det här,
gratis låneböcker
allmännytta
badhus
spåren, bussarna, broarna som tar oss till andra sidan

och hur jävla fort de nu river allt igen

här kan vi sitta i varandras kök och prata om hur kall den här staden blivit
att den inte släpper in oss,
utan att förstå att allt illa den här staden vill oss
är beslut fattade av människor som redan har allt

bara de kan prata om
”nödvändiga nedskärningar”
”prioriteringar” och ”dåliga tider”
samtidigt som de sen åker hem
till trygga villor, pengar på banken och friska fruar

de behöver aldrig i sitt privatliv
”prioritera”
välja mellan SL-kortet eller lagningen av tänderna
där behövs inga ”nödvändiga nedskärningar”
eller ”samhällsansvar”

och de behöver inte ställen som Aspuddsbadet
för hemma i villan har de jacuzzi
tänker jag när tvärbanan rullar in
mot Gullmarsplan

Någon att passa till

Benen värker, blåmärkena bultar
fingrarna tar omvägar kring tangenterna

ikväll struntade jag i alla måsten och spelade innebandy istället

imorgon ska jag fira träningsvärken med
två läsningar

Bor du i Stockholmstrakten så har du mycket att se fram emot, bor du någon annan stans kan du glädja dig åt att min diktsamling kommer i mars/april någongång! Då vill jag gärna komma till din stad också.


Imorgon onsdag 9/12 läser jag först på Medborgarplatsen ca kl 15 på demonstrationen för en trygg sjukförsäkring för alla.

Senare på kvällen läser jag på ett Kafémöte runt senast numret av Clarté. Kl 19 på Café Agueli, Blecktorngränd 9.

Om ni måste passa barnen, jobba kvällsskiftet på caféet, hångla med flickvännen, gå på andra möten, kolla på tv, köpa julklappar eller något liknande just då så bjuder jag på en extra chans:

Föreningen Arbetarskrivare bjuder in till litteraturkväll den 15e dec kl 19 på Tellus i Midsommarkransen. En lastbilschaufför, en kallskänka, en byggnadssmed och en journalist.
David Ericsson, Jenny Wrangborg, Micke Evhammar och Jane Morén.
Missa inte!

Allting är gratis
och förhoppningsvis
kommer ni så att jag har någon att passa till

Jag är inget företag

Jag försöker verkligen uppdatera här. Men jobbet ska jobbas och texterna ska skrivas och diktsamlingen ska granskas och mötena ska protokollföras och ölen ska drickas och människorna ska älskas och händerna ska hållas och tunnelbanan ankommer snart till Gullmarsplan, byte för resande mot Farsta strand samt till Tvärbanan

Tvärbanan ska åkas, sl-kortet betalas
barnen måste ha mat
även om
fröknarna inte vill äta

man ska ringa vännerna
svara på tilltal
höra av sig
till de som vill veta mer

man ska komma ihåg ansiktena
på människorna
så att man kan ta vid där man senast pausade
man ska lägga folk på minnet
man ska ha ett minne
på en terrabyte

man ska kunna sammanfatta sig själv med tre ord
en slogan att tapetsera upp på reklamen insprängd
bakom tågen på perrongen

Jenny Kristina Wrangborg

man ska vara ett företag
en f-skattsedel
avdragsgill och budgetanpassad

man måste
ta risker
leva lite på kanten
kunna gå i personlig konkurs

man ska inte låsa sig
man ska vara fri
man ska sitta med miljonlån och bostadsrätt
i en stad som blivit kall

man ska flytta dit jobben finns
det kommer inga stekta sparvar flygande
det kommer inga lägenheter körande längs E4an
ingen inför trängselskatt i vår tvåa med
svart andrahandskontrakt

vi bor inte här
vi öppnar inte när det ringer på dörren
ringer inte värden när kranen gått sönder
vi är bara inneboende
på genomresa
pojkvänner
flickvänner
på besök

här drivs vårdcentralerna av riskkapitalbolag
i skatteparadis

här betyder valfrihet likriktning
och effektivitet nedskärningar

här har fyraåringarna på förskolan
lärt sig tvärtomspråket

och vi verkar glömt att
Jag pratar inte tvärtomspråket
betyder att man gör det

Så, jag försöker verkligen uppdatera här.
Men Stockholm ställer sig i vägen,
varje morgon något dom vill att jag ska köpa
något som ska säljas ut
privatiseras

varje dag
den här staden som jag så gärna vill tycka om
men som gör det så lätt för mig att
vilja flytta härifrån.

Städerna

Det är november, träden försöker desperat hålla fast vid sina sista löv. De ser ut att skämmas där de står med sina nakna grenar och skräpiga trottoarer.

Mörkret är tätare nu, jag skyndar mig förbi förskolan och ser tomma gungor avteckna sig i gatubelysningen. En ensam man sitter inne på Bagis Grillbar med en mostallrik. Någon med svarta kläder svingar en knytnäve mot två butiksbiträden som försöker hålla fast honom inne på Konsum, någon skriker något som försvinner i det öronbedövande ljuset från reklamskyltarna. De automatiska dörrarna öppnas och stängs, en höstvind springer över torget med ljudet av torra löv. Jag drar jackan närmare huden, sätter på mig handskarna och svänger in mot tunnelbanan.

Det står människor utanför spärrarna, de tittar in mot mörkret på andra sidan, som om de försökte se vad som väntar nedanför rulltrapporna ner mot underjorden, bortanför mörkret. Vad är det vi väntar på?

Två vita strålkastare genom tunnlarna, det rasslar under tåget på väg över vattnet vid Skanstull. Jag tänker på april, när allt var namnlösa platser invid namnlösa vattendrag. Tusen främlingar på tusen främmande gator. Nu? Jag undrar om det ens är lönt att lägga min nya adress på minnet. Posten letar sig fortfarande fram till mina gamla adresser och når mig ibland med överkryssade postnummer, gatunamn, c/o-adresser jag sedan länge lämnat bakom mig.

Jag antar att en del meddelande aldrig når mig.

Mannen mittemot mig ler när tunnelbaneföraren svär sina allra finaste svordomar åt dagens ungdom. Jag ler tillbaka.

När de frågar om jag trivs i Stockholm svarar jag att jag inte vet. Att hemma är hemma och jobbet är jobbet. Det däremellan är tid spenderad på tunnelbanan, timmar promenerandes bredvid någon vän, kvällar med tangenterna vilande under fingrarna.

Det är Göteborg, Vancouver, Stockholm. Det är Kalendervägen 105, 538 Smithe Street, Astronomvägen 39, Ahlströmmersgatan, Tunavägen 4, 11^th and Moody och Emågatan. Jag tittar upp mot vännen vid min sida och det är Hanna, Marie, Peter, Brian, Helene, Daniel.

De stora vägarna river fortfarande i mig, tågrälsen leder fortfarande ut ur, inte in i, de här städerna. Och när jag ler mot främlingar, är jag fortfarande lika mycket en främling för dem som de är för mig.

Pressbilder

Fotografen Mia Olofsson har tagit massa fina pressbilder på mig.
Spana in hennes hemsida, hon är grymt duktig.

Bilderna är tänkta till bland annat en ny hemsida/blogg, so stay tuned.

Om jag hinner

Det är tystnaden på morgontåget till jobbet,
skolungdomarnas gälla skrik på väg hem igen.
Vattnet som rinner genom den här staden,
broarna att ta oss över det.

Det är munnarna i mjuka gäspningar på perrongen i Bagarmossen,
samtalen som förs sena nätter i tunnelbanesäten.

Det är kocken som ringer upp mig,
säger att han inte orkar jobba imorgon.
Jag som ensam måste laga mat till hundrasjuttio barn.

Det är stressen som pulserar i kroppen,
som om någon satt en spruta mot tunna huden och
gett mig ett gift, ett sätt att orka bära allting.

Efteråt blodet som spillolja i mina leder,
baksmällan av tunga arbetsdagar.

Det är telefonen som ringer
mailen som blinkar
chatten som vill något
smsen som ropar efter mig.

Varningssignalerna innan dörrarna stängs.

Det är kärleken som någonting långt bort som saknar konturer,
någonting som jag kan peka på och känna att
vi kommer klara oss igenom det här.

Det är paniken som någonting tungt över bröstkorgen efter
lunchen kommit ut men man fortfarande måste
diska disken, göra grönsaksbeställningen,
få tag på vikarie, fixa fruktfaten,
skriva veckobrevet, hitta matsedeln,
ringa Menigo och städa hela köket.

Det är arbetskamraten som kommer in och frågar om kaffet är klart.

Det är giftet, spilloljan, vattnet som rinner genom den här staden
och broarna vi använder för att
ta oss över det.

Stormen

Det blir måndag i Bagarmossen och jag har svårt att få vanan i benen att hoppa av på rätt hållplats, försöker än en gång lära mig att hitta hem. Ny adress, ny rumskamrat, nya färdvägar. Böckerna i högar i bokhyllan som jag köpte av Thomas som flyttade ut innan jag flyttade in. Mina fyra väskor tömda och slängda i nått hörn. Kläder över byrån, papper och mappar i någon sorts ordning över golvet. Gardiner, möbler, alla saker med affektionsvärde kvar i staden som jag lämnade för snart två år sen. Mitt kaos i Stockholms förorter, mitt kaos i källarförrådet i Göteborg. Allt som blev kvar.

Jag gör om mitt deltidsjobb till heltid genom att trycka liv i datorn så fort jag kommer hem från förskoleköket. Kökslukten fortfarande kvar i håret, adrenalinet fortfarande pulserande i benen. Kontrasten till skrivandet vid datorn kan ibland bli bedövande. Tiden pressar sig mot mig och när jag öppnar min kalender kan jag bli kallsvettig och ha väldigt svårt att föreställa mig det året då jag inte ens ägde någon kalender att planera in saker i.

Tumbas åkrar och tysta torg har bytts mot Bagarmossens ungdomsgäng, urbrunna bilar och kvällsöppna videobutiker. Pensionärer och tåg bytta mot polispikéer och nattrafik. En postkod mot en annan.

Jag tar tunnelbanan till Fridhemsplan och sitter sen i Emelies kök och pratar om att orka. Eller att låta bli.

Sen, med hennes fingrar över pianot och mina över dikterna kommer den där varma känslan tillbaka; känslan av att man har de allra bästa människorna i sin närhet.

Sittandes i de blåmönstrade sätena på väg hem igen har jag leendet på läpparna. Jag tänker att ni inte vill missa föreställningen i Uppsala den 20e oktober. Då blir det en föreställning om arbete, med både poesi och musik. Och bra blir det. Riktigt bra.

Hoppas jag.

Jagvillhabostad.nu

September brinner borta vid veckoslutet, lovar röda träd och halsdukar att leta fram ur garderober. Augusti svalnar och nätternas kyla ligger kvar över gräsplanerna när jag går bort mot pendeln. Varma dagar, kalla nätter.

Sommaren med sina synvillor borta vid horisonten vid backen upp mot Hallunda, sommaren med tiden långsamt pressande sig förbi tolvsnåret och de lätta sommarregnen, nu hällregnet över Tumba centrum, slår mot plåttaken med ett eftertryck som berättar att vi inte kan vända tillbaka.

Sommaren med sina två månadsskiften utan stressen i att inte veta var man ska bo nästa månad, utan pressen i att ständigt fundera på vem man kan ringa om inte allt löser sig och man hittar ett nytt andrahandskontakt.

Men augusti tickar långsamt förbi och det blir plötsligt dags att packa sina väskor igen. A kommer tillbaka från Norge och "hemma" blir ännu en adress jag aldrig hann lära mig postkoden till.

Jag räknar mig bakåt genom sommaren, våren, januaris första uppbrott med flygbiljetterna tillbaka till Vancouver. Mina tillhörigheter packade i två väskor, incheckade, utcheckade, burna genom snön in i huset på 11th and Moody, nerpackade i februari igen, flyttade till 538 Smith Street, nerpackade en tidig morgon med slutgiltiga farväl och tårar i slutat av mars, flugna tillbaka tio tusen meter över havet, till Göteborg och Bergsjön. Jag räknar mig tillbaka genom alla gånger det inte ens varit lönt att packa upp dem; ompackade i tre mindre väskor på tåget till Stockholm. Första natten hos AE innan jag fick tillgång till lägenheten på fridhemsplan. Tre veckor med våren tvekande i träden, solen som slog igenom bortanför namnlösa platser, jetlaggen fortfarande jagande mig, saknaden efter vänner på andra sidan jorden fortfarande fysisk i vilket språk jag av vana lärt mig använda.

Maj med flytten i tunnelbanan, två vändor mellan Fridhem och Sockenplan. Isaac med gitarren sittandes vid datorn, jag med tangenterna under fingrarna och första försöket till bok uppklistrat på väggarna. Trångbodheten och osäkerheten. Flytten till Tumba. Fyra påsar och en skrivare tyngre än i april.

Så är det då dags igen. Jag minns fortfarande min adress i Göteborg men ingen av mina Stockholmska adresser har ännu fastnat.

Jag packar mina väskor och hoppas att mitt nya svarta tredjehandkontrakt ska vara länge nog för att få se hösten gå över i vinter.

Tumba

Jag spar mycket av det jag skriver just nu, för att få lite distans till det innan det hamnar i den där boken som jag hoppas att någon kommer vilja publicera. Ni som läste förra veckan vet att jag håller på att jobba om manus nu, fokus kommer ligga på köken, och kampen. Kampen i köken.

Jag går upp vid åtta, börjar skriva vid nio, redigerar, går ner till centrum för att köpa diskmedel. Kommer hem, diskar inte, sätter mig vid datorn med fingrarna över tangentbordet och The Album Leaf eller någon dovt med Beethoven spelandes i bakgrunden.

Jag läser lite, skriver lite, lagar mat, diskar inte. Lyssnar på nått upptempo för att väcka mig till liv. Går ner mot åkrarna eller ringer någon vän när lägenheten känns för liten. Slänger ett öga mot disken när jag kommer hem igen.


Den här texten skrev jag igår, på väg ut mot Salem för att reka motionsspåret, efter jag passerat det gamla Bruksmuseumet. Ni kan se den som en liten kommentar till alla som verkar tro att Tumba ligger vid världens ände, att det är socialt självmord att bo här ute, att det här är ändhållplatsen för allting levande. Som en liten hyllning till tanterna nere på second handen som pratar med mig om sin historia och resorna in mot Stockholm central, då jag får som mest gjort.




Klockan blir nio och
himlen öppnar sig från alla håll samtidigt,
som om någon drar bort alla moln från en osynlig mittpunkt

Solen träffar fönsterna i höghusen bakom Tunavägen,
en hund springer över fälten mot ropet från en medelålderskvinna
Beige jacka, grönt hav
Bilisterna i sina gamla ostindiefarare saktar ner i rondellen och fortsätter upp
förbi sjukhemmet

Bruket såldes till ett amerikanskt företag
efter två sekel vid tryckmaskinerna
men här trycks fortfarande sedlarna vi använder
räknandes småmynt nere i kassan i centrum

På skylten utanför på Bruksvägen kan man läsa att
företaget tidigt gav arbetarna drägliga arbetsvillkor,
en del av lönen betalades i naturaförmåner
och jag funderar på vad som egentligen gömmer sig bakom de där orden

Strejker
Fackföreningar
Avsked
Svartlistningar
eller
En oerhörd välvilja från arbetsgivaren?

Skogspartier kastar ölika skuggor ut i vågorna av
det växande
En moped susar förbi med skriken från ungdomarna vid busshållplatsen
Farvattnen upplysta av en gatubelysning som ställer sig på tå,
sträcker sig mot horisonten
som för att titta efter om man kan trilla av eller
om allting bara fortsätter bölja
fram och tillbaka
in mot centrum

En långsam pianoslinga över åkrarna ut mot Salem ikväll

Jag kommer hem efter en dag i soldiset med Z och hans hårda grabbar. Efter parken med finaste vännerna och boken på pendeln tillbaka. Kvällssolen reflekteras i disken på diskbänken och datorn blinkar till med mail, notifikationer och de där fotona från andra sidan jorden.
Någon grälar i lägenheten bredvid, en bil lämnar parkeringen på framsidan.

Jag klickar igång ordbehandlaren och bakgrundsmusiken. En långsam pianoslinga över åkrarna ut mot Salem ikväll. Jag skriver en dikt om att vi nu slutat ställa oss frågan
om det finns hopp eller inte
och istället stavar det ordet med
bokstäverna i löftet
organisation

Kvällssolen färgar himlen rosa och jag bryr mig inte om att åka in till valvakan. När jag sen gör misstaget att sätta på tvn låter det på yrkestyckarna som om valet handlat om hur mycket Bildt-familjen tycker om att resa i Europa, hur bra det är med fred (kom igen, vilka var för Irak-kriget egentligen?) och hur alla som inte är precis som oss ska kastas ut. Lämpas av utanför murarna som omger EU. Skickas tillbaka till krig.

Jag stänger av och funderar på hur logiskt det resonemanget egentligen är. Är krig bra nu helt plötsligt?

Jag avslutar dikten och tänker att vi ibland inte behöver orka ta hand om hela världen utan att det räcker att vi försöker gräva där vi står, på jobbet, bland arbetskamraterna eller med flygbladen på torget nere i Tumba , för när vi gör det tillsammans så kan vi se sambanden som gör det möjligt att skapa den styrkan som man behöver för att flytta fram våra positioner.

Att kanske är det så att för vi ska kunna prata om det mjuka
måste vi först stålsätta oss och
bli så hårda att
det mjuka inte når in.

Systemfel

Det regnar när jag vaknar, det regnar när jag skyndar mig till bussen. Regnet slår mot skyltfönsterna när jag hoppar av samma bus vid Tumba Centrum. Människorna hukar sig under en grå himmel. Det tar ett tag innan jag hittar biblioteket och när jag försöker låna böcker piper det bara från maskinen. Det visar sig att jag flyttat så långt ut i Stockholms förorter att jag måste skaffa nytt lånekort. Bibliotekarien tycker att jag är rolig som fortfarande tror att jag bor i Stockholm. Så när jag går ut genom de automatiska dörrarna, förbi tidningsrummet med de gamla männen, kan jag lägga ett femte lånekort i plånboken med lika många oanvända biljetter till kollektivtrafiken i olika städer, länder.
På väg in i köpcentrumet under biblioteket tänker jag att det är en galen värld vi lever i när det finns fler shoppingcentrum än bibliotek och badhus. Systemfel.

När jag kommer ut till busshållplatserna igen regnar det och jag vill åka hem och gråta skiten ur mig. Jag har flyttat till en ny stad utan att ens veta om det och jag är trött, så förbannat trött på att vara på väg. Kan man inte få komma fram snart.
Grå himmel och regn när jag är på väg hem igen. Jag vill kasta mjölken och brödet i hallen, banka knytnäven i väggen och slippa vara med mer.

Men väl innanför dörren, efter jag lyckats höja blodsockerhalten med en banan och solen slår igenom bortanför ännu en plats utan namn, så förlåter jag min nya stad och tillåter mig själv att njuta av att ha ett eget hem i tre månader. Det var längesen nu.

Tillsammans

Dagarna spenderas på biblioteken, vid skrivbordet och i avståndet mellan tunnelbanestationerna.
Hur många böcker jag än tar med mig för att lämna igen så lämnar jag alltid biblioteken med fler böcker, längre kvitton och tyngre väska än när jag kom dit. Men också med fler fyllda sidor i skrivblocket.

Det känns lite som om jag försöker ta igen den tiden som kallas "fritid" mellan två arbetsdagar. Den tiden efter åtta timmar på språng mellan kassan och kallskänken som gör att man kommer hem och inte orkar göra någonting annat än att vänta tills klockan blivit tillräckligt mycket för att man ska kunna gå och lägga sig så att man orkar med dagen efter också.
Jag lever så billigt jag kan för att hinna med så mycket som möjligt på pengarna jag har kvar.

Nu har jag tiden, men framför allt orken, att läsa. Jag lånar Brecht, Neruda, Petter Bergman, Stig Sjödin, Lars Forsell och undrar sen var kvinnorna håller hus. Det får bli morgondagens projekt.
Samtidigt skriver jag mer än någonsin, mest om arbetet, en del om rastlösheten men även om något som får mig att drömma drömmar om att jag skäller ut Olof Palme. Mer om det en annan dag.

Jag möter upp A ute i Svedmyra och med pizzan, chipen och colan säger han att han ska motivera mig att börja träna. Jag lyckas få ur honom cirka fem ord som han som före detta vårdbiträde använde på jobbet.

Nu skulle jag vilja ha er hjälp, jag vill ha ord specifika för ert yrke. Tekniska eller slang som kanske bara ni på ert jobb eller i er bransch förstår. Arbetsuppgifter, redskap eller namn på saker. Minst tre till varje yrke. Mina skulle te x kunna vara stimmkittel, mice an place och bongmaskin. Hjälper ni mig så kan vi skriva färdigt en av dikterna påbörjade mellan tunnelbanestationerna tillsammans, det hade varit häftigt.

Trainsong

Jag kommer hem med promillen pumpande i blodet och känslan av att någonting måste hända snart. Någonting måste släppa in mig.
Isaac sover i vardagsrummet och vid en dator på andra kusten sitter min syster, enäggstvillingen som jag inte träffat sen jag kom hem från Vancouver. Så länge att det känts som om vi fortfarande befinner oss på olika kontinenter.

Morgonen efter vaknar jag med ett bokningsnummer nerklottrat på baksidan av en räkning och en halvpackad väska vid dörren. Det är dags att lämna den här staden nu.

Tåget tar mig genom Sverige med sina tysta sjöar, öppna fält. Vi stannar vid varje station, har ingen brådska genom det här landet. Det står en liten pojke och tittar på mig i gången vid mitt säte. Han svarar inte när jag säger hej men ler lite generat när jag ler mot honom. Sen hämtar han sin leksaksbil och visar stolt upp den.

Jag skriver alltid bäst på tåg. Det är som att titta på teater och kunna stjäla handlingen rakt av, så många landskap, människor. Så mycket riktning.
Tänker att om jag lyckas sälja en av alla dikter jag skrev mellan Stockholm och Göteborg så kan jag köpa tre nya sistaminuten-biljetter. Ta mig tillbaka till Stockholm och vidare.

På tåg tänker jag klart och jag bestämmer mig för lite saker, som att låta manuset vila. Kalla mig min egen värsta fiende, men jag är inte nöjd, alls. Mellan Alingsås och Göteborg fattar jag beslutet, jag låter det vila lite och ägnar mig åt annat ett tag. Så får vi se.

När jag går av tåget går pojken bredvid mig men jag glömmer bort honom när jag ser henne på håll. Systern. Eller leende och jag är hemma igen.

Snart går vi utan er

Stockholm välkomnar mig med en stressig centralstation och en utandning. Det känns skönt att vara tillbaka vid sitt skrivbord, i sitt eget liv. Malmö var fantastiskt, Lund kändes bättre än vanligt, Danmark var ett misstag och Kristianstad är alltid för nära.

Jag ligger efter i mitt bloggande. Nu kan ni te x få veta hur det kändes i torsdags, för det här kom aldrig upp på bloggen då. Så kan vi försöka jobba oss upp till nutid igen.

30/4 2009

Det sitter en lapp på ytterdörren. ”Jag håller tummarna idag!”
Isaac har lämnat en hälsning innan han gick till jobbet imorse. Jag ler när jag ser det, det känns lite som om jag inte behöver göra det där själv nu.
Nervositeten inför tv-inspelningen blir ett försök att hitta en ren tröja och läsa igenom boken som jag ska bli intervjuad om. Sen sitter jag i SVTs reception och väntar med det där hjärtat bultande i bröstet och svetten i händerna och den där debattartikeln färsk i minnet. Den där sossarna tillsammans med moderaterna i hamnstyrelsen gick ut och fördömde Hamnarbetarförbundets strejk i Göteborgs hamn. Så långt bort från sin historia har socialdemokraterna kommit att de inte minns varför de en gång bildades.
Jag kan förstå att det kan vara svårt att förstå vad som händer i en människa när hon för en gång skull står upp för sig själv, tillsammans med andra. Vilket uppvaknande det kan vara. Och jag förstår att moderaterna kanske ändå förstått det där och att det är därför de inte gillar det, men sossarna? Har de rört sig så långt ifrån vanligt folk att kampen för ett drägligt liv blivit något fult och något att fördömma? För ja, människor som tillsammans försöker förändra någonting har alltid varit väldigt farliga för de som sitter på makten, oavsett om de är sossar eller moderater.

Någon kändis går förbi i receptionen, säkerhetsvakten önskar glad helg och reportern kommer och hämtar mig. Hon frågar om det var kallskänka jag var och jag svarar att ja, det är det. Väl ute på inspelningsplatsen inleder hon en diskussion med mig om hur bra det är att jobba svart och hur dåligt facket var i Wild ´n Fresh konflikten. Vi har uppenbarligen väldigt olika syn på saker och ting. Samtidigt som hon säger att hon, när hon jobbade i restaurangbranschen, kunde få dubbel lön som svartanställd så hävdar hon att företaget inte hade råd att anställa henne vitt. Jag skakar på huvudet och berättar att jag stod där utanför Wild ´n Fresh, stolt över att mitt fackförbund äntligen tog strid. Att jag tycker att företag som inte kan gå runt utan att fuska inte är några vidare existensberättigade företag. Dessutom säger mig mina erfarenheter att sånna arbetsplatser kan vara direkt livsfarliga ur arbetsmiljösynpunkt. Det är inte okey att sitta och klaga på att facket aldrig gör något när man själv agerar lönepress åt arbetsgivarna.

När kamerakvinnan kommer är jag nervös av många olika anledningar. Dels har jag knappt diskuterat svensk politik på över ett år, dels blir jag så förbannad när jag väl gör det att det nästan bara kommer ”förihelvet”-en och ”vafan”. Inte för att svordomarna inte behövs, men jag är inbillar mig att jag är bättre på att formulera mig i skrift.

Det blir en kort intervju, jag får läsa lite ur dikten.

Sen, efter jag lämnat SVT, slår nervositeten till igen, fast ännu värre. Jag tänker att det finns tusen dåliga sätt den före detta svartarbetande kvinnan kan klippa det där materialet. Och tänk om hon gör just det.

---
Ni kan se klippet här http://svtplay.se/v/1540631/kulturnyheterna/30_4 ett par dagar till. Inslaget börjar 2.30 in i programmet.

Nej, inte riktigt

Jag försöker skriva. Jag skriver. Jag pratar med Brian på andra sidan jorden och tänker på Kentucky. Jag inser att mitt nya liv i Stockholm innehåller bra mycket mindre danskvällar än mitt liv i Vancouver och knyter på mig löparskorna. Springer vilse på ett berg i Enskede. Skriver en recension, äter fil, skriver en krönika. Försöker skriva ett blogginlägg men kommer inte på något jag vill berätta. Pratar med Matt på andra sidan jorden och inser att jag borde få betalt av Svenska Turistrådet, inga reklamkampanjer i världen slår mina beskrivningar av Stockholm.

Jag skriver ett blogginlägg och när jag ska avsluta det inser jag att jag fortfarande inte hade något jag egentligen ville berätta. Men man får gärna önska en historia/dikt/ordbajs om vad som helst.

Röd linje fjorton

När jag sätter mig ner i gräset går solen i moln. Jag sitter med boken i knät och den där känslan av att någonting har gått fel inuti. På tunnelbanan till Hornstull pratade tonårstjejerna om bantningskurer och mannen framför mig verkade lika illa berörd som mig.
Jag tittar bort när löpsedlarna skriker i gult i kioskens tidningsställ, vill inte läsa om fler varsel och fackföreningar som bryter det fackliga löftet. Vill inte höra mer om hur svaga vi är. Jag känner det ändå.

Solen pressar sig igenom diset och människorna går hand i hand genom parken, stannar och låter sina hundar gödsla soptunnorna, ställer sig och tittar ut över vattnet. Som om de letade efter någonting.

Jag tänker att om vi öppnade ögonen skulle vi ändå inte se någonting annat än vattnet, ändå inte veta hur vi ska göra för att ta oss över.

Håller min egen hand på väg bort över gräset, bort förbi kiosken.

Klasshelvetet och en större känsla

De applåderar när jag går av scenen, trycket över bröstet lättar och jag kan känna blodet återvända till mina iskalla händer. Det är första gången jag läst för publik på flera år.

Det är bokrelease för "Snart går vi utan er, Brev till Socialdemokraterna" i vilken jag har titeldikten. Jag är inbjuden att inleda samtalet kring boken genom att läsa några dikter. Rummet uppe på ABF-huset i Stockholm är proppfullt, det sitter folk i fönstren, på golvet och det står människor i dörren.

Många människor säger smarta saker om hur det kan kännas när partiet man organiserat sig i sviker, när människorna på makten använder vårt starkaste vapen för sina egna intressen. Den äldre mannen som svarar på ssuarnas inlägg om vad partiet bör göra heter Carl Tham och han säger att man kan få känslan av att Sverige är ett klasshelvete när man läser boken, att Sverige faktiskt är näst bäst i världen på välfärd. Jag påminns varför jag valt vänsterpartiet istället; de gubbarna är lite mer sällsynta hos oss, även om de säkert finns; de brukar det där makten finns.

Jag tänker att Carl Tham, kom och ställ dig brevid mig i köket så ska du få se klasshelvetet, så ska du få känna det i handlederna efter 8 timmar på linjen med fritöskorgarna och de tunga gutjärnsstekpannorna. Ta emot min lönecheck och jämför den med din egen så kanske du fattar något om klasshelvetet. Välkommen till arbetarklassen Carl Tham!

Vi sitter på någon krog sen, jag säger inte så mycket. De pratar såna politiska frågor som kallskänkan Jenny inte vet så mycket om. De pratar mindre om såna politiska frågor som tillhör kallskänkan Jennys vardag. Jag har inte så mycket att inflika med.

Min bror ringer och säger att han lyssnat på dikten så många gånger och bara ville ringa och säga det, att det är något stort på gång. Någon skickar ett sms om att hon hört mig på kulturnytt i P1 hela dagen. Jag sitter där med känslan av att det kanske ändå är något stort på gång.

Mannen mittemot mig böjer sig fram över bordet och säger lite sådär "förresten",

"Du, hur går det med diktsamlingen egentligen? Vi skulle vilja publicera den." "Skriv klart den och vi publicerar och skickar ut den till 2 500 prenumeranter"

Det sägs att en genomsnittlig diktsamling brukar sälja i 250 exemplar.

Jag glider ner i tunnlarna under den här staden med känslan av att det är någonting stort på gång, somnar med ett glädjeskrik inuti.