Stormen

Det blir måndag i Bagarmossen och jag har svårt att få vanan i benen att hoppa av på rätt hållplats, försöker än en gång lära mig att hitta hem. Ny adress, ny rumskamrat, nya färdvägar. Böckerna i högar i bokhyllan som jag köpte av Thomas som flyttade ut innan jag flyttade in. Mina fyra väskor tömda och slängda i nått hörn. Kläder över byrån, papper och mappar i någon sorts ordning över golvet. Gardiner, möbler, alla saker med affektionsvärde kvar i staden som jag lämnade för snart två år sen. Mitt kaos i Stockholms förorter, mitt kaos i källarförrådet i Göteborg. Allt som blev kvar.

Jag gör om mitt deltidsjobb till heltid genom att trycka liv i datorn så fort jag kommer hem från förskoleköket. Kökslukten fortfarande kvar i håret, adrenalinet fortfarande pulserande i benen. Kontrasten till skrivandet vid datorn kan ibland bli bedövande. Tiden pressar sig mot mig och när jag öppnar min kalender kan jag bli kallsvettig och ha väldigt svårt att föreställa mig det året då jag inte ens ägde någon kalender att planera in saker i.

Tumbas åkrar och tysta torg har bytts mot Bagarmossens ungdomsgäng, urbrunna bilar och kvällsöppna videobutiker. Pensionärer och tåg bytta mot polispikéer och nattrafik. En postkod mot en annan.

Jag tar tunnelbanan till Fridhemsplan och sitter sen i Emelies kök och pratar om att orka. Eller att låta bli.

Sen, med hennes fingrar över pianot och mina över dikterna kommer den där varma känslan tillbaka; känslan av att man har de allra bästa människorna i sin närhet.

Sittandes i de blåmönstrade sätena på väg hem igen har jag leendet på läpparna. Jag tänker att ni inte vill missa föreställningen i Uppsala den 20e oktober. Då blir det en föreställning om arbete, med både poesi och musik. Och bra blir det. Riktigt bra.

Hoppas jag.