Ett sista försök

Tiden läker en del sår, andra inte alls. Det tiden däremot är bäst på är att vara tid. Och tiden förändrar kanske inte alltid hur man ser på saker, men ganska ofta hur de känns. Ärren bär vi med oss i vilket fall som helst. Som en påminnelse om att vi är människor bredvid andra människor. Som Michel.




Så drömmer jag att jag är död men att du fortfarande lever.
Du har just fyllt tjugofem och det är sex år sen jag försvann.
Det finns fortfarande saker som kan påminna dig om mig,
men de kommer allt mer sällan nu;
Den där parfymen du kan känna på främlingar,
klädseln på soffor i väntrum,
melodin när bussdörrarna öppnas.

På ett tåg genom Sverige kan du lägga ner tidningen och
titta ut när ni passerar öppna fält och vattendrag,
du betraktar inte längre det här landet som en fiende.

Måndagar spelar du badminton med en arbetskamrat och
det skulle överraska mig om du kunde berätta hur få platser du kallat “hemma”-
du som aldrig kunde sitta still bland andra människor.

Jag hade varit förvånad över att du aldrig besökt min gravsten och
skulle ha svårt att förstå varför -
jag som aldrig hann uppleva döden innan den sträckte sig efter mig.

Du är inte längre arg på mig,
det känns inte längre orealistiskt att jag är död.
Du kopplar nu döden direkt till mitt namn.

Hos mig kommer klockan alltid vara sju på kvällen,
alltid våren som spricker utanför lägenhetsväggarna medan
döden drar mig ut på balkongen.

Du har precis fyllt tjugofem och köpt ett årskort på gymmet,
själv kommer jag alltid att vara nitton och trött på att leva.

I den här dikten

I den här dikten

"Ingen har sagt oss att vi blivit födda för att vi ska dö. Allt man sagt oss är att vi är födda för att vi ska leva. Att vi en gång ska dö är någonting som vi själva får ta reda på(...)Vad är det döden vill säga oss egentligen? Vill den säga oss att de vi förlorat är borta för evigt eller vill den berätta att vi fortfarande finns kvar?"

Ur En handfull regn, Niklas Rådström


Dagarna är ett långsamt regn över båtarna vid Lonsdale Quay, dimman som täcker bergen när jag står i köksfönstret och väntar på att det ska bli mörkt. Ibland tänker jag för mycket, men oftast känns det som om dagarna bara försvinner.
Det känns som om jag inte har någonting att säga, så pass att jag inte ens försöker beskriva den känslan.
Rastlösheten förlamar mig. När jag sitter i vardagsrummet om kvällarna och tittar på tangentbordet kan jag gå fram till fönstret och se en tremiljonerstad på håll. På avstånd är den tyst, precis som jag.
Jag tänker att så kommunicerar vi med varandra, precis som du och jag.

För kärleken är en tystnad mellan två världsdelar. När det blir för tyst pratar jag med främlingar på bussen, samlar telefonnummer i barer och skickar iväg sms som jag helst inte vill ha svar på.
Ibland hjälper det, men oftast inte.

Jag tänker på Sofie. Fina Sofie som förlorade sin syster till cancern.
Jag tänker på Michel. Michel som hoppade från 7e våningen. Det känns som en livstid sen.
Jag tänker på Mormor som blev så gammal att hon inte längre mindes sig själv.

Jag tänker på döden som om det fanns någonting att förstå.
Det finns det förstås inte,
men det hjälper ju väldigt lite.
Det faktum att det inte finns någon förklaring besvarar inte frågan.


Jag älskar dig Sofie.




I den här dikten


men i den här dikten är du inte död
du kan fortfarande ringa upp din syster och berätta om den där killen du börjat dejta,
ni kan springa på varandra nere på konsum,
ställa tillbaka frysvarorna och gå och köpa en kebab istället

i den här dikten spelar det ingen roll hur fort det gick eller hur ont det gjorde
du sitter i ditt kök och oroar dig för tentorna
du tittar på disken men bryr dig inte om att diska den,
du kan göra det imorgon; det finns ett imorgon

i den här dikten går jag inte bredvid din syster på kungsgatan,
hon berättar inte för mig att så mycket tid har gått att ni borde ses nu,
att hon slår ditt nummer ibland för att sen komma på att ingen kommer att svara
i den här dikten lägger jag inte en hand på hennes axel och säger sånt som man säger när man inte har en aning om vad man ska säga

i den här dikten vet vi inte hur hastigt allt kan förändras
i den här dikten regnar det och vi bryr oss fortfarande om att lämna lägenheten,
det spelar roll vilken sorts väder det är idag

i den här dikten ringer jag inte upp från andra sidan jorden för att fråga din syster om hon orkar leva utan dig, men får inget svar
vi får inga korta sms om hur trasigt allting är
i den här dikten är saker relativt hela

den här dikten handlar inte om dig
den handlar om allting annat

för i den här dikten pratar vi om tiden som om den var vår
framtiden som om den var en rak linje
minnena som om de inte skulle kunna förändras

i den här dikten finns inte döden
du sitter i ditt kök
disken ligger i diskhon
det regnar men du går ut ändå

(dikten finns nu inläst på http://www.myspace.com/jennywrangborg )

Min mormor Elvira

Jag är så långt borta
, med beskedet om att att min mormor somnat in på hemmet. Med sina barn sittandes runt omkring. Kusinerna som kommit. Så långt borta från byn där jag kände mig trygg, med mina tjugonio kusiner som gjorde släktträffar och födelsedagar till äventyr.
Så långt borta från mormor sittandes nära läsandes godnattbön. Pannkaksfrukostar, fotboll på åkern, lukten av gödsel.
Min mormor blev gammal, började glömma vem hon var, tills demensen helt tog över. Men jag minns henne ståendes på trappan när vi svängde in på gårdsplanen. Hon log alltid. Hon älskade sina barnbarn.
Efter hon kom in på hemmet och morfar fortfarande bodde kvar på gården sa han att maten som hemtjänsten kom med var bra, men inte alls som mormors. Min mormor var en fantastisk kock, även om hon själv aldrig skulle kallat sig det.
Hon sydde tavlor och målade. Alla kusiner fick porslinsfigurer, hon målade fantastiska vaser och skålar. Min mormor var konstnär.
Hon var en troende kvinna. Godnattbönen påverkade mina tidiga år mycket, jag trodde på gud tills ett par år innan jag konfirmerades. Den tron känns väldigt avlägsen nu. Men då var gud tryggheten i mormors röst, ljudet av mina kusiners andetag i sovalkoven, lukten av gården.

Jag hoppas att hon hittat till sin Gud nu.


Det gör fruktansvärt ont att vara så långt borta i natt.





jag minns mormor när hon fortfarande mindes sig själv
det var barnskratt och ljudet av en liten by
i nordvästra Skåne
med mormor sittandes i skuggan i hammocken

hon var gammal redan då
log när vi sprang fram över gårdsplanen
pratandes med sina barn om dottern som cancern tog

det var alltid sommar då
med mormors varma hand runt kaffekoppen
förklädet hängt över köksstolen
när gården tystnade om nätterna och huset knarrade under barnbarnen

det var den tjocka luften på höskullen
kattungarna som öppnade ögonen för första gången
kojorna byggda uppe i den röda ladan
storasyskonen som sträckte ut händerna över takbjälkarna

det var mjölkbilen, korna i hagen borta vid pilarna
kusinerna sittandes på flaket bakom en grön traktor med en yngre morfar
mormor ståendes på farstutrappan med matklockan i handen

jag minns mornar sittandes i köket i Ingelsträde
när vi blev lyfta upp på stolarna
körsbärskompott i filen
vaxduken som reflekterade solen
nymjölkad mjölk i glasen

jag minns mormor när hon mindes sig själv
när hon pratade till sina tjugonio barnbarn
med kärleken hos någon som levt ett helt liv
så nära sin församling

det var alltid sommar då
med mormor sittandes på sängkanten i flickrummet
läsandes barnens aftonbön
och vi fortfarande visste
att det inte fanns någonting att vara rädda för

vi sprang över åkrarna
lekte krig i den tomma ladugården
matade hönsen
tills någon sa att kriget var över och vi måste gå och lägga oss
mormor skalandes potatis vid vasken
morfar lyssnandes på kulingrapporterna

jag minns mormor när hon mindes sig själv
när hon vid en födelsedag grät vid bordet med de vuxna,
sa att hon var så glad att alla var där
morfar la en hand i hennes knä

vi lekte spöktunnel på övervåningen
med bilder av Jesus på väggarna
var världens rikaste med kopparmynt från början av ett annat århundrade
så många plastsoldater att skydda oss

jag minns mormor sittandes i skuggan i hammocken
i en liten by i nordvästra Skåne
det långsamma i en gammal människas rörelser
med minnen från ett helt liv

jag minns mormor när hon fortfarande mindes sig själv
hon berättade för mig
att hon hade minnen av oss från långt innan vi blev gamla nog att minnas henne

Hur vi tog oss härifrån

Det är december.
Jag har precis fyllt nitton och varit tvungen att flytta hem igen. Jag tar cykeln becksvarta mornar upp till bussen vid Långebro. Det är början av tvåtusentalet och det känns som om jag redan lämnat framtiden bakom mig. I Glimåkra har jag lyckats få ett tre månader långt vikariat på en lågstadieskola, min syster går arbetslös i ett hus med alldeles för tunna väggar.
Det känns livsviktigt men omöjligt att ta sig längre bort än gångvägen ut mot Vilan. Bussarna cirkulerar inom stadsgränsen och för varje vän som flyttar så krymper staden.

På skolgården i Glimåkra försöker jag att inte svära helt högt när mitt lag förlorar mot sexorna på kvartsrasten och dagen då de kommer med motorsågarna för att såga ner träden bortom fotbollsplanen får vi hålla barnen inomhus för att de inte ska ställa sig i kedjor runt träden. Jag är nitton år och har aldrig känt mig äldre. Kojorna borta vid pulkabacken transporteras bort tillsammans med björkarna.
Det är december och jag hoppas ibland fortfarande att Erik ska ringa mig och fråga om jag vill ses.

På lunchrasterna sitter jag ensam i ett tomt klassrum och äter min matlåda. Ibland knackar David på och undrar om jag vill komma ut och leka. Jag är sju år igen och går ut och spelar fotboll. Sex år senare kommer jag titta på en dokumentär om förskolan och inse att jag aldrig någonsin räknade in barnen. Jag kommer då känna mig väldigt tacksam och le åt hur ung jag var.

På skolgården står två barn och sprakar på en tredje. Mycket lite har förändrats på mycket lång tid. När jag tittar in i deras ögon ser jag hur små vi är.
Du är den som ligger i slasken på skolgården och tittar på mig som om du bara vill att jag ska försvinna. Som om du väntar på att allt runt omkring dig ska börja implodera.

Jag vet inte om du kommer minnas det här men du har just fyllt sju och bestämt dig för att inte fortsätta leva. Du sitter med alla dina insulinmediciner under bordet i dockhörnan och skriker. Du är sju och vill inte vara med längre. Jag är inte mycket äldre men jag tror att jag förstår varför. Jag tror det, men jag vet inte.
Du sitter under bordet i dockhörnan och skriker. Du kommer kanske inte minnas det här sen men någon som knappt får plats under bordet kryper in till dig. Det hjälper inte, men du fortsätter leva. Ett tag i alla fall.

Jag tar bussen hem genom ett mörker så tjockt att det känns som om man bara behöver rätt tidtabell, ställa sig vid rätt hållplats för att kunna köra rakt ut ur det.

Michel

En månad innan vi skulle ta studenten kom jag in i korridoren i min gymnasieskola en morgon, öppnade mitt skåp och hälsade på någon av mina klasskamrater.
Ibland förstår man inte saker förän efteråt; som den tryckande stämningen i den korridoren, tidningsartikeln och bilden på ambulansen i tidningen den morgonen, varför någon lägger en hand på ens axel och sen säger; Michel är död.
Först då kanske man förstår; när korridoren dras ihop, vibrerar och man tar två steg bakåt och trillar ihop på en sliten soffa.
Eller så förstår man fortfarande inte.

Här hittar ni några andra texter om att försöka förstå; Lyckans höjd, Förbi 20 år i en lagom stor småstad,
------------------------------------

du är
sorgen du lämnade kvar
rinnande vatten längs mina fingrar
ett ögonblick som etsat sig kvar

du är
korridorerna i en kommunalgul skola
digitala minneslunder
en film utan slut

du är
en mening från en vän fem år senare
påminnelsen om vad vi bär inuti
ett sätt att se på världen

du är
solen över en folksamling
en vårdag på en asfaltsplan
flaggan på halvstång

du är
paniken i daniels ögon
tröttheten i omfamningarna
ditt leende i B31a

du är
längtan bort
rastlösheten som äter mig
oviljan att acceptera världen

du är
livet vi lär oss leva
styrkan i att vara liten
svagheten i att vara ensam

du är
blanka ögon
en kram en morgon i maj
mer än det du lämnade kvar

Förbi 20 år i en lagom stor småstad

det kommer till en ibland
som en hastig insikt
något som påminner om honom så hastigt att man en millisekund senare inte kan komma på vad det var, bara att något ledde tillbaka till en vårdag i maj för flera år sen då han bestämde sig för att inte fortsätta gå
då han vände sig om mot sina vänner och log innan han lät asfalten fånga honom


döden slår dig i magen
påminner om de inte längre levande
en gammal vän som lika gärna som de andra klasskamraterna skulle kunna leva sitt liv någonannanstans just nu
utan din vetskap

utan din vetskap fortsatte han inte förbi 20år i en lagom stor småstad
utan din vetskap flyttade han inte till en lite mindre storstad för att plugga
utan din vetskap träffade han inte en Maria att dela sin första hyresrätt med
utan din vetskap söp han sig inte full en juninatt och
somnade på en scen i en park
utan din vetskap fortsatte han inte sitt liv utan din vetskap

döden slår dig i magen
påminner om någon som valde att låta våningarna susa förbi på väg mot marken, säga hejdå med ett kort på trappuppgången i tidningen dan efter

utan din vetskap fick han inte jobbet på en skola i mellersta sverige
utan din vetskap undrade han inte vad som blivit av dig efter studenten
utan din vetskap fortsatta han inte sitt liv utan din vetskap

döden slår dig i magen
spränger i läkta sår
höghusen hotar dig
påminner om de inte längre levande