Eftervalsdikt

Det regnar när jag lämnar lägenheten
någonting dovt över mitt land
i Stockholm dras människorna som magneter till de stora T:na
för att efter tunga arbetsdagar spottas ut igen

jag möter en vän nere på torget
vi går tysta över mörka gator
nu rullar bulldozers in mot välfärden i landet
där marknadsvärde ställs före människovärde
enfald före mångfald
ruinerna av allt vi byggt upp

här tar oss bussen genom det Nya Sverige och
i tomrummet efter alternativen
hör vi rasisterna marschera in i riksdagen
det finns ingenting poetiskt i detta

klockan sju i möteslokalen, det är någons kök
mörkret slår mot fönsterrutan
vi lägger ut ritningarna över bordet
kaffekopparna bredvid mötesprotokollen
bygger en bro mellan dit vi var på väg och
där vi istället hamnade

här, i klyftan mellan valretoriken och verkligheten
reser vi byggställningarna, skissar upp motståndet
planterar lite hopp i hopplösheten

i hallen står travarna av flygblad
nästan allt återstår att göra

Dikten publicerades i LO-Tidningen 23e september.

Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras

Idag är det släppseminarium för boken "Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras" på ABF-huset i Stockholm. Mitt bidrag till boken publiceras idag även på ledarsidan i Arbetarbladet.
Här kommer den.


Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras

Måste jag ge dem ett namn
för att vi ska förstå att vi fortsätter betala priset för den här
ordningen?
Inte i svart bläck i tidningsnotiser,
inte i vitt tapetklister mot elskåp,
inte i blått sken ur rapports korta reportage

utan i blodet rött som vårt
människorna mjuka som oss

måste jag ge dem ett namn för att vi ska förstå
att vi inte längre kan hävda att det här systemet fungerar
blodet färgar oljan röd

måste jag ge dem ett namn
för att vi ska förstå att priset stiger
i takt med haven

tillväxtens skugga, faller allt längre nu
över brinnande skogar,
tempot i arbetslivet,
flyktingströmmarna
här går påsar med människor i händerna
upp från ännu ett köpcentrum

vårt sätt att leva tillsammans måste förändras

här sluter människorna ögonen och vänder ansiktena
mot den första vårsolen
sådan är kampen för förändring
någonting som bryter igenom allt det grå
så försiktigt våldsamt som en storm byggs upp vid horisonten

här ska det kortsiktiga tvingas backa
för människorna

för nu reser sig haven mot fiskebåtarna
där vågorna slår in över kapitalismen
nu tar skogarna över sojaodlingarna
där träden stålsätter sig mot avverkningsmaskinerna
nu drar stormarna in över rovdriften, kolverken, motorvägarna
för det finns ett annat sätt att leva
än det som getts oss hittills

vi träffas nere på torget
vi har flygbladen i händerna nu
såhär ser motståndet ut:
vardagligt, uthålligt, nödvändigt

för det enda vi behöver göra med allt som vilar, allt som väntar
allt som står och väger
är att få det i rörelse
så kommer vårt sätt att leva tillsammans att ändras
för mörkret vi ser är bara punkten där vi byter riktning
vägens början,
chansen till ett nytt sätt att leva
låt oss se den klart nu
röra oss framåt,
få upp farten
och börja springa

Honduras

Torsdagar är bra dagar, torsdagar ligger Flamman och väntar på mig när jag kommer hem från jobbet. För någon vecka sen läste jag en artikel om Honduras, och inspirerades till att skriva följande dikt.


Honduras

mot varje stadskupp, folkets ilska
mot varje dödskvatron, större drömmar om imorgon
mot varje mörkerman, ljuset som sipprar igenom

såhär väger vi demokratin,
300 000 människor på stadens gator när
presidentens plan lyfter
”På återseende kamrat Zelaya”
30 000 poliser och militärer på stadion
när gevären sätts till makten
för inget är så bräckligt som en diktatur

i varje bostadsområde, i varje liten by och samhälle
drömmen om rättvisa omgjord till studier, organisering
verklighet

vi kommer underifrån
vi kommer alltid underifrån
siktar mot de där uppe för att
utjämna alla höjdskillnader

Namnen på städerna

Ska jag berätta någonting om rytmen från rulltrappan när jag glider ner i tunnlarna under den här staden, samtalen främlingar för på perrongerna i väntan hem efter jobbet. Namnen på städer som får mig att längta tillbaka till Vancouver, platserna som fortfarande värker i mig när jag vaknar bredvid främlingar. Ska jag säga nått om hur jag kan stänga ute allt det där i musiken från mina hörlurar, hur staden tystnar runtomkring mig när tågen tar följe i spåren ut mot de södra förorterna. Hur vi alla försöker hålla oss vakna efter arbetsdagar som gör fritid till suddig tid innan vi måste arbeta igen. Hur vi aldrig kommer utvilade hem till våra familjer eller tysta lägenheter.

Eller vill ni höra något om hur värken bakom höger skulderblad tvingar ner mig raklång på sängen efter leveransdagar då jag inte hunnit lyfta med knäna. Hur jag kan vakna flera timmar senare och inte veta åt vilket håll väggarna går, vilken stadsdel jag befinner mig i, vilken adress jag bor på. Ibland blinkar min telefon till med sms från främlingar som säger att de har min post, att jag kan komma och hämta den på platser jag sedan länge lämnat bakom mig. Men att jag minns siffrorna på de lägenheterna lika lite som min nuvarande adress.

Vill ni veta något om hur det känns att sitta i köket och höra att hyran för det svarta tredjehandskontraktet höjts med 25% men att ”om ni vill köpa loss kontraktet för 70 000 så drar jag dom pengarna från det sen”.

Vem fan har 70 000 kr liggandes? Inte en kallskänka. Inte en kallskänka som jobbar deltid. Inte jag. Och det gör mig så arg att jag vill gråta, det här skitsystemet, som gör det möjligt att tjäna pengar på varandra, försöka sälja något till mig som jag redan äger. Allmännyttan. Hur hela det här samhället genomsyras av idioti.

Eller vill ni veta någonting om hur främlingar kommer fram till mig på krogen och ber om svaren på frågor jag själv ställt, säger att de längtat efter att få träffa mig. Hur det kan kännas när vännerna slutat höra av sig och alla planer på att lämna det här landet med sina omöjligheter försvinner i långa nätter framför datorn, tystnaden i lägenheten när jag inte kommer på en enda människa jag vill träffa, som fortfarande vill träffa mig.

Jag skulle kunna skriva nått om hur ljuset faller över bordet där jag sitter när mannen mitt emot mig säger att förlaget dragit sig ur publiceringen av diktsamlingen, hur allting pressar mig härifrån i situationer jag inte lärt mig hantera. Hur jag inte orkar bry mig om det som betyder mest för mig, hur jag vill skita i allt som handlar om tangenter eller trycksvärta och bara acceptera det förlagen säger: att poesin är död. Slippa vakna efter mardrömmarna som gör verkligheten verkligare, och drömmarna mer avlägsna.

Eller säga att jag ger fan i alltihopa så till den grad att jag nu inte bryr mig längre, och därför säga att nu startar vi ett eget förlag, trött viska, säga, skrika

Poesin är död, länge leve poesin!

Och tänka att de som inte rör på sig märker inte sina bojor.

En liten video

Här kommer en inspelning från protesterna mot Alliansens försämringar av sjukförsäkringen, Stockholm den 9e december.



fortsätt kämpa

Militärkuppen

Idag, den 11e september, är det 36 år sen militärkuppen i Chile.
Idag går mina tankar till folket i Honduras, där en annan statskupp genomfördes den 28e juni i år. Det kan ni läsa mer om här.

"Ni kan döda alla rosor, men aldrig hindra våren" Pablo Neruda

Jag undrar när skriken ska nå oss
hur långt vinden måste bära rösterna innan vi kan höra de vibrera i metallen

Skriken från barnen
burna in i sjukhusen
skriken från
bomberna
skärande upp revor i himlen
skriken från
tortyrkamrarna, isoleringscellerna
människorna över vilka domen fallit då
advokaterna och lagarna redan blivit
mördade
undangömda
tystade

Jag undrar hur högt vi måste skrika
för att de ska förstå att vi ser igenom
murarna
taggtråden
förbi avstånden och tystnaden
för att berätta att de inte är bortglömda

Ska vi lyfta våra händer
gå längs gatorna
ställa oss i tystnad eller
vrida upp volymen

Ska vi vända oss mot varandra och
berätta om rösterna som når oss i drömmarna,
bakom tvs nyhetsflimmer
rubrikerna som vänder bort blicken
löpsedlarna som säger att allt är okej

Hur högt måste vi skrika för att höra våra egna röster viska att
det är bråttom nu?

Våra systrar är mördade för flygbladen de skrev
våra bröder är inlåsta
för mänskligheten de trodde på

Snart har vi bara oss själva kvar
och rösterna
som viskar att
det är bråttom nu

Igår var det redan försent

Workmare?

Det blir torsdag, jag sitter på tåget till jobbet och tänker på drömmen jag drömde natten till första arbetsdagen.

Jag hade blivit kallad till arbetsintervju på en privat förskola och efter att ha gått vilse i en Röda Korset-butik satt jag mittemot kvinnan som i drömmen var min blivande arbetsgivare. Hon och en av chefspedagogerna satt och tittade på mitt CV när kvinnan plötsligt frågade vad "Pucko!" betydde. Jag förstod först inte vad hon menade men när jag tittade på papperna insåg jag att jag av misstag gett dem fel papper; de hade fått ett CV där jag i drömmen satt betyg på alla mina tidigare arbetsgivare. Efter varje arbetsplats stod förutom arbetsuppgifter som "kassahantering", "beställning av varor", "varm- och kallkök" också "Pucko!". Ordet som beskrev vilka okompetenta chefer de var.

"Vad betyder det?"

Jag drog till med att vi på alla mina tidigare arbetsplatser sålt Pucko, chokladdrycken, och hon nickade glatt, sa "Aha!" och anställde mig direkt. Med kallsvetten rinnande längs ryggraden vaknar jag till och funderar på vad mina tidigare arbetsgivare gett mig för bild av intelligensnivån hos människor i chefsposition.

När jag somnar igen står jag plötsligt i ett hav av barn i min köksuniform. Barnen sitter helt stilla och lyssnar när jag berättar om varför man har dubbelknäppning på kockrockar och varför de måste lära sig att dela med sig; det är helt enkelt så att det är lika bra att vänja sig, vi håller nämligen på att införa ett rättvist samhälle, där alla får leka med leksakerna och alla får plats i lekhörnan. Så om deras föräldrar klagar på fastighetsskatten så betyder det bara att de behöver gå om förskolan.

Jag ler när jag går av tåget och in på min nya arbetsplats.


Fotnot; denna veckan började jag arbeta som kallskänka i ett förskolekök och de senaste fyra veckorna har jag ägnat åt att skriva om mina politiska drömmar och visioner. Och drömma om dom.

Långsiktigt miljötänk?

Jag läser om forskaren som tycker att vi ska rädda miljön genom att jobba mindre. Tanken är att vi då får mindre pengar att göra av med och på så sätt slösar mindre på jordens resurser.

"Jobba mindre, tjäna mindre, konsumera mindre och få tid och ork över till annat - för din egen och för miljöns skull. "

Vänta nu lite, tänker jag. Här står det ju svart på vitt vilka miljöbovar de där rika människorna är. Borde då inte det logiska ur miljösynpunkt vara att avskaffa de rika och se till att alla har lagom istället?

Sen tänker jag, snälla lilla forskare,
jag heter Jenny, jag jobbar som kallskänka. I min bransch jobbar de flesta redan deltid. Problemet är att det inte är något som vi valt själva, inte ens för att vara snälla mot miljön. Vårt problem är lite tvärtemot ditt; vi kämpar för att få de lilla pengarna vi tjänar att räcka. Vi brottas inte med problemet med att ha så mycket av dom att vi inte kan använda dom på ett vettigt sätt. Vi går mellan säsongsanställningar, timvik, arbetslöshet och ovisshet. Sitter vid telefonen och väntar på beskedet att vi visst behövs, "du får tre timmar idag". Vi hoppas ibland att våra arbetskamrater ska vara sjuka så att vi ska få jobba, vi jobbar öppningspass efter stängningspass, stängningspass efter öppningspass, jonglerande flera jobb i tiden mellan på spårvagnar, tunnelbanor, bussar. Vi vet vad det kan innebära att tacka nej till jobb; imorgon har du inget längre. De ringer någon annan. Nästa månad kanske vi inte behövs längre så ringer de så tackar man ja, ställer in planerna på fritid, tar aldrig semester från deltidsarbetslösheten.

Vänta, vi tar det en gång till

"Jobba mindre, tjäna mindre, konsumera mindre och få tid och ork över till annat - för din egen och för miljöns skull. "

Jobba mindre?
Tjäna mindre?
Konsumera mindre?

Få tid och ork över till annat
för vår egen skull?
För miljöns skull?

Om vi jobbar mindre blir a-kassan mindre när vi blir arbetslösa, för det blir vi ju. Ofta.
Problemet är att Alliansen ändrat reglerna så jobbar man deltid får man numera bara a-kassa i högst 75 ersättningsdagar. Och ersättningsnivåerna har dom sänkt.

Vi tar mig som exempel, jag tjänar ca 12o kr i timmen, en hög lön i min bransch. Jag jobbar just nu 67%. Blir jag arbetslös en längre tid och hamnar på 65% av min lön kommer jag få ut ca5700 kr i månaden. Woho! Jobba mindre = tjäna mindre. Ja, det stämmer ju faktiskt. Frågan är hur mycket ersättningen blir när jag inte ens har rätt till a-kassa efter de 75 ersättningsdagarna.

Tänk er sen vad bra det är för miljön när jag går i pension på de här inkomsterna. Kommer inte göra av med en enda krona på något som inte går att äta och det kommer bara vara närproducerat eftersom allt jag kommer ha råd med är frukten ur villaägarnas trädgårdar. Tack Alliansen för att ni ger mig möjligheten att hjälpa en planet i nöd.


Jag vill gärna jobba mindre,
jag tycker att vi skulle kunna konsumera mindre.
Jag vill gärna få tid och ork över till annat,
både för min egen och miljöns skull.

Men snälla lilla forskare, öppna ögonen. Det här är verkligheten.
Resurserna behöver omfördelas, annars kommer jag palla frukt ur din trädgård när jag fyller 50 år och går i förtidspension eftersom min kropp gett upp. Då får du skylla dig själv.

Här kan ni läsa artikeln.

Tacksamheten

Platschefen går förbi. Han stannar upp lite så där “förresten” och ber en följa med in på kontoret. Drar ett skämt på väg bort genom kassalinjen. Nickar mot stolen framför skrivbordet och säger kanske nått om vädret medan han själv sätter sig på andra sidan.
“Ja, så var det ju det där med din anställning; det finns tyvärr inget jobb för dig här mer.”
Ditt “V-va?” Inte kan du ha hört rätt, ni letar ju efter mer personal, du jobbar ju skiten ur dig varje dag med ett leende på läpparna.
“Va?!” Med paniken i bröstet, räkningarna innanför lägenhetsdörren, socialen vid Redbergsplatsen. Ilskan i tårarna nerför dina kinder.
“Nu får du lugna ner dig. Vi behöver faktiskt inte motivera varför, du är bara extraanställd”


Jag får ett mail. Det är från någon som heter Sofia.
Jag har aldrig träffat Sofia men det är tydligt att vi står på samma sida om något stort som vill få ner oss på knä. Hon skriver till mig att hon i fredags fick veta att hon inte får jobba kvar som cafébiträde på Café Condeco, som tillhör samma koncern som caféet Evas Paley, där jag jobbade i nästan två år.
Sofia skriver att hon fick gå med orden "vi behöver inte motivera varför, eftersom att du var extraanställd".
Hon fortsätter ”Jag ställde upp på övertimmar. Jag log mot kunderna. När jag kom hem ringde det i ofta öronen pga ljudnivån. Jag tog smärtstillande för att kunna somna efter ett arbetspass. Jag är beroende av att ha ett arbete i sommar och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Det är kanske bara att bryta ihop(…) “

Jag känner hennes panik.
Jag kände den när jag fick gå från Chalmers efter att vi lyckats få ut vår övertidsersättning. Det värsta är att man inte ens behöver kräva något som man redan har rätt till för att arbetsgivarna ska bli rädda, det räcker med att man inte orkar le varje gång någon säger åt en att jobba snabbare.
Sofia hittade mig genom mina beskrivningar av mina år på Evas Paley. Hon skriver att hon inte vill att det här ska fortsätta, att det måste få ett slut. Och jag kan bara hålla med henne.

Det sägs att vi som vill ha ett rimligt arbetstempo, respekt, en säker arbetsmiljö och en lön att leva på inte ska välja att jobba i restaurangbranschen. Ibland sägs det rakt ut, som i Wild ´n Fresh-konflikten, ibland i avståndet mellan två ord på ett kontor.
Vi ska vara tacksamma över personalbristen, det betyder i bästa fall att vi själv kan få tillräckligt många timmar för att betala hyran. Vi ska vara tacksamma över gästerna som förolämpar oss och kommenterar hur tajta våra tröjor är, det är ju dom som betalar vår lön. Vi ska vara tacksamma över tempot, då går ju dagarna fort. Tacksamma över att det inte finns något kollektivavtal, annars hade arbetsgivaren varit tvungen att betala full lön och då hade han inte haft råd med sin nya bil.

Jag är trött på att vara tacksam, Sofia är jävligt trött på att vara tacksam.
Och jag vet att när den första chocken efter ett sånt besked, att man inte längre är välkommen till jobbet, lagt sig, så har det här samhället skaffat sig ännu en fiende, någon som vägrar gå ner på knä.

Eller med Joe Hills ord; Don't mourn - Organize.

Claire i Tvärdrag

Den här dikten publicerades i Tvärdrags senaste nummer. Vill ni läsa en liten intervju och ännu en dikt av mig så kan ni köpa numret här.

Nu ska jag packa mina väskor och ta flyget till Sverige igen.

Hejdå Vancouver!



Det kommer inte bli några stora nyheter,
vi kommer inte läsa några löpsedlar om det.
När du slår upp tidningen imorgon kommer det handla om den nya bantningskuren och hur mycket regn som fallit sen igår.

Det kommer inte bli några extrainsatta nyheter eller
begravningståg genom den här staden.
Inga minnesprogram om hur omständigheterna placerade henne där.
Men i hörnet av Granville och Georgia låg hon likt förbannat,
stelfrusen med pappersskylten framför
och även om vi gick förbi så såg vi henne likt förbannat.

Hennes önskan var enkel.
Orden på skylten bad inte om en ny motorväg eller fler poliser.
Pratade inte om skattesänkningar eller hårdare tag mot invandrare.
Hon ville inte starta en debatt om varför det var hon och inte du som låg där,
bad inte dig avstå från kaffet på lunchrasten, ifrågasatte inte varför du inte gick med i förstamajtåget förra året.

Men hon ville dig något och du läste det på hennes skylt,
såg det i hennes ögon, hörde det inuti.
Och även om hon luktade illa så
var hon likt förbannat människa.

Det kommer inte skrivas några böcker om hennes liv,
inte komponeras några sånger om mannen som hon en gång älskade eller barnen hon förlorade.
Men där låg hon likt förbannat, i korsningen, på öppen gata med
sina sista ord skrivna i svart på en bit papp;

“My name is Claire“

Och du viste att det hon bad om inte var förlåtelse eller
ett sätt att vrida tillbaka tiden.
Det fanns ingenstans att lägga växeln.
Ingen hatt, ingen pappersmugg,
inga utsträckta händer.
Men där låg hon likt förbannat,
i korsningen Granville and Georgia,
berättade att hon var människa och
bad dig komma ihåg henne.

Jag är människa

jag är också människa
jag behöver mat på bordet, ett jobb att gå till
värdighet
jag är inte osynlig

jag är också människa
jag går sönder om ni skickar mig i krig
jag förmultnar om ni lämnar mig i en skyttegrav
jag är känsligt gods

jag är människa
mina ben värker efter elva timmar mellan kassan och kallskänken
huvudvärken skriker efter en hel dag i ett bastuvarmt kök
människan i mig säger att det är orimligt att tjäna pengar åt någon annan
jag är ingen maskin

jag är inte osynlig
jag är han som tar emot dina pengar på bensinmacken, hon som bygger bilen som du kör, människan som ni skickar i krig, hon som förmultnar i er skyttegrav

jag är inte osynlig
jag lagar maten till era fina middagar, delar ut er post, tar hand om era föräldrar
jag är så nära

jag är känsligt gods
det gör ont när jag trillar från byggställningar, halkar på oljiga golv, lyfter de gamla
min kropp saknar reservdelar

för jag är ingen maskin
ni kan inte köpa en ny för ni kan inte köpa mig
människan i mig säger att ni inte kan ta mitt mervärde
för inget är mer värt än människan
ni kan inte kalla in mig på kontoret och byta ut mig till en snabbare modell
för jag är ingen maskin

jag är människa och
jag är så nära

----------------------

en av de saker som gör mig argast är folk som hävdar att klasskampen är död, det finns inga orättvisor längre, alla har samma möjligheter blablabla i all oändlighet...

bara människor som redan sitter på någon kan säga något sånt, bara såna människor är dumma nog att sätta sig tillrätta utan att bry sig om var de sätter sig

jag hatar dom

för jag hatar klassamhället

vafan ska jag behöva jobba 55h i veckan för att ens ha råd att ta en veckas semester medan det finns de som inte behöver jobba alls men ändå har råd att bosätta sig i en solsemester

jävla sätt

socialism eller barbari säger jag

Långpanna

Jag luktar vitlök om fingrarna,
har en tryckande huvudvärk
och lyckades tjuvåka bussen hem.

Idag jobbade jag min första dag på en restaurang här i Vancouver. Jag har saknat tröttheten, snacket i köket, att ha arbetskamrater. Har saknat att ingår i någonting och att använda mina händer.
Imorgon ska jag provjobba på en annan restaurang och kanske ännu en i nästa vecka, inga problem att hitta jobb här inte.

Men det är som det är i den här branschen, problem, här och i Sverige.

Omklädningsrummet på dagens restaurang bestod av en toalett/städskrubb där alla i personalen skulle byta om och därefter var tvungna att förvara sina saker i.
Och lunchen? Jo, den åt man stående i korridoren bakom köket samtidigt som man fyllde och tömde diskmaskinen.
Samma sak som på många arbetsplatser i Sverige, och det är inte ovanligt (varken här eller hemma) att kökspersonal jobbar "långpanna", alltså att man jobbar ca 14 h på raken.

Tänk 14 h på raken utan att ens ha möjlighet att sätta dig ner när man äter.

Mina nya arbetskamrater berättade för mig att övertidsersättning aldrig betalats ut och min kallskänkskollega från USA var osäker på om det finns någon ersättning för obekväm arbetstid i Kanada, men på den här restaurangen betalas det i alla fall inte ut.


jag är trött
jag luktar vitlök
och har ont i fötterna
men känner mig
lite mer levande

Till Armin

de säger att du inte orkade längre
att ditt hjärta har stannat och att vi kan
komma till Östrakyrkogården imorgon
kransen är köpt och kostymerna är strukna
den röda stjärnan fäst på rockslaget

de säger att det inte är mycket mer
vi kan göra nu
bara det
att göra den här världen
lite bättre lämpad för människan

med din röda stjärna fäst på kavajen

16 ton

jag sitter på vagnen till det som var mitt jobb
det ska vara personalfest och jag får
tvinga mig själv att gå av vagnen på rätt hållplats
för att jag har bestämt mig för att inte låta idioterna ta den här kvällen ifrån mig
arbetskamraterna möter mig med kramar och leenden
men när vi går genom köket känner jag bara obehaget växa
och jag tvingar mig själv att inte spotta chefen i ansiktet
vet egentligen inte varför
det logiska vore att göra det

men protesten i att inte hälsa
för han är faktiskt en av de minsta människorna jag någonsin träffat
och det är inte okey

j säger som det är;
"jag har blivit tillsagd att inte ta in dig, ens när det är kris
de hävdar att du inte var så "smidig" de sista dagarna"

är det något som jag varit alldeles för mycket
så är det smidig

"hade vi fått bestämma så hade du jobbat heltid nu"

och att det faktiskt är det som betyder nått;
att mina arbetskamrater vill ha mig där

men ja
jag är fruktansvärt arbetslös och
snart lämnar jag det här landet
hoppas jag
tror jag

Valet

man kommer att minnas oss
i historieböcker eller som en annan verklighet,
berättad mun till mun
i officiella skrifter eller
underjordiska tryckpressar

vi kommer bli hågkomna
i klottret på en mörk fasad eller
ett stort monument på paradgatan

som huvudrollsinnehavare i en storproduktion eller
i kryptiska dikter utan förläggare

vi kommer följa med in i nästa era
i namnen på gatorna i de nya städerna
eller som ett eko mellan två rader
i ett förbjudet flygblad

vi kommer vara skoskavet på makthavarna eller
självklarheten i att kunna be dem dra åt helvete

men var säker på en sak;
vi finns överallt
och någongång kommer vi
bli kallade vid vårt rätta namn