Gräsplanerna

På väg hem
natten ett sommarregn över gräsplanerna
a-lagarnas sista skratt en trasig melodi mellan höga hus
syrenen ett minne från en annan dimension
för tjugo år sen sträckte jag mig
mot samma doft
bar med mig sommaren in i sommarlovet
himlen sprucken som tusen vinglas
efter ungdomens första fylla
upplyst av turkosa skärvor
under omätbara avstånd

här igen
tjugo år äldre
inga år visare
men med samma naiva tro
på ett ljusare imorgon


----




Jag ger mig på en ny giv. Tio meter över havet har kanske spelat ut sin roll. Ett tag kommer jag göra alla blogguppdateringar både här och på hemsidan, för att så småningom göra allt på hemsidan. Bloggen får finnas kvar för de som vill läsa gamla texter och dikter. Kanske att jag ska städa lite här så att det blir enklare att hitta. Men just nu, sittandes på ett tåg mellan Sveriges kalhyggen, erbjuds inte internet nog. Men det kommer. Kanske.

En stor jävla längtan

Jag kan känna det tydligare nu. Jag möter min egen blick i reflektionen ut mot gatan, Bagarmossen är tyst i natt. Jag spenderar timmar med blicken i de gamla skrivböckerna, läser mig tillbaka genom lägenheterna jag flyttat mellan de senaste åren, städerna jag kallat mina, platserna jag minns som människor. Blecket mot pappret är hur de kunde böja sig fram, fästa sitt leende mot mitt och hitta platserna i mig som jag trodde gått förlorade. Är kärleken som någonting som sprängt inuti mig, människorna som rört sig genom mitt liv. Tusen sätt att förlora sig själv på. Tusen sätt att hitta tillbaka igen en halv skrivbok senare.

Datumen är sättet solen föll in genom persiennerna, vad de sa till mig när jag vände mig bort, ljudet som sipprade in från gatorna utanför. Det är Göteborg med hans kropp närmare min, det som glödde mellan oss sömnlösa nätter. Socialismen som något lika självklart som sättet på vilket jag skrev ner hans tonläge när han berättade om vikten av att ta strid, att orka vara människa.

Varje ny skrivbok ett nytt sätt att se på världen, en ny jakt på någonting vi alla letar efter men som inget vet namnet på, nya sätt att göra samma misstag om och om igen. Det är Vancouvers milslånga gator och skyskrapor, slarvigt bleck efter blöta nätter, oläsliga telefonnummer till främlingar jag lämnat bakom mig. Det är alla tillfällen då jag packat mina väskor och dragit vidare, utrivna sidor med avskedsbrev, trycket av deras kroppar när vi rört varandra för sista gången.

Det är adresserna till vänner som blev bekanta som blev främlingar, ett minne av hur man ändå kan hitta tillbaka. Det är vägbeskrivningar, busslinjer, gatunamn. Leenden, tårar och besvikelser. Men mellan datumen, blecken, skrivböckerna så höjer jag blicken, möter mina egna ögon i reflektionen ut mot Bagarmossen och inser att det som säger mest om vem jag är, var jag varit och vart jag är på väg är alla de tillfällen då jag vilat med pennan mot pappret för att sen inte skriva någonting
och att det nog ändå är de tillfällena jag minns starkast.

Svart snö

Vintern är långsamma timmar framför skrivbordet i Bagarmossen,
tonerna som följer mig i hörlurarna på väg ut mot Nackareservatet
sjön bottenfrusen, människorna svarta siluetter mot vit snö

jag låter det gå dagar mellan tillfällena
då jag plockar upp telefonen
och försöker slå hans nummer

det är som om jag väntar på att mörkret ska skingras
och solen slå igenom bortanför de röda tegelhusen
men det är januari
och de flesta dagarna har solen redan börjat gå ner innan
jag orkat upp ur sängen

Isak sitter i köket och läser DNs Bo-del
säger att allt som stå mellan honom och den verklighet
tidningen beskriver är 3 miljoner kronor
och ett colgate-leende

att han varje gång det ringer på dörren
blir kallsvettig och gör sig redo att
packa väskorna och förtvivlat ringa runt bland vännerna och be om sovplats

ibland vaknar jag av värmen från
någon annans kropp
ibland ringer de upp mig mitt i natten
och säger att de behöver mig,
andra nätter för att berätta att de
aldrig vill se mig igen

men det är som om jag inte har något ord
för det dom kallar kärlek

och att det är därför jag inte
kan förmå mig att
svara när mobilen
blinkar till och ropar
mig tillbaka från
kylan i januari

I natt går jag inte och lägger mig

Klockan är 04.57 när han drar uniformsjackan över huvudet, lutar sig fram i ljuset från gatlycktorna och säger att det snöar ute.

- Kör försiktigt idag.
- Skär försiktigt, bär försiktigt.

När dörren går igen efter honom i trapphuset är jag klarvaken och har trycket från hans läppar kvar mot vänstra nyckelbenet.

Snön faller genom ljuset från torgets neonskyltar på väg mot jobbet en timme senare. Följer hans fotspår på väg ut ur kvarteret, fyra osovna timmar och något i hans blick sträcker sig mot mig genom de halvt igensnöade spåren. Leveransdag, pannkaksdag, kockenärsjukdag.

Staden har bytt kläder och klätt sig i vitt. Första vintern i Stockholm och jag försöker se förbi privatiseringarna, nedskärningarna, all skit den där staden representerar, allt som den vill mig illa med sin bostadsbrist och vårdval.

Medan snöflingorna klär gångvägarna i Hammarby Sjöstad i ett tjockare lager kläder springer jag mellan skärbrädan, spisen, ugnen, stekbordet, diskmaskinen och kylarna.

Hundranittiotre portioner kalkonschnitzel med ris och woksås, specialkost, en andra gradens brännskada och tio lyft med raka knän senare så kommer vikarien. Lunchen redan ute.

När jag lämnar jobbet vid tre står sillen på urlakning, ättikslagen är kokt och förberedelserna inför julbordet tycks hålla tidsplanen. Snön ligger ankeldjup på lastbryggan och jag tänker att nu lutar sig jordaxeln på norra halvklotet långt, långt bort från solen. I natt blir årets längsta, men sen vänder det och vi går mot en ljusare vår.

- Kör försiktigt.
- Skär försiktigt, bär försiktigt.

Snart vänder det.

Ett sista försök

Sommaren gör ett sista försök i tidiga augusti. Jag packar min väska och tar tåget in mot Stockholm. På bussen söderut funderar jag på vad vi ska göra när de som gett upp blivit fler än de som trots det orkar kämpa. Sverige med sina gröna åkrar och heta asfalt susar förbi bussfönstret. Vi pratar inte med varandra på den fullsatta bussen, håller blicken riktad rakt fram.

Det är augusti och jag har inte jobbat i kök sen matservicen på Huddingssjukhus privatiserades i april. Inga skärsår på mina händer, inga arbetskamrater som ringer och berättar för mig om motståndet mot allt som vill oss illa tidiga mornar, sena kvällar. Inga lönebesked som håller mig ovanför ytan. Jag har fyra dagar kvar innan jag börjar jobba som kallskänka igen. Fyra dagar som pressar mig söderut.

Sommaren har varit oändligt lång i tystnaden i lägenheten i Tumba, har varit solen mot min hud på gräset vid sjön, vänners leenden på väg över torg och parker. Den har varit fruktansvärt kort i känslan av att ingenting blivit gjort, har varit travar av låneböcker bredvid min säng, ljudet av dova röster på biblioteken, smattret från fingrarna över tangenterna, blyersraspet. Och den kompakta tystnaden när inga av orden fungerat ihop, när bristen på sammanhang har sänkt ljudnivån inuti och gjort det omöjligt att förvandla viskningarna till rop. Det har varit tusen misslyckade försök i att lära sig att älska varandra, tusen förlåtelser och svek. Men också värmen inuti på väg hem från tåget med sommarsolen på väg upp bakom våra ryggar. Blåbärsfläckade fingrar och mousserande i parker vid namnlösa vattendrag. Lyckan i att vara tillräckligt stark för att vara ensam, svagheten i att tro att man klarar sig bäst själv.

Jag rullar genom Sverige med en önskan om att finanskrisen ska väcka något i oss. Ett sätt att se att ingenting är hopplöst bara för att det är så det känns. Ett sätt att se våra svagheter som potentiella styrkor, hitta tillbaka till styrkan i tillsammans och våga behöva varandra.

På parkeringen utanför Ica i Värnamo står en blå Volvo och väntar på mig. Någon kommer möta mig med ett leende och sommarens sista dagar kommer föda något sorts hopp.

Hoppas jag.

Autofokus

Vi hoppar från bryggan i ett vitt motljus som plötsligt lägger sig mot den regniga sommarnatten. Trycket över öronen när vi kommer under vattenytan, rösterna ovanför dova, uttalade som i slowmotion. Skratten från siluetterna på bryggan möter oss när vi häver oss upp på kanten. Vi springer upp till gångvägen igen, försöker hitta våra kläder, lika hopplöst blöta som vi själva.
Regnet genom ljuset från gatlyktorna, barfota längs Fyrisån och någon tar min hand.

Senare, när solen redan börjat gå upp bakom tunga juniregnet och grannarna hotat med att ringa störningsjouren, plötsligt det där motljuset igen. Trycket inuti som förändras när man tar ett steg tillbaka från människan framför en. Någonting som försöker hitta autofokus, men det verkar vara slut på film. Minneskortet visar bara ett enda foto,
Händer hållna i motljus.

"När kommer du tillbaka?"

Den här dikten hittade jag nerklottrad på en flygbiljett i dag när jag letade efter mitt pass. Jag måste skrivit den just efter jag kom tillbaka från Vancouver i mars. Eller på väg över Atlanten.

Den kan läsas som en kommentar till dikten När vi blir äldre ska vi flytta härifrån som skrevs innan jag åkte tillbaka till Vancouver i januari.






flygplatserna
resväskorna
fyllorna

avskeden på smutsiga gator
i smutsiga städer

gjorde allting fel den vintern
ringde fel människor
sov i fel sängar
tog
fel flyg
i fel riktning

dagarna i solen
kisandes
nätterna på rummet
huvudet mellan knäna
ögonen
vidöppna

allt jag återvänt till
någonannanstans

höll inte tillräckligt hårt i
januari
somnade på andra sidan jorden
kunde inte komma längre bort än
februari
när du på fyllan ringde upp mig
och jag svarade
två flygplatser
från mars
då kylan tog över från vintern

och jag kom hem
till din nya flickvän

"Var är du? När kommer du hem?"

Lamporna ovanför Tuna Matcenter blinkar till, några ungdomar skriker från idrottsplatsen. Ett lätt regn över Tumba i natt.

En del dagar vill jag inget hellre än att bygga ett hem, med väggar, möbler och en postkod att lägga på minnet. Med bestick i besticklådan, böcker i bokhyllan och någon som möter mig med ett leende och två varma händer efter hårda dagar på jobbet.

Andra dagar tänker jag att jag hade allt det där och valde att lämna det på Kalendervägen i Göteborg för snart två år sen. De dagarna ser jag tydligare människorna som med mobiltelefonerna som en förlängd GPS håller koll på varandra och älskar varandra på det enda sättet som finns kvar när vanan vunnit över förälskelsen; på ren rutin. De dagarna är kärleken en begränsning och avundsjukan det enda sättet att visa kärlek.

Jag är sen unga år vaccinerad mot bilden av livslång kärlek, och har väldigt svårt att förstå skilsmässobarnens klagan. Lyckliga äktenskap var lika främmande som utlandssemestrar för mig som barn. När jag var sexton träffade jag en kille som hellre ville vara hemma med familjen än gå ut och träffa sina kompisar på midsommar. Jag fick be honom förklara för att ens komma i närheten av vad det var han menade. Det existerade inte ens på min karta och när en av mina klasskompisar på gymnasiet satt och grät över att hennes föräldrar skilt sig så avundades jag henne. Och tyckte att hennes reaktion var helt orimlig.

Missförstå mig inte, kärleken är det mest grundläggande mellan människor. Jag tror på kärleken. Som fan. Men jag tror också att vi allt för lätt vänjer oss vid något som egentligen bara gör oss själva mindre.

Vanan är farlig, den kan få oss att tro att tempot är schysst på jobbet, att vi ändå inte har det så dåligt. Och den kan få oss att bli förbannat rädda för förändring. Få oss att acceptera situationer vi egentligen inte trivs i. Som med en arbetssituation, sättet på vilket folk tilltalar en eller relationen till människan bredvid oss i soffan framför tvn.

När lamporna blinkar till nedanför mitt lägenhetsfönster föraktar jag människorna som tror att de kan bli lyckliga bara genom att träffa rätt person. Men samtidigt, när två människor ikväll korsar asfaltsplanen under regnet vid Tuna Matcenter vill jag mest att någon ska bevisa för mig hur fel jag har.

Ja tack

Stockholm - Malmö 30/4 13.05

de möts på stationen
hon pressar sitt leende mot hans läppar
han viskar något in i hennes mun

sen lämnar vi perrongen

det känns som om jag varit här förut

på väg

Hitta mig

Det börjar bli morgon här. Om ett par timmar tar brevbärarna bussen till jobbet och tjejen på Waves uppe vid Granville lyfter ner stolarna från borden. Jag gick ensam hem genom den här staden i natt. Den andades, taxibilarna följde mig med blicken och jag fick lock för öronen när jag passerade fontänen vid biblioteket. Fem minuter tidigare stod jag på dansgolvet, i källarlokalen, på svartklubben, hoppandes att musiken skulle räcka hela natten. Räcka tillräckligt långt för att få se solen gå upp mellan skyskraporna. Det gjorde den inte, när den sista diskanten studsat mellan väggarna kunde jag fortfarande känna basen i blodet. Den pulserade i samma takt som ljusen över dansgolvet. För ett tag hörde jag inte att musiken tystnat.

Kvällar som denna dansar vi så hårt att det kommer fram folk till oss och frågar om vi har droger att sälja. De har vi inte, nålsticken som hörselgångar, fötterna som andas in vibrationerna från golvet, väggarna, människan bredvid.
Kvällar som denna dricker jag inte.
Jag kommer hem med trötta ben och genomblöta kläder. Genom fönsterna ser jag mina miljoner grannar. Så mycket fönster i den här staden. På en av balkongerna i skyskrapan mittemot står en tjej och röker, hon tittar ner mot gatan och lutar armbågarna mot kanten. Staden låter annorlunda om natten. Sirenerna mer ihållande, men mjukare, som om de egentligen redan vet att det är för sent.

På tjugoandravåningen i skyskrapan till vänster sitter en man framför sin dator. Han dricker någonting ur en mörk kopp. Hans glasögon verkar besvära honom.

Klockan är halv fem på morgonen och jag tänker att om det hade varit sommar så skulle jag kunna ta hissen ner och se solen slå igenom mellan skyskraporna på Seymoure Street. Det är ännu vinter i Vancouver. Någon helt annan stans har den här dagen redan börjat.

I natt håller jag den här staden sällskap.
Jag tror det är ljuset jag väntar på, men jag är ännu inte helt säker.

As we leave this city

Vi rullar ut ur Vancouver tillsammans med två främlingar. Basen pulserande i blodet, diskanten vibrerandes fönsterrutorna i baksätet. När tulltjänstemannen frågar hur vi känner varandra svarar vi som det är “eh, we met on pub340” men låter bli att berätta om hur många timmar sen det var.
Inget slår känslan av att lämna en plats för en annan; hoppa in i bilen, sätta sig på tåget, betala busschauffören. Vara på väg.
Och någonting tystnar inuti mig med insikten om hur lätt främlingar kan bli vänner.

Vi rullar genom ett självlysande USA medan mörkret faller och motorvägen blir vita fartstreck under oss. Cat Power sjunger oss närmare Seattle, min tvillingsyster somnar utmed en kustremsa vi lämnar bakom oss. När jag hämtade henne på flygplatsen för en vecka sedan var hon vackrare än någonsin. Jag har burit ett leende genom Vancouver, tittat på henne genom folksamlingar och dansgolv. Så mycket kärlek.

Mike and Chris berättar om sin hemstad, blir dova röster i framsätet när sömnen pressar bakom ögonlocken och basen sväljer konturerna av deras ord. När jag vaknar igen är horisonten ljuset från miljoner fönster i skyskraporna i Seattle. En stad som en stjärnbild i änden av motorvägen som sträcker sig in i staden. Någonting tickar väldigt tyst i mig, inte längre som en rastlöshet, mer som en puls; ett hjärtslag.

Det är minnesbilderna från en stad på andra sidan gränsen; easyrider-killen på sin 50-talsmotorcykel som med ett “bye sweden” bedövar hela 54th street när han sparkar igång sin cykel och försvinner upp längs Broadway i ett moln av bensinångor och “Ontheroad“-komplex. En natt på väg hem genom en ny stad med pizzakartonger och gator som leder in i, inte ut ur. En fotboll sparkad i en perfekt halvcirkel över ett amerikanskt campus, människorna som står där för att ta emot den. Det är bilderna av människorna som berättar om sina liv som om jag var den enda som skulle överleva för att kunna berätta. De som sen blir suddiga bekantskaper när vi lämnar pubarna, caféerna, parkerna. Ett telefonnummer hastigt nerskrivet på ett kvitto, ett okänt namn i en telefonbok, en främling på en vännerlista på facebook.

På väg över gränsen igen hoppas jag innerligt att någonting har förändrats. Vi pratar länge om hur annorlunda allting skulle kunna vara. Det handlar om facket som en styrka och världen som en plats för människorna. Det visar sig att jag, min syster, Chris och Mike aldrig var främlingar. Vi säger inte så mycket när vi kommit över gränsen och ser Vancouver utanför mörkret i bilen. Vi kör på motorvägarna som leder tillbaka till vår galax. Kanske har någonting förändrats.

bomben inuti

Jag vet inte. Något tickar inuti mig. Det gör verkligen det.
Jag vaknar kallsvettig efter konstiga drömmar. Jag tänker inte på det själv förrän M oroligt tittar på mig i en toalettkö och frågar om jag någonsin drömmer om någonting annat än världens undergång. Det gör jag. Igår vaknade jag med ett skratt men mindes inte vad det var jag skrattade åt, somnade om och drömde att jag gick längs en strand i Skåne. Horisonten var täckt av svart rök och det spelade ingen roll vart jag var på väg.
Men jag vet inte. Någon tickar inuti mig. Jag känner det tydligt. I rastlösheten.
Någon följer mig med blicken, jag tittar tillbaka, men det verkar som om vi inte ser varandra.
Så känns det.
Som om om jag inte känner någonting väldigt tydligt väldigt snart så är hoppet ute.

Tick tack tick tack




han brukade alltså sitta på bänken vid busshållplatsen
den precis innan konsum, efter biblioteket
och när man tittade närmare var det alltid som om han flimrade till
som om det var ett glapp någonstans
och man kunde se hans pixlar

en del sa att han kommit från någon annan stans
en morgon när det var så kallt att fönsterrutorna skakade
när man andades på dem
att det hade varit knäpptyst den morgonen
att fåglarna suttit stilla på telefonledningarna
att mjölken varit slut i affären den eftermiddagen och tre dagar framåt
men att det nog inte alls hade med saken att göra

de sa att han alltid varit vithårig
att han kanske varit med i kriget, eller kärleken,
eller någonting annat som kan göra en gammal för tidigt
att han kanske jobbat på fabriken innan den las ner
att han kanske hade fru och barn någonstans, eller var på flykt från något fruktansvärt
att du skulle låta honom vara, låta honom sitta, låta honom vänta där på busshållplatsen

andra sa att han aldrig pratat med någon
att han bar sitt hjärta utanpå som om han försökte hitta någon annan som kunde bära det
och att det var därför han satt vid busshållplatsen
dag ut och dag in
och väntade på att bussen skulle komma

och att det inte skulle hjälpa att berätta för honom
att konsum slagit igen, biblioteket var nerlagt
att kriget var över och
att sista bussen redan gått

Vad ska vi göra med varandra

Ni får en dikt till, bara för ni är så fina och för att fira att den här bloggen haft över 20 000 besökare nu! Woho!



vad gör man med kärleken
en tidig januaridag
när du säger att det brinner nere vid macken
och att du måste gå

vad gör man med tågbiljetterna, bussarna, flygplanen som lyfter för att ta oss härifrån
vad ska vi göra med kvittona kvar i plånboken
mjölken, chipsen, V6
ett minne från en annan stad

vad gör man med tiden
en mörk decembernatt
när du sitter ensam i din etta och det känns som att
nej, du vet inte vad det känns som

vad ska vi göra med styrkan
en mörk decembereftermiddag
när fabrikerna står tomma och de försöker slå oss i bitar
vad ska vi göra med maskinerna, kockknivarna, människorna
när vi sitter hemma och de säger att vi inte behövs längre
vem ska bygga husen, laga maten, ta hand om de gamla?
du stirrar tyst in i tv-flimret

vad ska vi göra med saknaden
en kall januaridag
när frosten målar staden vit och du inte vet om du orkar mer
solen slår igenom borta vid idrottshallen

vad ska vi göra med varandra
i din kalla lägenhet
framför tvn
när luftangreppen fortsätter och någon står där och säger att det inte finns några andra sätt
än bomberna mot människorna
än pansarvagnarna i gränderna
än söndersprängda skolor
vad ska vi göra när marktrupperna korsar gränsen och vi inte orkar fly
vad ska vi göra med barnen, burna in i sjukhusen
när du stänger av tvn och går och diskar istället

vad gör man med avskeden, på centralstationerna, sista utropet, så lite tid
vad gör man med läpparna, armarna, händerna som håller oss
vad ska vi göra med kärleken när vi sätter oss på tågen härifrån

vad gör man med längtan
en fredagskväll
när vi sitter instängda i ett liv som inte längre vill

vad ska vi göra med isen
så svag vid broarna
hur ska vi hålla hela vägen

vad gör man med Knarkarlängan, Kämpegatan, pizzerian på hörnet
småstäderna som våra systrar bor i
när tågen är inställda och de öppnar McDonalds vid busstationen
jag sittandes med plusmeny brevid så många främlingar

vad gör man med de bottenfrusna sjöarna, de tysta skogarna,
gatunamnen vi minns som människor
när vi inte kan hitta vår plats
eller
när vi hittat vår plats men lämnar den utan att ge den ett namn

vad ska vi göra med vägarna som korsar varandra
så många riktningar att följa,
när vi inte hinner stanna
du ritandes en cirkel på bussfönstret

vad gör vi med varandra
när den här staden krymper med varje steg
när du säger att du måste gå ut en runda
och jag svarar att jag redan varit där

När vi blir äldre ska vi flytta härifrån

jag skulle vilja, innan jag åker
en hand över din bröstkorg
vara tyngden som håller oss på plats

jag skulle vilja, innan det blir försent
din röst närmare här
något som hjälper mot allt som går sönder i januari

vilja
gruset som knakar under dina skor på väg till Willys,
vattenpölarna som spricker under din tyngd
de bottenfrysta sjöarna

vilja
solen som bländar dig när du drar upp persiennen
i staden där det i tunneln in mot centrum står klottrat
"När vi blir äldre ska vi flytta härifrån"
när du vänder bort blicken, tittar ner mot postbilen
genom frosten på rutan

vilja
vara det som bränner inuti
när du tror att hela världen pratar illa om dig
när de säger att du inte kommer lyckas
när du själv börjat tro på det
vara det som tar tid i att göra sig helt säker
men fortfarande inte tro att det kommer fungera
vara nyfikenheten i tveksamheten
det varma som vinner över den här vintern

jag skulle vilja,
hålla fast vid januari
ta tag i februari
säga till mars att "Vänta, snälla,
snart kommer jag tillbaka"

2004

Jag jobbar för mycket. Har för lite ork för att berätta om hur det känns att vara på andra sidan jorden. Men den här känslan har följt mig genom fyra år, ibland som något långt borta, ibland som något nära jag inte kan skaka av mig.
Att man bara går runt och väntar på någonting.

"Talk about a dream; try to make it real.
You wake up in the night with a fear so real.
You spend your life waiting for a moment that just dont come.
Well dont waste your time waiting."
/Brucan
---------------

Höst över Kristianstads gator och jag vaknar bakfull i en lägenhet på söder.
Människan bredvid mig andas tunga andetag och i köket surrar kylskåpet i takt med vinden mot blanka rutor. Täcket rör sig; en arm runt min kropp,
en hand mot min hud.

Reser mig och finner mig tillrätta framför en främlings skivsamling, på en främlings matta, tre meter ifrån en främlings uppradade ölburkar från kvällen före.
Trycker play och går ut på balkongen, undrar vad det egentligen var vi pratade om igår, vad det var vi sa till grannen i lägenheten mittemot - och vad hon svarade.

Balkongdörren knarrar och någon tänder en cigarett vid min sida,
fastnar som en doft i mina kläder. Den obekväma känslan håller sig borta,
främlingen känns bekant, men skorna i hallen är ett par för många och han som först var en främling vill ses igen.

Glömmer telefonnummer och konstiga ursäkter,
stänger dörren efter mig och tar trappan ner till fast mark,
andas.

Vänder mig i en utandning upp mot balkongen och inser att jag ändå kommer att höra av mig, det är höst över Kristianstads gator och jag går bakfull mot närmsta busskur, gör om min systers misstag och väntar i timmar på att hösten ska ta mig härifrån.

Gimme, gimme, gimme

Jag har gått från att titta på krigsfilmer till att sätta på tvn och titta på amerikanska kärleksfilmer. Efter man gjort det skriver man något ungefär såhär:


ge mig sista repliken i en film med kirsten dunst
en filmkyss som ett tillstånd etsat fast med filmmusik och rullande eftertexter
ge mig ett lyckligt slut

ge mig misstagen vi gör, som en förlåtelse för att vi är människor
ett sätt att stanna kvar
ge mig kärleken som en trygghet istället för en rädsla

ge mig respekten för att allt kan ta slut, men också möjligheten i
att det kan räcka hela vägen
ge mig tilliten i ett löfte om att inte lova någonting

ge mig ett uppvaknande,
självständigheten i att våga älska någon annan
styrkan i att kunna leva ensam

ge mig orden uttalade som ett lösenord,
visa mig bilden av hur pusslet ser ut
gör det eller ge mig bara värmen från hans hand i min
längs raderna av skyskrapor,
hans leende som sista ögonblicket i filmen om oss

ge mig platserna fyllda av statister,
bänken vid ett världshav,
den vänstra trottoaren upp mot hans lägenhet,
ge mig en pausad filmsekvens ur kortfilmen om oss,
ett kapitel som leder vidare

ge mig tiden mellan kärlek och hat
en påminnelse om min mammas smärta men också
hur min vän kysser sin man och ler hela vägen ut ur kyrkan
lär mig sättet att se skillnaden

ge mig nyfikenheten i en förälskelse,
tryggheten i ett förhållande
och berätta för mig hur de fungerar ihop
ge mig en kärlek utan uppföljare

ge mig erfarenheter som mer än foton i fotoalbumen,
ett sätt att vara starkare tillsammans
ge mig något mot allt i mig som inte tror på lyckliga slut

ge mig en relation utan kontrakt,
jämställdheten mellan två människor
ge mig en garantin för att respekten inte försvinner med tröttheten
och han sätter sig i soffan och undrar när maten är klar

ge mig en kärnfamilj som inte sprängs,
ett äktenskap som inte faller sönder,
en kärlek starkare än tvättider, åtta-timmars arbetsdag och tv-tablåer
och ge mig ett avslut på allt som inte väcker oss till liv

ge mig ett ögonblick av att veta säkert
men inte som ett löfte
utan som en känsla inuti



och detta lyssnar man på, såklart

Planerna

Jag har så många planer.
Försöker ta mig upp ur ett hål genom att planera hur gångarna ska grävas, stegen resas, var jag ska sätta fötterna, vad jag ska ropa för att få hjälp.Hoppet är min bästa vän när jag ligger på botten.

Jag längtar efter pengarna som min förra arbetsgivare är skyldig mig.
Jag gick in till ägaren och gav honom pappret som berättade att han hade femton dagar på sig att ge mig mina pengar, annars kommer han få stora problem. Jag förklarade lugnt och stillsamt att den summan var dubbelt så stor som den han från början inte tänkt ge mig. Jo, eftersom man helt enkelt inte utnyttjar min godhet, för då finns det plötsligt inte längre någon godhet i mig. Hans blick och en dörr som slängdes igen, jag stark som jag inte varit sen jag kom hit.
Protesten. Jag är ingen söt liten tjej som man kan utnyttja.
De som gör misstaget att tro det är idioter.
Eat shit and die motherfucker.
Nu har de sju dagar kvar, efter det traskar jag in till de kanadensiska myndigheterna.

Jag har stora planer på att virka en halsduk, mössa och vantar i de tjusiga färgerna rosa och ljusblå. Terapiarbete.

Jag tänker på boken. Boken, boken, boken. Den där jäkla boken. Som handlar om olika saker varje dag, och idag tänker jag att boken handlar om att lämna allt, med tillbakablickar från en parkeringsplats i Uddevalla i november, en telefonlur pressad mot mitt öra, en arbetsplatskamp, sveket, ensamheten i att lämna allt, en stor jävla längtan. Ja, om en stor jävla längtan.

Och så har jag ju planer på att skiva färdigt alla de andra böckerna också. Det kommer bli många böcker. Jag kan nog dedikera en till var och en av er. Vill ni att jag skriver något särskilt?

Jag tänker att “åt helvete med allt” när jag inte vet någonting och känner att jag inte har kontroll över hur saker ska gå. Med den där kärleken och framtiden och barnen i afrika och Dexter i tv-serien, men ja, mest med kärleken. Och att det är den paniken som får mig att planera en flykt ur en grop som kan visa sig vara någonting helt annat, fast mark till exempel.
Men jag tänker “åt helvet med allt” för riktigt säker kan man aldrig vara och “längta inte bort ditt liv nu” och. Och? Jo;

Epn. Det ska ju spelas in en EP. Poesi och musik. Fast det hänger ju mycket på det där med kärleken och “helvete“. Men jag tänker att om jag nu ska gå i sönder så vore det ju trevligt om jag fick i alla fall en skiva med mig som souvenir. Och då kan ni lyssna på den och sen köpa mina böcker. Eller tvärt om. Det är i alla fall en mycket bra plan, tycker jag.

Och så ska jag lära mig spela gitarr. Bara för att. För att.

Planerna, hoppet. Sättet att långsamt räkna ut stegens vinkel mot gropen, hur kartritarna konstruerade labyrinten, orden som inte skrämmer bort utan drar till sig hjälten i historien.

Storslagna planer, för att undvika botten.
Jag räcker långfinger mot botten och börjar klättra.

NU.

I slutet av augusti

Det regnar när jag hoppar av bussen, det är tre dagar kvar av augusti och jag har börjat drömma om min syster igen. September är något glödande, varmt, lovande, men också början på ett oändligt grått regn. Tre månader som slutet på en resa inte så mycket för att komma någonstans, utan för att vara på väg. Är ångesten i att vara långt borta, paniken i att inte riktigt vilja åka tillbaka.

Jag tar skytrainet upp till Burrard, går i raderna av paraply upp längs Smith och vet inte vad jag ska känna, jag är livrädd varje gång jag ska träffa honom, hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var kär.

Jag tänker på min bror som varnat mig för att tycka om Matthew för mycket - hur kärleken till Marie följde med honom till Sverige, men också frånvaron av den, avstånden som hånar den.
Jag tänker på Brian som verkar ha gett upp försöken att kontakta mig, på hur jag bar samma känsla som nu genom sju dagar i juli och hur den känslan sen bara försvann.
Jag är livrädd för att vara kär i den här mannen, men ännu mera rädd för att inte vara det.

Gitarren ligger på soffan när jag kommer in i hans lägenhet och han luktar, ja inte fan vet jag, men jag känner mig försvarslös, tar ett steg tillbaka och trillar ner i soffan. Jag vill inte tänka någonting, vill bara känna det där leendet på hans läppar och inte behöva upprepa tankemantrat “analysera inte sönder det här nu jenny”.
Han lyfter gitarren och säger att han har grunden till vår första låt. Bara det faktum att han tagit vårt prat om att göra en skiva på allvar är anledning nog att skrika rakt ut för att jag inte vet om det är hans eller mitt sätt att hålla fast vid varandra. Men vi håller fast, hårt, och han spelar en gitarrslinga som kan hålla hela vägen, en perfekt melodi till “Min bergsjö”.
“With some highhats and some work I think it could turn out good.” Jag säger ingenting men vågar fortfarande inte hoppas att vi räcker hela vägen, speciellt nu när mer står på spel än oberäkneligheten i två hjärtan.

Vi tittar på en film, jag har svårt att koncentrera mig på huvudrollsinnehavaren som bryter på ryska och Matthew avbryter mina ärliga försök att följa handlingen genom att försöka prata svenska “Var ligger banken?” ,“Tack så mycket!” och hans favorit “Hur mycket är klockan?”. Jag drar handen genom hans bruna lockar för att jag vet att han inte vill det, för att jag gillar hans BobDylan-stil och för att kunna förråda min rädsla och säga till honom att han skulle bli en ypperlig svensk variant av Dylan om han någonsin lämnade Kanada.

Vid tio lämnar vi hans lägenhet i downtown Vancouver och går under hans svarta paraply ner till Granville, hans vänner väntar på Pub Morrisey och jag anstränger mig för att inte bara sitta tyst och iakta, leta formuleringar för att beskriva hur varje människa i den puben har en svensk motsvarighet på Kings Head i Göteborg.
Killen som fyller år, och även är Matthews bästa vän, blir stupfull och när jag försöker prata med honom ifrågasätter han varför jag frågar honom vad han jobbar med “Why whould you wanna know that?” and “ I know you would rather talk to Matt instead”.
När jag inte ger upp går han över i en ny fyllestrategi - att helt enkelt försöka göra mig svartsjuk på det faktum att Matt pratar med en annan tjej. Till en början fungerar det mycket dåligt, jag förklarar att det inte är min stil, att svartsjuka aldrig visat sig lönsamt, men efter ett tag kommer något svart över mig och just när jag inte vill vara med längre lägger Matthew handen på mitt knä och ler.

Jag känner mig mycket trött och vi går hem genom ett lätt duggregn, låter bli att fälla upp paraplyt och han säger att han ser fram emot att spela in låtar med mig, att han tänkt mycket på det och att en femspårig EP nog är det rimligaste, Geordon har tillgång till studio och han själv kan använda all utrustning på jobbet. För en gång skull slipper jag känna att jag tvingar mig på folk med mitt prat om att göra musik ihop när jag själv inte spelar ett enda instrument och för en sekund ersätts tröttheten med en värme som överröstar mina hackande tänder.

När vi svänger runt kyrkan där min bror berättade att de en gång hade sing-along-opera försöker jag övertala mig själv att inte tänka så mycket, för jag vet att det är en osynlig, knivskarp linje mellan nyfikenheten mellan två främlingar och något invant tråkigt mellan två älskande.
Och brevid mig går han som heter Matthew och säger att han funderar på att gå en kvällskurs i svenska, att han inte vet hur länge han är låst i Vancouver och att han kollat upp spelföretag i Göteborg.
Han säger “jag talar mycket lite svenska” och jag lyssnar inte, för den här gången vill jag inte att det ska ta slut.

När jag inte försöker skriva, så skriver jag

ett åskväder drar in över norra vancouver
vi öppnar ytterdörren för att inte klibba fast mot möblerna i vardagsrummet
på amerikansk tv gör armén reklam och om du skriver in dig idag kan du vinna 40 000 dollar och köpa ett hus när du kommer tillbaka,
om du kommer tillbaka

jag pratar med någon sorts vän på msn och blir frustrerad
en dröm från natten före dröjer sig kvar
någon som såg ut som alla människor jag någonsin älskat böjde sig plötsligt fram, tog tag i mig och gav mig en filmkyss som kändes ända tillbaka till min första kärlek; Pelle på dagis, fast mycket manligare och ca 28 år gammal
och ja, jag föreställer mig att ingen kommer att be oss sova middag på tunna madrasser på ett gult laminatgolv

mellan dröm och verklighet, precis innan jag vaknar, bestämmer jag mig för att jag inte kan leva ensam längre och det känns som jag hittat lösningen på alla mina problem

sekunden senare vet jag alls vad det innebär
jag vet att jag inte kan leva tillsammans med någon annan
jag vill det inte ens
jag vaknar ensam och Dustin from Arizona sitter på flyget tillbaka till USA

solen landar på mina lakan och jag funderar på om jag kan hitta tillbaka till den drömmen men inser att om jag gör det så kommer han bara visa sig vara en skitstövel, eller så kommer jag säga att jag inte älskar honom längre, och jag är trött på skitstövlar, oberoende om det är jag eller någon annan

jag väljer en bok ur min nya rumskamrats bokhylla och försöker komma ihåg hans namn men för sjunde dagen i rad får jag välja ett “hey” för att påkalla hans uppmärksamhet
Christian, Cory, Cody, Daniel, Frank, George?
han kan faktiskt heta lite vad som helst och jag är inte villig att chansa men tänker att jag kan smyga in i hans rum när han går till jobbet och försöka lista ut det

jag tar boken, filten, solglasögonen och bara ifall att så stoppar jag ner pennan och skrivblocket om jag mot förmodan skulle orka skriva nått
två timmar senare kan jag konstatera att det gjorde jag inte

istället går jag hem från parken jag suttit i, tar min dator, fragmenten till handling i boken som jag hävdar att jag skriver och ovan nämnda skrivblock och sätter mig i vardagsrummet med en illusion av att om någon frågar vad det är jag skriver så måste jag kunna säga till dem att det är en bok
och då vara tvungen att visa dem att den faktiskt har kapitel och allt

det har den inte och när Carries pojkvän, som jag inser att jag inte heller kommer ihåg namnet på, frågar vad jag gör så säger jag att jag pratar med mina vänner på facebook
vilket jag också gör

jag flyttar tillbaka ner i källaren, går och köper isglass, toalettpapper och något sorts godis som har ett stort hallon på framsidan men som visar sig vara ”naturally flavoured apple snack”

min nya rumskompis är hemma igen och jag har missat chansen att lista ut hans namn,
han säger att det ska åska inatt och ber mig spela något tyskt
sen stänger han dörren till sitt rum och försvinner upp någonstans i huset
jag sätter mig med datorn på magen i min säng och plötsligt sitter någon sorts vän så nära mig miljoner mil bort, sträcker ut sin hand mot webkameran och tittar mig i ögonen

bakom honom kan jag se solen gå upp över hans mellansvenska mellanstora småstad

det blir för mycket
min kropp säger till mig att väggarna i mitt källarrum kommer äta mig levande så jag går upp i köket, brer en smörgås, öppnar kylen och försöker känna efter om jag är sugen på mjölk eller juice
jag tar ett glas vatten istället och Carrie säger att hon sett mer av mig idag än under hela tiden vi bott tillsammans och jag är glad att jag vet vad hon heter

bjuder henne på en isglass och sen sitter vi där i vardagsrummet medan en sommarstorm drar in över norra vancouver
jag, Erin, Erins pojkvän Steve, Carrie, Carries pojkvän och min nya rumskamrat som kommer hem från någonannanstans

vi lämnar ytterdörren öppen
det börjar regna

mellan värmen, tröttheten och en stor jävla längtan
ser jag någon böja sig fram och kyssa mig
jag vaknar en timme senare av att ytterdörren slår mot dörrposten, den amerikanska armén tittar på mig, Dustin from Arizona har tappat mitt telefonnummer och
något brinner inuti

rastlösheten hann ifatt mig, himlen är full av blixtar
och jag måste lämna den här staden nu

tror jag