"Var är du? När kommer du hem?"

Lamporna ovanför Tuna Matcenter blinkar till, några ungdomar skriker från idrottsplatsen. Ett lätt regn över Tumba i natt.

En del dagar vill jag inget hellre än att bygga ett hem, med väggar, möbler och en postkod att lägga på minnet. Med bestick i besticklådan, böcker i bokhyllan och någon som möter mig med ett leende och två varma händer efter hårda dagar på jobbet.

Andra dagar tänker jag att jag hade allt det där och valde att lämna det på Kalendervägen i Göteborg för snart två år sen. De dagarna ser jag tydligare människorna som med mobiltelefonerna som en förlängd GPS håller koll på varandra och älskar varandra på det enda sättet som finns kvar när vanan vunnit över förälskelsen; på ren rutin. De dagarna är kärleken en begränsning och avundsjukan det enda sättet att visa kärlek.

Jag är sen unga år vaccinerad mot bilden av livslång kärlek, och har väldigt svårt att förstå skilsmässobarnens klagan. Lyckliga äktenskap var lika främmande som utlandssemestrar för mig som barn. När jag var sexton träffade jag en kille som hellre ville vara hemma med familjen än gå ut och träffa sina kompisar på midsommar. Jag fick be honom förklara för att ens komma i närheten av vad det var han menade. Det existerade inte ens på min karta och när en av mina klasskompisar på gymnasiet satt och grät över att hennes föräldrar skilt sig så avundades jag henne. Och tyckte att hennes reaktion var helt orimlig.

Missförstå mig inte, kärleken är det mest grundläggande mellan människor. Jag tror på kärleken. Som fan. Men jag tror också att vi allt för lätt vänjer oss vid något som egentligen bara gör oss själva mindre.

Vanan är farlig, den kan få oss att tro att tempot är schysst på jobbet, att vi ändå inte har det så dåligt. Och den kan få oss att bli förbannat rädda för förändring. Få oss att acceptera situationer vi egentligen inte trivs i. Som med en arbetssituation, sättet på vilket folk tilltalar en eller relationen till människan bredvid oss i soffan framför tvn.

När lamporna blinkar till nedanför mitt lägenhetsfönster föraktar jag människorna som tror att de kan bli lyckliga bara genom att träffa rätt person. Men samtidigt, när två människor ikväll korsar asfaltsplanen under regnet vid Tuna Matcenter vill jag mest att någon ska bevisa för mig hur fel jag har.

Här

om du var här
om jag var någonannanstans
om vi kunde lägga de här avstånden bakom oss
om vi äntligen kunde nå fram genom all tyngd

men jag vill berätta att
jag sitter här brevid dig på andra sidan jorden
väntar på att du ska komma och sätta dig intill
mellan det som vi ville vara för varandra
och det som vi tillslut blev

Över atlanten

på torsdag morgon kl 04.20 lämnar jag min lägenhet och tar flyget till Kanada

min bror ringer mig ikväll på en skakig telefonlinje
när han har 120 sekunder kvar av sina telefonpengar säger han att det enda som fattas i Kanada är saltlakrits och pulvermos
så jag ska köpa det
kilovis


igår agerade jag och min tvillingsyster forskningsmaterial i en tvillingstudie
ikväll var jag tvungen att krama henne hejdå på en blöt centralstation
hon frågar hur jag ska klara mig utan svenska chips och henne
en helt legitim fråga i sammanhanget
men när hon hänvisar till det tryckande obehaget mellan revbenen orkar jag inte riktigt, utan säger att det är jobbigt, för man vet inte riktigt om det är saknad eller om man bara är hungrig
eller kanske sugen på chips
eller om det var något i tvillingstudien som gick fel

när alla de här hejdåvisesintepåskitlängehoppaasingetförändrasförmycketpådentiden-hejdåna är avklarade så är det hejochhallå! med en ny stad, nytt jobb, nya vänner och min fina fina bror

det blir grymt!

och jag hoppas att en del har förändrats när jag kommer tillbaka

faktiskt

bara jag bunkrar upp med massor saltlakrits, pulvermos och chips så kan det här bli riktigt jävla bra

I november

vissa nätter saknar jag verkligen känslan du gav mig när vi gick ut till bergsjö centrum och höll problemen på avstånd med en "bergsjön special"

pizzor med pommes kan verkligen knepet att

låtsas som om allt är som vanligt

Antimoralen

alltså, det är ju inte så att jag är moralens väktare
det är inte så att jag inte själv stått på någon hastigt utplacerad gångbro och kysst någon lämplig främling
inte så att jag inte lutat mig över ett bord och strukit bort håret från någons perfekta käkben
det är inte så att jag inte tar chansen när den erbjuds

det är faktiskt till och med så att jag en gång i tiden, en sen kväll i lund 2002 kanske, erkände mig till något större än mig själv, ett litet mantra i en hall i en varm lägenhet som jag besökte för första gången

“moralen överlämnar vi till de som behöver den”
vilka det är? inte en aning faktiskt

och det är ju inget att hymla om, att det man söker är bekräftelsen, och det är väl inget konstigt med att man på tre minuter kan lära sig att tycka om honom som tittade på mig genom en dimma och sa att jag vara vacker
då tar man ju snällt och väluppfostrat emot det som erbjuds, dummare är man ju inte

och det är ju inte så att jag inte för lätträknade veckor sen efter ett biobesök konstaterade tillsammans med kille på andra sidan bordet över en kopp chai, att man ska ligga så mycket som möjligt

så är det ju
men det som är lite synd så här i efterhand är ju att man inte visste att man både kunde ha kakan och äta den

och att man kanske kunde undvikit stor ord
så att man kunde känt skillnad på när man kysser med hjärta och när man bara kysser, sådär för att det känns bra
och för att man ska kunna njuta av en kaka, säg en morotskaka, en läckerbit, så vill man ju veta att man har ryggen fri, och kan äta hela med en gång och får ta lite saft till också


sen den andra delen:
att den känslan i bröstet kändes så varm att det faktiskt var så mycket mer än bekräftelse

och att det är något väldigt litet i att skylla sitt beteende på problem man säger sig vilja lämna bakom sig, att använda de problemen som ursäkt för att fortsätta bete sig som en skitstövel

och även om man inte tror på det där med moral, så är det faktiskt inget jag rekomenderar ifall man vill lämna fina avtryck
och inte bara sätta på folk för påsättandets skull