Svart snö

Vintern är långsamma timmar framför skrivbordet i Bagarmossen,
tonerna som följer mig i hörlurarna på väg ut mot Nackareservatet
sjön bottenfrusen, människorna svarta siluetter mot vit snö

jag låter det gå dagar mellan tillfällena
då jag plockar upp telefonen
och försöker slå hans nummer

det är som om jag väntar på att mörkret ska skingras
och solen slå igenom bortanför de röda tegelhusen
men det är januari
och de flesta dagarna har solen redan börjat gå ner innan
jag orkat upp ur sängen

Isak sitter i köket och läser DNs Bo-del
säger att allt som stå mellan honom och den verklighet
tidningen beskriver är 3 miljoner kronor
och ett colgate-leende

att han varje gång det ringer på dörren
blir kallsvettig och gör sig redo att
packa väskorna och förtvivlat ringa runt bland vännerna och be om sovplats

ibland vaknar jag av värmen från
någon annans kropp
ibland ringer de upp mig mitt i natten
och säger att de behöver mig,
andra nätter för att berätta att de
aldrig vill se mig igen

men det är som om jag inte har något ord
för det dom kallar kärlek

och att det är därför jag inte
kan förmå mig att
svara när mobilen
blinkar till och ropar
mig tillbaka från
kylan i januari

I natt går jag inte och lägger mig

Klockan är 04.57 när han drar uniformsjackan över huvudet, lutar sig fram i ljuset från gatlycktorna och säger att det snöar ute.

- Kör försiktigt idag.
- Skär försiktigt, bär försiktigt.

När dörren går igen efter honom i trapphuset är jag klarvaken och har trycket från hans läppar kvar mot vänstra nyckelbenet.

Snön faller genom ljuset från torgets neonskyltar på väg mot jobbet en timme senare. Följer hans fotspår på väg ut ur kvarteret, fyra osovna timmar och något i hans blick sträcker sig mot mig genom de halvt igensnöade spåren. Leveransdag, pannkaksdag, kockenärsjukdag.

Staden har bytt kläder och klätt sig i vitt. Första vintern i Stockholm och jag försöker se förbi privatiseringarna, nedskärningarna, all skit den där staden representerar, allt som den vill mig illa med sin bostadsbrist och vårdval.

Medan snöflingorna klär gångvägarna i Hammarby Sjöstad i ett tjockare lager kläder springer jag mellan skärbrädan, spisen, ugnen, stekbordet, diskmaskinen och kylarna.

Hundranittiotre portioner kalkonschnitzel med ris och woksås, specialkost, en andra gradens brännskada och tio lyft med raka knän senare så kommer vikarien. Lunchen redan ute.

När jag lämnar jobbet vid tre står sillen på urlakning, ättikslagen är kokt och förberedelserna inför julbordet tycks hålla tidsplanen. Snön ligger ankeldjup på lastbryggan och jag tänker att nu lutar sig jordaxeln på norra halvklotet långt, långt bort från solen. I natt blir årets längsta, men sen vänder det och vi går mot en ljusare vår.

- Kör försiktigt.
- Skär försiktigt, bär försiktigt.

Snart vänder det.

Sammankomst

Hon hade sagt nått om att komma utifrån och
se allting på ett nytt sätt och jag hade inte lyssnat för
han hade stått och tittat på mig som om han försökte
hitta ett sätt att förstå mekanismerna bakom de svältande barnen
och det var nog därför
jag inte kunde säga nej sen, när han bad mig följa med hem till honom.

Det hade helt enkelt inte varit moraliskt försvarbart.

"Var är du? När kommer du hem?"

Lamporna ovanför Tuna Matcenter blinkar till, några ungdomar skriker från idrottsplatsen. Ett lätt regn över Tumba i natt.

En del dagar vill jag inget hellre än att bygga ett hem, med väggar, möbler och en postkod att lägga på minnet. Med bestick i besticklådan, böcker i bokhyllan och någon som möter mig med ett leende och två varma händer efter hårda dagar på jobbet.

Andra dagar tänker jag att jag hade allt det där och valde att lämna det på Kalendervägen i Göteborg för snart två år sen. De dagarna ser jag tydligare människorna som med mobiltelefonerna som en förlängd GPS håller koll på varandra och älskar varandra på det enda sättet som finns kvar när vanan vunnit över förälskelsen; på ren rutin. De dagarna är kärleken en begränsning och avundsjukan det enda sättet att visa kärlek.

Jag är sen unga år vaccinerad mot bilden av livslång kärlek, och har väldigt svårt att förstå skilsmässobarnens klagan. Lyckliga äktenskap var lika främmande som utlandssemestrar för mig som barn. När jag var sexton träffade jag en kille som hellre ville vara hemma med familjen än gå ut och träffa sina kompisar på midsommar. Jag fick be honom förklara för att ens komma i närheten av vad det var han menade. Det existerade inte ens på min karta och när en av mina klasskompisar på gymnasiet satt och grät över att hennes föräldrar skilt sig så avundades jag henne. Och tyckte att hennes reaktion var helt orimlig.

Missförstå mig inte, kärleken är det mest grundläggande mellan människor. Jag tror på kärleken. Som fan. Men jag tror också att vi allt för lätt vänjer oss vid något som egentligen bara gör oss själva mindre.

Vanan är farlig, den kan få oss att tro att tempot är schysst på jobbet, att vi ändå inte har det så dåligt. Och den kan få oss att bli förbannat rädda för förändring. Få oss att acceptera situationer vi egentligen inte trivs i. Som med en arbetssituation, sättet på vilket folk tilltalar en eller relationen till människan bredvid oss i soffan framför tvn.

När lamporna blinkar till nedanför mitt lägenhetsfönster föraktar jag människorna som tror att de kan bli lyckliga bara genom att träffa rätt person. Men samtidigt, när två människor ikväll korsar asfaltsplanen under regnet vid Tuna Matcenter vill jag mest att någon ska bevisa för mig hur fel jag har.

This mess we're in

Jag sover mycket lite, står sedan utanför mitt jobb och försöker ta mig in, tänker att det är absurt; varför vill jag in där för.
Städerskan är uppslukad i ljudet av dammsugaren som hon drar som en boja bakom sig mellan pubborden, ingen hör leveransklockan. Mellan persiennerna kan jag se städerskan lyfta sin vänstra arm och torka svetten ur pannan.

Jag sätter mig vid ett av borden på uteserveringen, känner jag efter så känns det som mitten av november. Det är mitten av november och jag ser downtown Vancouver på håll. Downtown Vancouver gör inte mycket väsen av sig på håll. Skyskraporna sträcker sig mot den tidiga novemberhimlen, uppe vid Boundarys ser jag bilarna bilda lämmeltåg in i den här staden. Lastfartygen ligger stilla mellan Lions Gate bridge och Second Narrows, Seabussen glider långsamt över till andra sidan.
Jag längtar hem. Eller bort. Eller jag vet inte, någonting suger inifrån och det känns som om jag håller på att dras in. Sen blir det tyst och städerskan ställer ifrån sig dammsugaren.

Två timmar senare går jag i min uniform ner till butiken vid Esplanade. Jag lägger mina åtta liter mjölk på bandet och killen i kassan frågar hur jag mår. Jag svarar att jag mår bra, men att jag är trött och när jag frågar honom detsamma så rycker han på axlarna och säger “Eww, you know”. Och jag vet, jag vet precis.
Det är den sortens trötthet som får en att gå till jobbet, gå hem, äta, sova och sen gå till jobbet igen. Men ingenting mer. Den sortens trötthet som får en att vilja ge upp alla sina hopplösa försök att hitta något som får en att känna någonting annat än att det borde vara möjligt att producera bättre tv-program. Den sortens trötthet som sätter en ner i soffan och sen tar all kraft och gör det omöjligt att resa sig igen.
Man letar i år efter någonting som kan få en att glömma tomrummet, och så många gånger tror man att man hittat det, lika många gånger blivit besviken, så många gånger att man inte tror att det är möjlig längre. Kärleken blir en handling, inte någonting varmt inuti. Den blir pilen förd över datorskärmen, pekfingret som dubbelklickar på hans namn, blicken från hans facebookbild för trettionde gången bara idag. Den blir det här spelet vi spelar. Spiralen av att inte vara den som hör av sig, paniken i att inte göra det, idiotin i att låta bli. Och att vara en dålig förlorare när man ändå gör det, jag ångrar mig alltid genast. Illamåendet när man inte får något svar.
Man vill ge upp, man vill inte vara med längre. Den här jävla fesjumna sortens kärlek som bara ringer när den är trött på att sova ensam, som glömmer bort planerna på att gå till akvariumet, inte bryr sig om vilken sorts chips du gillar bäst. Jag hatar den och jag hatar det faktum att jag tror att jag behöver den.

Men jag tar mina åtta liter mjölk, går upp till jobbet igen. Jag byter om långsamt, missar bussen hem, står lutad mot en betongpelare vid Lonsdale Quay. Kommer hem, rostar en macka, somnar, vaknar, drar pilen över datorskärmen, dubbelklickar på hans namn, möter hans blick för trettionde gången bara idag.

Ibland tror jag att jag gett upp.

Så långt bort man kan komma

Kvällen innan var tre timmar konstant dansande och jag vaknar sent. Sätter mig i sängen med datorn. Becks Ferguson a double shift today....better not cut my hand open again!, Julia Lawton is http://www.youtube.com/watch?v=Xl_m01lPYmA, Jenny is sitting in her bed trying to post a blog about the night before.

Matthews namn är etsat fast i online-raden på min msn och för första gången sen det officiellt tog slut blinkar hans namn i nederkanten av min datorskärm. Han skickar en länk till Wii-spelet han jobbat med och efter ett par försök dör samtalet ut igen. Någonting är trasigt inuti och jag vet inte vilka reservdelar det är jag borde leta efter.
Jag försöker äta frukost men misslyckas och på bussen downtown drabbas jag av den sortens illamående som man får av att inte äta frukost. Eller av att sakna alla delarna av någonting viktigt inuti. Jag är inte säkert på vilket.

Jag går in på Pacific Centre och köper en hamburgare och lökringar. Halvvägs genom lökringarna tappar jag aptiten och tänker att lökringar är onyttig skitmat som inte har någonting med barnen i Afrika att göra. Jag läser min bok i foodcourten och tonåringarna ligger över borden, står på stolarna, kastar pomfritt på varandra, försöker hitta ett sätt att hålla tristessen borta. Eller vad fan vet jag, varför kastade vi någonsin pomfritt på varandra?
Kanske om jag mindes det att allting skulle falla på plats. Svaret på frågan om universum och allting. Reservdelarna. Reservdelarna.

På Urban Outfitters ler den där brunhåriga expediten, som jag en gång såg kyssa en vacker människa, mot mig och det känns lite varmt inuti, eller så bränner det, jag vet inte.
Jag köper två tröjor på rea och går sen planlöst mellan skyskraporna, kan inte greppa vilket håll jag är på väg åt. Är det sorg, besvikelse eller är jag bara uttråkad? I vilket fall som helst så gillar jag inte känslan och jag bestämmer mig för att gå in på Mark-It och prata med killen som pratade tyska med mig på en klubb för ett par veckor sen. Jag behöver få känna något ifall jag inte får vara känna honom.

Han möter mig i dörren och ursäktar sitt fyllealterego på The Bourbon den natten.
Vi pratar förvånansvärt lite om prylarna han säljer och jag pratar förvånansvärt mycket om min tvillingsyster. Han sträcker sig efter sin dator och frågar efter mitt namn. Någonting säger mig att vi borde börja om från början och jag sträcker fram handen. Han säger att han heter Cameron och addar mig sen på facebook. Cameron is working, Jenny is feeling warmer inside.
Jag tycker att det är dags att gå och ursäktar mig. Mission accomplished. Kommunikationen är upprättad och jag skrattar mig hela vägen ner till Seabussen. Men i korridoren ner till båten drabbas jag av en tio steg lång depression. Det känns som om jag varit otrogen mot mig själv, slått mig själv på käften. På det elfte steget skrattar jag igen.

Det regnar när jag ett par timmar senare lämnar huset, vinden känner sig som en blind fram längs asfalten med de första höstlöven. Boulevard Park brinner och jag springer de sista metrarna till bussen, rastlösheten som något som jagar mig längs gator jag inte längre känner igen. Det är min första höst i den här staden.

Jag hoppar ensam av på ändhållplatsen och går under mitt paraply ner till biografen. Jag har en date med mig själv och vill inte vara sen. Efter jag köpt en biljett till ”Blindheten” och investerat i popcorn så ställer jag mig i kön in.
Sekunden senare ser jag Matts rutiga, röd-vita skjorta och vet att det är försent. Han ser förvånad ut och vinkar. Jag försöker inte gå närmare människorna bredvid mig när han hastigt tittar runt om kring mig för att se vem jag är där med. Me, myself and I sträcker oss efter några popcorn.
Jag känner ingenting, sen bara hur fort mitt hjärta slår, sen ingenting. Han kommer fram, en hastig kram, presenterar sitt sällskap som är någonsorts vän, förmodligen inte ens det och frågar vem jag är där med.
Jag säger att det var varit ett par ”busy days, I needed a date with myself” och jag tror att om någon förstår så är det han. Jag vill hata honom för det.
För ett ögonblick är jag rädd att han ska tro att någonting är trasigt inuti mig, att han ska höra hur allting tickar i fel takt, och för en lika lång stund är jag rädd att jag ska tro det samma.

Min syster skrev till mig den morgonen att det är någonting speciellt med att gå ensam på bio och jag tänker att hon har rätt. Ensamheten är självvald men inte mycket mer.

Efter filmen tar jag hissen ner till fast mark igen men är fast i någon tanke om reparationer när jag finner mig vilse i ett gigantiskt parkeringshus. Jag vill inte vara med längre men någon pekar ut riktningen ut ur min endoftheworld-movie och jag går ensam ner mot Seabussen under mitt svarta paraply. Sticker handen i jackfickan och känner Camerons visitkort, tänker att det är svårt att komma längre bort än halvvägs runt jorden.

2004

Jag jobbar för mycket. Har för lite ork för att berätta om hur det känns att vara på andra sidan jorden. Men den här känslan har följt mig genom fyra år, ibland som något långt borta, ibland som något nära jag inte kan skaka av mig.
Att man bara går runt och väntar på någonting.

"Talk about a dream; try to make it real.
You wake up in the night with a fear so real.
You spend your life waiting for a moment that just dont come.
Well dont waste your time waiting."
/Brucan
---------------

Höst över Kristianstads gator och jag vaknar bakfull i en lägenhet på söder.
Människan bredvid mig andas tunga andetag och i köket surrar kylskåpet i takt med vinden mot blanka rutor. Täcket rör sig; en arm runt min kropp,
en hand mot min hud.

Reser mig och finner mig tillrätta framför en främlings skivsamling, på en främlings matta, tre meter ifrån en främlings uppradade ölburkar från kvällen före.
Trycker play och går ut på balkongen, undrar vad det egentligen var vi pratade om igår, vad det var vi sa till grannen i lägenheten mittemot - och vad hon svarade.

Balkongdörren knarrar och någon tänder en cigarett vid min sida,
fastnar som en doft i mina kläder. Den obekväma känslan håller sig borta,
främlingen känns bekant, men skorna i hallen är ett par för många och han som först var en främling vill ses igen.

Glömmer telefonnummer och konstiga ursäkter,
stänger dörren efter mig och tar trappan ner till fast mark,
andas.

Vänder mig i en utandning upp mot balkongen och inser att jag ändå kommer att höra av mig, det är höst över Kristianstads gator och jag går bakfull mot närmsta busskur, gör om min systers misstag och väntar i timmar på att hösten ska ta mig härifrån.

And if you ever need self-validation, just meet me in the alley by the railway station

jag vet inte
jag vill bara säga till mig själv att "fan vad skönt jenny, att du känner som du gör, att du fortfarande lyckades tända den där elden, visst fan att det blir kallt när det inte finns mer bränsle att lägga på, men fan vad skönt jenny, att du för en gång skull känner någonting"
det vill jag säga till mig själv

men oftast så gör jag inte det
utan svär istället för mig själv och flörtar med killen i baren

inget av det här visar sig vara effektivt

så då tänker jag att det här med att hitta en lösning på att mitt bröd alltid möglar, eller att jobba osunt många dagar i rad, titta på amerikanska såpor från nittiotalet och längta hem, bort, leta vidare, får vara lösningen istället

tills jag hittar något som hjälper mot att bara vilja ha dem som inte vill ha en.
mest därför. precis därför.

Gimme, gimme, gimme

Jag har gått från att titta på krigsfilmer till att sätta på tvn och titta på amerikanska kärleksfilmer. Efter man gjort det skriver man något ungefär såhär:


ge mig sista repliken i en film med kirsten dunst
en filmkyss som ett tillstånd etsat fast med filmmusik och rullande eftertexter
ge mig ett lyckligt slut

ge mig misstagen vi gör, som en förlåtelse för att vi är människor
ett sätt att stanna kvar
ge mig kärleken som en trygghet istället för en rädsla

ge mig respekten för att allt kan ta slut, men också möjligheten i
att det kan räcka hela vägen
ge mig tilliten i ett löfte om att inte lova någonting

ge mig ett uppvaknande,
självständigheten i att våga älska någon annan
styrkan i att kunna leva ensam

ge mig orden uttalade som ett lösenord,
visa mig bilden av hur pusslet ser ut
gör det eller ge mig bara värmen från hans hand i min
längs raderna av skyskrapor,
hans leende som sista ögonblicket i filmen om oss

ge mig platserna fyllda av statister,
bänken vid ett världshav,
den vänstra trottoaren upp mot hans lägenhet,
ge mig en pausad filmsekvens ur kortfilmen om oss,
ett kapitel som leder vidare

ge mig tiden mellan kärlek och hat
en påminnelse om min mammas smärta men också
hur min vän kysser sin man och ler hela vägen ut ur kyrkan
lär mig sättet att se skillnaden

ge mig nyfikenheten i en förälskelse,
tryggheten i ett förhållande
och berätta för mig hur de fungerar ihop
ge mig en kärlek utan uppföljare

ge mig erfarenheter som mer än foton i fotoalbumen,
ett sätt att vara starkare tillsammans
ge mig något mot allt i mig som inte tror på lyckliga slut

ge mig en relation utan kontrakt,
jämställdheten mellan två människor
ge mig en garantin för att respekten inte försvinner med tröttheten
och han sätter sig i soffan och undrar när maten är klar

ge mig en kärnfamilj som inte sprängs,
ett äktenskap som inte faller sönder,
en kärlek starkare än tvättider, åtta-timmars arbetsdag och tv-tablåer
och ge mig ett avslut på allt som inte väcker oss till liv

ge mig ett ögonblick av att veta säkert
men inte som ett löfte
utan som en känsla inuti



och detta lyssnar man på, såklart

Säkert!

det regnar och klockan är för mycket

ersättningsbussen svänger vänster i rondellen vid bellevue och jag skulle verkligen behöva någons nacke att dra mina fingrar över nu

vakna upp till något nytt

det regnar och jag är tre steg från att gå av vid lägenheten som var din och min

men där bor någon annan nu

gardinerna är inte våra, det finns inget som tillhör både dig och mig längre och jag undrar hur länge du kommer hata mig för det

bussen rullar in på gärdsås torg och jag går ensam upp för backen förbi psykets rastgård

unnar mig ett leende åt grävmaskinerna som planterar en lekplats där nu

tänker att lekplatsskratten kan lyfta mig ur den här vintern

det är tyst i trapphuset, klockan är mitt i natten en torsdag och jag önskar att kläderna han lämnat i min lägenhet hade betytt att han kommer tillbaka men vet att jag också kan svika

och vem som lärt mig det

det regnar och jag har just varit på en konsert som lättade på trycket

med blickar som lovade mer och med ett löfte om att jag inte ska låta ett enda tillfälle till gå förlorat

så, det börjar här;

Allt är aska nu

vi går längs en gata som jag gått på med andra innan dig
pratar om saker jag redan hittat lösningar på
stannar vid café wasa och kysser på ett sätt som redan kittlat mig
och jag tänker att det är som det alltid varit;

att man älskar summan av det man inte vet om en annan människa
och att det är därför vi letar efter värmen i andras kroppar,

för att få känna vår egen