Någon att passa till

Benen värker, blåmärkena bultar
fingrarna tar omvägar kring tangenterna

ikväll struntade jag i alla måsten och spelade innebandy istället

imorgon ska jag fira träningsvärken med
två läsningar

Bor du i Stockholmstrakten så har du mycket att se fram emot, bor du någon annan stans kan du glädja dig åt att min diktsamling kommer i mars/april någongång! Då vill jag gärna komma till din stad också.


Imorgon onsdag 9/12 läser jag först på Medborgarplatsen ca kl 15 på demonstrationen för en trygg sjukförsäkring för alla.

Senare på kvällen läser jag på ett Kafémöte runt senast numret av Clarté. Kl 19 på Café Agueli, Blecktorngränd 9.

Om ni måste passa barnen, jobba kvällsskiftet på caféet, hångla med flickvännen, gå på andra möten, kolla på tv, köpa julklappar eller något liknande just då så bjuder jag på en extra chans:

Föreningen Arbetarskrivare bjuder in till litteraturkväll den 15e dec kl 19 på Tellus i Midsommarkransen. En lastbilschaufför, en kallskänka, en byggnadssmed och en journalist.
David Ericsson, Jenny Wrangborg, Micke Evhammar och Jane Morén.
Missa inte!

Allting är gratis
och förhoppningsvis
kommer ni så att jag har någon att passa till

Stammisen

Min dikt Stammisen publicerades i LO-tidningen idag. Den ligger inte uppe på nätet än men här kommer den i alla fall. Det här är ännu ett av porträtten som kommer finnas med i min diktsamling Kallskänken, när den kommer ut. Kocken har tidigare publicerats i samma tidning.



Stammisen

Han kom varje dag,
hade inget elakt att säga när kön var lång eller vi kort om folk.

Lugna mornar kunde han stå vid sidan om kassalinjen och
berätta om barnen som flyttat hemifrån eller kvinnan som lämnat honom.

Han brukade fråga hur vi orkade med
drickabackarna, ljudnivån, tempot.

Han kunde sitta i fönstret ut mot gatan,
drickandes samma kopp kaffe i timmar och se oss
svettas bakom muren av människor.

Han hälsade alltid när man gick på eller av sitt skift,
undrade ständigt om man tänkt komma tillbaka nästa dag.
Han hade sett fler kafébiträden än gäster komma och gå och
litade aldrig riktigt på att man inte sagt upp sig.

Vi lovade honom alltid att imorgon,
imorgon kommer vi tillbaka,
men sen orkar vi nog inte mer.

En ljusare vår

Den här dikten skrev jag i höstas, på uppdrag av Tvärdrag, den finns med i numret Verklighetens folk. Jag har inte lagt upp den här eftersom jag tyckte att den kändes lite väl lång, den är i sin helhet sex A4-sidor. Här kommer en lite kortare variant, samma tappning som förekommer musiksatt tillsammans med Stormen.
Ni kan se oss framföra den på Socialistiskt forum den 28e november i Stockholm. Vi spelar kl 15.00. Jag kommer också vara med på programpunkten "Arbetarklassens bästa partytricks" kl 16.45. Kom och säg hej!


En ljusare vår

Det är sent i september
sommaren slocknar utmed rälsen
jag ser hösten tända fyr på träden och med böjt huvud korsa torget
Allt är aska nu

Vissa nätter vaknar jag och vet inte åt vilket håll väggarna går,
det senaste halvåret har jag flyttat lika många gånger som månaderna ändrat namn för att nu sträcka mig mot min väckarklocka i oktober,
inneboendes svart i tredje hand i en förort till Sveriges största stad

Det är systemfel och konjunktursvängningarna gör mig yr på väg hem från ännu en timanställning

Det nya arbetarpartiet har tänt upp och öppnat dörrarna för de
som klarat av att hålla sig kvar medan folkhemmet sålts ut
Vi andra; i mörkret ser vi så små ut att vi inte ens verkar existera

Vad hände med alla inställda drömmar och visioner?
Allt som försvann i nittiotalets svarta hål
00-talets nya besparingar och kriser

Det är sent i september och jag letar efter ett vaccin istället för plåster och bromsmediciner
en förändring som släpper in ljuset
en öppning i allt som vill oss illa

Vi blev kvar i ett århundrade av brustna löften och idéer,
av kroppsarbete som gör oss obrukbara innan femtio,
av en hopplöshet så mörk att vi låtsas som om den inte ens finns där, letandes efter något helt annat; en lönefredag, mikrodrömmar i oändliga arbetsveckor, en luftficka i arbetslösheten

September och jag pratar med en vän om demokratins höst,
när jag frågar honom hur han orkar fortsätta kämpa vet jag redan svaret;
vi har inget val
Han säger att det gått så långt att vi inte ens kan lita på oss själva,
än mindre någon annan,
Därför måste vi göra just det,
så mycket står på spel nu

för när krisen kommer och varslen ligger över oss
tvingas vi ut ur fackstyrelserna, föreningslivet, förtroendeuppdragen för att
inte riskera våra socialbidrag

Demokratin blir något som angår de med kraft nog att hålla sig kvar i systemet

Här vaknar vi till tysta varsel och massuppsägningar
ingen kallar mig längre socialist när jag trött säger att det är något grundläggande fel på det här systemet
Det är som om det ordet blivit raderat ur språket tillsammans med riktningen, farten, förändringen det bär på
för det är väl så att när rörelsen stannar så försvinner den
Man kan inte ser det först
Men det ligger i själva definitionen av ordet
rörelse

Det är sent i september och jag letar efter
en av alla de två och en halv miljoner ljuspunkter
som sägs finnas i Sveriges gatunät
sprickorna i fasaden
demokratins vår

Vi har lämnat nittiotalet bakom oss
sprungit rakt in i ett nytt millennium med en nedrustning så total att min generation
inte ens kan läsa sig till innebörden i full sysselsättning

Vi minns inga storhetstider, bär inte segerns minne i våra kroppar
våra drömmar såldes ut bit för bit, ljuspunkt efter ljuspunkt
I kommunalgula korridorer går lärarna som ville lära oss om jämlikhet
allas ärliga chans

Det sägs att vi blev den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar

September brinner i träden
på förskolan där jag jobbar får vi papper utdelade med riktlinjer vid en eventuell pandemi, det känns som om vi är beredda på allting utom hur vi ska ta hand om varandra

Var är krisberedskapen för de varslade, handlingsplanerna för att bygga ett nytt samhälle
Vem tar fram vaccinet mot systemet som går in i kriser, vem forskar efter botemedlet för hopplösheten i väntrummet på arbetsförmedlingen

Vi är pedagogerna, kallskänkorna, barnskötarna
inte
företagsägarna, politikerna eller aktieägarna
och pratar vi någongång om framtiden så handlar det om nästa semester,
nästa löning,
luftfickorna

Det finns ingen som använder våra röster ifall vi sitter tysta,
man kan höra det tydligt om man sätter på tvn, slår upp tidningen,
läser titlarna på de inbjudna experterna
Så fort någon öppnar munnen kan jag höra hur tysta vi är

Men också, att svagheten är något jag bara känner när sambanden blir otydliga,
när jag inte orkar gå på mötena eller prata med mina arbetskamrater

Luckorna är glasklara ögonblick;
hon som kom in i köket där jag en gång arbetade och ritade en linje precis där svängdörren gick, sa ”Här står vi och lagar mat som vi aldrig skulle ha råd att äta själva”
Den dagen såg jag sprickorna i fasaden i ljuset som sipprade igenom

September, sommaren svalnar utmed rälsen
grå akvedukter över
namnlösa vattendrag
blåmönstrade säten
på väg hem från jobbet

Löpsedlarna borta vid Pressbyrån berättar att ännu ett företag ska ”effektivisera”

Om vi bara kunde gå in bakom det ordet
hem till de varslade

om vi kunde få prata med dem som fick jobba kvar
göra deras kroppar till våra, känna tempoväxlingen, transportera oss ytterligare ett decennium in i framtiden – se hur kropparna sakta brutits ner av stressen, lyften, förnedringen

om varje siffra i statistiken var ett namn över löpsedlarna
om vi i krisberedskapen, riskbedömningen, handlingsplanerna kunde läsa ut något hopp
om kampen berättade för oss att förändring var möjlig

Det är september
det nya arbetarpartiet hade inte haft en chans om det gamla hade åldrats med värdighet
det är som om vi blivit osynliga efter så mycket samförstånd att vi inte verkar ha något förstånd kvar

Jag skulle vilja be Mona Sahlin att inte vara så rädd för oss,
lägga händerna på hennes axlar för att visa att arbetarklassen fortfarande existerar,
viska i hennes öra att det är bråttom nu, snart går vi utan er

Lika lite som de verkar tro att jag existerar
tror jag på deras bestående existens
Däri ligger mitt hopp
min ljuspunkt till en ljusare vår;
vi bär på hemligheten till vaccinet
antikropparna i våra kroppar
botemedlet som gör mörkret omöjligt

För om man läser mellan raderna i tidningarna
ser människorna bland siffrorna
spolar banden baklänges så
kan man bryta chiffret,
höra rösterna och se färgerna framträda ur mörket

Det är sent i september
och jag tycker mig se en spricka i fasaden
skriker vi tillräckligt högt kan glaset spricka,
isen brista och
ljuset leta sig upp genom
oss igen

Färgerna

Jag vaknar av Saras och Isaks röster i rummet bredvid, min storasyster har skickat ett sms "Lycka till på föreställningen ikväll!". Jag ligger kvar ett tag och försöker hålla nervositeten inför läsningen på Uppsala Stadsteater borta. Alla förberedelser, sömnlöshet, paniken i att inte veta vad fan man håller på med.

När dörren till trappuppgången slår igen bakom mig på väg till tunnelbanan jag är i halvt upplösningstillstånd. Ringer Hanna för att dra en sista runda minnen från caféet på Avenyn och andas i vetskapen om att mina allra bästa vänner fick jag under mina två år på Göteborgs sämsta arbetsplats. Det vilar vi i när vi fortfarande, år efteråt, kan känna adrenalinet stiga när vi pratar om arbetsmiljön, maktlösheten, stressen från de åren.
Malin, som slutade sist av oss, ville bara en sak, att ingen av de som kom på föreställningen sen skulle gå till Evas Paley. "Se till att dom bojkottar skiten"

Möter upp Ellen och Emelie vid Fridhemsplan, står i bilkö med xylofonen, keyboarden, dragspelet och vill inte vara med längre. Träden färglägger paniken inuti mig, rött gult orange. Dimman gör allting suddigt, väl framme i Uppsala är vi en halvtimme försenade och teknikerna sitter och väntar på oss.
Vad som händer sen är oklart, som om dimman följer oss in på scenen och gör konturerna svåra att urskilja. Som om nervositeten slår mig på käften och jag vaknar upp ett par timmar senare med huvudvärk, minnesluckor och blommor.

Jag minns att Olof mötte mig vid sceningången för att rigga kamerorna, jag minns en publik som satt tystare än döden, jag minns att jag tittade mot nödutgången men lyckades hålla mig kvar på scenen, minns de som skruvade på sig i salongen och jag själv som förbannade mitt val av texter. Minns hur dikterna gick för fort och tiden för sakta. Hur allting var över på en sekund. Jag minns blommarna efteråt och applåden när vi kom ut i baren efter föreställningen.

Mest minns jag känslan av Stormen i ryggen, Ellen och Emelies leenden som en trygghet. Och den där känslan som kommer över mig ibland, den som jag skäms för; rädslan för att folk bara ska tycka att jag är jobbig och pretentiös. Hur jag kunde höra de tänka "Vafan är det här? Var är dikterna om kärlek?"
Och hur jag samtidigt är livrädd för att sugas upp av nått grått och förlora färgen, bli den snälla pausunderhållningen.

Men så, efter dimman lättat och vännerna tagit mig under armen, benen börjat bära igen;
insikten om att den rädslan är min vän, håller mig på kurs. För varje gång jag känner att jag vill vara enklare att tycka om så påminns jag om vad det skulle innebär; jag skulle bli hon som inte orkar, som inte har kraft nog att protestera när någon sätter sig på henne, som inte ställer sig upp när någon ber henne att sitta. Någon som förlorat färgen och inte orkar.

I sena natten, vännerna som ser den rädslan, säger att vi inte ens kan lita på oss själva, och det är därför vi behöver varandra. För att hålla varandra på rätt kurs så att vi kan fortsätta se världen i färg.

Sökes; förläggare av arbetarpoesi

Allting händer på en gång.
Nu är jag plötsligt krönikör på ledarsidan i Örnsköldsviks Allehanda, den 20e oktober kan man se mig i egen föreställning på Uppsala Stadsteater, jag blir uppringd och anlitad att skriva en långdikt ungas situation i dagens Sverige. Inställda drömmar, hopp och visioner.
Jobba deltid, plugga heltid. Skriva skriva skriva.

Nu, för att kunna göra allt detta, vill jag gärna slippa tänka mer på den här diktsamlingen om att arbeta i kök som jag har skrivit. Den stör mitt synfält, gör mig livrädd, ger mig sömnlösa nätter.
Så, nu kör vi.

Hej och hå.

Tacksamheten

Platschefen går förbi. Han stannar upp lite så där “förresten” och ber en följa med in på kontoret. Drar ett skämt på väg bort genom kassalinjen. Nickar mot stolen framför skrivbordet och säger kanske nått om vädret medan han själv sätter sig på andra sidan.
“Ja, så var det ju det där med din anställning; det finns tyvärr inget jobb för dig här mer.”
Ditt “V-va?” Inte kan du ha hört rätt, ni letar ju efter mer personal, du jobbar ju skiten ur dig varje dag med ett leende på läpparna.
“Va?!” Med paniken i bröstet, räkningarna innanför lägenhetsdörren, socialen vid Redbergsplatsen. Ilskan i tårarna nerför dina kinder.
“Nu får du lugna ner dig. Vi behöver faktiskt inte motivera varför, du är bara extraanställd”


Jag får ett mail. Det är från någon som heter Sofia.
Jag har aldrig träffat Sofia men det är tydligt att vi står på samma sida om något stort som vill få ner oss på knä. Hon skriver till mig att hon i fredags fick veta att hon inte får jobba kvar som cafébiträde på Café Condeco, som tillhör samma koncern som caféet Evas Paley, där jag jobbade i nästan två år.
Sofia skriver att hon fick gå med orden "vi behöver inte motivera varför, eftersom att du var extraanställd".
Hon fortsätter ”Jag ställde upp på övertimmar. Jag log mot kunderna. När jag kom hem ringde det i ofta öronen pga ljudnivån. Jag tog smärtstillande för att kunna somna efter ett arbetspass. Jag är beroende av att ha ett arbete i sommar och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Det är kanske bara att bryta ihop(…) “

Jag känner hennes panik.
Jag kände den när jag fick gå från Chalmers efter att vi lyckats få ut vår övertidsersättning. Det värsta är att man inte ens behöver kräva något som man redan har rätt till för att arbetsgivarna ska bli rädda, det räcker med att man inte orkar le varje gång någon säger åt en att jobba snabbare.
Sofia hittade mig genom mina beskrivningar av mina år på Evas Paley. Hon skriver att hon inte vill att det här ska fortsätta, att det måste få ett slut. Och jag kan bara hålla med henne.

Det sägs att vi som vill ha ett rimligt arbetstempo, respekt, en säker arbetsmiljö och en lön att leva på inte ska välja att jobba i restaurangbranschen. Ibland sägs det rakt ut, som i Wild ´n Fresh-konflikten, ibland i avståndet mellan två ord på ett kontor.
Vi ska vara tacksamma över personalbristen, det betyder i bästa fall att vi själv kan få tillräckligt många timmar för att betala hyran. Vi ska vara tacksamma över gästerna som förolämpar oss och kommenterar hur tajta våra tröjor är, det är ju dom som betalar vår lön. Vi ska vara tacksamma över tempot, då går ju dagarna fort. Tacksamma över att det inte finns något kollektivavtal, annars hade arbetsgivaren varit tvungen att betala full lön och då hade han inte haft råd med sin nya bil.

Jag är trött på att vara tacksam, Sofia är jävligt trött på att vara tacksam.
Och jag vet att när den första chocken efter ett sånt besked, att man inte längre är välkommen till jobbet, lagt sig, så har det här samhället skaffat sig ännu en fiende, någon som vägrar gå ner på knä.

Eller med Joe Hills ord; Don't mourn - Organize.

Ute på remiss

Jag vaknar vid halv sex, solen skiner alltid vid den tiden, klarblå himmel bakom persiennen. Vid åtta har det hunnit bli mulet och jag reser mig upp. Väcker liv i datorn och klickar igång ordbehandlaren. Samma gamla texter i samma gamla dokument. Jag skulle kunna jobba på manuset lika många år till utan att bli färdig. Så jag tänker att jag nog är klar nu. Skriver ut det och skickar det till mina tre remissinstanser; Daniel, David och den lite mer partiska tvillingsystern Lisa.
Får se vad de säger.


Såhär säger jag;







ljudet i omklädningsrummet är annorlunda på kvällen än på morgonen
ibland känns det som om vi varit inlåsta
den sortens upprymdhet i luften när
vi tar på oss våra privata kläder och blir människor igen

när vi slänger kockrockarna i tvätten på väg ut ur köket
tänker jag
att så svaga är vi
att
det som borde göra oss mänskliga
gjort oss till maskiner

Jobba

Jag loggar in på internetbanken, fast jag redan vet att det inte kommer göra mig vidare glad. Mobilen ligger tyst bredvid datorn, ingen ringer mig och ber mig komma in och jobba, idag heller.
Jag sitter vid skrivbordet och redigerer det som förhoppningsvis ska bli en bok, går till affären och köper mjölk. Tänker att jag har så mycket ledig tid att jag omöjligt kan använda den smart.
Jag längtar tillbaka in i köken. Dagar som denna kan jag till och med sakna tempot som förstör oss, men mest av allt arbetskamraterna, sammanhållningen, sammanhangen som får en att gå upp om morgonen.

Jag surfar in på Platsbanken och bestämmer mig för att söka ett jobb på ett större kafé. Kanske att det kommer ta längre tid att skriva färdigt boken, men jag behöver kockknivarna, människorna, historierna bakom svängdörrarna för att kunna göra det. Och pengarna.

Människor är pengar

Så lite tid kvar här. Men det känns som om jag bara sitter och väntar på att mitt boardingcall ska komma och jag ska få gå på flyget hem till Sverige igen. Jag är trött på att sitta på flygplatsen och vänta. Varje "hejdå" blir en utdragen procedur som börjar om varje gång man springer på varandra på stan, på bussarna, dansgolven. "I heard your moving back soon" "Yeah" "Yeah"

Mest av allt saknar jag att jobba. Mitt arbetstillstånd gick ut i februari och ibland drömmer jag drömmar om att jag är tillbaka i köket. Saknar mina arbetskamrater och känslan av att jobba tillsammans. Ibland saknar jag till och med ljudet av bångmaskinen och sitter jag på en restaurang med öppet kök har jag svårt att koncentrera mig på mitt sällskap, sitter med blicken spänd mellan kockarna bakom disken.

En av mina vänner i Göteborg skickar mig en länk till en artikel i GT. Det handlar om en tjej på caféet Condeco som fick sparken för att hon log för lite.

Klickar ni er vidare kan ni läsa fler artiklar på samma tema. Condeco ägs av samma kvinna som äger Evas Paley där jag jobbade i nästan två år. Ni kan läsa om mina erfarenheter här Kungsportsavenyn 39.
Där lärde jag inte bara känna mina bästa vänner utan lärde mig också hur det verkligen fungerar bakom disken på kaféet där du köper din latte. Ägaren har satt i system att anställa unga tjejer som inte vet särskilt mycket om vilka krav man kan ställa på en arbetsgivare. Arbetstempot är så pass högt att de flesta bara orkar jobba kvar i tre månader. Hon vet att folk som blir bekväma i en position är mer benägna att ställa krav. Senaste skyddsombudet blev uppkallad på kontoret och fick varningen; "om du inte slutar sprida så negativ stämning så är vi tvungna att säga upp dig"

Det jag och mina vänner kan skratta åt så här i efterhand är den gången ägaren skickade ut ett brev där hon glatt meddelade att allt kaffe skulle rättvisemärkas för att hon tyckte att det var "självklart" att arbetarna som producerade det skulle behandlas rättvist. Vi som jobbat där visste först inte om vi skulle skratta eller gråta. Det var ironi på hög nivå.

Mycket kan sägas om Condecokoncernen, ingenting bra vad jag kan komma på. Och en sak är säker; någon bra personalpolitik har de definitivt inte.
Eller vänta, det beror på vad man vill uppnå med den förstås.
Tid är pengar? Ägaren Eva Ohlsson vet att människor är pengar, och hon är inte rädd för att utnyttja det.




Den här annonsen hittade jag nu när jag börjat leta jobb, låter spännande, äntligen någon som är villiga att belöna hårt arbete!

"Kock
CAFÉ XXXXXXXXXX

Publicerad: 2009-03-20,

Stockholm (Kommuninformation), 2 platser

NYSATSNING! EXPANDERING!

Café XXXX söker kockar till nysatsningen XXXXXX.
Du som söker bör ha lång erfarenhet av matlagning, vi ser även att du är passionerad och driven. Du måste utan tvekan ha skinn på näsan och dessutom njuta av hårt arbete.

Har du dessa kvalitéer finns det en plats i himlen för dig. Välkommen att ringa eller maila."

Jodå

http://lotidningen.lo.se/?id_site=8&id_item=22436

Vi valde handlingens väg

Jag hittar en gammal dagboksanteckning,
den är från efter en dag på caféet på Avenyn. Det är 2006 och jag har för inte så länge sen varit på min första fackkurs. Schemaläggningen har inte fungerat sen jag började för över ett år sedan, och innan dess vet ingen hur det var; de flesta orkar inte jobba kvar längre än tre månader.

Som kallskänka har jag fasta tider men restaurangbiträdena, cafétjejerna, diskarna har tur om de får ut schemat ett par dagar innan det börjar gälla. I kallskänken ligger det gröna kollektivavtalet på en hylla under några följesedlar som lagts ovanpå det med eftertanke, man vill inte stå och bläddra i det om ägaren kommer. Dess vackra ord om vad vi har rätt till står i skarp kontrast till hur verkligheten ser ut på vårt café. Väldigt få av oss vågar prata om det.
Efter månaders försök att få schemaläggningen att fungera och kontakt med facket så ger platschefen mig ett papper med nya arbetstider för mig. Hon säger att nu fick jag som jag ville och ler ironiskt.

Ägaren har gett mig ett nytt schema som helt ändrat mina arbetstider, tagit ifrån mig ansvar och gett mig mer kvällsarbete, mer obekväm arbetstid, mer helgarbete. Vid förhandlingen sitter min fackliga ombudsman och pratar om kompromisser samtidigt som min chef säger att jag får välja mellan att acceptera schemat eller gå ner i lön.
Jag har redan innan detta förstått att "kompromisser" är något som alltid gynnar någon annan.

Jag kommer hem. Min sambo som jobbar blandade kvälls- och dagsskift på ett gruppboende har för ett par timmar sedan påbörjat sin arbetsdag, min är just över.
Jag är trött. De få dagar vi haft ledigt samtidigt försvann med det nya schemat. Det är oktober, jag tänker att det ska bli trevligt att träffa honom i slutet av november någongång.

Jag är trött. Trött, arg och ledsen. Jag tänker att det fan inte är värt det. Inte värt att vara den som säger emot.
Sen blir jag ännu argare och tar fram ett skrivblock. Jag har inte skrivit något på två år, sista dateringen är 1/8-04.

Det är oktober 2006 och jag skriver en lista

"Varför plåga sig själv?

1. Behålla respekten för sig själv.
2. Facklig kamp som påverkar mig själv. Mitt liv, min strid.
3. Socialism."



fråga inte varför
låt mig bara berätta om hur kampen kom till oss
med ett samhälle som tvingar oss till handling
som spränger vattenledningar i Irak
lämnar mina systrar lemlästade i Gaza
gör min kropp till en maskin
fjärrstyrd och ihålig

med en avgrund mellan oss
och de på andra sidan
med murarna genom ockuperat land
gångvägarna mellan höghusen
och villakvarteren

men fråga inte varför
vi står utanför konsum med flygbladen
vi höjer rösten i fikarummen
vi väljer en längre väg när det enklaste vore att stålsätta sig och ta skiten

låt mig bara förklara hur kampen kom till oss
med skammen över att aldrig ha tillräckligt
med stoltheten över att ha lärt sig att dela det lilla rättvist
men inte accepterat begränsningen

med en tydlig skillnad mellan att ha och inte ha
vinterkläderna eller fotbollsoverallen
skoldiskot eller klassresan
med upptäckten av att fattigdomen inte var ett givet tillstånd
vykorten från solsemestrarna, gameboyen, husen
att ha en fungerande bil

kampen valde oss
handling blev vår väg
stoltheten vårt vapen

så fråga inte varför
men förstå detta:
vi valde inte kampen
kampen valde oss


(den här dikten har jag försökt skriva färdigt sen dess, en av få dikter med flera olika slut. nu valde jag det här, den är fortfarade inte klar, men ja, nu fick den vara med ändå.ok?)

När det gör ont

Vissa nätter är det omöjligt att gå och lägga sig. Det är de nätterna som kommer efter kvällar då allting gått åt helvete i köket, eller de då allting har gått alldeles för bra. De kvällar då man tydligt kan känna att det är förjävligt att så mycket skrivs, men att ingen berättar om just detta.
Det tog bara ett par timmar tillbaka på jobbet här i Vancouver innan jag igen blev påmind om att jag är 24 år gammal, inte 24 år ung. De senaste årens panik mellan kassan och kallskänken på kaféet, mellan degmaskinerna och upplägget i storköket, med de monotoma rörelserna vid fritöserna i pubköket, har tagit ut sin rätt.
Det bränner mellan skulderbladen, höger axel kommer inte klara ett arbetsliv i en bransch utan skyddsombud. Men ännu mer bilden av det här samhället som det gett mig. Bitterheten, hatet som blivit reslutatet av det. De som inte förstår hur mycket man kan hata det här samhället har aldrig stått nära tårar efter att ha kämpat för att få 430 frallor klara i tid för en konferens och sen inte fått betalt för de timmarna utan istället blivit inkallad på kontoret för att man räknat fel på en enda fralla.
Det är det som bryter ner oss om vi inte slår tillbaka. Det är hoppet i en överenskommelse om att inte jobba utan övertidsersättning eller en kram från en minst lika arg arbetskamrat. Det handlar om utvägen.

Ikväll var det känslan av att stå lutad över stekbordet med beställningarna smattrandes bakom ryggen, den glödheta oljan som skvätter upp i ansiktet när man i stressen inte hinner manövrera filterna rätt. Det är den iskalla smärtan som hugger i höger axel när man för 343e gången idag lyfter fritöskorgarna, det är svagheten i den armen men stressen som pressar den. Det är ett "fanjävlahelvete" på de fem olika språken vi talar i mitt kök. Svordommarna inte som ord utan som vassheten i eggen som skär av toppen på vänster pekfinger, hettan från stekpannan som tatuerar vänster underarm.

Så det handlar om utvägen. Socialismen är inte ett ord för mig. Inte något som får ta tid eller en utopi trevlig att tänka lite på så där på första maj. Socialismen är det som slår tillbaka; mot min förlorade arbetsglädje, underbanningen som gör att jag inte har tid att gå på toa, mina arbetskamrater som tågar in på chefens kontor efter att jag fått sparken när vi krävt ut vår övertidsersättning.
Det är utvägen som får mig att orka gå till jobbet imorgon igen.
Det är vi som kallar till fackmöte och vet att vi är starkare tillsammans.

Socialismen är ingen jäkla utopi. Den är verklighet.

Kungsportsavenyn 39

9. vissa dagar klaffar allt
mice an placen är perfekt
vädret är lagom bra
gästerna är trevliga och lagom många
chefen är ledig

vi hinner göra ett bra jobb

-------

caféet där jag jobbade, träffade mina bästa vänner, blev skyddsombud och sa upp mig från eftersom jag tröttnade på all skit har fått ett nytt skyddsombud

jag ringde hem till en av de absolut finaste häromdagen och fick en andrahandsrapport,
av alla de som jobbade där när jag slutade för ett år sen så jobbar en av tjejerna kvar

hon berättar att historien upprepar sig, att eva är ofelbar i sitt sätt att försöka få bort de fackligt aktiva

det nya skyddsombudet hade blivit uppkallad till kontoret och fått en varning; "om du inte slutar sprida så negativ stämning så är vi tvungna att säga upp dig"

herregud
har man hört den förr?
ja, tyvärr

idag önskar jag att jag stod på Avenyn och kunde gå in på caféet och berätta för den tjejen hur jävla bra hon är

Kungsportsavenyn 39

7.
sitter i baren tio timmar senare och ölen utnyttjar utmattningen,
gör tröttheten trög och lätt på samma gång
b berättar skrönorna från hur det var här innan vi började
hur platschefen brukade ringa sina vänner och ha förfest och fribar efter varje stängningspass hon tvingades ta
sen dess har personalen bytts ut otaliga gånger så vi har ingen som direkt kan bekräfta uppgifterna men konstaterar att det låter rimligt och i linje med hennes professionalitet
samtidigt vet vi att inga löneförmåner kommer av sig själv och frågar varandra med ett snett leende vad vi skulle kunna skaffa oss för förmåner själva
inser efter en del diskuterande att caféet inte har någonting som vi skulle vilja ha

“ja, det skulle väl vara högre lön och att få schemat lite tidigare än kvällen innan det börjar gälla, men vafan, man ska ju inte ställa för höga krav”
“nejfan, det kan ju inte vara lätt att vara chef; pengar som ska räknas, beställningar som ska glömmas, fikor som ska fikas, rökpauser som ska tas, det är ett hårt jobb det där”

skratta eller gråta?
jo, in i dimman med ett halvt skratt,
blandat med en avslagen personalöl och
en flyktig tanke på att man fan måste ta tag i skiten snart

Kungsportsavenyn 39

6.
sommaren är en dimridå i diskrummet
slår emot oss när vi pressar ryggen mot svängdörren och balanserar in kilo av disk

“vafan!”

bänkarna och diskvagnarna är överfulla och jag blir tvungen att försöka stapla dåligt packad disk på höjden
tyngden bränner bakom vänster skulderblad och jag får för åttonde gången idag lust att bara kasta allt i väggen och sätta mig ner på golvet, ge upp
ögonen svider
b slänger upp dörren och lägger för en millisekund handen på min axel

“kom igen jenny, bara ett par timmar kvar nu. vi kan ta en öl sen, tror vi slutar samtidigt idag”

jag struntar i ropen från kassalinjen, kaoset i serveringen och räkmackorna som håller på att ta slut
börjar sortera kopparna, glasen och tallrikarna medan b står bredvid och tar sig an den överfulla bestickbacken
vi pratar inte med varandra, men vet exakt varandras nästa rörelse
ett snett leende och “jag måste ner igen, glöm inte ölen sen”

svängdörren ut i caféet och luftfuktigheten sitter kvar i mina kläder, rinner längs min ryggrad
ett djupt andetag och tre steg, tillbaka ner i kassalinjen

Kungsportsavenyn 39

5.
det är lördagsmorgon och kallskänken är fylld till bredden med panini som ska utfodra alla lyckliga lediga
jag kastar fram smöret, sätter ihop Hälden och skär upp tomaterna
sticker vant in handen i den vänstra bänkkylen och inser det innan jag sett det;
någon har tagit min mice en place!
“fan, inte nu igen! jag har inte tid med det här!”
jag hör h svära samma radda nere i caféet och fattar att det måste varit kaos här igår
en kombination av alldeles för mycket gäster och alldeles för lite personal
sånna kvällar blir dåliga spiraler, man kan hamna mer och mer efter under flera dagar innan det äntligen börjar regna eller det går någon viktig fotbollsmatch som gör att folk stannar hemma

först då kan vi försöka hinna ikapp igen

lördagar betyder fullsatt, men också att vi förhoppningsvis är så mycket personal att man slipper sitta och äta ensam

h kommer upp till mig i kallskänken och suckar att det var de nya tjejerna som stängde igår
det finns inga marginaler för att inte ha 4 års erfarenhet av just den här arbetsplatsen för att lyckas stänga i tid och kunna stämpla ut i takt med schemaläggningen, några pengar för den överskjutande tiden ser man sällan av och övertidsersättning är tydligen något som bara stora företag måste betala ut,
inget som kallskänkor, cafébiträden och diskare förtjänar

tyvärr har ingen lyckats med att skaffa sig den erfarenheten innan de inte orkar mer och säger upp sig, och för varje tjej som säger upp sig, och varje ny tjej som börjar, läggs fler och fler arbetsuppgifter och mer och mer ansvar på oss som jobbat kvar längst

h återvänder ner i caféet och jag hör mina svordomar få sällskap av hennes emellanåt
det håller hopplösheten borta

det kommer bli en lång dag, solen kastar sina första strålar mot lilla uteserveringen på framsidan och jag hjälper h ut med de tunga stolarna,
extrapersonalen envisas med att stapla dem sex och sex och även om vi ställer oss på tå har vi svårt att få ner den översta, tvingas lyfta från mitten och få med oss tre på en gång för att det ska gå

“synd att Eva inte fattat det där med att det är avdragsgillt med friskvård, jag skulle verkligen behöva en massage”
“äh, det är mer troligt att du lyckas övertala henne att massera dig själv”
ett leende och
“jag tror jag ska fråga henne nästa gång hon dyker upp, kan bli intressant”

tillbaka in i kallskänken och svetten rinner längs ryggraden
skruvar upp radion, kastar ett snabbt ögonkast på klockan och skriker till h
"ska vi försöka ta lunch vid tolv idag? E är väl ändå för bakfull för att jobba idag, så det är väl bäst att gå innan hon sjukanmäler sig"
h sticker upp huvudet i kallskänken och ler som svar
kan nog bli en ganska bra lördag det här ändå






Hälde- mycket användbar maskin. tärnar, river, skivar osv.
Mice en place - man förbereder och organiserar sina ingredienser och redskap innan man börjar. Skär upp mozzarella och fyller kylarna med röror och liknande så att det bara är att sätta igång.
"E" - platschefen

Kungsportsavenyn 39

4.
vi tar tre minuter och du gömmer dig i ett rökmoln på innergården
säger att han börjat ringa dig om nätterna igen
att du bara svarar ibland, när du inte orkar låtsas att du inte behöver honom
att du fattar att han är ett svin men att du träffat många svin efter honom som varit värre

det är inte lönt att satsa på logik idag och jag låter dig lura dig själv
tänker att det är det man behöver ibland

jag hinner reflektera över var platschefen håller hus, hon brukar ju alltid sitta härute när det är som mest att göra

du berättar att du funderar på att flytta tillbaka till din mellanstora svenska småstad igen och jag ifrågasätter om det kan göra dig lycklig
kommer på att jag efter mina tre år i göteborg inte lärt känna en enda infödd göteborgare
att ingen av oss på caféet bott i stan längre än ett par månader, år
jag frågar dig om du tror att det på något sätt hör ihop med reaktionen man möter när man berättar för folk var man jobbar
hur alla har en åsikt om caféet och dess ägare och hur de åsikterna oftast stämmer alldeles för bra; det är precis så illa och lite till

“Klart det har, och vet du vad jag tror; en dag kommer det slå tillbaka. Det är nästan så man skulle jobba kvar bara för att få se det hända.”

du fimpar mot muren och jag hoppas att du har rätt, men har svårt att tro att saker och ting händer av sig själv

platschefen kommer ut och pratar högljutt med någon av sina vänner i mobilen
vi väljer att gå in igen

Kungsportsavenyn 39

3.

det är högsommar och vi balanserar snabbt ut på innergården med lunchbrickorna
klockan är fem och solen kommer nå in till vårt bord i ca femton minuter till
du slänger av dig skorna och drar av dig strumporna, lägger upp fötterna på en brännhet caféstol som säkert var väldigt modern någon gång under nittonhundratalet
klämmer lite på dina tår och säger att dina fötter är hårdare än din mormors
“äckligare också” konstaterar jag och kastar ett leende mot solen
högt över våra huvuden, över taken, ner längs fasaden, är uteserveringen packad med gäster

vi kopplar bort stressen ett tag, sitter tysta och iakttar duvorna som blir fetare och fetare för varje turist som inte fattar att de är skadedjur värre än råttorna
flera gånger om dagen gallskriker avenyns finaste klientel när duvorna flyger in i caféet på jakt efter avenyns mest överdimensionerade chokladmuffins
två tredjedelar av tjejerna bakom kassan reagerar på samma vis och medan resten av gästerna skrämmer in duvan i en galen zickzack mellan att krascha in i fönstret mot uteserveringen och att flyga handlöst in i spegeln bakom kassan så börjar man fundera på om det kanske är dags att ta en rökpaus

solen flyttar med oss längs innergårdens sista kvadratmetrar
sexvåningshuset äter upp de sista solstrålarna och idag spelar det ingen roll
k är sjuk och det fanns konstigt nog inga ersättare idag heller
ingen tid för avtalsenliga raster

du mumlar nått om att dom borde ge fan i att utnyttja vår vilja att göra ett bra jobb
“någon jävla dag ska jag bara lägga förklädet här och be kärringarna dra åt helvete, då kan Eva* försöka stressa fram sin skit till gästerna ensam”
dörren in till trappuppgången slår igen med en smäll bakom oss
sätter punkt för en av veckans längsta raster


(* ja, alltså, “Eva” är ju den ökända ägaren, kanske att hon egentligen heter nått annat, kanske inte, vad vet jag. jag är bara hon som berättar)

Kungsportsavenyn 39

2.

vi sitter i lunchrummet i källaren och försöker få i oss lite mat
du svär åt att det mer är ett rum för förvaring av muffinsformar och ölfat, berättar om stängningen igår; för få sovna timmar mellan ett stängnings- och ett öppningspass, om planerna som ska ta dig härifrån, och om människorna som håller dig kvar

jag vill egentligen inte, men frågar dig ändå hur det gick med ansökningarna till skolorna förra våren, och förbannar mig själv i samma sekund som jag ser tröttheten komma över dig, försöker säga något uppmuntrande, flytta skulden till där den hör hemma

“fan att vi ska behöva sitta och äta i den här skiten”

men ja, det är som det är
vi orkar inte engagera oss
de flesta ser ändå inte någon framtid här och när vi väl insett att vi nog blir kvar ett tag så har vi redan anpassat oss och på något vis vant oss vid att bli trampade på

du reser dig med tom blick och balanserar ut med brickan förbi lådor och drickabackar
öppnar dörren och försvinner tillbaka ut i dånet av kaffekoppar mot kaffekoppar, stressen i för många ogjorda arbetsuppgifter
jag sitter kvar ett tag, försöker få de sista minuterna att gå långsammare, lyssnar på råttorna som springer i förrådet brevid och tänker på någon som gör mig varm
dörren mot trappan rycks upp, någon skriker
“jenny! du måste komma upp nu, det är kö upp till götaplatsen och josmaskinen har pajat!”

hej igen verkligheten!

Kungsportsavenyn 39

1.
vintern är en dimma över göteborg tvärgator
spårvagnarna pressar sig upp för backen förbi götaplatsen
bussarna glider baklänges ner längs avenyn
på caféet där jag arbetar anställs inga mörka diskare längre eftersom ägaren anser att de jobbar dåligt, dock går indier bra så länge de är män, min vän som sökte jobbet blev diskvalificerad redan innan hon hunnit lämna en ansökan, tjejerna ska stå i kassan

vissa dagar svär vi i kassalinjen, åt kön som letar sig ut genom entrén, åt fuktskadan som gjort golvet buckligt så att man måste springa mellan kassan och kaffet med finess så att man inte ramlar, åt att vi inte hinner göra ett bra jobb - bara knappt göra det
så vi svär tyst och hälsar ännu en gäst välkommen med ett leende

på kylen uppe i kallskänken hänger en lapp
“Se upp så att du inte får kylen i huvudet!” och vi lär oss efter ett par försök att rycka upp och slänga igen den i ultrarapid, utan att klämmas fast mot kallskänksbänken
man skulle kanske kunna säg att det är en del av vår yrkesskicklighet, tillsammans med att knyta näven i fickan och upprepa tankemantrat “håll käften och ta emot, annars behöver de dig inte imorgon, hyran, maten, slippa stängningspassen”

efter ett par månader, år bakom kassan på Avenyn är vi bäst på att le sarkastiskt åt överklasskärringarna som ser ner på oss, som inte är vana vid sarkasm från tjänstejonen så det går inte riktigt fram

när kön tunnas ut samlas vi i kallskänken
snackar skit om vad som hände i helgen, vem som hånglade med vem och planerna för framtiden
hur vi ska ta oss ifrån överklasskärringarna och träningspassen i kassalinjen

vi planerar men vet hur många såna planer vi redan rört oss förbi
månaderna blir till kvartal och vi som varit med ett tag ser direkt hur länge varje ny tjej kommer orka
de flesta bara ett par månader, de som pluggar och bara jobbar extra oftast längre och varför just vi stannat längre än snittet på 3 månader analyserar vi inte

vi trycker kortet i stämpelklockan och försöker verka oberörda när diskarna kommer in i omklädningsrummet medan vi byter om
ägaren satsade på lyxiga toaletter till gästerna istället för två omklädningsrum
indierna blir oftast väldigt generade

jag och h rör oss ner längs Avenyn, korsar spåren och ett snabbt hejdå
vet att vi ses om ett par timmar igen