Januari

Det är 2010, anteckningarna från det förra året ropar mig tillbaka. Jag sitter framför skrivbordet i Bagarmossen och ser bilarna svänga ut på Stångåvägen. Morgonen den 24e stod jag där och väntade på bussen 05.09. Bara jag och busschauffören vakna. Och paret i lägenheten på andra sidan gatan, som slänger upp dörren, skriker på varandra

"På självaste julafton!"
"FÖR HELVETE STANNA!"
"Jävla kärring!"

Och han som slänger den svarta sopsäcken i containern (julklapparna?), halkar till på väg mot väggrenen, hoppar in i en röd volvo och försvinner bort förbi bensinmacken.
Bussen tog mig till centralen till tåget som tog mig till en gata i staden där jag växte upp.

Jag överlevde både jul och nyår. Det känns skönt att vara tillbaka i Bagarmossen.
Diktsamling börjar bli klar, femton nya dikter ska hitta sin plats, men det fattas fortfarande ett par stycken.

Här kommer en krönika som publicerades i Örnsköldsviks Allehanda strax innan jul. Här hittar ni en annan krönika som publicerades i Arbetarbladet ungefär samtidigt.


”Du är utförsäkrad” God Jul hälsningar Alliansen.

Jag sitter på bussen hem från jobbet, arbetsdagen sitter kvar som lera i lederna, torra händer efter timmarna i disken. Dagarna är kortare nu, nätterna längre, mörkret lite tätare. Det är vinter och kroppsarbetet pressar bakom ögonlocken när jag somnar i sätet.

Så drömmer jag att Alliansen kommit till makten, de klassklyftor jag hatar mest av allt växer som aldrig förr. Jag drömmer att jag är 18 år igen och flyttar hemifrån, på sju år bor jag i tio olika lägenheter, har oräkneliga arbetsplatser, elva olika osäkra anställningar, vikariat, timanställningar, säsongsanställningar, en enda fastanställning.

I drömmen flyttar jag till Stockholm, på jakt efter ett nytt jobb. Det finns ingenstans att bo och jag är tvungen att flytta runt bland svarta kontrakt i ett samhälle där allting ska gå att tjäna pengar på. Jag ställer mig i en kö som är flera år lång, i en allmännytta som krymper och krymper.

I drömmen har Sverige blivit kallt, på löpsedlarna kan man läsa att svårt cancersjuka tvingas ut i arbete, att de svagaste i samhället tvingas sälja allt de äger för att kunna få socialbidrag. Att det som förut var dåligt har blivit ännu sämre. Pengarna lägger man istället på skattesänkningar för de som redan har så de klarar sig. De rika blir rikare och vi som inte har så mycket, får ännu mindre.

I drömmen har arbetsuppgifterna blivit fler, arbetskamraterna färre, facket svagare. Alliansen har tagit vid där socialdemokraterna började; andelen fattiga har fördubblats under perioden 2002-2007 bland sjuka, arbetslösa och pensionärer. Klyftan mellan de som har arbete och de som inte har det ökar dramatiskt. Klockan ska vridas tillbaka och klyftorna öka, i drömmen har vi som arbetar ännu inte vunnit några bestående segrar. Regeringens julklapp till 16 000 sjukskrivna slås in i fint presentpapper och kallas reform. Innehållet? Ett litet brev som lyder ”Du är utförsäkrad” God Jul hälsningar Alliansen.

Istället för att anställa folk på riktiga jobb i offentlig sektor, så att vi kunde bli tillräckligt mycket personal på mitt jobb, satsar man miljarder på jobbcoacher. Rätten till arbete ersätts med skyldigheten att söka jobb som inte finns.

I drömmen har allting gått åt helvete och Alliansen har fortfarande nio månader på sig att riva ner allt som vi i arbetarrörelsen byggt upp. Jag vaknar kallsvettig och tänker att vi inte behöver ha tillbaka den gamla politiken, utan en politik som gör klassklyftorna omöjliga. Så att vi kan vakna ur den här mardrömmen snart.

Gruvstrejken

Idag är det 40 år sedan den stora gruvstrejken bröt ut i Malmfälten. Här är en ganska fin artikel om det från NDS.
När jag jobbade med texter till pjäsen Palme som gick på Uppsala Stadsteater i höst så läste jag ganska mycket kring den vilda strejken i gruvorna. Under denna tid skrev jag följande dikt. Ett tack till Jari som jobbar i gruvan nu, i somras skrev han såhär till mig

"Jag jobbar i gruvan och där finns ibland (ibland inte) sammanhållningen som kan lovsjungas. Men i princip finns där ingenting att göra något vackert av. Det är ett mörker både bokstavligt och bildligt. Gruvan måste totalförändras innan Jenny Wrangborg kan skriva en fin dikt om den."

Tur att dikter kan vara någonting annat än just "fina". Här kommer den.

---
Strejken

har ni sett mörker så kompakt att inget ljus kan existera?
ni hittar det tusen meter under jorden

där droppar fukten från miljoner ton sten vibrerande ovanför dig
där kämpar pannlamporna mot den mänskliga faktorn och
människorna böjer sina ryggar för den svarta malmen

så många maskiner som arbetar i mörkret
komplicerade maskiner

människor har varit inkallade för att studera hur de fungerar,
varje moment granskat och varje rörelse i maskineriet tidtaget
in på hundradelen sätts tidsgränserna för varje kugghjuls riktning, för ju fortare man kan pressa maskinerna att arbeta desto högre siffror till de höga människorna

tidsstudiemännen hittade bara ett problem med maskinerna i mörkret;
de var människor

för
maskiner får inte svårt att andas av damm och rök
maskiner förlorar inte hörseln av högljudda människor
och maskiner går inte hem med en knytnäve kring hjärtat
varse om att de om ett par timmar ska slitas ut igen

för här är mörkret inte frånvaron av ljus,
tystnaden inte bristen på ljud
här stavas hopplösheten med ett samförstånd så djupt
att vi inte längre kan prata om problemen

kanske är det mörkret
som jagat oss i gångarna
bullret som jobbat sig in bakom hörselkåpor och vadd
döden som stått och lurat bakom nya direktiv
kanske är det hopplösheten som tillsist blivit så stor att den gjort sig själv obetydlig
för det går en annan sorts viskning genom gruvan nu;
kanske är det lika farligt att ta ifrån folk hoppet som att ge dem det

men det händer inte plötsligt
utnötning av knän sker inte över ett skiftbyte
silikosen växer långsamt med varje inandning
människorna byts ut nästan omärkligt
för inga reservdelar finns att tillgå
döden jobbandes vid deras sida, bidar sin tid bakom ackorden,
redo att gripa in när den mänskliga faktorn får utrymme

men så kan det ändå vara så, att när maskinerna tystnar,
när berget ligger stilla och dammet vilar orört i gruvgångarna
kan det ändå vara så
att människan vaknar
med en viskning genom tysta rum

talar plötsligt med en röst istället för flera spridda
sätter sig plötsligt som en enda kropp ner,
lägger ner skyddshjälmen, stoppar undan rädslan,
motar bort mörkret
och med en enda röst
återuppfinner fackföreningsrörelsen

det sprider sig i gångar och schakt
från gruvor till verkstäder
när vi plötsligt hör oss själva säga
att vi är människor
med röst
muskler
och
värde

någonting händer med mörkret
när stämpelkorten sitter orörda i sina fack
människorna stannar kvar i lunchrummen
maskinerna står tysta under jorden

när den mänskliga faktorn plötsligt blir någonting annat än problemet
med att vi inte är maskiner, kan även nederlaget bli en seger
när dånet åter stiger från gruvöppningarna och
gångarna äter sig längre in under samhället är det inte längre svårt
att se var människa och maskin har sina gränser
är det inte längre samma människor som håller i maskinerna och skillnaden mellan dem och redskapen är plötsligt knivskarp
i ljuset från
händerna som håller dem

Pandemin och höstmörkret

LO-tidningen har med en liten notis om Vi är här nu, som jag och Stormen satte upp på Uppsala Stadsteater i oktober.
På Arbetarbladets ledarsida kan man läsa en krönika om det där med att vara viktig.


Pandemin kan föra något gott med sig

November. Klockan är nio och jag är på väg till förskoleköket där jag jobbar som kallskänka. En man på perrongen nyser och samtliga människor runt honom backar undan. Löpsedlarna skriker om den nya influensan.

Bakom mig står två kvinnor och diskuterar någonting, jag hör dom bara i tystnaden mellan låtarna på min mp3-spelare. ”Det är för jävligt att vi inte kan göra nånting åt att det”. Kvinnan bredvid svarar ”Grejen är ju att om alla vi skulle stanna hemma samtidigt så skulle samhället stanna, ingenting skulle fungera”.

Jag undrar först om jag hört rätt, om det faktiskt kan vara så att vi äntligen upptäckt att det är vi som bär det här samhället. Vi som ser till att barnen får mat, vi som kör kollektivtrafiken, vi som tar hand om de sjuka och gamla, vi som kör apelsinerna från Spanien till Konsum, vi som bryter malmen och serverar kaffet, vi som städar gatorna, bygger husen, producerar elen.

Det är november, fackförbunden har rekordlåga medlemsantal och på personalmötet förra veckan konstaterade verksamhetschefen att under nästa års valår och kapitalistiska kris kan vi inte vänta oss att någon kommer att tänka på oss. Vi är barnskötarna, pedagogerna, kallskänkorna. Inte företagsägarna, politikerna eller aktieägarna och pratar vi någongång om framtiden så handlar det om nästa semester, nästa löning, luftfickorna.

På perrongen på väg till jobbet undrar jag om vi plötsligt vaknat, insett möjligheterna det innebär att vara de som ser till att samhället fungerar. Jämfört lönebeskeden med de utslitna axlarna, hörselnedsättningen, dödsolyckorna, arbetstempot.Jämfört arbetsinsatsen med inflytandet, hur ofta någon frågar oss vad vi tycker, hur våra drömmar ser ut.

Det finns ingen som använder våra röster ifall vi sitter tysta, man kan höra det tydligt om man sätter på tv:n, slår upp tidningen, läser titlarna på de inbjudna experterna. Så fort någon öppnar munnen kan jag höra hur tysta vi är.

”Om vi alla stannar hemma skulle ingenting fungera”. Året är 2009, för 100 år sen var det storstrejk i Sverige.För 40 år sen lade nästan 5 000 gruvarbetare ner sitt arbete i en vild strejk mot ackordshets och ständiga dödsolyckor. Mot tempohöjningar som gör våra kroppar till maskiner att kasta bort när vi gått sönder.

När jag nu lyfter blicken mot löpsedlarna bär jag ett stilla hopp om att den här pandemin ska föra i alla fall någonting gott med sig; att vi än en gång ska inse hur viktiga vi är, alla vi som bär upp det här samhället. Och ta strid för att bygga ett bättre.

En ljusare vår

Den här dikten skrev jag i höstas, på uppdrag av Tvärdrag, den finns med i numret Verklighetens folk. Jag har inte lagt upp den här eftersom jag tyckte att den kändes lite väl lång, den är i sin helhet sex A4-sidor. Här kommer en lite kortare variant, samma tappning som förekommer musiksatt tillsammans med Stormen.
Ni kan se oss framföra den på Socialistiskt forum den 28e november i Stockholm. Vi spelar kl 15.00. Jag kommer också vara med på programpunkten "Arbetarklassens bästa partytricks" kl 16.45. Kom och säg hej!


En ljusare vår

Det är sent i september
sommaren slocknar utmed rälsen
jag ser hösten tända fyr på träden och med böjt huvud korsa torget
Allt är aska nu

Vissa nätter vaknar jag och vet inte åt vilket håll väggarna går,
det senaste halvåret har jag flyttat lika många gånger som månaderna ändrat namn för att nu sträcka mig mot min väckarklocka i oktober,
inneboendes svart i tredje hand i en förort till Sveriges största stad

Det är systemfel och konjunktursvängningarna gör mig yr på väg hem från ännu en timanställning

Det nya arbetarpartiet har tänt upp och öppnat dörrarna för de
som klarat av att hålla sig kvar medan folkhemmet sålts ut
Vi andra; i mörkret ser vi så små ut att vi inte ens verkar existera

Vad hände med alla inställda drömmar och visioner?
Allt som försvann i nittiotalets svarta hål
00-talets nya besparingar och kriser

Det är sent i september och jag letar efter ett vaccin istället för plåster och bromsmediciner
en förändring som släpper in ljuset
en öppning i allt som vill oss illa

Vi blev kvar i ett århundrade av brustna löften och idéer,
av kroppsarbete som gör oss obrukbara innan femtio,
av en hopplöshet så mörk att vi låtsas som om den inte ens finns där, letandes efter något helt annat; en lönefredag, mikrodrömmar i oändliga arbetsveckor, en luftficka i arbetslösheten

September och jag pratar med en vän om demokratins höst,
när jag frågar honom hur han orkar fortsätta kämpa vet jag redan svaret;
vi har inget val
Han säger att det gått så långt att vi inte ens kan lita på oss själva,
än mindre någon annan,
Därför måste vi göra just det,
så mycket står på spel nu

för när krisen kommer och varslen ligger över oss
tvingas vi ut ur fackstyrelserna, föreningslivet, förtroendeuppdragen för att
inte riskera våra socialbidrag

Demokratin blir något som angår de med kraft nog att hålla sig kvar i systemet

Här vaknar vi till tysta varsel och massuppsägningar
ingen kallar mig längre socialist när jag trött säger att det är något grundläggande fel på det här systemet
Det är som om det ordet blivit raderat ur språket tillsammans med riktningen, farten, förändringen det bär på
för det är väl så att när rörelsen stannar så försvinner den
Man kan inte ser det först
Men det ligger i själva definitionen av ordet
rörelse

Det är sent i september och jag letar efter
en av alla de två och en halv miljoner ljuspunkter
som sägs finnas i Sveriges gatunät
sprickorna i fasaden
demokratins vår

Vi har lämnat nittiotalet bakom oss
sprungit rakt in i ett nytt millennium med en nedrustning så total att min generation
inte ens kan läsa sig till innebörden i full sysselsättning

Vi minns inga storhetstider, bär inte segerns minne i våra kroppar
våra drömmar såldes ut bit för bit, ljuspunkt efter ljuspunkt
I kommunalgula korridorer går lärarna som ville lära oss om jämlikhet
allas ärliga chans

Det sägs att vi blev den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar

September brinner i träden
på förskolan där jag jobbar får vi papper utdelade med riktlinjer vid en eventuell pandemi, det känns som om vi är beredda på allting utom hur vi ska ta hand om varandra

Var är krisberedskapen för de varslade, handlingsplanerna för att bygga ett nytt samhälle
Vem tar fram vaccinet mot systemet som går in i kriser, vem forskar efter botemedlet för hopplösheten i väntrummet på arbetsförmedlingen

Vi är pedagogerna, kallskänkorna, barnskötarna
inte
företagsägarna, politikerna eller aktieägarna
och pratar vi någongång om framtiden så handlar det om nästa semester,
nästa löning,
luftfickorna

Det finns ingen som använder våra röster ifall vi sitter tysta,
man kan höra det tydligt om man sätter på tvn, slår upp tidningen,
läser titlarna på de inbjudna experterna
Så fort någon öppnar munnen kan jag höra hur tysta vi är

Men också, att svagheten är något jag bara känner när sambanden blir otydliga,
när jag inte orkar gå på mötena eller prata med mina arbetskamrater

Luckorna är glasklara ögonblick;
hon som kom in i köket där jag en gång arbetade och ritade en linje precis där svängdörren gick, sa ”Här står vi och lagar mat som vi aldrig skulle ha råd att äta själva”
Den dagen såg jag sprickorna i fasaden i ljuset som sipprade igenom

September, sommaren svalnar utmed rälsen
grå akvedukter över
namnlösa vattendrag
blåmönstrade säten
på väg hem från jobbet

Löpsedlarna borta vid Pressbyrån berättar att ännu ett företag ska ”effektivisera”

Om vi bara kunde gå in bakom det ordet
hem till de varslade

om vi kunde få prata med dem som fick jobba kvar
göra deras kroppar till våra, känna tempoväxlingen, transportera oss ytterligare ett decennium in i framtiden – se hur kropparna sakta brutits ner av stressen, lyften, förnedringen

om varje siffra i statistiken var ett namn över löpsedlarna
om vi i krisberedskapen, riskbedömningen, handlingsplanerna kunde läsa ut något hopp
om kampen berättade för oss att förändring var möjlig

Det är september
det nya arbetarpartiet hade inte haft en chans om det gamla hade åldrats med värdighet
det är som om vi blivit osynliga efter så mycket samförstånd att vi inte verkar ha något förstånd kvar

Jag skulle vilja be Mona Sahlin att inte vara så rädd för oss,
lägga händerna på hennes axlar för att visa att arbetarklassen fortfarande existerar,
viska i hennes öra att det är bråttom nu, snart går vi utan er

Lika lite som de verkar tro att jag existerar
tror jag på deras bestående existens
Däri ligger mitt hopp
min ljuspunkt till en ljusare vår;
vi bär på hemligheten till vaccinet
antikropparna i våra kroppar
botemedlet som gör mörkret omöjligt

För om man läser mellan raderna i tidningarna
ser människorna bland siffrorna
spolar banden baklänges så
kan man bryta chiffret,
höra rösterna och se färgerna framträda ur mörket

Det är sent i september
och jag tycker mig se en spricka i fasaden
skriker vi tillräckligt högt kan glaset spricka,
isen brista och
ljuset leta sig upp genom
oss igen

Vi som bär de här städerna

Idag medverkar jag med en dikt på Arbetarbladets ledarsida. Såhär går den.



Vi som bär de här städerna

du som vaknar innan solen stiger över husen
som tar morgontåget genom dimman och
lyfter stolarna från borden innan stressen tvingar dig att
knyta förklädet och sätta på dig leendet

du som tar bussen hem till förstaden, ståplats i rusningstid,
efter nio timmar med städvagnen genom kontoren
ni, de osynliga skuggorna som magiskt
tömmer papperskorgarna och tvättar golven

ni som varken syns eller hörs i offentliga rum

du, du som ligger kvar i sängen med blicken i taket och
arbetslösheten som heltidsjobb när den fulla sysselsättningen
förpassats till omöjlighetens bistra korridorer och
ledarna redan fått vad de vill ha

du som stämplar in när andra stämplar ut
som vet hur tröttheten kan förvandlas till bly i lederna en måndagskväll
ni, ni som vänder på dygnen, sover bort morgnarna,
innan nätterna blir dagar utan ljus

du, du som minns tiden innan samförståndet suddade ut
gränsen mellan hopplöshet och dröm
då glöden i rörelsen var något att ta till vara och
ombuden kände tröttheten som vi

du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om en snabb utförsäkring
vi, vi som går sönder i schemalagd underbemanning och
lägger livspusslet räknandes småmynt i kassan på Ica

vi, vi som är så tysta att vi inte verkar existera
vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och
bär
de här städerna

vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva

Allting händer på en gång.
Idag publicerades en krönika av mig på ledarsidan i Örnsköldsviks Allehanda. Jag medverkade samtidigt på ledarplats i Arbetarbladet med en dikt som jag tidigare publicerat här på bloggen, då i ett längre format och med annorlunda slut. Formateringen ser galen ut på det deras hemsida men här är den i alla fall.

I tystnaden mellan raderna på ledarsidorna

Det är tidig höst. Jag är på väg till mitt jobb som kallskänka på en förskola i Stockholm. Deltidslönen håller mig flytande. De senaste sex åren har jag haft oräkneliga timanställningar på caféer och restauranger. Osäkra anställningar i fyra olika städer, två olika världsdelar. Efter att ha flyttat runt bland vänner och andrahandskontrakt bor jag nu inneboendes, svart i tredjehand, i en förort till Sverige största stad.

Kvar på köksbordet ligger den liberala ledarsidan uppslagen. Mycket sällan skriver de om mina problem; arbetsgivare som inte betalar ut övertidsersättning, vinstmålen som pressar upp arbetstempot, lönen som varje månad känns som ett hån mot arbetsinsatsen.

Nya reklamaffischer möter mig vid hållplatsen. ”Urban worker” lyder texten och på bilden presenteras denna arbetare som arkitekt. Välklädd, stylad och snygg.

Är det så dagens arbetare ser ut? Traskar de runt i kostym och slips utan ett bekymmer så långt ögat når? Jag tittar mig omkring och inser att ingen av människorna på perrongen är klädda som denna ”urban worker”. Däremot ser jag folk med målarbyxor och lysande varningsvästar. Jag ser tågvärdsuniformer, byggarbetare med röda hjälmar, lokalvårdare med städvagnar, butiksbiträden borta i Pressbyrån. Många säkert inte ombytta än. Min egen kockrock och förkläde ligger och väntar i omklädningsrummet på jobbet.

Morgnar som denna känner jag mig extra trött, för det blir tydligt hur osynliga vi som arbetar har blivit. På ledarsidorna i tidningarna existerar vi inte, på film och i böcker deltar vi ibland som exotiska inslag, på nyheterna nästan bara när vi förlorat våra jobb.

Till och med reklampelarna verkar säga att klassamhället tillhör 1900-talet och är något vi lämnat bakom oss. Nu är alla välbetalda arkitekter med slips och kavaj.

Men verkligheten runt om reklampelarna ser annorlunda ut, oavsett om vi befinner oss i Stockholm, Örnsköldsvik eller Kristianstad. Här är klasskillnaderna tydliga.

De varslade industriarbetarna vet det, sjuksköterskorna känner det, jag ser det tydligt i prisen på bostadsrätterna. Medan skattesänkningarna gynnar de redan rika så får vi andra gå till soss när ersättningsdagarna tar slut, får vi oroa oss över att inte ha någonstans att bo nästa månad, får vi betala med sämre trygghet och välfärd. För oavsett vad reklampelarna eller tidningarna säger så finns klassamhället här, överallt. I tidiga morgnar i Stockholm tunnelbana, i varslade sjuksköterskor i Härnösand, i planerna på att privatisera hemtjänsten i Örnsköldsvik och i tystnaden mellan raderna på ledarsidorna.

Ett sista försök

Sommaren gör ett sista försök i tidiga augusti. Jag packar min väska och tar tåget in mot Stockholm. På bussen söderut funderar jag på vad vi ska göra när de som gett upp blivit fler än de som trots det orkar kämpa. Sverige med sina gröna åkrar och heta asfalt susar förbi bussfönstret. Vi pratar inte med varandra på den fullsatta bussen, håller blicken riktad rakt fram.

Det är augusti och jag har inte jobbat i kök sen matservicen på Huddingssjukhus privatiserades i april. Inga skärsår på mina händer, inga arbetskamrater som ringer och berättar för mig om motståndet mot allt som vill oss illa tidiga mornar, sena kvällar. Inga lönebesked som håller mig ovanför ytan. Jag har fyra dagar kvar innan jag börjar jobba som kallskänka igen. Fyra dagar som pressar mig söderut.

Sommaren har varit oändligt lång i tystnaden i lägenheten i Tumba, har varit solen mot min hud på gräset vid sjön, vänners leenden på väg över torg och parker. Den har varit fruktansvärt kort i känslan av att ingenting blivit gjort, har varit travar av låneböcker bredvid min säng, ljudet av dova röster på biblioteken, smattret från fingrarna över tangenterna, blyersraspet. Och den kompakta tystnaden när inga av orden fungerat ihop, när bristen på sammanhang har sänkt ljudnivån inuti och gjort det omöjligt att förvandla viskningarna till rop. Det har varit tusen misslyckade försök i att lära sig att älska varandra, tusen förlåtelser och svek. Men också värmen inuti på väg hem från tåget med sommarsolen på väg upp bakom våra ryggar. Blåbärsfläckade fingrar och mousserande i parker vid namnlösa vattendrag. Lyckan i att vara tillräckligt stark för att vara ensam, svagheten i att tro att man klarar sig bäst själv.

Jag rullar genom Sverige med en önskan om att finanskrisen ska väcka något i oss. Ett sätt att se att ingenting är hopplöst bara för att det är så det känns. Ett sätt att se våra svagheter som potentiella styrkor, hitta tillbaka till styrkan i tillsammans och våga behöva varandra.

På parkeringen utanför Ica i Värnamo står en blå Volvo och väntar på mig. Någon kommer möta mig med ett leende och sommarens sista dagar kommer föda något sorts hopp.

Hoppas jag.

För allmän kännedom

Kungörelse;

Kapitalismen har gått i konkurs! Wallenberg ombedes infinna sig på arbetsförmedlingen kl 08.00 måndag morgon. Kapitalismens samtliga kvarvarande tillgångar tillfaller fodringsägarna; folket. Stor exekutivauktion av konkursboet på tisdag, ta med tändvätska, allt ska bort! Konkursförvaltaren Arbetarna svarar för alltings riktighet. Beslutet kan ej överklagas.

Jag vill följa

Bibliotek är något väldigt väldigt fint. Utan biblioteken hade jag inte haft råd att läsa, så enkelt är det. Vi behöver mer pengar till biblioteken, så att vi kan hålla öppet senare om kvällarna, inte stänga på söndagar när folk är lediga och har tid och kanske ork att gå till biblioteken. Fler böcker, friare utlåning, bättre öppettider. Ljudböcker, film och musik till utlåning över nätet. Och som sagt, längre öppettider, så att jag inte behöver gå hem nu.

Vart pengarna ska tas ifrån? Tills löneskillnaderna är utjämnade så besvarar jag inte den frågan. Men ett exempel är från H&M ägare Stefan Persson som köpt en hel by i Skottland.


Det här är ett exempel på en bra dikt man kan hitta på ett bibliotek.


Jag vill följa av Siv Arb


Jag vill se
själens händelser framkallade i ljuset
De små förskjutningarna
av det dystra perspektivet tydliggjorda
Det som förändrar oss höjt till skyarna
och fallande mot jorden likt efterlängtat regn

Jag vill höra
det lågmälda talet uppmärksammat
och omvandlat till berättelser
om att vi och några fler orkar gå vidare
från det förflutna till det närvarande

Och för att komma från det närvarande
till det kommande
har vi några som vi måste följa;
De som talar mot förtrycket
De som talar för växande
De som talar mot slaveri
De som talar för befrielse

Jag vill följa
det fagra talet om att den utlovade
socialismen är möjlig att genomföra.

Sitt inte här

ut och demonstrera med er!!

Vi valde handlingens väg

Jag hittar en gammal dagboksanteckning,
den är från efter en dag på caféet på Avenyn. Det är 2006 och jag har för inte så länge sen varit på min första fackkurs. Schemaläggningen har inte fungerat sen jag började för över ett år sedan, och innan dess vet ingen hur det var; de flesta orkar inte jobba kvar längre än tre månader.

Som kallskänka har jag fasta tider men restaurangbiträdena, cafétjejerna, diskarna har tur om de får ut schemat ett par dagar innan det börjar gälla. I kallskänken ligger det gröna kollektivavtalet på en hylla under några följesedlar som lagts ovanpå det med eftertanke, man vill inte stå och bläddra i det om ägaren kommer. Dess vackra ord om vad vi har rätt till står i skarp kontrast till hur verkligheten ser ut på vårt café. Väldigt få av oss vågar prata om det.
Efter månaders försök att få schemaläggningen att fungera och kontakt med facket så ger platschefen mig ett papper med nya arbetstider för mig. Hon säger att nu fick jag som jag ville och ler ironiskt.

Ägaren har gett mig ett nytt schema som helt ändrat mina arbetstider, tagit ifrån mig ansvar och gett mig mer kvällsarbete, mer obekväm arbetstid, mer helgarbete. Vid förhandlingen sitter min fackliga ombudsman och pratar om kompromisser samtidigt som min chef säger att jag får välja mellan att acceptera schemat eller gå ner i lön.
Jag har redan innan detta förstått att "kompromisser" är något som alltid gynnar någon annan.

Jag kommer hem. Min sambo som jobbar blandade kvälls- och dagsskift på ett gruppboende har för ett par timmar sedan påbörjat sin arbetsdag, min är just över.
Jag är trött. De få dagar vi haft ledigt samtidigt försvann med det nya schemat. Det är oktober, jag tänker att det ska bli trevligt att träffa honom i slutet av november någongång.

Jag är trött. Trött, arg och ledsen. Jag tänker att det fan inte är värt det. Inte värt att vara den som säger emot.
Sen blir jag ännu argare och tar fram ett skrivblock. Jag har inte skrivit något på två år, sista dateringen är 1/8-04.

Det är oktober 2006 och jag skriver en lista

"Varför plåga sig själv?

1. Behålla respekten för sig själv.
2. Facklig kamp som påverkar mig själv. Mitt liv, min strid.
3. Socialism."



fråga inte varför
låt mig bara berätta om hur kampen kom till oss
med ett samhälle som tvingar oss till handling
som spränger vattenledningar i Irak
lämnar mina systrar lemlästade i Gaza
gör min kropp till en maskin
fjärrstyrd och ihålig

med en avgrund mellan oss
och de på andra sidan
med murarna genom ockuperat land
gångvägarna mellan höghusen
och villakvarteren

men fråga inte varför
vi står utanför konsum med flygbladen
vi höjer rösten i fikarummen
vi väljer en längre väg när det enklaste vore att stålsätta sig och ta skiten

låt mig bara förklara hur kampen kom till oss
med skammen över att aldrig ha tillräckligt
med stoltheten över att ha lärt sig att dela det lilla rättvist
men inte accepterat begränsningen

med en tydlig skillnad mellan att ha och inte ha
vinterkläderna eller fotbollsoverallen
skoldiskot eller klassresan
med upptäckten av att fattigdomen inte var ett givet tillstånd
vykorten från solsemestrarna, gameboyen, husen
att ha en fungerande bil

kampen valde oss
handling blev vår väg
stoltheten vårt vapen

så fråga inte varför
men förstå detta:
vi valde inte kampen
kampen valde oss


(den här dikten har jag försökt skriva färdigt sen dess, en av få dikter med flera olika slut. nu valde jag det här, den är fortfarade inte klar, men ja, nu fick den vara med ändå.ok?)

När det gör ont

Vissa nätter är det omöjligt att gå och lägga sig. Det är de nätterna som kommer efter kvällar då allting gått åt helvete i köket, eller de då allting har gått alldeles för bra. De kvällar då man tydligt kan känna att det är förjävligt att så mycket skrivs, men att ingen berättar om just detta.
Det tog bara ett par timmar tillbaka på jobbet här i Vancouver innan jag igen blev påmind om att jag är 24 år gammal, inte 24 år ung. De senaste årens panik mellan kassan och kallskänken på kaféet, mellan degmaskinerna och upplägget i storköket, med de monotoma rörelserna vid fritöserna i pubköket, har tagit ut sin rätt.
Det bränner mellan skulderbladen, höger axel kommer inte klara ett arbetsliv i en bransch utan skyddsombud. Men ännu mer bilden av det här samhället som det gett mig. Bitterheten, hatet som blivit reslutatet av det. De som inte förstår hur mycket man kan hata det här samhället har aldrig stått nära tårar efter att ha kämpat för att få 430 frallor klara i tid för en konferens och sen inte fått betalt för de timmarna utan istället blivit inkallad på kontoret för att man räknat fel på en enda fralla.
Det är det som bryter ner oss om vi inte slår tillbaka. Det är hoppet i en överenskommelse om att inte jobba utan övertidsersättning eller en kram från en minst lika arg arbetskamrat. Det handlar om utvägen.

Ikväll var det känslan av att stå lutad över stekbordet med beställningarna smattrandes bakom ryggen, den glödheta oljan som skvätter upp i ansiktet när man i stressen inte hinner manövrera filterna rätt. Det är den iskalla smärtan som hugger i höger axel när man för 343e gången idag lyfter fritöskorgarna, det är svagheten i den armen men stressen som pressar den. Det är ett "fanjävlahelvete" på de fem olika språken vi talar i mitt kök. Svordommarna inte som ord utan som vassheten i eggen som skär av toppen på vänster pekfinger, hettan från stekpannan som tatuerar vänster underarm.

Så det handlar om utvägen. Socialismen är inte ett ord för mig. Inte något som får ta tid eller en utopi trevlig att tänka lite på så där på första maj. Socialismen är det som slår tillbaka; mot min förlorade arbetsglädje, underbanningen som gör att jag inte har tid att gå på toa, mina arbetskamrater som tågar in på chefens kontor efter att jag fått sparken när vi krävt ut vår övertidsersättning.
Det är utvägen som får mig att orka gå till jobbet imorgon igen.
Det är vi som kallar till fackmöte och vet att vi är starkare tillsammans.

Socialismen är ingen jäkla utopi. Den är verklighet.

Last night they had to carry me home

Jag lämnar Göteborg med en hastigt packad väska.
Ibland har jag känt mig som en främling i det här landet, oftast förstår jag inte människorna omkring mig och stadsbilden tycks ha förändrats sen jag lämnade allting i februari.
Människorna går med nedsänkta huvuden ut från arbetsförmedlingen, bär hopplösheten hem till tomma lägenheter. Vi är så ensamma.

På Volvo inställer sig 1350 arbetare kl 20.00 för att få sparken, idag packar vi undan stoltheten och gråter som de vuxna män vi är. Det här är det nya Sverige.
Finansminister Borg säger att höjningen av A-kassan kanske blev för stor men att den tredjedel av svenska folket som nu står skyddslösa när det blivit så kallt kommer klara sig på de där 320 kr innan skatt- för det är faktiskt så det är uträknat. Han är en meteorolog som aldrig behövt lämna huset utan ytterkläder, berättar om en verklighet han inte ens tror existerar.

Så ensamma är vi.
Vi avbeställer dagstidningen, räknar våra sista mynt i kassan på Lidl, tänker att barnen kanske kan dricka mjölk på dagis istället. Nästa idiot som säger att vi bara måste försöka lite mer är jag beredd att låsa in på närmaste mentalsjukhus.

Här odlar jag mitt hat; i smärtan mellan skulderbladen efter tio timmar på jobbet, förväntningen att jag ska känna mig tacksam över den, människorna som ser ner på mig eftersom jag inte är det. Min vän Per som går ut genom fabriksgrindarna för sista gången, lämnar ett fängelse för ett annat; tystnaden i vänthallen på arbetsförmedlingen, tunna kontobesked, meningslösheten. De har gjort oss så meningslösa.


Mitt tåg tar mig genom ett väldigt kallt Sverige och jag undrar hur många av oss som egentligen minns vårt barndoms nittiotal. Jag inser ibland att jag själv håller på att glömma. Glömma hur mamma bad oss blanda ut den dyrare yoghurten med fil medan vykorten från våra klasskamraterna nådde oss med en hälsning om att vi stod på vars en sida om något jag ännu inte viste namnet på. Missförstå mig inte, jag hade det relativt bra, mina föräldrar var ganska högutbildade men arbetslösheten tog min pappa. För alltid. Och vi gjorde en klassresa. Precis som min mamma lyckats göra när hon lämnade förskoleklassen och vidareutbildade sig. Fast åt andra hållet.
Hade jag pluggat vidare hade jag kanske kunnat förklara det på något bättre sätt.

Men det här är mitt Sverige. Med sina tåg på gränsen till mörka sjöar. Med sina finska tanter som bjuder på halstabletter och helt säkert vet att saker var illa förr men att inte mycket har blivit bättre sen vi lämnade den stationen.
För det här är mitt Sverige. Med sina gigantiska asbesthus i förstäder där de flesta under trettio inte har en chans att hitta eget boende. Så trångt har det blivit i ett land där bara de med pengar ska ha någonstans att bo. Jag lägger ner min tidning och tittar ut genom tågfönstret när vi passerar öppna fält.

Mina vänner som tröttnade på att sova runt på soffor sitter med miljonlån och oroar sig för boräntan. Finansministern tittar på oss genom tv-skärmen, säger att det värsta inte är över. Du har just fått veta att din provanställning inte blir förlängd.
Så meningslösa i vår ensamhet har de gjort oss, att om vi bara hade orkat titta oss omkring så skulle vi kanske anat någonting annat, kanske att vi är miljoner i samma ensamhet, att de meningslösa egentligen är de som fattat besluten om vår ensamhet, de som redan har någonstans att bo.

De som är så ensamma mot miljoner.

Skyller sig själv

Jag vaknar på hans halvt uppblåsta luftmadrass. Det är höst och vi sover nära varandra, håller varandra så som människor som vet att allt efter det här ögonblicket räknas. Kylan av tidiga november räknar dagarna som ska lägga sig mellan oss.
Han luktar alkohol och när jag försöker resa mig trillar jag av madrassen. Det är inte första gången men jag tänker att det kan vara den sista. Tre tusen gånger om dagen bestämmer jag mig för att det här inte var vad jag letade efter, lika många gånger vill jag ringa upp honom och bestämma träff. Mina vänner tittar bekymrat på mig och skakar på huvudena.

Jag ger honom en hastig kyss och stänger dörren till hans rum. Brent står i köket och ser förvirrad ut. Han är lika trött som jag och vill inte heller gå till jobbet. Han bär sin bakfylla med en röst som pratar mycket tyst om gårdagen. Jag tar på mina skor och halvspringer upp till bussen. Det regnar och långtradarna susar förbi oss på Memorial Bridge. Mitt liv står still.
En man från Labour board ringer mig för att berätta att arbetsgivarna alltid vinner. Pengarna som min före detta arbetsgivare är skyldig mig går inte att komma åt.
Jag känner mig korkad, dum, som trodde att jag kunde slåss mot det här systemet ensam, genom kanaler som uppenbarligen bara finns där för att vi ska tro att allting har en rättvis chans.
Vi är så svaga ensamma att vi börjat tro att det var så här det var menat att vara, intalat oss själva att det här är rättvisa. Vi säger till oss själva att vi inte kämpade tillräckligt, hoppade av skolan för tidigt, blev gravida innan vi hade fasta jobb, flyttade hemifrån innan vi hittat egen lägenhet, köpte mat innan lönen kommit in på kontot. Vi tror att misstagen i det här systemet är våra.

Det här just blivit juli och någon har beslutat sig för att hoppa från Memorial Bridge. Bilköerna över Second Arrows Bridge har korkat igen hela Vancouver och kön till det enda kvarvarande transportmedlet över vattnet ringlar sig upp över hela Norra Vancouver. Vakterna vid Seabussen räknar noggrant hur många de släpper på. Det är den kanadensiska nationaldagen och det känns som om mitt liv står still. Jag vill över till andra sidan.

Det är november och det känns som om mitt liv står still. Jag känner mig korkad, dum, som trodde att jag kunde fly från orättvisorna på en arbetsplats, bara för att komma till dem på en annan. Jag ville över till andra sidan.
Men problemen pratar inte svenska eller engelska, behöver inte visas eller arbetstillstånd. De blir inte förhörda vid landsgränser eller visiterade av tulltjänstemän. Ingen frågar dem vilka ärenden de har och inga polishundar i världen kan lukta sig till problemen de för med sig. De vet hur man befinner sig på många platser samtidigt.
När jag lämnade Sverige lämnade jag inga orättvisor bakom mig. Jag tog flyget till ett annat kapitalistiskt land, på samma kapitalistiska planet. Utomjordningarna skakar på huvudena och ser bekymrade ut.

Det har just blivit december, det är förra året. Jag har just blivit inkallad till chefens kontor och fått veta att det inte finns något jobb för mig nästa säsong. Allting rasar. Fackligt aktiva är enkla att göra sig av med. Jag sitter på lastbryggan och gråter av ilska. Övertidsersättning är inget som kallskänkor förtjänar. Jag hatar världen mer än någonsin. Jag måste över till andra sidan.

Det är november igen, jag har precis gått av bussen utanför jobbet i Norra Vancouver. Jag känner starkt att det är dags att åka tillbaka till Sverige men tror att det bara är ett tecken på att jag borde äta frukost oftare.

Vad som skadar mig mest?
Mina arbetskamrater som tror att det är deras fel att pengarna inte räcker till utbildning för deras barn, tiden inte räcker för att läsa läxor efter två skift på två olika jobb, orken inte räcker för att älska sin livs kärlek.

Jag frågar mig själv varför det måste vara så här, känner mig sen dum, korkad. Här är jag, oorganiserad, trött och så svag
Just därför.

Det krävs mer än styrkan av två händer för att komma till andra sidan.

Jag är människa

jag är också människa
jag behöver mat på bordet, ett jobb att gå till
värdighet
jag är inte osynlig

jag är också människa
jag går sönder om ni skickar mig i krig
jag förmultnar om ni lämnar mig i en skyttegrav
jag är känsligt gods

jag är människa
mina ben värker efter elva timmar mellan kassan och kallskänken
huvudvärken skriker efter en hel dag i ett bastuvarmt kök
människan i mig säger att det är orimligt att tjäna pengar åt någon annan
jag är ingen maskin

jag är inte osynlig
jag är han som tar emot dina pengar på bensinmacken, hon som bygger bilen som du kör, människan som ni skickar i krig, hon som förmultnar i er skyttegrav

jag är inte osynlig
jag lagar maten till era fina middagar, delar ut er post, tar hand om era föräldrar
jag är så nära

jag är känsligt gods
det gör ont när jag trillar från byggställningar, halkar på oljiga golv, lyfter de gamla
min kropp saknar reservdelar

för jag är ingen maskin
ni kan inte köpa en ny för ni kan inte köpa mig
människan i mig säger att ni inte kan ta mitt mervärde
för inget är mer värt än människan
ni kan inte kalla in mig på kontoret och byta ut mig till en snabbare modell
för jag är ingen maskin

jag är människa och
jag är så nära

----------------------

en av de saker som gör mig argast är folk som hävdar att klasskampen är död, det finns inga orättvisor längre, alla har samma möjligheter blablabla i all oändlighet...

bara människor som redan sitter på någon kan säga något sånt, bara såna människor är dumma nog att sätta sig tillrätta utan att bry sig om var de sätter sig

jag hatar dom

för jag hatar klassamhället

vafan ska jag behöva jobba 55h i veckan för att ens ha råd att ta en veckas semester medan det finns de som inte behöver jobba alls men ändå har råd att bosätta sig i en solsemester

jävla sätt

socialism eller barbari säger jag

Kapitalismen

jag är så förbannat jävla trött på det här samhället
jag vill inte vara med mer

det skulle kunna vara så annorlunda
utan cheferna som utnyttjar sin makt
utan tempot som förstör oss
utan minimilöner som ser till att vi måste ha två jobb för att klara av att betala hyran

för pengarna jag och mina arbetskamrater tjänar ihop går i huvudsak (knappt alls faktiskt) inte till oss utan till Rob (owner of Deuce Restaurant) och det finns så många "Robs" där ute, men så få i förhållande till oss som ser till att de kan åka på lyxsemestrar till Mexico, köpa lyxvillan i West Vancouver och skicka sina odrägliga ungar i privatskolor

och det är ingen myt
för mer än hälften av mina arbetskamrater försöker få sina liv att gå ihop med barn, räkningar, tid, genom att jobba två jobb
och när Rob (efter att ha anställt mig på heltid) drar ner på mina timmar eftersom han tycker att han måste tjäna ännu mer pengar så inser jag att ja, jag behöver ett jobb till
att ja, det är samma skit världen över,
det går inte att fly ifrån

och att ja, jag hatar verkligen det är samhället

Vi är här nu

det är så lätt för er att tro
att allting är bra
att allting rullar på
att lönen är rimlig och tempot schysst
att alla har det som er

för vi åker inte på samma buss
för ni åker inte buss

så lätt för er att tro att det rullar på nu, när ni planerar för nästa utlandssemester och en större bostadsrätt, medan vi tar en dag i taget, för att vi inte vet hur pengarna ska räcka till i övermorgon, hur orken ska räcka

så lätt för er att tro
att livet är enkelt och lätt
för ni har inte stått i kön i affären nere på torget och hört kassörskan fråga om det verkligen finns pengar på kortet, inte sett paniken växa i ögonen på mannen framför i förnedringen i att plocka bort vara efter vara, “kanske att ungarna kan dricka mjölk i skolan ändå”

så lätt för er att tro
att vi lever på 2000-talet
att det inte finns några orättvisor att tala om längre
att man får vad man förtjänar
för ni har inte jobbat ett nattskift på bandet på torslanda, läst direktiven om minskad rotation
och känt konsekvenserna i den isande smärtan bakom skulderbladen

och jag förstår att det kan vara lätt för er att tro
att seklet fick en fantastisk början
att aktierna ger god utdelning och
att livet är rättvist
för ni har inte surrat kätting i göteborgs hamn en vinterdag 2008 i tjugo sekundmeter med regnet piskandes i ansiktet
inte stått i kassan på ett café på Avenyn i mellandagarna och serverat hundratals gäster varje
halvtimme bara för att få höra “fan vad det går långsamt, kan ni inte skynda på lite!”
för det är sånt du säger själv

och jag antar att det är lätt för er att tro
att ni sitter säkert
att inget mullrar underifrån
att det var hit vi skulle

för ni har inte stått bredvid mig i köket och hört min arbetskamrat skrika att hon hatar alla jävla överklasskärringar, inte gått på ert första fackmöte och kännt styrkan av att stå tillsammans

ni hör oss kanske inte än
ni kanske inte ser oss
men vi är här
och vi förbereder oss på att ta över

Befrielsen

jag funderade på det idag
vad man gör för att klara av såna här veckor
såna här månader
såna här år
hur man orkar leva i det här skitsamhället

dels handlar det om människorna
som lyfter en och vet hur man gör för att överleva
som ringer, messar, mailar, ger blommor
får en att förstå att man inte är ensam

men i stort handlar det om att putta skiten ifrån sig
leva i hoppet om en bättre dag imorgon, nästa vecka, nästa år
organisering och kamp
att hitta en väg framåt som leder ut ur allt som gör en illa

och människorna då såklart

och kanske om ett telefonsamtal från någon som kommer få våren att komma lite tidigare nästa år, förhoppningsvis, kanske, en kontrast och något som tänder mig
men det vet vi inte än
och om det här:




så, det är så här det är
en trötthet över allt som är
skiten man vadar sig igenom
blir trampar på
hopplösheten

så det är inte
folkmassorna på gatorna
de röda fanorna hastigt upphängda
adrenalinet pumpande
befrielsen

så det är inte
ett schysst arbetstempo
slipade knivar och halkfria skor
jobb till alla
arbetsglädjen

så det är inte
sätta sig ner på trottoarkanten
kunna andas ut
vår tur nu
rättvisan

så det är
cheferna som trampar på oss
rädslan i arbetskamraternas ögon
tysta arbetsplatser
livegen

så det är inte
folksamlingarna utanför kommunhuset
de folkvalda på bankerna
omfördelande resurserna
hoppet

istället
murarna runt de som har
bostadskvarteren, landsgränserna, ockupanterna
systemet som begraver oss
i hundratusental

så det är inte
möjligheterna tydliga
drömmarna möjliga
förverkligandet inte en omöjlig dröm
verkligheten för alla

så det är inte
du som torkar bort mina tårar
fyller mig med kraft
säger;
du behöver inte leva i hoppet om morgondan längre
socialismen är här
nu

Striden

(följande dikt publicerades i boken Snart går vi utan er, Brev till Socialdemokratin, 2009)


Glöm inte var det var vi började.
Glöm inte vart det var vi skulle.
Vi minns och vi är trött på att vänta,
snart går vi utan er.



I tider när det inte är strider går dagarna ändå,
tröttheten efter hårda timmar ständigt närvarande.
Vi ställer våra väckarklockor och litar på att spårvagnarna kommer ta oss i tid,
vi gör vårt bästa för att inte somna mot grannens axel på väg hem nio timmar senare och
vi bär våra matkassar upp för backen till lägenheten.

I tider när det inte är strider sliter de tunga lyften på oss ändå,
vi skär oss på oslipade knivar och bränner oss på varma plåtar.

I tider när det inte är strider känns hopplösheten ännu mer,
är längtan bort ett oinfriat löfte vi måste bära nära.

Vi vaknar, vi jobbar, vi andas,
men kontrasterna mellan jobb och ledig tid så
tydliga att de med ett hugg i bröstet flyter ihop.

I tider när det inte är strider gör det fortfarande
lika ont i handlederna på den timanställda som på den fastanställda,
tjänar vi pengar ner i någonannans ficka.
Vi kör våra bussar, bakar våra bröd, serverar våra latte och
bygger våra bilar. Drar skruvarna på plats i det stora maskineriet.

I tider när det inte är strider syns vi inte i tidningarna eller på tv,
står vi inte på gatorna eller utanför arbetsplatserna och skriker.
I tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt att
det finns de som glömmer bort att det är vi som bär upp ett trasigt samhälle,
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid.

Klassförtrycket

Vissa dagar på jobbet är tyngre än andra, som när man spenderat timmar på akuten efter att fått ånga från bageriugnen i ansiktet, eller de dagar då allt funkar skitbra ända tills chefen glider förbi och stjäl arbetsglädjen. Då tar tröttheten och ilskan över och man vill inte mer, vill inte se till att allt fungerar, vill inte baka några mer kanelbullar eller fixa de där 350 mingeltallrikarna. Men med tryggheten i en övertygelse om att det går att organisera allt på ett annat sätt, att ilskan och tröttheten kan göra nytta om man bara förstår hur man ska använda den så orkar man gå till jobbet imorgon också, och baka de godaste kanelbullarna, någonsin.

En del av mina arbetskamrater saknar den övertygelsen, ser inte sambanden på samma sätt som jag, och deras ilska och frustration blir något annat. Något destruktivt, självförstörande.

För missta er inte, frustrationen över det här samhället finns hos alla som jag träffat som någonsin haft ett riktigt jobb.
/j

----------------------


klassförtrycket är inte vagt eller konstigt
inget tveksamt som bekymrar dig ibland

klassförtrycket är bostadslösheten och lyxvillorna i långedrag
det är överklasskärringen som snäser av dig i kassalinjen
vd:n på företaget som kallar oss “sina arbetare”

klassförtrycket kan vara något så enkelt som avståndet till stan eller något så uppenbart som skillnaden mellan de som har och de som inte har, de som äger och de som arbetar klassförtrycket är det hårda golvet under dina fötter i produktionen,
hur benen känns efter nio timmar på språng
klassförtrycket är tröttheten på bussen till jobbet 06.07,
känslan av att det borde finnas något mer

klassförtrycket är inte vagt eller konstigt
inget tvetydigt svar på en konstig fråga

klassförtrycket är arbetslösheten och det faktum att det fortfarande finns saker att göra
det är en förbannat slöseri med resurser
ett sätt att hålla lönerna i nivå med tacksamheten

klassförtrycket är tiden du spenderar på akuten medan andra går före dig i kön
är dina utslitna axlar och stela nacke, ärren på dina händer efter varma plåtar
klassförtrycket är tiden du kan njuta för att sedan vara tvungen igen
klassförtrycket är den förlorade arbetsglädjen

klassförtrycket är inget diffust eller allmänt
det är en förklaring på tröttheten och ilskan
ett enkelt svar på en enkel fråga
är både problemet och den nalkande lösningen
när tröttheten och ilskan blivit för stor
och vi inte orkar mer