En stor jävla längtan

Jag kan känna det tydligare nu. Jag möter min egen blick i reflektionen ut mot gatan, Bagarmossen är tyst i natt. Jag spenderar timmar med blicken i de gamla skrivböckerna, läser mig tillbaka genom lägenheterna jag flyttat mellan de senaste åren, städerna jag kallat mina, platserna jag minns som människor. Blecket mot pappret är hur de kunde böja sig fram, fästa sitt leende mot mitt och hitta platserna i mig som jag trodde gått förlorade. Är kärleken som någonting som sprängt inuti mig, människorna som rört sig genom mitt liv. Tusen sätt att förlora sig själv på. Tusen sätt att hitta tillbaka igen en halv skrivbok senare.

Datumen är sättet solen föll in genom persiennerna, vad de sa till mig när jag vände mig bort, ljudet som sipprade in från gatorna utanför. Det är Göteborg med hans kropp närmare min, det som glödde mellan oss sömnlösa nätter. Socialismen som något lika självklart som sättet på vilket jag skrev ner hans tonläge när han berättade om vikten av att ta strid, att orka vara människa.

Varje ny skrivbok ett nytt sätt att se på världen, en ny jakt på någonting vi alla letar efter men som inget vet namnet på, nya sätt att göra samma misstag om och om igen. Det är Vancouvers milslånga gator och skyskrapor, slarvigt bleck efter blöta nätter, oläsliga telefonnummer till främlingar jag lämnat bakom mig. Det är alla tillfällen då jag packat mina väskor och dragit vidare, utrivna sidor med avskedsbrev, trycket av deras kroppar när vi rört varandra för sista gången.

Det är adresserna till vänner som blev bekanta som blev främlingar, ett minne av hur man ändå kan hitta tillbaka. Det är vägbeskrivningar, busslinjer, gatunamn. Leenden, tårar och besvikelser. Men mellan datumen, blecken, skrivböckerna så höjer jag blicken, möter mina egna ögon i reflektionen ut mot Bagarmossen och inser att det som säger mest om vem jag är, var jag varit och vart jag är på väg är alla de tillfällen då jag vilat med pennan mot pappret för att sen inte skriva någonting
och att det nog ändå är de tillfällena jag minns starkast.

Städerna

Det är november, träden försöker desperat hålla fast vid sina sista löv. De ser ut att skämmas där de står med sina nakna grenar och skräpiga trottoarer.

Mörkret är tätare nu, jag skyndar mig förbi förskolan och ser tomma gungor avteckna sig i gatubelysningen. En ensam man sitter inne på Bagis Grillbar med en mostallrik. Någon med svarta kläder svingar en knytnäve mot två butiksbiträden som försöker hålla fast honom inne på Konsum, någon skriker något som försvinner i det öronbedövande ljuset från reklamskyltarna. De automatiska dörrarna öppnas och stängs, en höstvind springer över torget med ljudet av torra löv. Jag drar jackan närmare huden, sätter på mig handskarna och svänger in mot tunnelbanan.

Det står människor utanför spärrarna, de tittar in mot mörkret på andra sidan, som om de försökte se vad som väntar nedanför rulltrapporna ner mot underjorden, bortanför mörkret. Vad är det vi väntar på?

Två vita strålkastare genom tunnlarna, det rasslar under tåget på väg över vattnet vid Skanstull. Jag tänker på april, när allt var namnlösa platser invid namnlösa vattendrag. Tusen främlingar på tusen främmande gator. Nu? Jag undrar om det ens är lönt att lägga min nya adress på minnet. Posten letar sig fortfarande fram till mina gamla adresser och når mig ibland med överkryssade postnummer, gatunamn, c/o-adresser jag sedan länge lämnat bakom mig.

Jag antar att en del meddelande aldrig når mig.

Mannen mittemot mig ler när tunnelbaneföraren svär sina allra finaste svordomar åt dagens ungdom. Jag ler tillbaka.

När de frågar om jag trivs i Stockholm svarar jag att jag inte vet. Att hemma är hemma och jobbet är jobbet. Det däremellan är tid spenderad på tunnelbanan, timmar promenerandes bredvid någon vän, kvällar med tangenterna vilande under fingrarna.

Det är Göteborg, Vancouver, Stockholm. Det är Kalendervägen 105, 538 Smithe Street, Astronomvägen 39, Ahlströmmersgatan, Tunavägen 4, 11^th and Moody och Emågatan. Jag tittar upp mot vännen vid min sida och det är Hanna, Marie, Peter, Brian, Helene, Daniel.

De stora vägarna river fortfarande i mig, tågrälsen leder fortfarande ut ur, inte in i, de här städerna. Och när jag ler mot främlingar, är jag fortfarande lika mycket en främling för dem som de är för mig.

Jagvillhabostad.nu

September brinner borta vid veckoslutet, lovar röda träd och halsdukar att leta fram ur garderober. Augusti svalnar och nätternas kyla ligger kvar över gräsplanerna när jag går bort mot pendeln. Varma dagar, kalla nätter.

Sommaren med sina synvillor borta vid horisonten vid backen upp mot Hallunda, sommaren med tiden långsamt pressande sig förbi tolvsnåret och de lätta sommarregnen, nu hällregnet över Tumba centrum, slår mot plåttaken med ett eftertryck som berättar att vi inte kan vända tillbaka.

Sommaren med sina två månadsskiften utan stressen i att inte veta var man ska bo nästa månad, utan pressen i att ständigt fundera på vem man kan ringa om inte allt löser sig och man hittar ett nytt andrahandskontakt.

Men augusti tickar långsamt förbi och det blir plötsligt dags att packa sina väskor igen. A kommer tillbaka från Norge och "hemma" blir ännu en adress jag aldrig hann lära mig postkoden till.

Jag räknar mig bakåt genom sommaren, våren, januaris första uppbrott med flygbiljetterna tillbaka till Vancouver. Mina tillhörigheter packade i två väskor, incheckade, utcheckade, burna genom snön in i huset på 11th and Moody, nerpackade i februari igen, flyttade till 538 Smith Street, nerpackade en tidig morgon med slutgiltiga farväl och tårar i slutat av mars, flugna tillbaka tio tusen meter över havet, till Göteborg och Bergsjön. Jag räknar mig tillbaka genom alla gånger det inte ens varit lönt att packa upp dem; ompackade i tre mindre väskor på tåget till Stockholm. Första natten hos AE innan jag fick tillgång till lägenheten på fridhemsplan. Tre veckor med våren tvekande i träden, solen som slog igenom bortanför namnlösa platser, jetlaggen fortfarande jagande mig, saknaden efter vänner på andra sidan jorden fortfarande fysisk i vilket språk jag av vana lärt mig använda.

Maj med flytten i tunnelbanan, två vändor mellan Fridhem och Sockenplan. Isaac med gitarren sittandes vid datorn, jag med tangenterna under fingrarna och första försöket till bok uppklistrat på väggarna. Trångbodheten och osäkerheten. Flytten till Tumba. Fyra påsar och en skrivare tyngre än i april.

Så är det då dags igen. Jag minns fortfarande min adress i Göteborg men ingen av mina Stockholmska adresser har ännu fastnat.

Jag packar mina väskor och hoppas att mitt nya svarta tredjehandkontrakt ska vara länge nog för att få se hösten gå över i vinter.

Tapasrestaurangen

Jag vaknar hastigt, sätter mig snabbt upp i sängen. Jag har precis stått vid en motorväg i Vancouver och kysst en perfekt främling. Drömmen fortfarande verklig mot mina läppar. Ljudet av lastbilarna som susar förbi fortfarande tjutande inuti.

Spelar vi den här kvällen baklänges så dansar jag, Marie, Molly, Julia, Maytal och Marilyn till Lykke Li på The Bourbon, vi köper en öl i baren, hänger in våra jackor i garderoben och går från klubben där vi sen ska dansa till Lykke Li tillbaka upp till Seabusen.
På Seabusen pratar vi om gamla arbetsgivare som fortfarande är skyldiga oss pengar och människovärde. Vi drar Translink-korten bakifrån och fram och backar ut ur spärrarna i Norra Vancouver. Jag och Marilyn möter Marie vid Lonsdale Quay och vi går långsamt från vattnet baklänges upp för backen mot 14th Street med en flaska vin i handen.
På väg tillbaka in i restaurangen där vi båda arbetar låser Marilyn dörren från utsidan och går sedan innanför bardisken och tar tillbaka lite av lönen vi sen aldrig kommer få, öppnar en flaska vin. Vi backar tillbaka ner i källaren, sätter på oss uniformerna och leendena, tillbaka upp i köket. Jag sätter på ugnarna, spisarna, salamandern, diskmaskinen och fläktarna. Marilyn bär ner stolarna från borden, torkar tillbaka smulorna på borden och viker tillbaka servetterna ner i tvättkorgen.
Vi skriver oss baklänges genom beställningarna, lägger tillbaka fisken i kylarna, stänger ungsluckan, häller tillbaka grädden in i paketen; trotsar dragningskraften.

Vi slipar knivarna baklänges och ser skrattandes bartendern hälla tillbaka drinkarna in i flaskorna, hör chefen ta tillbaka alla ord om hastigheten i våra rörelser. Sen stänger jag av ugnarna, spisarna, salamandern, diskmasknen och fläktarna, backar baklänges ner i omklädningsrummet, byter om till sommarklänningen igen.
På väg upp till personalingången träffar jag Marilyn för första gången idag och vi hälsar glatt på varandra när vi trötta går uppför trappan, säger att vi redan längtar efter kvällens fylla.

Stämplar ut innan vi hunnit stämpla in. Klär på oss och vaknar sedan sakta till ännu en arbetsdag.

"När kommer du tillbaka?"

Den här dikten hittade jag nerklottrad på en flygbiljett i dag när jag letade efter mitt pass. Jag måste skrivit den just efter jag kom tillbaka från Vancouver i mars. Eller på väg över Atlanten.

Den kan läsas som en kommentar till dikten När vi blir äldre ska vi flytta härifrån som skrevs innan jag åkte tillbaka till Vancouver i januari.






flygplatserna
resväskorna
fyllorna

avskeden på smutsiga gator
i smutsiga städer

gjorde allting fel den vintern
ringde fel människor
sov i fel sängar
tog
fel flyg
i fel riktning

dagarna i solen
kisandes
nätterna på rummet
huvudet mellan knäna
ögonen
vidöppna

allt jag återvänt till
någonannanstans

höll inte tillräckligt hårt i
januari
somnade på andra sidan jorden
kunde inte komma längre bort än
februari
när du på fyllan ringde upp mig
och jag svarade
två flygplatser
från mars
då kylan tog över från vintern

och jag kom hem
till din nya flickvän

Tio meter över havet, en kärlekshistoria

På tåget tillbaka till Stockholm sitter jag med ett leende och tänker att ibland, vissa dagar, är jag säker på att det finns hopp. När jag lämnade Bergsjön ett par timmar tidigare åkte min syster till Landvetter för att hämta sin kanadensiska kärlek, så mycket nervositet i luften att jag kunde känna den i mig.

De träffades på The Bourbon, det var en torsdag. Det var alltid en torsdag på The Bourbon. Jag hade hämtat henne ett par veckor tidigare på Vancouver flygplats och burit hennes väskor genom den staden. Hon var min tvillingsyster och han bar ett namn det tog dagar att lära sig att uttala.
Självklart borde hon varit försiktig, men hon var inte den sortens människa som trodde att det bara fanns en enda, och sen ingen mer. Och han hade tydligen bara trott att de skulle ta en kaffe.
Men det var en kärlekshistoria, så därför frågade han henne om han fick träffa och måla av henne någongång. Därför svarade hon ja.
Så de träffades, satt mittemot varandra i två fåtöljer på Starbucks och la pusslet som var deras liv. Så gick de längs ett världshav med bergen som fotoshopade mot horisonten. Så tog hon hans hand och sa att hon snart skulle åka igen. Den månaden låg de bredvid varandra dagarna och nätterna för att försöka hålla nedräkningen borta. Vågade säga allt, göra allt, känna allt i en begränsning som snart skulle skilja dem åt. Och så åkte hon.

Den sista natten innan planet lyfte för att ta henne bort från honom hade han stått och skrikit ut över havet, förbannat världen i deras allra första gräl. Ett avgrundsvrål som ett sista försök att undvika det oundvikliga, avskedet. På kanten av en tremiljonserstad hade hon sparkat på en soptunna i paniken i att vara tvungen att lämna sitt hjärta i två händer på andra sidan jorden. Skrikit att han ändå var tvungen att glömma henne. Morgonen efter kom hon haltande genom lägenhetsdörren med tårarna rinnande längs kinderna och berättade att han hade sprungit barfota efter henne genom downtown Vancouver efter de sagt hejdå, för att berätta att han aldrig skulle kunna glömma henne. Så åkte vi, grät oss över ett världshav, med så mycket svindel. Så var det sagt att de inte skulle få ses igen.

Men det var en kärlekshistoria, så efter två månader med extrapass i servisen på Vancouverrestaurangen, åkte han över havet han förbannat den där kvällen, så mycket svindel i att komma närmare. Så mycket svindel i att stå där på Landvetter med längtan och hjärtat, att efter så lång tid i en kärlekshistoria mötas i säkerheten i en kyss. Min syster och Xch'é'.





Jag rullar in på t-centralen med ett leende och känslan av ett lyckligt slut. Kanske är det därför jag med lätthet sen kan tacka nej till smset från honom som bara hör av sig på fyllan, för att ikväll handlar det inte kropparna, utan om att höra någonting bulta inuti dem, och kanske om att fortsätta leta efter det som får oss att känna oss mänskliga.

Rå fisk rullad i ris

En av de bra sakerna med att ha en blogg är att det man skriver inte ens behöver vara särskilt bra för att folk ska läsa det. Det finns det många bloggexempel på. Det tycker jag är befriande.

Här får ni till exempel en dikt om sushi, vilket annars kanske inte är helt vanligt i bloggsammanhang, eller vilka andra sammanhang som helst inbillar jag mig. Men det sköna med att ha en blogg är att jag gör precis som jag vill. Ikväll promotar jag sushi. Min favoritsushi finns på Aka Tom Bo i Norra Vancouver där 11e gatan möter Lonsdale Avenue. Står man utanför Aka Tom Bo (som 2008 blev utsedd till Norra Vancouvers bästa asiatiska restaurang) och tittar norrut tornar bergen upp sig och bergstopparna är fortfarande vita långt in i sommarmånaderna. Vänder man sig om och tittar söderut istället så kan man se skejtarna handlöst kasta sig nerför Lonsdalebacken med en planka mellan sig och döden. På andra sidan vattnet tävlar skyskraporna om att vara längst i klassen och lastfartygen ser ut som leksaksbåtar på håll.
På Aka Tombo träffades jag och Marie så ofta att vi tillslut inte behövde beställa något för att få vad vi ville ha. Favoriten kommer alltid vara Ocean garden roll. Tänk er krabba, advocado, lax och rökt ål, inte rullad i ris, utan i urkärnad, skalad, tunnt hyvlad gurka. Ja, herrejävlar, nu är jag hungrig.

Tänk nu bort allt det där och läs den här istället, den handlar egentligen inte alls om sushi, såklart.








den födelsedagen gick du bredvid mig uppför gatan till
restaurangen där mina vänner satt

jag presenterade dig med ditt namn och
hade svårt att bestämma mig

california roll
ocean garden roll
dynamite roll

satt bredvid dig med det där leendet på läpparna och
sushi på tallrikarna och vännerna som bara gillade dig eftersom jag verkade göra det

blommorna på bordet inte från dig utan från någon utan namn
för du frågade aldrig vem

rå fisk
rullad
i ris

och jag gick hem ensam den kvällen

Nej, inte riktigt

Jag försöker skriva. Jag skriver. Jag pratar med Brian på andra sidan jorden och tänker på Kentucky. Jag inser att mitt nya liv i Stockholm innehåller bra mycket mindre danskvällar än mitt liv i Vancouver och knyter på mig löparskorna. Springer vilse på ett berg i Enskede. Skriver en recension, äter fil, skriver en krönika. Försöker skriva ett blogginlägg men kommer inte på något jag vill berätta. Pratar med Matt på andra sidan jorden och inser att jag borde få betalt av Svenska Turistrådet, inga reklamkampanjer i världen slår mina beskrivningar av Stockholm.

Jag skriver ett blogginlägg och när jag ska avsluta det inser jag att jag fortfarande inte hade något jag egentligen ville berätta. Men man får gärna önska en historia/dikt/ordbajs om vad som helst.

Livstecken

En vän skickar ett livstecken, ber mig skriva något till honom och jag tänker att det kanske inte spelar så stor roll var vi befinner oss, vi kan nå fram ändå. Han är en av de få människor som man inte behöver höra av sig till för att vara säker på att de fortfarande finns där.

Ska jag berätta för honom om en dag under jorden i centralköket på Huddinge sjukhus, hur jag satt i det fikarummet och igen fick höra hur lite de där uppe tycker att vi är värda. Hur man efter 23 år som kokerska fortfarande inte har över nittontusen i lön. Vad vi får istället? Utslitna axlar och leder, oron inför nedläggningen, tysta varsel. Och detta i en verksamhet som vi alla finansierar med skattepengar. Tycker ni verkligen inte att vi är värda mer?
Det gör mig så arg.

Ska jag berätta om solen, vid Hornstull, en vän vid min sida, sandalerna på fötterna, och även om pollensäsongen säger någonting helt annat så säger jag; det är plötsligt lättare att andas.

Men också minnet av en vän från en annan världsdel. I flimret på tunnelbanan är hon minnet av december, i rulltrappan upp ur underjorden kan jag höra henne skratta uppe vid trappavsatsen. Det är ekot av mars som studsar mellan väggarna och jag sluter ögonen och tar ett djupt andetag, försöker lära mig leva utan människorna som gjorde Vancouver till min stad. Som höll mig runt axlarna och bar mig genom milslånga gator när jag inte visste vart jag var på väg.

Vill han höra om kärleken som en rastlöshet, motorvägarna mellan hemlösheten eller på vilket sätt människorna i Stockholm känns som främlingar när de säger att vi träffats förut.
På bussen bort från den staden, på väg till en tom lägenhet utan tv och internet, tänker jag att hur det än är med allting annat så har jag i vilket fall som helst ett skyddsnät i världsklass. De heter saker som Helene, Sofia, Marie, Hanna, Robert, Emelie, Lisa, David, Sofie.

Eller ska jag säg till honom som det är:
jag tror inte att jag kommit tillbaka till Sverige än.

Våren

Det är fullt med folk på T-centralen. Jag tycker inte om dem, de pratar som om de kommer från Stockholm och springer som om tågen på något vis skulle bry sig. A möter mig i tunnlarna under den här staden och vi sitter stilla på en tunnelbana som rör oss närmare. Han berättar om alla jävlar som vill oss illa och jag tror jag förstår vad han menar. Man kan aldrig vara säker men ibland är den känslan tydligare tillsammans med särskilda människor, även om så mycket tid har gått sen vi verkligen hade tid att prata förra gången. Vi bär min packning mellan oss och glider med rulltrapporna upp i solen. Någon framför oss frågar sitt sällskap om hon tror att det är vår nu, jag hör inte vad hon svarar.

Vi sitter på en pizzeria och jag äter min första svenska pizza på länge. Det är en av de sämre pizzorna jag ätit, men den är svensk och jag ler åt minnet av en bussresa genom Vancouver. Av alla tecken på hemlängtan var pizzadiskussionerna nog de tydligaste. Den gången med M och L, och resten av bussens passagerare. Den svenska pizzan vann. Den gjorde alltid det. Ingen hade något att sätta emot. Den kvällen på den bussen blev sen en lång språklektion på väg genom Vancouvers gator. Orden Solicitating och Loitering kommer jag nog aldrig glömma. Alla stadens invånare var mina språklärare, M skrattandes när vi gick av den bussen, jag varm i bröstet.
Jag äter min pizza med den känslan över bröstkorgen, även om svampen kom på burk och pizzan kostade fyra gånger så mycket som en på Mega Bite vid Brodway Skytrainstation.

Solen reflekteras i fönsterna i huset mittemot, A tar av glasögonen och vi pratar om planerna, projekten, öppningarna. När han säger att det är skitkul att det gått så bra för mig har jag först svårt att fatta vad han menar, sen ser jag någon gå förbi i kjol. Det kanske är vår ändå tänker jag och inser att de senaste månaderna bjudit på fler öppningar än jag själv sett på håll i Kanada.
Vi tar mina väskor, går i motljus upp mot en bro jag inte vet namnet på. A säger att mina väskor är tunga och jag tänker att jag kanske tog med mig onödigt mycket grejer ändå. Men vissa böcker kunde jag inte lämna efter att ha varit utan dom i mer än ett år. Och fyra plastfickor fulla med så mycket text. Två till boken, en till diktsamlingen, en till allt det andra.
Det första jag gjorde när jag steg av tåget från Göteborg igår var att se till att jag inte kunde flytta tillbaka direkt, jag köpte en nyckel in till den här staden, ett kort till kollektivtrafiken för en halv månadshyra.

Vi knäpper våra jackor och drar våra sjalar runt oss vid ett övergångsställe, vinden håller kvar vid vintern, solen drar åt andra hållet. Vi sitter i en park medan solen går ner bakom ännu en namnlös plats. Allting är nytt, bara förändringen i landskapet är den samma. Det känns som ommänniskorna kommer från en annan kultur, eller jag. I vilket fall som helst vet jag att det är svårt att förstå människorna om man inte förstår staden som de bor i.
Vi pratar länge, det finns saker att säga. En del av dem säger vi, resten låter vi bli. Ibland kanske det är det bästa, jag vet inte, jag har aldrig varit bra på det där.

Vi reser oss från bänken och går genom en park jag aldrig gått genom förut. Och jag känner det i luften, ser det runtomkring mig; punkarna bildar en cirkel i gräset, uteliggarna har börjat dekorera parkbänkarna med tomglas igen.
Det är vår nu.

I still dream of you

jag drömmer om andra platser och vaknar tidigt
solen pressar sig upp bakom träden
skatorna flyger över innergården
så mycket tid har gått

jag beter mig mycket osvenskt
hälsar på grannarna tidigt på morgonen
pratar med butiksbiträdena på främmande språk
letar efter utlänska namn i min telefonbok

jag vill ringa upp Marie, säga att jag drömde om henne igen
berätta hur man kan sakna en vän så mycket att avstånden emellan
krymper till en rädsla så stor att man inte vågar tro att vi kommer ses igen

jag packar inte upp mina väskor
köper inga biljetter i kollektivtrafiken
sätter mig på tågen härifrån

någon viskar att livet saknar garantier och löften
och jag tänker att jag i tre månader försökte hålla fast vid känslan av att kärleken var två flygplatser bort, nio timmar in i framtiden
som om man kunde komma ikapp den genom att resa bort

kanske har jag åkt åt fel håll hela tiden

min bror sätter sig vid köksbordet
vi äter svenskt bröd med svensk ost
vi använder osthyvel och ett språk mina fingrar minns men inte min mun

jag tänker mycket lite på hur allt skulle kunna blivit
och hoppas mycket på hur det kommer bli

försöker vara här nu

Göteborg

Göteborg välkomnar mig med landningsbanor täckta av slask. Min syster sitter brevid mig i taxin medan vår taxichaufför berättar om hur trasigt allting är. Hans styvdotter har blivit utkastad av ex-mannen och allting är åt helvete.
Jag har gråtit mig tillbaka över Atlanten. Har stått i vägkorsningar och under neonskyltar och på tå sträckt mig upp för att ta farväl av människorna som gjorde Vancouver till min stad. Suttit på flygplanen med orden ekande i öronen. "Will I ever see you again?"
Så mycket svindel.

Det är svårt att förstå hur avstånden kan lägga sig emellan men jag vet redan allt för väl hur långt bort andra sidan jorden är. Hur fort tiden går i olika tidszoner.

Göteborg är tystnaden utanför lägenheten, inga sirener, inga rop från 24e våningen. Skyskraporna bytta mot min brors etta på bottenvåningen i förorten jag en gång kallade min.

Vi åker på en fest jag varit på tusen gånger innan, med läkarstudenterna som frågar mig vad jag ska plugga till sen; som om jag inte redan har ett yrke. Med civilingenjörerna som tycker att det är exotiskt att träffa någon som jobbar i kök.

Jag tittar mig oroligt om efter mina vänner från Vancouver och tar på mig ytterkläderna.

På vagnen hem igen är jag en turist som inte känner igen vägbyggena och vet var extrahållplatserna ligger. När jag tittar uppåt ser jag inga stjärnbilder i skyskrapornas fönster och jag vet inga nattöppna fik dit jag kan gå för att skriva.
Jag är en främling här nu. Går ensam hemåt och tänker att om det redan är försent så gör det ingenting.

Jag börjar om nu.

Claire i Tvärdrag

Den här dikten publicerades i Tvärdrags senaste nummer. Vill ni läsa en liten intervju och ännu en dikt av mig så kan ni köpa numret här.

Nu ska jag packa mina väskor och ta flyget till Sverige igen.

Hejdå Vancouver!



Det kommer inte bli några stora nyheter,
vi kommer inte läsa några löpsedlar om det.
När du slår upp tidningen imorgon kommer det handla om den nya bantningskuren och hur mycket regn som fallit sen igår.

Det kommer inte bli några extrainsatta nyheter eller
begravningståg genom den här staden.
Inga minnesprogram om hur omständigheterna placerade henne där.
Men i hörnet av Granville och Georgia låg hon likt förbannat,
stelfrusen med pappersskylten framför
och även om vi gick förbi så såg vi henne likt förbannat.

Hennes önskan var enkel.
Orden på skylten bad inte om en ny motorväg eller fler poliser.
Pratade inte om skattesänkningar eller hårdare tag mot invandrare.
Hon ville inte starta en debatt om varför det var hon och inte du som låg där,
bad inte dig avstå från kaffet på lunchrasten, ifrågasatte inte varför du inte gick med i förstamajtåget förra året.

Men hon ville dig något och du läste det på hennes skylt,
såg det i hennes ögon, hörde det inuti.
Och även om hon luktade illa så
var hon likt förbannat människa.

Det kommer inte skrivas några böcker om hennes liv,
inte komponeras några sånger om mannen som hon en gång älskade eller barnen hon förlorade.
Men där låg hon likt förbannat, i korsningen, på öppen gata med
sina sista ord skrivna i svart på en bit papp;

“My name is Claire“

Och du viste att det hon bad om inte var förlåtelse eller
ett sätt att vrida tillbaka tiden.
Det fanns ingenstans att lägga växeln.
Ingen hatt, ingen pappersmugg,
inga utsträckta händer.
Men där låg hon likt förbannat,
i korsningen Granville and Georgia,
berättade att hon var människa och
bad dig komma ihåg henne.

Livrädd med stil

Jag gick och la mig. Sen slog den plötsligt till; insikten om att jag om ca 40 timmar flyttar tillbaka till Sverige.
Rastlösheten som någonting som spänts inuti mig. Jag ställer mig tyst på balkongen, lyssnar till ett tyst Vancouver. Skylten nere på hotellet blinkar till, en mörk Mazda kör genom gränden, grannen mittemot tänder lampan vid nattygsbordet, släcker den sen igen. Ljudet av sirener växer sig närmare, krymper bortåt igen. I Sverige sitter folk och äter lunch, det är ljust ute, kanske pratar de med varandra. Om hur allting ska gå.

Jag försöker skriva men kan inte. Försöker sova men det går inte.
Jag kommer på att jag inte alls åkt tillbaka till Vancouver, jag har varit i Sverige sen december, gick aldrig på flygplanet tillbaka hit i januari. Men nu, när jag ändå måste åka hem igen vet jag inte hur jag ska göra. Jag har redan sagt hejdå till alla, jag gjorde det i november. Jag har redan ckeckat in mitt bagage, jag gjorde det i december, men nu måste jag ändå packa väskorna igen. Hur gör man? Hur kommer man tillbaka?

Tror ni att det kommer gå bra? Det kommer gå bra va?
Säg att det kommer att gå bra.

Sirenerna växer igen. Det är nära nu.

Jobbar natt

Sjutton dagar tills jag flyttar tillbaka till Sverige och det känns som om allting eskalerar. På en vecka hinner man med en livstid och ändå försvinner dagarna så fort.
Jag går till Waves efter tre timmars konstant dansande. Klockan är 2.30 och jag skriver bort två timmar tillsammans med en kall kopp chailatte. Killen brevid mig heter Jason, han frågar vad jag skriver på och jag försöker förklara vad min bok handlar om. Jag känner mig väldigt fånig men tänker att det inte lät så konstigt när han berättade om boken han jobbar på så det är nog lugnt. När han inte jobbar på tryckeriet är han är gerillagardener, whatever that means, och vi pratar bort ytterligare en timme efter tidningsbudet kommit in med morgontidningen. Så snabbt kan man släppas in i ett nytt liv och när jag går hemåt den morgonen vet jag inte om jag lämnat det lika fort igen. Det spelar mindre roll.
Två dagar senare, efter en svettig natt på The Bourbon, sitter jag där igen. Jag känner igen människorna som befolkar den här staden om natten. Någon som går förbi utanför fönstret nickar mot mig och försvinner upp längs Hastings, en annan ler och kommer in och sätter sig bredvid. Jag lägger undan pennan och skrivblocket ett tag och vi pratar länge om att vara på väg.

När vi sen säger hejdå har nattpersonalen gått hem och när jag passerar dinern vid Pender kommer jag på att jag glömt hans namn. Tänker att det spelar mindre roll när man är på väg.
Ett par timmar senare vaknar jag av sirenerna från brandstationen ett par kvarter bort, varuleveranserna till hotellet brevid och känslan av att namnen vi bär är mer en riktning. Så minns jag människorna. Genom platserna och ljudet av den här staden om natten.

Hitta mig

Det börjar bli morgon här. Om ett par timmar tar brevbärarna bussen till jobbet och tjejen på Waves uppe vid Granville lyfter ner stolarna från borden. Jag gick ensam hem genom den här staden i natt. Den andades, taxibilarna följde mig med blicken och jag fick lock för öronen när jag passerade fontänen vid biblioteket. Fem minuter tidigare stod jag på dansgolvet, i källarlokalen, på svartklubben, hoppandes att musiken skulle räcka hela natten. Räcka tillräckligt långt för att få se solen gå upp mellan skyskraporna. Det gjorde den inte, när den sista diskanten studsat mellan väggarna kunde jag fortfarande känna basen i blodet. Den pulserade i samma takt som ljusen över dansgolvet. För ett tag hörde jag inte att musiken tystnat.

Kvällar som denna dansar vi så hårt att det kommer fram folk till oss och frågar om vi har droger att sälja. De har vi inte, nålsticken som hörselgångar, fötterna som andas in vibrationerna från golvet, väggarna, människan bredvid.
Kvällar som denna dricker jag inte.
Jag kommer hem med trötta ben och genomblöta kläder. Genom fönsterna ser jag mina miljoner grannar. Så mycket fönster i den här staden. På en av balkongerna i skyskrapan mittemot står en tjej och röker, hon tittar ner mot gatan och lutar armbågarna mot kanten. Staden låter annorlunda om natten. Sirenerna mer ihållande, men mjukare, som om de egentligen redan vet att det är för sent.

På tjugoandravåningen i skyskrapan till vänster sitter en man framför sin dator. Han dricker någonting ur en mörk kopp. Hans glasögon verkar besvära honom.

Klockan är halv fem på morgonen och jag tänker att om det hade varit sommar så skulle jag kunna ta hissen ner och se solen slå igenom mellan skyskraporna på Seymoure Street. Det är ännu vinter i Vancouver. Någon helt annan stans har den här dagen redan börjat.

I natt håller jag den här staden sällskap.
Jag tror det är ljuset jag väntar på, men jag är ännu inte helt säker.

Halvlek?

Jag sitter på Blenz med Mike. Vi pratar om hur allting går åt helvete.
Klockan är 02.30 och det är februari. Jag försöker i en halvtimme hitta orden för att beskriva någonting jag sällan pratar om. Han verkar inte förstå. Jag förstår definitivt inte, men kanske spelar det ingen roll.

När vi pratar om kärleken undrar jag varför det låter som om jag är ett offer för otrogna jävlar. Jag tycker sällan om hur bitter jag låter och Mike säger att jag måste bli bättre på att spela spelet.
Är det någonting jag inte vill bli är det att bli bättre på att spela spelet. Jag säger det till Mike, att jag är förbannat trött på spelet. Att jag har satt skorna på hyllan och bett mina motståndare dra åt helvete.
Jag har ingen lust att vara med längre. Om någon missuppfattar situationen och tror att jag är inne på plan igen, så beror det oftast på att jag inte hört av mig, av den enkla anledningen att jag faktiskt inte bryr mig.

Anledningen till att jag sällan uppdaterar här är att jag inte vet vad jag ska säga längre. Men jag försöker. En del av det jag skriver har jag lyckats sälja, för riktiga pengar, så att jag kan köpa glass och betala hyra. Eller ja, i alla fall köpa glass.
Därför får ni inte läsa det än, för jag tänker att de som köpt det ska få publicera det först. Men sen ska ni såklart få vara med.

Sånna här dikter är desto mer svårsålda,
men kanske att någon kan ha nytta av den ändå tänker jag;


vafan
den natten
som om vi skulle lämna allt morgonen efter
och det inte fanns något annat sätt
än du och jag

med ljuset spelandes i ditt ansikte
på dansgolvet
mellan skyskraporna
när du sa att du kunde höra musiken
kastade väskan
och tog huvudrollen

vafan
den natten
med ljuset från fönsterna ovanför oss
som stjärnbilder
när du pekade ut vår galax
och vi svävade hem
tyngdlösa

dina kläder slängda i hallen
mina över soffan
som om ljuset som letade sig in
genom gardinen
skulle ta vår vintergata ifrån oss

vafan
den natten
och inte ens morgonen
efter

I februari

Vancouver är solen som slår in genom persiennerna, viljan att ändå ligga kvar i sängen och se ljuset förändras i lägenheten. Vancouver är nya vänner och för mycket dramatik mellan de som älskar. Vancouver är känslan av att ha all tid i världen, men samtidigt känna att man kastat bort den och allting är försent. Vancouver är dansgolven, basen, blickarna som inte når ända in.


Vancouver är jag som kryper ur sängen, tvingar på mig skorna och går ner till Starbucks för att få någonting gjort.


Jag känner det inte. Men jag försöker.

------------------------------

du ringde upp och sa att du glömt hur man gjorde
jag stod i underkläderna i hallen och
lyssnade till din röst som om du ringt mig från andra sidan,
tänkte att det inte fanns något man kunde svara på ett sådant samtal

jag hade fel då men hade du ringt upp mig nu
hade jag lyft telefonen och svarat samma sak som då,
det var så din fråga var ställd

du fortsatte prata medan ljuset förändrades i din lägenhet,
grannarna slog i hissdörren och
jag ljudlöst hörde dig sätta dig ner vid köksbordet

någonting förändrades i din röst men jag vet inte vad

sen sa jag det jag visste skulle göra mest ont;
det gjorde ingenting att du gått hem med henne den kvällen
det fanns ingenting att förlåta

jag hade fel då och hade du frågat mig nu hade jag gjort samma misstag som då;
lyft telefonen och sagt att vi ibland glömmer att vi är människor
att jag gick hem med din bästa vän den kvällen
och att det var därför vi inte behövde någon förlåtelse

nu önskar jag
förlåt
intatuerat
på horisonten
när du tittar upp från din morgontidning och
minns en tid då vi kände varandra så väl att
vi inte behövde fråga varandra vad det var som gick fel

En ljusare vår

Jag vaknar av ljuden nere från gatan; sopbilarna som lyfter kontainrarna, bilarna som bromsar in vid korsningen Smithe and Richards, någon som tutar och svär på ett främmande språk.
Det är första morgonen i den nya lägenheten, det luktar rengöringsmedel och lakanen är nytvättade. Jag flyttade ut ur huset i Norra Vancouver där jag bott sedan jag flyttade hit. Huset utan värme, där möglet klättrade upp längs väggarna och vi sällan pratade med varandra. Det verkade som om alla var för upptagna med sina egna liv, precis som jag.

Med en och en halv månad kvar i Kanada hyr jag och min syster en lägenhet mitt i downtown Vancouver. Jag flyttade från tystnaden vid bergen i korsningen 11th and Moody till pulsen downtown. Här hoppas jag kunna hitta de där skriken jag behöver för att kunna skriva; människorna, rösterna, staden.

Jag slänger på mig jackan och tar hissen ner till fast mark. Svänger upp på Seymour och solen skrattar vintern i ansiktet. Nere vid vattnet låter staden annorlunda. Bilarna som en dov ljudmatta och rösterna som tillrop. Som någon som hittat människan hon letat efter.

Jag sätter mig på ett betongblock och ser bussarna köra över bron till Granville Island. Jag tänker länge på hur det ska bli när jag lämnar den här staden för att inte komma tillbaka. All kunskap om de här gatorna som jag inte längre kommer ha någon nytta av. Ingen kommer fråga mig vilken buss man tar till Burnaby, vilken den kortaste vägen till Tinsletown är, eller var man kan köpa den bästa pizzan by the slice. Megabit vid Main Skytrainstation. Och jag undrar hur lång tid det kommer ta innan människorna och platserna här kommer bli främlingar för mig igen.
Jag känner att det kommer gå väldigt fort.
Men där sitter jag, tittar ut över ett världshav. Solen lovar en ljusare vår och lastfartygen glider sakta bortåt. Jag reser mig och går hem mellan skyskraporna när jag kommer att tänka på den där pizzan. Timmarna har runnit iväg över sidorna och jag är hungrig.

As we leave this city

Vi rullar ut ur Vancouver tillsammans med två främlingar. Basen pulserande i blodet, diskanten vibrerandes fönsterrutorna i baksätet. När tulltjänstemannen frågar hur vi känner varandra svarar vi som det är “eh, we met on pub340” men låter bli att berätta om hur många timmar sen det var.
Inget slår känslan av att lämna en plats för en annan; hoppa in i bilen, sätta sig på tåget, betala busschauffören. Vara på väg.
Och någonting tystnar inuti mig med insikten om hur lätt främlingar kan bli vänner.

Vi rullar genom ett självlysande USA medan mörkret faller och motorvägen blir vita fartstreck under oss. Cat Power sjunger oss närmare Seattle, min tvillingsyster somnar utmed en kustremsa vi lämnar bakom oss. När jag hämtade henne på flygplatsen för en vecka sedan var hon vackrare än någonsin. Jag har burit ett leende genom Vancouver, tittat på henne genom folksamlingar och dansgolv. Så mycket kärlek.

Mike and Chris berättar om sin hemstad, blir dova röster i framsätet när sömnen pressar bakom ögonlocken och basen sväljer konturerna av deras ord. När jag vaknar igen är horisonten ljuset från miljoner fönster i skyskraporna i Seattle. En stad som en stjärnbild i änden av motorvägen som sträcker sig in i staden. Någonting tickar väldigt tyst i mig, inte längre som en rastlöshet, mer som en puls; ett hjärtslag.

Det är minnesbilderna från en stad på andra sidan gränsen; easyrider-killen på sin 50-talsmotorcykel som med ett “bye sweden” bedövar hela 54th street när han sparkar igång sin cykel och försvinner upp längs Broadway i ett moln av bensinångor och “Ontheroad“-komplex. En natt på väg hem genom en ny stad med pizzakartonger och gator som leder in i, inte ut ur. En fotboll sparkad i en perfekt halvcirkel över ett amerikanskt campus, människorna som står där för att ta emot den. Det är bilderna av människorna som berättar om sina liv som om jag var den enda som skulle överleva för att kunna berätta. De som sen blir suddiga bekantskaper när vi lämnar pubarna, caféerna, parkerna. Ett telefonnummer hastigt nerskrivet på ett kvitto, ett okänt namn i en telefonbok, en främling på en vännerlista på facebook.

På väg över gränsen igen hoppas jag innerligt att någonting har förändrats. Vi pratar länge om hur annorlunda allting skulle kunna vara. Det handlar om facket som en styrka och världen som en plats för människorna. Det visar sig att jag, min syster, Chris och Mike aldrig var främlingar. Vi säger inte så mycket när vi kommit över gränsen och ser Vancouver utanför mörkret i bilen. Vi kör på motorvägarna som leder tillbaka till vår galax. Kanske har någonting förändrats.