Sjutton dagar tills jag flyttar tillbaka till Sverige och det känns som om allting eskalerar. På en vecka hinner man med en livstid och ändå försvinner dagarna så fort.
Jag går till Waves efter tre timmars konstant dansande. Klockan är 2.30 och jag skriver bort två timmar tillsammans med en kall kopp chailatte. Killen brevid mig heter Jason, han frågar vad jag skriver på och jag försöker förklara vad min bok handlar om. Jag känner mig väldigt fånig men tänker att det inte lät så konstigt när han berättade om boken han jobbar på så det är nog lugnt. När han inte jobbar på tryckeriet är han är gerillagardener, whatever that means, och vi pratar bort ytterligare en timme efter tidningsbudet kommit in med morgontidningen. Så snabbt kan man släppas in i ett nytt liv och när jag går hemåt den morgonen vet jag inte om jag lämnat det lika fort igen. Det spelar mindre roll.
Två dagar senare, efter en svettig natt på The Bourbon, sitter jag där igen. Jag känner igen människorna som befolkar den här staden om natten. Någon som går förbi utanför fönstret nickar mot mig och försvinner upp längs Hastings, en annan ler och kommer in och sätter sig bredvid. Jag lägger undan pennan och skrivblocket ett tag och vi pratar länge om att vara på väg.
När vi sen säger hejdå har nattpersonalen gått hem och när jag passerar dinern vid Pender kommer jag på att jag glömt hans namn. Tänker att det spelar mindre roll när man är på väg.
Ett par timmar senare vaknar jag av sirenerna från brandstationen ett par kvarter bort, varuleveranserna till hotellet brevid och känslan av att namnen vi bär är mer en riktning. Så minns jag människorna. Genom platserna och ljudet av den här staden om natten.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar