Hitta mig

Det börjar bli morgon här. Om ett par timmar tar brevbärarna bussen till jobbet och tjejen på Waves uppe vid Granville lyfter ner stolarna från borden. Jag gick ensam hem genom den här staden i natt. Den andades, taxibilarna följde mig med blicken och jag fick lock för öronen när jag passerade fontänen vid biblioteket. Fem minuter tidigare stod jag på dansgolvet, i källarlokalen, på svartklubben, hoppandes att musiken skulle räcka hela natten. Räcka tillräckligt långt för att få se solen gå upp mellan skyskraporna. Det gjorde den inte, när den sista diskanten studsat mellan väggarna kunde jag fortfarande känna basen i blodet. Den pulserade i samma takt som ljusen över dansgolvet. För ett tag hörde jag inte att musiken tystnat.

Kvällar som denna dansar vi så hårt att det kommer fram folk till oss och frågar om vi har droger att sälja. De har vi inte, nålsticken som hörselgångar, fötterna som andas in vibrationerna från golvet, väggarna, människan bredvid.
Kvällar som denna dricker jag inte.
Jag kommer hem med trötta ben och genomblöta kläder. Genom fönsterna ser jag mina miljoner grannar. Så mycket fönster i den här staden. På en av balkongerna i skyskrapan mittemot står en tjej och röker, hon tittar ner mot gatan och lutar armbågarna mot kanten. Staden låter annorlunda om natten. Sirenerna mer ihållande, men mjukare, som om de egentligen redan vet att det är för sent.

På tjugoandravåningen i skyskrapan till vänster sitter en man framför sin dator. Han dricker någonting ur en mörk kopp. Hans glasögon verkar besvära honom.

Klockan är halv fem på morgonen och jag tänker att om det hade varit sommar så skulle jag kunna ta hissen ner och se solen slå igenom mellan skyskraporna på Seymoure Street. Det är ännu vinter i Vancouver. Någon helt annan stans har den här dagen redan börjat.

I natt håller jag den här staden sällskap.
Jag tror det är ljuset jag väntar på, men jag är ännu inte helt säker.