Vi rullar ut ur Vancouver tillsammans med två främlingar. Basen pulserande i blodet, diskanten vibrerandes fönsterrutorna i baksätet. När tulltjänstemannen frågar hur vi känner varandra svarar vi som det är “eh, we met on pub340” men låter bli att berätta om hur många timmar sen det var.
Inget slår känslan av att lämna en plats för en annan; hoppa in i bilen, sätta sig på tåget, betala busschauffören. Vara på väg.
Och någonting tystnar inuti mig med insikten om hur lätt främlingar kan bli vänner.
Vi rullar genom ett självlysande USA medan mörkret faller och motorvägen blir vita fartstreck under oss. Cat Power sjunger oss närmare Seattle, min tvillingsyster somnar utmed en kustremsa vi lämnar bakom oss. När jag hämtade henne på flygplatsen för en vecka sedan var hon vackrare än någonsin. Jag har burit ett leende genom Vancouver, tittat på henne genom folksamlingar och dansgolv. Så mycket kärlek.
Mike and Chris berättar om sin hemstad, blir dova röster i framsätet när sömnen pressar bakom ögonlocken och basen sväljer konturerna av deras ord. När jag vaknar igen är horisonten ljuset från miljoner fönster i skyskraporna i Seattle. En stad som en stjärnbild i änden av motorvägen som sträcker sig in i staden. Någonting tickar väldigt tyst i mig, inte längre som en rastlöshet, mer som en puls; ett hjärtslag.
Det är minnesbilderna från en stad på andra sidan gränsen; easyrider-killen på sin 50-talsmotorcykel som med ett “bye sweden” bedövar hela 54th street när han sparkar igång sin cykel och försvinner upp längs Broadway i ett moln av bensinångor och “Ontheroad“-komplex. En natt på väg hem genom en ny stad med pizzakartonger och gator som leder in i, inte ut ur. En fotboll sparkad i en perfekt halvcirkel över ett amerikanskt campus, människorna som står där för att ta emot den. Det är bilderna av människorna som berättar om sina liv som om jag var den enda som skulle överleva för att kunna berätta. De som sen blir suddiga bekantskaper när vi lämnar pubarna, caféerna, parkerna. Ett telefonnummer hastigt nerskrivet på ett kvitto, ett okänt namn i en telefonbok, en främling på en vännerlista på facebook.
På väg över gränsen igen hoppas jag innerligt att någonting har förändrats. Vi pratar länge om hur annorlunda allting skulle kunna vara. Det handlar om facket som en styrka och världen som en plats för människorna. Det visar sig att jag, min syster, Chris och Mike aldrig var främlingar. Vi säger inte så mycket när vi kommit över gränsen och ser Vancouver utanför mörkret i bilen. Vi kör på motorvägarna som leder tillbaka till vår galax. Kanske har någonting förändrats.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar