Halvlek?

Jag sitter på Blenz med Mike. Vi pratar om hur allting går åt helvete.
Klockan är 02.30 och det är februari. Jag försöker i en halvtimme hitta orden för att beskriva någonting jag sällan pratar om. Han verkar inte förstå. Jag förstår definitivt inte, men kanske spelar det ingen roll.

När vi pratar om kärleken undrar jag varför det låter som om jag är ett offer för otrogna jävlar. Jag tycker sällan om hur bitter jag låter och Mike säger att jag måste bli bättre på att spela spelet.
Är det någonting jag inte vill bli är det att bli bättre på att spela spelet. Jag säger det till Mike, att jag är förbannat trött på spelet. Att jag har satt skorna på hyllan och bett mina motståndare dra åt helvete.
Jag har ingen lust att vara med längre. Om någon missuppfattar situationen och tror att jag är inne på plan igen, så beror det oftast på att jag inte hört av mig, av den enkla anledningen att jag faktiskt inte bryr mig.

Anledningen till att jag sällan uppdaterar här är att jag inte vet vad jag ska säga längre. Men jag försöker. En del av det jag skriver har jag lyckats sälja, för riktiga pengar, så att jag kan köpa glass och betala hyra. Eller ja, i alla fall köpa glass.
Därför får ni inte läsa det än, för jag tänker att de som köpt det ska få publicera det först. Men sen ska ni såklart få vara med.

Sånna här dikter är desto mer svårsålda,
men kanske att någon kan ha nytta av den ändå tänker jag;


vafan
den natten
som om vi skulle lämna allt morgonen efter
och det inte fanns något annat sätt
än du och jag

med ljuset spelandes i ditt ansikte
på dansgolvet
mellan skyskraporna
när du sa att du kunde höra musiken
kastade väskan
och tog huvudrollen

vafan
den natten
med ljuset från fönsterna ovanför oss
som stjärnbilder
när du pekade ut vår galax
och vi svävade hem
tyngdlösa

dina kläder slängda i hallen
mina över soffan
som om ljuset som letade sig in
genom gardinen
skulle ta vår vintergata ifrån oss

vafan
den natten
och inte ens morgonen
efter