Ute på remiss

Jag vaknar vid halv sex, solen skiner alltid vid den tiden, klarblå himmel bakom persiennen. Vid åtta har det hunnit bli mulet och jag reser mig upp. Väcker liv i datorn och klickar igång ordbehandlaren. Samma gamla texter i samma gamla dokument. Jag skulle kunna jobba på manuset lika många år till utan att bli färdig. Så jag tänker att jag nog är klar nu. Skriver ut det och skickar det till mina tre remissinstanser; Daniel, David och den lite mer partiska tvillingsystern Lisa.
Får se vad de säger.


Såhär säger jag;







ljudet i omklädningsrummet är annorlunda på kvällen än på morgonen
ibland känns det som om vi varit inlåsta
den sortens upprymdhet i luften när
vi tar på oss våra privata kläder och blir människor igen

när vi slänger kockrockarna i tvätten på väg ut ur köket
tänker jag
att så svaga är vi
att
det som borde göra oss mänskliga
gjort oss till maskiner

Yrket

“Du personifierar bilden av poeten Jenny”
Jag sitter utanför ett tält på SSU-kursen där jag snart ska läsa poesi och försöker få ordning bland mina papper. Jag har svårt att ta in den bilden. Ska sanningen fram så tycker jag att poeter är fåniga. Jag fick läsa skitpoesi i skolan, som inte berättade något om min verklighet. Poeter som berättade om en värld som jag inte kände igen. Det sas inget om skillnaderna mellan barnen på Helgedalsskolan och Åhusskolan, inga av dem beskrev maktlösheten man sen skulle möta på arbetsmarknaden.

Någonting i mig ryggar tillbaka när de efter mitt namn i program och presentationer placerar ordet “poet”, det berättar ingenting om smärtan mellan skulderbladen efter att ha lyft in dagens mjöl-leverans, inget om stoltheten i att försöka göra sig själv synlig.

Jag heter Jenny. Jag är kallskänka.

Trummorna och musiken

Nu kan jag inte hålla mig längre,
nu outar jag lite grejer.

1. Bandet
Vi finns, vi skriver låtar, det är tonsatt poesi. Det kanske är sång. Det är Emelie som är kung över alla svartvita tangenter.


2. Sockenvägen goes acoustic.
Finsnickaren som jag bor med är inte bara bra på att bygga gitarrer utan också på att spela på dom. Speciellt bra låter det i badrummet. Bor man ändå ihop i en 1,5a så kan man lika bra göra musik tillsammans också.







3. Musikern.
Titta på den här killen. Han heter Isak, inte att missta med Isaac som är killen på toa. Idag berättade Isak för mig att han har gjort en låt av en av mina dikter, "Vi är här nu". Det tycker jag är fint. Jättefint. Vi ska såklart få höra den när den är färdig.





Oh yes

Stockholm - Malmö 30/4 13.05

de möts på stationen
hon pressar sitt leende mot hans läppar
han viskar något in i hennes mun

sen lämnar vi perrongen

det känns som om jag varit här förut

på väg

Godnatt Isaac

Jag vaknar med en av mina kuddar i famnen. Klockan är tidig morgon, Isaac är på väg till jobbet. Hans sked slår mot tallriken i vardagsrummet. Jag tänker att vår trångbodhet är väldigt talande för bostadsmarknaden just nu och somnar om. Vid åtta sätter jag mig vid skrivbordet. Min dygnsrymt är ur led och har blivit normal efter ett år av kvällskift på tapasrestaurangen och pubköket på andra sidan jorden.

Kvällen innan har M, värmen i augusti, berättat att han kommer till Sverige. Jag svarade honom att jag tror på det först när jag ser honom på svensk mark. Vet inte vad jag ska tycka om det där, kanske för att jag sagt att Stockholm är vackert och jag själv inte hunnit se mycket mer än utsikten från mina tillfälliga boenden.
Men mest av allt för att jag inte vet vad som händer när man blandar världarna, Sverige - Vancouver. Det får gå som det går.

Jag klickar upp ordbehandlaren och läser dikten jag skrev natten före. Fyra sidor om det fackliga löftet och organisering. Klistrar in den i boken och skriver ut ett första utdrag. Det känns overkligt att ha skrivit det där. Overkligt men bra.

Det rullar på. Och nu tar jag helg.

Vi ses kanske imorgon i Hallunda då?

Det fackliga löftet

Igår var jag produktiv, idag har jag köpt en skrivare. Börjar kanske bli färdig nu, svårt att veta. Jag börjar i vilket fall som helst bli otålig. Ikväll skrev jag en dikt om det fackliga löftet. Den börjar ungefär såhär;

"Vi gav varandra ett löfte
vi ställde oss bredvid varandra
ställde upp och
ställde krav på varandra

tillsammans

om vi var tio stycken blev vi starka som hundra
var vi hundra blev vi starka som tvåtusen

så fungerade solidariteten
det fanns inga formler för den
men när den växte
växte vi
..."

Om jag får min bok publicerad så kan ni köpa den och läsa den där. Blir den inte det så får ni såklart läsa den ändå. Om ett tag.

Ikväll saknar jag kärlekshistorien i "kanske en diktsamling", att jobba på något som inte har nån press på sig, som jag inte jobbat på sen jag började skriva för tio år sen. Ikväll känns det här projektet för stort och jag för liten.
Men imorgon kanske jag växt till mig igen.

Vill man se mig läsa kan man komma till Botkyrka Socialistiska Forum på lördag. Jag inviger med en dikt. Kanske en specialskriven om krisen, löftet, möjligheterna. Det återstår att se, om jag hinner. Man kan kolla efter på lördag klockan ett på Hallunda folkets hus. Ser ut att bli ett riktigt bra program också. Missa inte.

Ibland känner jag mig utrotningshotad

Första maj

Jag ser honom genom fanor och slagord, så länge sen sist. Då var han värmen i ett kallt januari, en promenad från Bergsjön in mot stan. Det är längesen nu, det har lagt sig ett nytt år emellan, nya städer, länder, människor.
Men jag minns att vi gick där över broarna i det nya året. Jag berättade om jobbet jag just mist, kampen som fick mig att klara hårda arbetsdagar, arbetskamraterna som log mot mig över stimmkittlar och stekbord. Och jag minns att han sa någonting om yrkesstolthet när vi passerade pizzerian vid Svingeln, att han fick mig att förstå någonting om mig själv.

Senare den kvällen satt vi mittemot varandra i min lilla etta, med vinet i glasen och maten på tallrikarna. Sov nära och pratade mycket lite om framtiden. Jag hade redan börjat plocka ner mina grejer i flyttlådorna, tagit ner affischerna från väggarna, förberett mig på att lämna allt. Det fanns inga kommentarer att ge på det.
Och jag låste lägenheten bakom mig och åkte.

Det känns som i en annan livstid; plastblommarna i fönstret på pizzerian, januarivinden som tog tag i mig och någonting som han sa som försvann i spårvagnsmullret den eftermiddagen.

Men på det torget, bland fanor och slagord, kommer det över mig igen. En nästintill okontrollerbara lust att ställa mig på tå och prova mina läppar mot hans igen. För att se om någonting förändras i trycket vi lägger bakom, värmen emellan.
Det är orationellt och jag skakar det av mig för kramen är mjuk, leendet menat ända in. Jag behöver inte hålla mig tillbaka, förstår att värmen inte handlar om läpparna. Att i honom har jag en kamrat som ser världen som mig och att det är mer än någonting annat.

Dagen efter kommer jag till hans lägenhet, så långt senare, så mycket tid emellan och vi sitter mittemot varandra med maten på tallrikarna, vattnet i glasen. Jag frågar honom om kärleken och han svarar med mina ord; att när det händer händer det, men just nu är det skönt att vara ensam.

Snart går vi utan er

Stockholm välkomnar mig med en stressig centralstation och en utandning. Det känns skönt att vara tillbaka vid sitt skrivbord, i sitt eget liv. Malmö var fantastiskt, Lund kändes bättre än vanligt, Danmark var ett misstag och Kristianstad är alltid för nära.

Jag ligger efter i mitt bloggande. Nu kan ni te x få veta hur det kändes i torsdags, för det här kom aldrig upp på bloggen då. Så kan vi försöka jobba oss upp till nutid igen.

30/4 2009

Det sitter en lapp på ytterdörren. ”Jag håller tummarna idag!”
Isaac har lämnat en hälsning innan han gick till jobbet imorse. Jag ler när jag ser det, det känns lite som om jag inte behöver göra det där själv nu.
Nervositeten inför tv-inspelningen blir ett försök att hitta en ren tröja och läsa igenom boken som jag ska bli intervjuad om. Sen sitter jag i SVTs reception och väntar med det där hjärtat bultande i bröstet och svetten i händerna och den där debattartikeln färsk i minnet. Den där sossarna tillsammans med moderaterna i hamnstyrelsen gick ut och fördömde Hamnarbetarförbundets strejk i Göteborgs hamn. Så långt bort från sin historia har socialdemokraterna kommit att de inte minns varför de en gång bildades.
Jag kan förstå att det kan vara svårt att förstå vad som händer i en människa när hon för en gång skull står upp för sig själv, tillsammans med andra. Vilket uppvaknande det kan vara. Och jag förstår att moderaterna kanske ändå förstått det där och att det är därför de inte gillar det, men sossarna? Har de rört sig så långt ifrån vanligt folk att kampen för ett drägligt liv blivit något fult och något att fördömma? För ja, människor som tillsammans försöker förändra någonting har alltid varit väldigt farliga för de som sitter på makten, oavsett om de är sossar eller moderater.

Någon kändis går förbi i receptionen, säkerhetsvakten önskar glad helg och reportern kommer och hämtar mig. Hon frågar om det var kallskänka jag var och jag svarar att ja, det är det. Väl ute på inspelningsplatsen inleder hon en diskussion med mig om hur bra det är att jobba svart och hur dåligt facket var i Wild ´n Fresh konflikten. Vi har uppenbarligen väldigt olika syn på saker och ting. Samtidigt som hon säger att hon, när hon jobbade i restaurangbranschen, kunde få dubbel lön som svartanställd så hävdar hon att företaget inte hade råd att anställa henne vitt. Jag skakar på huvudet och berättar att jag stod där utanför Wild ´n Fresh, stolt över att mitt fackförbund äntligen tog strid. Att jag tycker att företag som inte kan gå runt utan att fuska inte är några vidare existensberättigade företag. Dessutom säger mig mina erfarenheter att sånna arbetsplatser kan vara direkt livsfarliga ur arbetsmiljösynpunkt. Det är inte okey att sitta och klaga på att facket aldrig gör något när man själv agerar lönepress åt arbetsgivarna.

När kamerakvinnan kommer är jag nervös av många olika anledningar. Dels har jag knappt diskuterat svensk politik på över ett år, dels blir jag så förbannad när jag väl gör det att det nästan bara kommer ”förihelvet”-en och ”vafan”. Inte för att svordomarna inte behövs, men jag är inbillar mig att jag är bättre på att formulera mig i skrift.

Det blir en kort intervju, jag får läsa lite ur dikten.

Sen, efter jag lämnat SVT, slår nervositeten till igen, fast ännu värre. Jag tänker att det finns tusen dåliga sätt den före detta svartarbetande kvinnan kan klippa det där materialet. Och tänk om hon gör just det.

---
Ni kan se klippet här http://svtplay.se/v/1540631/kulturnyheterna/30_4 ett par dagar till. Inslaget börjar 2.30 in i programmet.

Tillbaka

Jag önskar att jag hade tid att berätta
om fanorna
människorna
tågen

men jag är tillbaka på en gata i staden där vi växte upp
och allting är lite för tungt
lite för nära
lite för dålig uppkoppling


snart