Stormen

Stormen smider planer på att ta över världen, men vi behöver er hjälp.

Sitter ni inne med en scen att stå på, ett möte att förgylla, en 30årsfest att uppträda på? Känner ni nån som känner nån som känner nån?

Eller som Sonnevi skulle uttryckt det; Tillsammans har vi makt att upphäva makten.

Hjälp till!


Uppsala Frias recensent gillar oss!

En främling kallar det "en stor upplevelse"!

Aftonbladet kultursidor vill att vi ska ut över Sverige!

Fiendeland kallar det "imponerande, berörande och stort"

Palme och självkänslan

I somras var jag med och skrev material till pjäsen Palme som går på Uppsala Stadsteater. Igår var jag och såg den igen. Jag är med på video i föreställningen, läsandes delar ur två brev som jag skrev till regissören Carolina Frände.

Jag har inte varit så mycket på teater. Teater har känts lite som opera, väldigt främmande och konstigt. Resultatet på scen och samarbetet med Frände under arbetets gång har förändrat min syn på vad teater är och kan vara.

Jag har inte skrivit så mycket om mitt skrivande för Palme här, mest för att jag tror att det gjorde mig livrädd. "Inte fan kan jag skriva till teater?" Efter premiären var jag skakig i dagar, att se sig själv i dom där tv-apparaterna på scenen fick mig ur balans. Samma obehagskänsla som efter min och Stormens föreställning på Ettanscenen, känslan av att jag håller på med saker som jag egentligen inte kan.

Min syster och min vän var med mig denna gången. De sa att de var väldigt stolta över mig. Det har andra också sagt. Det ska jag också lära mig att vara.
För pjäsen Palme är grym, ni borde gå och se den, om inte för att ni gillar/ogillar Palme så för de fantastiska skådespelarinsatserna. Det är bara två föreställningar kvar nu. Hinner ni inte till Uppsala så håll utkik efter Frändes arbete i framtiden, hade fler delat hennes ambitioner hade jag kanske känt mig lika hemma i en teatersalong som på en biograf.

BOKA BILJETTER!

Vi som bär de här städerna

Idag medverkar jag med en dikt på Arbetarbladets ledarsida. Såhär går den.



Vi som bär de här städerna

du som vaknar innan solen stiger över husen
som tar morgontåget genom dimman och
lyfter stolarna från borden innan stressen tvingar dig att
knyta förklädet och sätta på dig leendet

du som tar bussen hem till förstaden, ståplats i rusningstid,
efter nio timmar med städvagnen genom kontoren
ni, de osynliga skuggorna som magiskt
tömmer papperskorgarna och tvättar golven

ni som varken syns eller hörs i offentliga rum

du, du som ligger kvar i sängen med blicken i taket och
arbetslösheten som heltidsjobb när den fulla sysselsättningen
förpassats till omöjlighetens bistra korridorer och
ledarna redan fått vad de vill ha

du som stämplar in när andra stämplar ut
som vet hur tröttheten kan förvandlas till bly i lederna en måndagskväll
ni, ni som vänder på dygnen, sover bort morgnarna,
innan nätterna blir dagar utan ljus

du, du som minns tiden innan samförståndet suddade ut
gränsen mellan hopplöshet och dröm
då glöden i rörelsen var något att ta till vara och
ombuden kände tröttheten som vi

du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om en snabb utförsäkring
vi, vi som går sönder i schemalagd underbemanning och
lägger livspusslet räknandes småmynt i kassan på Ica

vi, vi som är så tysta att vi inte verkar existera
vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och
bär
de här städerna

vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva

Dikt i LO-Tidningen

En del av diktsamlingen som jag skrivit är dikter/porträtt av gamla arbetskamrater. Ett av dessa publicerades i LO-tidningen idag. Kolla här.


Kocken

Han var den skickligaste kocken jag jobbat med.

Han hade smakerna i blodet och kockkniven
som ett förlängt trollspö i höger hand.
Under fredagskvällarnas smatter från bongmaskinen utförde
han underverk med händer som fartstreck mellan
spisen grillen tallrikarna.

Han hade en japansk kärna av rostfritt stål och älskade att berätta
om middagarna han lagade till kvinnorna han förförde.

Det enda sättet att få hans respekt
var att jobba vid hans sida en lördagskväll.
Han förlät alla misstag så länge han visste att man gjort sitt bästa.
För honom var köket en fotbollsplan
och vi spelade i samma lag.
Självmål fick honom att sänka blicken
men inte att höja rösten.

Det tog tre månader för mig att förstå hur han gjorde
för att klara av pressen uppifrån.
Att det var vodka i vattenflaskan
och att det glansiga i hans blick
var det enda sättet han visste
för att inte låta stressen knäcka honom.

"Kallskänka med mersmak"

Ett leende följer mig till jobbet, jag köper Aftonbladet vid Gullmarsplan och möter skrattande min egen blick i fotot på kultursidorna.
Recensenten Mikael Nyberg skriver att "Anslaget är mjukt men vreden stor" och avslutar recensionen med "En kväll intog kallskänkan och Stormen scenen i Uppsla. Nu borde de ut över landet. Vi är här nu, heter föreställningen. Det är kollektivets löfte."

Väl på jobbet kan inte kockens missplanering, berget av plåtar med inbränt fläskfett som måste skrubbas eller leveransen som kommer mitt i lunchen räta ut det där leendet. Det rör mig inte att Tvärbanan är försenad och fullpackad med gälla skrik efter två timmar i disken på jobbet. Det gör inget att jag efter jobbet går ner till affären för att lösa in en spännande avi bara för att få ett paket fullt av blanketter om penionsval och skit. Det spelar ingen roll att boken jag tänkt låna är utlånad eller att jag efter att ha gjort varma mackor med svampstuvning, dukat fram ölglaset och tänt lite ljus, inser att jag i tröttheten efter jobbet råkat köpa alkoholfri öl när jag ville fira med riktig.

Det gör inget. För idag var en mycket bra dag.

Färgerna

Jag vaknar av Saras och Isaks röster i rummet bredvid, min storasyster har skickat ett sms "Lycka till på föreställningen ikväll!". Jag ligger kvar ett tag och försöker hålla nervositeten inför läsningen på Uppsala Stadsteater borta. Alla förberedelser, sömnlöshet, paniken i att inte veta vad fan man håller på med.

När dörren till trappuppgången slår igen bakom mig på väg till tunnelbanan jag är i halvt upplösningstillstånd. Ringer Hanna för att dra en sista runda minnen från caféet på Avenyn och andas i vetskapen om att mina allra bästa vänner fick jag under mina två år på Göteborgs sämsta arbetsplats. Det vilar vi i när vi fortfarande, år efteråt, kan känna adrenalinet stiga när vi pratar om arbetsmiljön, maktlösheten, stressen från de åren.
Malin, som slutade sist av oss, ville bara en sak, att ingen av de som kom på föreställningen sen skulle gå till Evas Paley. "Se till att dom bojkottar skiten"

Möter upp Ellen och Emelie vid Fridhemsplan, står i bilkö med xylofonen, keyboarden, dragspelet och vill inte vara med längre. Träden färglägger paniken inuti mig, rött gult orange. Dimman gör allting suddigt, väl framme i Uppsala är vi en halvtimme försenade och teknikerna sitter och väntar på oss.
Vad som händer sen är oklart, som om dimman följer oss in på scenen och gör konturerna svåra att urskilja. Som om nervositeten slår mig på käften och jag vaknar upp ett par timmar senare med huvudvärk, minnesluckor och blommor.

Jag minns att Olof mötte mig vid sceningången för att rigga kamerorna, jag minns en publik som satt tystare än döden, jag minns att jag tittade mot nödutgången men lyckades hålla mig kvar på scenen, minns de som skruvade på sig i salongen och jag själv som förbannade mitt val av texter. Minns hur dikterna gick för fort och tiden för sakta. Hur allting var över på en sekund. Jag minns blommarna efteråt och applåden när vi kom ut i baren efter föreställningen.

Mest minns jag känslan av Stormen i ryggen, Ellen och Emelies leenden som en trygghet. Och den där känslan som kommer över mig ibland, den som jag skäms för; rädslan för att folk bara ska tycka att jag är jobbig och pretentiös. Hur jag kunde höra de tänka "Vafan är det här? Var är dikterna om kärlek?"
Och hur jag samtidigt är livrädd för att sugas upp av nått grått och förlora färgen, bli den snälla pausunderhållningen.

Men så, efter dimman lättat och vännerna tagit mig under armen, benen börjat bära igen;
insikten om att den rädslan är min vän, håller mig på kurs. För varje gång jag känner att jag vill vara enklare att tycka om så påminns jag om vad det skulle innebär; jag skulle bli hon som inte orkar, som inte har kraft nog att protestera när någon sätter sig på henne, som inte ställer sig upp när någon ber henne att sitta. Någon som förlorat färgen och inte orkar.

I sena natten, vännerna som ser den rädslan, säger att vi inte ens kan lita på oss själva, och det är därför vi behöver varandra. För att hålla varandra på rätt kurs så att vi kan fortsätta se världen i färg.

Här är vi

En vän hittade detta i Stadsteaterns skyltfönster på väg hem ikväll.

Det gör mig livrädd. Kom och håll min hand på tisdag.

Under så mycket tyngd

Jag har solen i ögonen när vi rullar ut ur Stockholm. Mannen i sätet bredvid söker min blick men talar inte samma språk som mig. Färgerna längs rälsen har förändrats, genom gula, oranga, röda träd silas höstsolen. Höghusen som höga murar när tåget susar förbi Huddinge. Tunnlarna genom bergen mörka, hårda. Vi är människor under så mycket tyngd.

Veckans arbete sitter kvar i min kropp som lera i lederna, någonting tungt jag måste fortsätta bära genom helgen. Det är som om tåget kör raka vägen tillbaka in i september, på väg ner mot Göteborg skiftar färgerna tillbaka in i orange, gult, grönt. Ingenting annat kan göras ogjort.

Kärleken är ännu ett misslyckande, någonting jag kan peka på och känna att jag aldrig kommer kunna leva med en annan människa. Det tar tid att lära känna sig själv, för varje dag som går tar det en dag längre. Imorgon börjar jag om igen.

Jag somnar när vi passerar Falköping. Drömmarna lämnar mig inte ifred. Ljuset har förändrats när jag vaknar igen, mannen bredvid mig är försvunnen. Jag lägger fötterna på sätet och ser Sverige susa förbi utanför tågfönstret. Mörkret faller med mig och jag letar efter en ljusare vår, håller min systers hand på väg bort över spårvagnsspåren.

Pressbilder

Fotografen Mia Olofsson har tagit massa fina pressbilder på mig.
Spana in hennes hemsida, hon är grymt duktig.

Bilderna är tänkta till bland annat en ny hemsida/blogg, so stay tuned.

Vi är här nu

Gå in på www.jennywrangborg.se och kolla uppdateringen inför kvällen i Uppsala!