En stor jävla längtan

Jag kan känna det tydligare nu. Jag möter min egen blick i reflektionen ut mot gatan, Bagarmossen är tyst i natt. Jag spenderar timmar med blicken i de gamla skrivböckerna, läser mig tillbaka genom lägenheterna jag flyttat mellan de senaste åren, städerna jag kallat mina, platserna jag minns som människor. Blecket mot pappret är hur de kunde böja sig fram, fästa sitt leende mot mitt och hitta platserna i mig som jag trodde gått förlorade. Är kärleken som någonting som sprängt inuti mig, människorna som rört sig genom mitt liv. Tusen sätt att förlora sig själv på. Tusen sätt att hitta tillbaka igen en halv skrivbok senare.

Datumen är sättet solen föll in genom persiennerna, vad de sa till mig när jag vände mig bort, ljudet som sipprade in från gatorna utanför. Det är Göteborg med hans kropp närmare min, det som glödde mellan oss sömnlösa nätter. Socialismen som något lika självklart som sättet på vilket jag skrev ner hans tonläge när han berättade om vikten av att ta strid, att orka vara människa.

Varje ny skrivbok ett nytt sätt att se på världen, en ny jakt på någonting vi alla letar efter men som inget vet namnet på, nya sätt att göra samma misstag om och om igen. Det är Vancouvers milslånga gator och skyskrapor, slarvigt bleck efter blöta nätter, oläsliga telefonnummer till främlingar jag lämnat bakom mig. Det är alla tillfällen då jag packat mina väskor och dragit vidare, utrivna sidor med avskedsbrev, trycket av deras kroppar när vi rört varandra för sista gången.

Det är adresserna till vänner som blev bekanta som blev främlingar, ett minne av hur man ändå kan hitta tillbaka. Det är vägbeskrivningar, busslinjer, gatunamn. Leenden, tårar och besvikelser. Men mellan datumen, blecken, skrivböckerna så höjer jag blicken, möter mina egna ögon i reflektionen ut mot Bagarmossen och inser att det som säger mest om vem jag är, var jag varit och vart jag är på väg är alla de tillfällen då jag vilat med pennan mot pappret för att sen inte skriva någonting
och att det nog ändå är de tillfällena jag minns starkast.

Elda under din vrede

Elda under din vrede med maktens nyheter.
Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss.
Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon.
Elda under din vrede.

Ingrid Sjöstrand.




det är bråttom nu
vi måste organisera oss

Människan behöver hjälp

I dag publicerade Arbetarbladet en ny dikt av mig på ledarsidan. Denna gången handlar det om Sveriges medverkan i ockupationen av Afghanistan.



Människan behöver hjälp, men det är vårvinter och
Sverige skickar trupper till Afghanistan.
Finns ingen tid för värme i år,
det faller slask från himlen och vi kan inte fly ifrån oss själva.

Om allting var trasigt förra året så är det nu det ska falla sönder,
kistor bärs bort över landningsbanor,
pansarvagnar rullar över ökenvidder.
Det här är priset vi betalar.

Humanitärt bistånd byts mot militära insatser,
det finns ingen skola att gå till, inget jobb att vara arbetslös ifrån,
fortfarande ingen demokrati som inte spränger folk i bitar.
Vad hände med sångerna som sjöngs,
neutraliteten vi värnade?
Freden som motpol till kriget.

Kanske behöver människan hjälp men det är kall februari nu,
skiner solen i morgon lovar jag dig att inte se det som ett tecken,
den här staden är inte symbolisk,
till och med kanonerna utanför sjöfartsmuseet kommer tas i bruk igen.

Vi behöver inte fler vapen,
har redan skrivit de här dikterna så många gånger.
Om 30 000 grönklädda män som rör sig över stora fält,
om bomberna som föll, och fortsätter falla.

Bomber för människovärdet.
Bomber för demokratin.
Bomber för kvinnorna.
Bomber för freden.

Nio års rädsla och dödstalen stiger.
Våldsspiralen snurrar allt fortare, blodet färgar oljan röd.
De flesta döda bär inte uniform, skeppas inte hem över stora hav.
Det här är priset som betalas
när krig är fred.

Snön smälter och våldet eskalerar.
Så visst behöver människan hjälp,
hjälp med att orka,
hjälp med att ställa sig upp,
för en gång skull ta ställning
säga ”Nej”

Biblioteket

Imorgon kl 14.03 deltar jag i programmet Biblioteket i P1. Liten intervju och nån dikt. Missa inte!

Honduras

Torsdagar är bra dagar, torsdagar ligger Flamman och väntar på mig när jag kommer hem från jobbet. För någon vecka sen läste jag en artikel om Honduras, och inspirerades till att skriva följande dikt.


Honduras

mot varje stadskupp, folkets ilska
mot varje dödskvatron, större drömmar om imorgon
mot varje mörkerman, ljuset som sipprar igenom

såhär väger vi demokratin,
300 000 människor på stadens gator när
presidentens plan lyfter
”På återseende kamrat Zelaya”
30 000 poliser och militärer på stadion
när gevären sätts till makten
för inget är så bräckligt som en diktatur

i varje bostadsområde, i varje liten by och samhälle
drömmen om rättvisa omgjord till studier, organisering
verklighet

vi kommer underifrån
vi kommer alltid underifrån
siktar mot de där uppe för att
utjämna alla höjdskillnader

Jämlikar

Idag publicerades en ny dikt i LO-tidningen. För er som inte tecknat en prenumeration än så kommer den här också. Det här är ännu en av dikterna som kommer finnas med i min diktsamling som kommer ut i vår/höst. Här hittar ni några andra som LO-tidningen tidigare publicerat.



Jämlikar

Den största tröttheten
kommer inte från
kroppsarbetet,
drickabackarna lyfta uppför trånga gångar,
musklerna som skriker i
belastningen under
omöjlig balansgång
med disken
genom
serveringen

Det är inte
ångan från bageriugnen,
de slöa knivarna
eller de hala golven som gör ondast

Arbetet består inte i
att laga maten eller servera gästerna

Men det är
chefens ord
efter veckor av obetald övertid

Det är blickarna
från de välbeställda
tanterna

och oräkneliga leenden
som döljer
det faktum att det inte
finns något hopp
om att vi någonsin kommer
mötas som jämlikar

Namnen på städerna

Ska jag berätta någonting om rytmen från rulltrappan när jag glider ner i tunnlarna under den här staden, samtalen främlingar för på perrongerna i väntan hem efter jobbet. Namnen på städer som får mig att längta tillbaka till Vancouver, platserna som fortfarande värker i mig när jag vaknar bredvid främlingar. Ska jag säga nått om hur jag kan stänga ute allt det där i musiken från mina hörlurar, hur staden tystnar runtomkring mig när tågen tar följe i spåren ut mot de södra förorterna. Hur vi alla försöker hålla oss vakna efter arbetsdagar som gör fritid till suddig tid innan vi måste arbeta igen. Hur vi aldrig kommer utvilade hem till våra familjer eller tysta lägenheter.

Eller vill ni höra något om hur värken bakom höger skulderblad tvingar ner mig raklång på sängen efter leveransdagar då jag inte hunnit lyfta med knäna. Hur jag kan vakna flera timmar senare och inte veta åt vilket håll väggarna går, vilken stadsdel jag befinner mig i, vilken adress jag bor på. Ibland blinkar min telefon till med sms från främlingar som säger att de har min post, att jag kan komma och hämta den på platser jag sedan länge lämnat bakom mig. Men att jag minns siffrorna på de lägenheterna lika lite som min nuvarande adress.

Vill ni veta något om hur det känns att sitta i köket och höra att hyran för det svarta tredjehandskontraktet höjts med 25% men att ”om ni vill köpa loss kontraktet för 70 000 så drar jag dom pengarna från det sen”.

Vem fan har 70 000 kr liggandes? Inte en kallskänka. Inte en kallskänka som jobbar deltid. Inte jag. Och det gör mig så arg att jag vill gråta, det här skitsystemet, som gör det möjligt att tjäna pengar på varandra, försöka sälja något till mig som jag redan äger. Allmännyttan. Hur hela det här samhället genomsyras av idioti.

Eller vill ni veta någonting om hur främlingar kommer fram till mig på krogen och ber om svaren på frågor jag själv ställt, säger att de längtat efter att få träffa mig. Hur det kan kännas när vännerna slutat höra av sig och alla planer på att lämna det här landet med sina omöjligheter försvinner i långa nätter framför datorn, tystnaden i lägenheten när jag inte kommer på en enda människa jag vill träffa, som fortfarande vill träffa mig.

Jag skulle kunna skriva nått om hur ljuset faller över bordet där jag sitter när mannen mitt emot mig säger att förlaget dragit sig ur publiceringen av diktsamlingen, hur allting pressar mig härifrån i situationer jag inte lärt mig hantera. Hur jag inte orkar bry mig om det som betyder mest för mig, hur jag vill skita i allt som handlar om tangenter eller trycksvärta och bara acceptera det förlagen säger: att poesin är död. Slippa vakna efter mardrömmarna som gör verkligheten verkligare, och drömmarna mer avlägsna.

Eller säga att jag ger fan i alltihopa så till den grad att jag nu inte bryr mig längre, och därför säga att nu startar vi ett eget förlag, trött viska, säga, skrika

Poesin är död, länge leve poesin!

Och tänka att de som inte rör på sig märker inte sina bojor.

Omslagsflicka

Titta!

Här kan ni läsa mer om Skitsamhället som det pratas om i intervjun.

Kultival

På lördag kl 17 uppträder jag tillsammans med Stormen på festivalen Kultival på Kocksgalleriet. En hel timme poesi, musik och politik. Blir något liknande föreställningen på Uppsala Stadsteater från i höstas. Missa inte.

Här kan ni läsa mer om festivalen

En arbetares liv är billigt

Här kommer en krönika/dikt från Arbetarbladets ledarsida idag.
Tack till bland andra Kim Muller för inspiration.


En arbetares liv är billigt

Jag är tjugofem år,
vissa nätter vaknar jag av värken i vänster axel
livrädd att jag redan gått sönder
medveten om att det inte finns några reservdelar

i fyrtio år till ska min kropp hålla för slitage
för hala golv, tunga lyft, upprepade rörelser under stress

de nätterna vaknar jag av smärtan
och somnar med rädslan av att den ska följa mig som tinnitus genom livet
i varje rörelse, tanke, som en underton som gör arbetet jag älskar omöjligt

Hur kommer det sig att de tyngsta, farligaste, varmaste, mest illaluktande och högljudda jobben också är de sämst betalda? Tar du jobb i ett kök är de även reserverade åt de yngsta.
Den logiken är enkel, jag har mött tjugoåriga diskare med utslitna ryggar.

Hur skulle det se ut om de som fattar besluten om vår arbetsmiljö
kom ner från sina ergonomiska stolar och
fick sätta på sig ett förkläde, en uniform, en städrock?

Jag undrar om de skulle hitta några nödvändiga nedskärningar i
stressen mellan kassan och kallskänken,
om de skulle upptäcka några effektivitetsförbättringar i
storleken på barngrupperna eller utrymme för omorganisering i
balansgången på byggställningarna

några anslag att minska till livsnödvändiga inspektioner

En arbetares liv är billigt, det sägs att om du önskar livet ur någon
är det smartaste att anställa henne och sedan låta henne dö under arbete
både billigare och mer praktiskt än ryska torpeder

du kan till och med sitta kvar i din ergonomiska stol och beklaga det inträffade
inga löpsedlar, inga fallskärmsavtal, inga avgångar krävs
efter en arbetares död

frågar du mig vem som är mest värd i det här samhället
kan jag ge dig rakare svar än landets nationalekonomer
vi som arbetar längst ner behöver inte läsa några böcker
för att förstå vad som är upp och ner

arbetsmiljöarbete är inte lönsamt
skyddsronder ger ingen snabb avkastning
lagarna skapar ingen effektivitet

Om nätterna hör jag Stig Sjödin tala till mig från ett annat århundrade och tänker att mycket lite har förändrats på mycket lång tid. ”Kroppsarbete betyder att man betalar med sin kropp för att få lön”

Tydligare kan det inte skrivas.