Almedalen

För första gången någonsin ska jag besöka Gotland. Det råkar sammanfalla med det där stora jippot som politikerna sysslar med varje år. Så då är det lika bra att snacka lite allvar med folk när jag ändå är där tänker jag. Missa speciellt inte spelningen med Stormen på måndag under Vänsterpartiets dag och den pampiga regisserade kulturdemonstrationen på tisdagen!

5e juli, Kulturfrukost med Wanja Lundby-Wedin kl 8.30, Restaurang Hamnplan 5

5e juli, Seminarium Arbetarlitteratur, kl 9.30, Restaurang Hamnplan 5

5e juli, Stora scenen med Stormen, kl 16.00 Almedalen

6e juli, Kulturen tar över Almedalen, Donnerplats

7e juli, Alternativa Politikerveckan, Visby 18.30

8e juli, ABF-mingel, Almedalen

Chocktillståndet

Juni försvann medan jag satt framför dator i något sorts chocktillstånd. Jag vek ihop min uniform och packade ner min kockkniv i slutet av maj, tog tjänstledigt efter en höst och vår då jag förstått varför det är så få som skriver om vår verklighet: att orka skriva efter en hel dag i ett bastuvarmt kök funkar inte. Utan lyckliga omständigheter hade det nog aldrig blivit någon bok. Förbannelsen i deltidsjobbet blev tid att skriva, förskolekökets lägre tempo gav ork över, och alla de som trodde mer än jag att det verkligen skulle bli något av det där, motivation nog att skriva, gå till jobbet, skriva, sova, gå till jobbet, skriva.
Fram till 9e augusti var det tänkt att jag skulle vara ledig och bara skriva. Nu är det juli.
Juni försvann i ett ögonblick då jag plötsligt hade tid att lyfta blicken och försöka förstå att jag faktiskt släppt en bok. En bok! En bok som blivit omtalar i tidningar, radio, tv. En bok! Jag har skrivit en bok!

Det känns fortfarande lika overkligt. Och dagarna i juni har jag haft tid att längta tillbaka till varenda kök jag jobbat i sen jag för första gången kände tempot på Lisebergs caféer. Min kockkniv ligger på byrån här, väntar på augusti. Jag också, ibland iaf.

Innan dess ska det hinnas med tolv läsningar och för många deadlines. Kolla gärna på hemsidan för fullt schema (27 läsningar) eller här till vänster för de närmsta framträdanden. Och fortsätt hålla min hand. För jobba i kök vet jag att jag är bra på, det här med att vara poet är fortfarande väldigt nytt och främmande.

(Foto Paul Mohlin)

Doften av sommar

Plötsligt ett annat landskap
våren spränger inifrån
staden har klätt sig i tusen nyanser av grönt

här står vi på våra innergårdar, balkonger, trädgårdar
och leker att världen fungerar
grilltången i högerhanden
köttet i sin marinad
doften av grillsäsongen sakta sipprande runt husknutarna

i den här leken dör inga människor under andras vapen
soldater firar inte ner sig från mörk himmel
solidaritet möts inte med skarpa kulor
människan är inte en fara för människan

i den här leken är demokratin inte revolutionär, farlig
ingen går under i trånga celler eller skickas tillbaka till en säker död
ingen torteras för hoppet de planterade på stadens gator
allting växer ostört, utan bekämpningsmedel

i den här leken tjänar ingen pengar på någon annans arbete
demokratin står inte med mössan i hand bredvid stämpelklockan
det finns ingen buss man kan ta, från en klass till en annan
inga gångvägar som leder från avgrunden in i villakvarteren
människorna i Älvsborg lever inte åtta år längre än oss i Bergsjön

här leker vi att
människan tar hand om människan
här sitter ingen på gathörnet med händerna utsträckta
ingen misshandlas till döds av sin man
inga barn bär vapen i ett krig ingen kan vinna

den här leken är inte på liv och död
ockupationstrupperna kommer inte med automatvapen
och mördar våra älskade
våra älskade sitter på balkongen med grillmarinaden
våra älskade står på innergården med grilltången

för i den här leken leker vi
att alla har samma möjlighet
det är en fin lek
men det är en lek
och doften av bränt kött börjar sakta
sippra runt husknutarna



(Dikten publicerades på Arbetarbladets ledarsida den 21/6)

Sverige!

Jag har fått vara med i tv tillsammans med Stormen. Det är fint att få snacka skit om gamla arbetsgivare på nationell tv tycker jag.

Ship to Gaza

Jag har försökt skriva något om hur jag vaknade igår morse och satte på datorn, hur feeden fylldes av dödsrop och hjärtat av sorg. Hur bilden av hur soldaterna med maskingevär som sänktes ner över hjälpkonvojen på internationellt vatten etsats sig fast på min näthinna. Hur min säck med betong togs över av pirater och ligger kvar i någon av de båtarna, väntar på omvärldens krav på att allt det vi tillsammans bidrog med ska nå fram till människorna på Gaza. Försökte skriva nått om alla människorna på Sergelstorg sen, hur vi förvandlade sorgen till handling - för att vi måste göra det, igen och igen och igen, tills blockeden hävs och ockupationen upphör.

Sen hittade jag två dikter som lyckas beskriva just det jag känner. Den första är skriven av min vän Olof Holmgren vars arbete med Ship to Gaza i Malmö knappt går att beskriva. De senaste dagarna har de suttit dag och natt på Gustavadolfstorg och vakat över båtarna. Dikten är skriven för ett drygt år sedan efter Stoppa matchen när Ship To Gaza precis lanserades.
Dikten "I know why you do this" är skriven av Frederick Batzler som själv har varit nere i Palestina som mänsklig sköld. Jag minns när han gick bredvid mig i Malmö och berättade om de där måndaderna i Palestina och tiden i det Israeliska fängelset.
De bästa poeterna är de som ställer sig mitt i verkligheten, mitt i blåsten, mitt på torgen och vägrar gå därifrån förrän det slutat blåsa. Som Olof. Som Frederick.

Vill vi läsa något jag skrivit kan ni kolla dikten Solidaritet, Palestina eller Gaza.



Ship to Gaza av Olof Holmgren

Ett skepp kommer lastat
med skjortor och tröjor
med byxor och strumpor
med kavajer och slipsar
med sandaler, långkalsonger och klänningar

Med helt vanliga saker kommer ett skepp lastat
med piptobak och tändstickor
med potatisskalare och kastruller
med glödlampor och värmeljus
med tändstift, kaffekoppar och bläckpennor

När skeppet kommer är det lastat till bredden
med vänsterskor och högerskor
med instruktionsböcker och manualer
med innerslangar till damcyklar
med små, små kistor

När skeppet lastas och lossas
är det vanliga arbetare i hamnen
kvinnor och män
utan några särskilda kännetecken
som jobbar skiftet
mellan åtta och fem


Ett skepp kommer lastat
det kommer!
ett rostigt skepp
med en utsträckt hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra

Ett skepp kommer över havet
genom regndis och dimma
genom lugna vatten och genom vindbyar
genom kanaler färdas det
genom sund och över hav
via hamnar och städer

Ett helt vanligt skepp
med vanliga saker
från vanliga människor
till vanliga medmänniskor
allting är som vanligt

Men när ett skepp som är lastat
lägger till i Gaza Hamn
när skeppet
med en öppen hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra
går in till land

Då är det en händelse
så ofattbar
så obegriplig
att våra barnbarn
kommer att be oss att
berätta historien
om igen

Om när vi
var människor
ända ut i fingerspetsarna
och tillsammans
vågade göra
skillnad.




I know why you do this
Frederick Batzler

I know why you do this;
Because you feel it,
And you hate the feeling,
That unpleasant
Tremor
When something is about to happen
That you can’t manage,
That is greater
Than your armed forces
And your propaganda
And your conviction
That you have been given
The right
By God
Or history
Or just
Because you’re stronger
To steal
Someone else’s land.

You are afraid now;
Because you are beginning to understand
What is happening,
That the movement is growing
And your propaganda money
Isn’t enough anymore
To cover up the crimes.
We’re breaking through.
A crack, at first.
Then another one.
And another.
You can see where it leads.
And it frightens you.

You will lose,
And I will explain why:
Because we have already signed up
For the next ship.
Surely
We have filled the ranks
Again,
A hundredfold,
Even a thousandfold.
We mourn
Today;
Tomorrow we organize
New ships.
And inside your own borders,
Among them
Whose sons and daughters
You turn into killers
The blindfolds are falling;
Slowly
The realization rises:
What we are doing isn’t right.

Perhaps just
A light tremor,
But you suspect the meaning.
We have known it for a long time.
You will lose.

Möt mig där

Dagarna försvinner medan våren slår ut utanför fönstret. Med tre veckor kvar till semestern försöker jag att inte vända mig om. När de säger att jag borde ta tillvara på den här tiden, efter boksläppet, öppnar jag kalendern och försöker hitta en lucka.

Men barnen på förskolan måste ha mat, och deadlinesen måste hållas och någon skickar ett sms och skriver att han saknar mig och det känns som om jag använt alla orden, för jag kan inte förmå mig själv att svara. För någon ringer och frågar om jag vill komma över och jag säger att jag vill men att jag måste fixa färdigt först. Sen sitter jag och surfar bort mitt liv tills sista tåget gått för längesen.

Nej, det är inte helt sant. Jag har haft långhelg.
Jag har snörat på mig löparskorna och låtit någonting jaga mig ut i elljusspåret i Nackareservatet, jag har pratat med främlingar under broar och gått med ett leende på läpparna genom en försommar som lovar mer. Lagt mig ner på nyutslagna gräsmattor och rest mig upp med tusen bevis på att gräsallergin fortfarande håller mig sällskap. Jag har mött upp med bekanta på en skolgård och känt basketbollens gummi i mina händer, lyft blicken och i motljus passat den vidare. Jag har suttit tidig morgon bredvid en vän i solen och pratat om vad som gör oss små när vi borde känna oss starka.

Men i allt detta, dödslinjerna, telefonsamtalen, mailen, texterna, dikterna, krönikorna, läsningarna, intervjuerna, fotograferingarna och tv-inspelningarna som får mig att kippa efter andan och drömma mig bort till juni, då jag tar semester från förskoleköket, utmanar pollenallergin och andas in sommaren. Möt mig där.

Stockholmsrelease Kallskänken

(Från Popvänsterns eventsida)

POPVÄNSTERN 6 MAJ: ARBETARPOESINS ÅTERKOMST

OBS NY LOKAL! OBS NY LOKAL! OBS NY LOKAL!

När vintern dog så dränktes Pet Sounds Bar i smältvatten. En vattenskadad källare gör att Popvänstern tvingas i tillfällig exil på torsdag. Och evakueringsadressen är ingen mindre än Pizzeria Olympos i Bredäng! Bredäng som byggdes för att ge luft och ljus åt arbetarklassen får nu härbärgera Popvänstern under ett par magiska timmar på torsdag kväll. Kom och delta i en historisk Popvänstern. Mer suburban chic än Pizzeria Olympos blir det inte. Och när vi dessutom fyller pizzerian med Sveriges glödhetaste arbetarpoesi just nu så undrar vi: är det här möjligtvis den optimala Popvänstern?

Jenny Wrangborg kommer och läser dikter och spelar med sitt band Stormen. Hennes debutdiktsamling ”Kallskänken” är så ny att den knappt finns, men det gör den och Popvänstern på torsdag är releasefesten. Dikter från en restauranganställds horsisont med en skoningslös blick för
maktstrukturer bland kockar och kylskåp.

Johan Jönson kommer också. För två år sen bestämde sig en enig kritikerkår för att i princip krama ihjäl honom när han släppte sin monumentala diktsamling ”Efter Arbetsschema” om sitt jobb som vårdare. Två år senare efter otaliga priser och hyllningar står han på Popvänsterns scen. I dagarna släpps hans nya lika monumentala diktsamling ”Livdikt” och kramen bara hårdnar.

Båda två är dom del av den nya arbetarpoesivågen och båda två skriver dom dikter om kroppsarbete, sitt eget dessutom. Båda två får också svara på Uje Brandelius genomtänkta och kloka frågor som tex ”Vad får du allt ifrån?” ”Är det kul att skriva poesi?” och ”Vad är en arbetare för nåt?”

Kom eller ångra dig i hundra år!

VAD: POPVÄNSTERN
VAR: PIZZERIA OLYMPOS, BREDÄNG CENTRUM
NÄR TORSDAG 6 MAJ KL 19-01
HUR DÅ: TA RÖDA LINJEN MOT NORSBORG. HOPPA AV I BREDÄNG. PIZZERIA OLYMPOS LIGGER PÅ TORGET FAST EN TRAPPA UPP, INGÅNG FRÅN PARKERINGEN PÅ BAKSIDAN

Lars Ohly läser dikten Jämlikar 1 maj 2010

Oj

Det är surrealistiskt. Alltihopa.

Kristianstadsbladet
"-En del tror att vara med i facket är att åka på kurs då och då, men det är så mycket mer än så. Facket behöver flyttas ned till arbetsplatserna, det är där arbetet måste bedrivas, säger hon och menar att den fackliga rörelsen står inför ett ödesval."

ETC Stockholm
"Göran Greider har utsett henne till Elsie Johanssons och Susanna Alakoskis arvtagare. Möt arbetarlitteraturens nya hopp: kallskänkan Jenny Wrangborg."

ETC Göteborg
"Poesi och musik på Pustervik"

Flamman
"Poeter brukar vanligen inte jobba i kallskänken. De diktare som givits ut i Sverige de senaste åren har sällan skrivit om facklig kamp, arbetsliv eller klasskillnader. Men Jenny Wrangborg gör det. Och det gör henne till väldigt unik."

SVT/Kungsträdgården
19.45 in i sitt tal läser Lars Ohly dikten Jämlikar.
foto: Lasse Ottosson

Releasefesten

Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag satt med blommorna i handen och leendet på läpparna hela nattvagnen hem till Bergsjön. Releasefesten på Pustervik fortfarande pulserande inuti mig. Lätta steg med skogskav uppför berget. Sen låg jag där i sängen, med blicken i taket och en stor fråga cirkulerandes i kroppen: Vad var det som just hände?

Kalla händer runt mikrofonen, nervositeten i blodet, böckerna uppradade på bordet, publikens tystnad och Stormen i ryggen. Strålkastarna, siluetterna i motljus och leendena efteråt. Signeringskön som någonting så overkligt, människorna som kom fram efteråt och fyllde mig med kraft för minst fem diktsamlingar till.

Hur människor jag inte träffat på snart tio år kom, arbetskamraternas kramar och hur någon sen berättar om de som sträckt händerna mot ansiktet för att torka bort tårarna. Den natten som ett plåster på alla sår det här samhället ger en. Ett vaccin mot allt får oss att tro att vi är svaga, att förändring är omöjlig, att folk inte bryr sig.

Min förhoppning är att någon ska hitta samma kraft i boken som jag fick efter releasen i fredags. Att vi börjar diskutera de här frågorna med varandra, att vi lyfter blicken och ser lösningarna. För de finns här, nära som den här känslan i bröstet. Vi har varandra. Och vi förändrar det tillsammans. Tillsammans.