Vi som bär de här städerna

Idag medverkar jag med en dikt på Arbetarbladets ledarsida. Såhär går den.



Vi som bär de här städerna

du som vaknar innan solen stiger över husen
som tar morgontåget genom dimman och
lyfter stolarna från borden innan stressen tvingar dig att
knyta förklädet och sätta på dig leendet

du som tar bussen hem till förstaden, ståplats i rusningstid,
efter nio timmar med städvagnen genom kontoren
ni, de osynliga skuggorna som magiskt
tömmer papperskorgarna och tvättar golven

ni som varken syns eller hörs i offentliga rum

du, du som ligger kvar i sängen med blicken i taket och
arbetslösheten som heltidsjobb när den fulla sysselsättningen
förpassats till omöjlighetens bistra korridorer och
ledarna redan fått vad de vill ha

du som stämplar in när andra stämplar ut
som vet hur tröttheten kan förvandlas till bly i lederna en måndagskväll
ni, ni som vänder på dygnen, sover bort morgnarna,
innan nätterna blir dagar utan ljus

du, du som minns tiden innan samförståndet suddade ut
gränsen mellan hopplöshet och dröm
då glöden i rörelsen var något att ta till vara och
ombuden kände tröttheten som vi

du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om en snabb utförsäkring
vi, vi som går sönder i schemalagd underbemanning och
lägger livspusslet räknandes småmynt i kassan på Ica

vi, vi som är så tysta att vi inte verkar existera
vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och
bär
de här städerna

vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva

Dikt i LO-Tidningen

En del av diktsamlingen som jag skrivit är dikter/porträtt av gamla arbetskamrater. Ett av dessa publicerades i LO-tidningen idag. Kolla här.


Kocken

Han var den skickligaste kocken jag jobbat med.

Han hade smakerna i blodet och kockkniven
som ett förlängt trollspö i höger hand.
Under fredagskvällarnas smatter från bongmaskinen utförde
han underverk med händer som fartstreck mellan
spisen grillen tallrikarna.

Han hade en japansk kärna av rostfritt stål och älskade att berätta
om middagarna han lagade till kvinnorna han förförde.

Det enda sättet att få hans respekt
var att jobba vid hans sida en lördagskväll.
Han förlät alla misstag så länge han visste att man gjort sitt bästa.
För honom var köket en fotbollsplan
och vi spelade i samma lag.
Självmål fick honom att sänka blicken
men inte att höja rösten.

Det tog tre månader för mig att förstå hur han gjorde
för att klara av pressen uppifrån.
Att det var vodka i vattenflaskan
och att det glansiga i hans blick
var det enda sättet han visste
för att inte låta stressen knäcka honom.

"Kallskänka med mersmak"

Ett leende följer mig till jobbet, jag köper Aftonbladet vid Gullmarsplan och möter skrattande min egen blick i fotot på kultursidorna.
Recensenten Mikael Nyberg skriver att "Anslaget är mjukt men vreden stor" och avslutar recensionen med "En kväll intog kallskänkan och Stormen scenen i Uppsla. Nu borde de ut över landet. Vi är här nu, heter föreställningen. Det är kollektivets löfte."

Väl på jobbet kan inte kockens missplanering, berget av plåtar med inbränt fläskfett som måste skrubbas eller leveransen som kommer mitt i lunchen räta ut det där leendet. Det rör mig inte att Tvärbanan är försenad och fullpackad med gälla skrik efter två timmar i disken på jobbet. Det gör inget att jag efter jobbet går ner till affären för att lösa in en spännande avi bara för att få ett paket fullt av blanketter om penionsval och skit. Det spelar ingen roll att boken jag tänkt låna är utlånad eller att jag efter att ha gjort varma mackor med svampstuvning, dukat fram ölglaset och tänt lite ljus, inser att jag i tröttheten efter jobbet råkat köpa alkoholfri öl när jag ville fira med riktig.

Det gör inget. För idag var en mycket bra dag.

Färgerna

Jag vaknar av Saras och Isaks röster i rummet bredvid, min storasyster har skickat ett sms "Lycka till på föreställningen ikväll!". Jag ligger kvar ett tag och försöker hålla nervositeten inför läsningen på Uppsala Stadsteater borta. Alla förberedelser, sömnlöshet, paniken i att inte veta vad fan man håller på med.

När dörren till trappuppgången slår igen bakom mig på väg till tunnelbanan jag är i halvt upplösningstillstånd. Ringer Hanna för att dra en sista runda minnen från caféet på Avenyn och andas i vetskapen om att mina allra bästa vänner fick jag under mina två år på Göteborgs sämsta arbetsplats. Det vilar vi i när vi fortfarande, år efteråt, kan känna adrenalinet stiga när vi pratar om arbetsmiljön, maktlösheten, stressen från de åren.
Malin, som slutade sist av oss, ville bara en sak, att ingen av de som kom på föreställningen sen skulle gå till Evas Paley. "Se till att dom bojkottar skiten"

Möter upp Ellen och Emelie vid Fridhemsplan, står i bilkö med xylofonen, keyboarden, dragspelet och vill inte vara med längre. Träden färglägger paniken inuti mig, rött gult orange. Dimman gör allting suddigt, väl framme i Uppsala är vi en halvtimme försenade och teknikerna sitter och väntar på oss.
Vad som händer sen är oklart, som om dimman följer oss in på scenen och gör konturerna svåra att urskilja. Som om nervositeten slår mig på käften och jag vaknar upp ett par timmar senare med huvudvärk, minnesluckor och blommor.

Jag minns att Olof mötte mig vid sceningången för att rigga kamerorna, jag minns en publik som satt tystare än döden, jag minns att jag tittade mot nödutgången men lyckades hålla mig kvar på scenen, minns de som skruvade på sig i salongen och jag själv som förbannade mitt val av texter. Minns hur dikterna gick för fort och tiden för sakta. Hur allting var över på en sekund. Jag minns blommarna efteråt och applåden när vi kom ut i baren efter föreställningen.

Mest minns jag känslan av Stormen i ryggen, Ellen och Emelies leenden som en trygghet. Och den där känslan som kommer över mig ibland, den som jag skäms för; rädslan för att folk bara ska tycka att jag är jobbig och pretentiös. Hur jag kunde höra de tänka "Vafan är det här? Var är dikterna om kärlek?"
Och hur jag samtidigt är livrädd för att sugas upp av nått grått och förlora färgen, bli den snälla pausunderhållningen.

Men så, efter dimman lättat och vännerna tagit mig under armen, benen börjat bära igen;
insikten om att den rädslan är min vän, håller mig på kurs. För varje gång jag känner att jag vill vara enklare att tycka om så påminns jag om vad det skulle innebär; jag skulle bli hon som inte orkar, som inte har kraft nog att protestera när någon sätter sig på henne, som inte ställer sig upp när någon ber henne att sitta. Någon som förlorat färgen och inte orkar.

I sena natten, vännerna som ser den rädslan, säger att vi inte ens kan lita på oss själva, och det är därför vi behöver varandra. För att hålla varandra på rätt kurs så att vi kan fortsätta se världen i färg.

Här är vi

En vän hittade detta i Stadsteaterns skyltfönster på väg hem ikväll.

Det gör mig livrädd. Kom och håll min hand på tisdag.

Under så mycket tyngd

Jag har solen i ögonen när vi rullar ut ur Stockholm. Mannen i sätet bredvid söker min blick men talar inte samma språk som mig. Färgerna längs rälsen har förändrats, genom gula, oranga, röda träd silas höstsolen. Höghusen som höga murar när tåget susar förbi Huddinge. Tunnlarna genom bergen mörka, hårda. Vi är människor under så mycket tyngd.

Veckans arbete sitter kvar i min kropp som lera i lederna, någonting tungt jag måste fortsätta bära genom helgen. Det är som om tåget kör raka vägen tillbaka in i september, på väg ner mot Göteborg skiftar färgerna tillbaka in i orange, gult, grönt. Ingenting annat kan göras ogjort.

Kärleken är ännu ett misslyckande, någonting jag kan peka på och känna att jag aldrig kommer kunna leva med en annan människa. Det tar tid att lära känna sig själv, för varje dag som går tar det en dag längre. Imorgon börjar jag om igen.

Jag somnar när vi passerar Falköping. Drömmarna lämnar mig inte ifred. Ljuset har förändrats när jag vaknar igen, mannen bredvid mig är försvunnen. Jag lägger fötterna på sätet och ser Sverige susa förbi utanför tågfönstret. Mörkret faller med mig och jag letar efter en ljusare vår, håller min systers hand på väg bort över spårvagnsspåren.

Pressbilder

Fotografen Mia Olofsson har tagit massa fina pressbilder på mig.
Spana in hennes hemsida, hon är grymt duktig.

Bilderna är tänkta till bland annat en ny hemsida/blogg, so stay tuned.

Vi är här nu

Gå in på www.jennywrangborg.se och kolla uppdateringen inför kvällen i Uppsala!

Allting händer på en gång.
Idag publicerades en krönika av mig på ledarsidan i Örnsköldsviks Allehanda. Jag medverkade samtidigt på ledarplats i Arbetarbladet med en dikt som jag tidigare publicerat här på bloggen, då i ett längre format och med annorlunda slut. Formateringen ser galen ut på det deras hemsida men här är den i alla fall.

I tystnaden mellan raderna på ledarsidorna

Det är tidig höst. Jag är på väg till mitt jobb som kallskänka på en förskola i Stockholm. Deltidslönen håller mig flytande. De senaste sex åren har jag haft oräkneliga timanställningar på caféer och restauranger. Osäkra anställningar i fyra olika städer, två olika världsdelar. Efter att ha flyttat runt bland vänner och andrahandskontrakt bor jag nu inneboendes, svart i tredjehand, i en förort till Sverige största stad.

Kvar på köksbordet ligger den liberala ledarsidan uppslagen. Mycket sällan skriver de om mina problem; arbetsgivare som inte betalar ut övertidsersättning, vinstmålen som pressar upp arbetstempot, lönen som varje månad känns som ett hån mot arbetsinsatsen.

Nya reklamaffischer möter mig vid hållplatsen. ”Urban worker” lyder texten och på bilden presenteras denna arbetare som arkitekt. Välklädd, stylad och snygg.

Är det så dagens arbetare ser ut? Traskar de runt i kostym och slips utan ett bekymmer så långt ögat når? Jag tittar mig omkring och inser att ingen av människorna på perrongen är klädda som denna ”urban worker”. Däremot ser jag folk med målarbyxor och lysande varningsvästar. Jag ser tågvärdsuniformer, byggarbetare med röda hjälmar, lokalvårdare med städvagnar, butiksbiträden borta i Pressbyrån. Många säkert inte ombytta än. Min egen kockrock och förkläde ligger och väntar i omklädningsrummet på jobbet.

Morgnar som denna känner jag mig extra trött, för det blir tydligt hur osynliga vi som arbetar har blivit. På ledarsidorna i tidningarna existerar vi inte, på film och i böcker deltar vi ibland som exotiska inslag, på nyheterna nästan bara när vi förlorat våra jobb.

Till och med reklampelarna verkar säga att klassamhället tillhör 1900-talet och är något vi lämnat bakom oss. Nu är alla välbetalda arkitekter med slips och kavaj.

Men verkligheten runt om reklampelarna ser annorlunda ut, oavsett om vi befinner oss i Stockholm, Örnsköldsvik eller Kristianstad. Här är klasskillnaderna tydliga.

De varslade industriarbetarna vet det, sjuksköterskorna känner det, jag ser det tydligt i prisen på bostadsrätterna. Medan skattesänkningarna gynnar de redan rika så får vi andra gå till soss när ersättningsdagarna tar slut, får vi oroa oss över att inte ha någonstans att bo nästa månad, får vi betala med sämre trygghet och välfärd. För oavsett vad reklampelarna eller tidningarna säger så finns klassamhället här, överallt. I tidiga morgnar i Stockholm tunnelbana, i varslade sjuksköterskor i Härnösand, i planerna på att privatisera hemtjänsten i Örnsköldsvik och i tystnaden mellan raderna på ledarsidorna.

Om jag hinner

Det är tystnaden på morgontåget till jobbet,
skolungdomarnas gälla skrik på väg hem igen.
Vattnet som rinner genom den här staden,
broarna att ta oss över det.

Det är munnarna i mjuka gäspningar på perrongen i Bagarmossen,
samtalen som förs sena nätter i tunnelbanesäten.

Det är kocken som ringer upp mig,
säger att han inte orkar jobba imorgon.
Jag som ensam måste laga mat till hundrasjuttio barn.

Det är stressen som pulserar i kroppen,
som om någon satt en spruta mot tunna huden och
gett mig ett gift, ett sätt att orka bära allting.

Efteråt blodet som spillolja i mina leder,
baksmällan av tunga arbetsdagar.

Det är telefonen som ringer
mailen som blinkar
chatten som vill något
smsen som ropar efter mig.

Varningssignalerna innan dörrarna stängs.

Det är kärleken som någonting långt bort som saknar konturer,
någonting som jag kan peka på och känna att
vi kommer klara oss igenom det här.

Det är paniken som någonting tungt över bröstkorgen efter
lunchen kommit ut men man fortfarande måste
diska disken, göra grönsaksbeställningen,
få tag på vikarie, fixa fruktfaten,
skriva veckobrevet, hitta matsedeln,
ringa Menigo och städa hela köket.

Det är arbetskamraten som kommer in och frågar om kaffet är klart.

Det är giftet, spilloljan, vattnet som rinner genom den här staden
och broarna vi använder för att
ta oss över det.