Framträdanden

Stockholm är tunnelbanetiden på väg till och från jobbet, är jag ståendes framför stekbordet på jobbet, kvällarna vid skrivbordet med fingrarna över tangentbordet och tusen deadlines. Är dikterna i diktsamlingen, telefonsamtalen från folk som ber mig komma ut och dricka öl, besvikelsen i deras röster när jag säger att jag inte kan, inte orkar, inte har tid. Är tröttheten som de suddiga bokstäverna i dikterna jag skriver efter tunga arbetsdagar. En längtan efter att bara få komma hem från jobbet och inte ha en enda sak planerad. Orka skriva om någonting annat än det som befinner sig i min direkta omgivning, kunna släppa taget och hinna något kännas lite mer.

På tisdag går boken till tryck. Då ska jag åka och försöka sluta fred med Göteborg.

En liten turné i samband med boklanseringen börjar ta form. Men jag behöver er hjälp med att fylla på med fler datum. Speciellt under maj och under v 16 i Skåne. Någon?

• 28e mars, Vi är här nu, med Stormen, Sandviken, Folkets hus
• 29e mars, med Stormen, ABF-huset 18.00, Stockholm
• 10e april, Den svartlistade poeten, Bommersvik, Stockholm
• 15e april, Transport Förbundsråd, Stockholm
• 17e april, Röd grönt akademiskt forum, Uppsala
• 22e april, ABF Skåne Årsmöte, Höör
• 24e april, Feministisk Forum, ABF-huset, Stockholm
• 24e april, Natt mot tillväxt, Orionteatern, Stockholm
• 28e april, Åforsteatern, Åfors
• 26e april, Boksläpp “Vårt sätt att leva tillsammans kommer förändras”, Stockholm
• 30e april, Boksläpp "Kallskänken", Pustervik, Göteborg
• 14e maj, Boksläpp "Kallskänken", Stockholm

Klasspolitik

Här kommer en krönika som publicerades på Örnsköldsviks Allehandas ledarsida den 22/3.


Att ta från de fattiga och ge till de rika

Måndag, väckarklockan ringer. Jag klär på mig och plockar upp tidningen från hallmattan, sätter mig vid köksbordet. Så gör jag samma misstag som många andra dagar, jag slår upp första uppslaget.
Jag försöker överlag att inte läsa ledarsidor. Det brukar bara göra mig arg och ledsen, för det blir så tydligt att de som sitter på makten lever i en helt annan verklighet än mig. Så när DN skriver att Reinfeldt ”visat att det inte finns någon automatik mellan skatteuttag och kvalitet i offentlig sektor”, skulle jag vilja ringa upp dom och be dom komma ner till förskolan där jag jobbar. Kräva dom på en förklaring till varför barngrupperna växer och arbetsbelastningen på oss som jobbar där blir större.
Någon skulle behöva visa dom lyftkranarna som lägger bit på bit i bygget av segregationen, hur vi människor kommer längre och längre ifrån varandra.
För deras politik slår så mycket annorlunda mot dem än mot de flesta av oss andra. De får skattelättnader och kan anställa någon som städar deras hem. Vi får ännu fler lågbetalda jobb och nåden att få städa upp efter andra. De får fler bostadsrätter att välja mellan och jag får fortsätta flytta runt på svarta tredjehandskontrakt i utkanten av den här staden. De lyfter luren och beställer en solsemester, vi sitter oroliga och väntar på att bli inringda till jobb.

Det är inget konstigt, det är klasspolitik och just vad man kan förvänta sig av högern, men det gör mig ledsen, för det är jag och mina arbetskamrater som får betala för överklassens växande rikedomar. Det är att ta från de fattiga och ge till de rika. Det är att säga att man motverkar utanförskapet medan man samtidigt låser dörren till samhället för fler och fler. Det är att kalla sig arbetarparti och föra samma äckliga politik som alltid. De kallar det valstrategi, jag kallar det att medvetet vilseleda folk.

Jag förstår att det kan vara svårt för dem att se konsekvenserna av sin klasspolitik, för de kan köpa privata tjänster medan de rustar ner våra gemensamma skolor och sjukhus. De behöver inte se sina arbetskamrater bli arbetslösa medan de själva får allt fler arbetsuppgifter att hinna med.
Jag slår igen tidningen och tänker att såhär ser vår verklighet ut, långt borta från påståendet att fattade beslut om skattesänkningar inte skulle leda till sämre service i det offentliga, men att vår verklighet inte blir mindre verklig för att de säger att den inte existerar.
Och var så säkra på att er politik får konsekvenser. I september ska ni bort från makten.

Stormen på Uppsala Stadsteater

I oktober förra året stod jag tillsammans med Stormen på Uppsala stadsteater. Benen skakade, jag minns knappt någonting från den timme då vi stod på scen. Men det fastnade i alla fall på video. Här kommer en av låtarna.



Här hittar ni trailern för föreställningen Vi är här nu, som vi satte upp. Det går fortfarande bra att boka oss för någonting liknande.

En stor jävla längtan

Jag kan känna det tydligare nu. Jag möter min egen blick i reflektionen ut mot gatan, Bagarmossen är tyst i natt. Jag spenderar timmar med blicken i de gamla skrivböckerna, läser mig tillbaka genom lägenheterna jag flyttat mellan de senaste åren, städerna jag kallat mina, platserna jag minns som människor. Blecket mot pappret är hur de kunde böja sig fram, fästa sitt leende mot mitt och hitta platserna i mig som jag trodde gått förlorade. Är kärleken som någonting som sprängt inuti mig, människorna som rört sig genom mitt liv. Tusen sätt att förlora sig själv på. Tusen sätt att hitta tillbaka igen en halv skrivbok senare.

Datumen är sättet solen föll in genom persiennerna, vad de sa till mig när jag vände mig bort, ljudet som sipprade in från gatorna utanför. Det är Göteborg med hans kropp närmare min, det som glödde mellan oss sömnlösa nätter. Socialismen som något lika självklart som sättet på vilket jag skrev ner hans tonläge när han berättade om vikten av att ta strid, att orka vara människa.

Varje ny skrivbok ett nytt sätt att se på världen, en ny jakt på någonting vi alla letar efter men som inget vet namnet på, nya sätt att göra samma misstag om och om igen. Det är Vancouvers milslånga gator och skyskrapor, slarvigt bleck efter blöta nätter, oläsliga telefonnummer till främlingar jag lämnat bakom mig. Det är alla tillfällen då jag packat mina väskor och dragit vidare, utrivna sidor med avskedsbrev, trycket av deras kroppar när vi rört varandra för sista gången.

Det är adresserna till vänner som blev bekanta som blev främlingar, ett minne av hur man ändå kan hitta tillbaka. Det är vägbeskrivningar, busslinjer, gatunamn. Leenden, tårar och besvikelser. Men mellan datumen, blecken, skrivböckerna så höjer jag blicken, möter mina egna ögon i reflektionen ut mot Bagarmossen och inser att det som säger mest om vem jag är, var jag varit och vart jag är på väg är alla de tillfällen då jag vilat med pennan mot pappret för att sen inte skriva någonting
och att det nog ändå är de tillfällena jag minns starkast.

Elda under din vrede

Elda under din vrede med maktens nyheter.
Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss.
Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon.
Elda under din vrede.

Ingrid Sjöstrand.




det är bråttom nu
vi måste organisera oss

Människan behöver hjälp

I dag publicerade Arbetarbladet en ny dikt av mig på ledarsidan. Denna gången handlar det om Sveriges medverkan i ockupationen av Afghanistan.



Människan behöver hjälp, men det är vårvinter och
Sverige skickar trupper till Afghanistan.
Finns ingen tid för värme i år,
det faller slask från himlen och vi kan inte fly ifrån oss själva.

Om allting var trasigt förra året så är det nu det ska falla sönder,
kistor bärs bort över landningsbanor,
pansarvagnar rullar över ökenvidder.
Det här är priset vi betalar.

Humanitärt bistånd byts mot militära insatser,
det finns ingen skola att gå till, inget jobb att vara arbetslös ifrån,
fortfarande ingen demokrati som inte spränger folk i bitar.
Vad hände med sångerna som sjöngs,
neutraliteten vi värnade?
Freden som motpol till kriget.

Kanske behöver människan hjälp men det är kall februari nu,
skiner solen i morgon lovar jag dig att inte se det som ett tecken,
den här staden är inte symbolisk,
till och med kanonerna utanför sjöfartsmuseet kommer tas i bruk igen.

Vi behöver inte fler vapen,
har redan skrivit de här dikterna så många gånger.
Om 30 000 grönklädda män som rör sig över stora fält,
om bomberna som föll, och fortsätter falla.

Bomber för människovärdet.
Bomber för demokratin.
Bomber för kvinnorna.
Bomber för freden.

Nio års rädsla och dödstalen stiger.
Våldsspiralen snurrar allt fortare, blodet färgar oljan röd.
De flesta döda bär inte uniform, skeppas inte hem över stora hav.
Det här är priset som betalas
när krig är fred.

Snön smälter och våldet eskalerar.
Så visst behöver människan hjälp,
hjälp med att orka,
hjälp med att ställa sig upp,
för en gång skull ta ställning
säga ”Nej”

Biblioteket

Imorgon kl 14.03 deltar jag i programmet Biblioteket i P1. Liten intervju och nån dikt. Missa inte!

Honduras

Torsdagar är bra dagar, torsdagar ligger Flamman och väntar på mig när jag kommer hem från jobbet. För någon vecka sen läste jag en artikel om Honduras, och inspirerades till att skriva följande dikt.


Honduras

mot varje stadskupp, folkets ilska
mot varje dödskvatron, större drömmar om imorgon
mot varje mörkerman, ljuset som sipprar igenom

såhär väger vi demokratin,
300 000 människor på stadens gator när
presidentens plan lyfter
”På återseende kamrat Zelaya”
30 000 poliser och militärer på stadion
när gevären sätts till makten
för inget är så bräckligt som en diktatur

i varje bostadsområde, i varje liten by och samhälle
drömmen om rättvisa omgjord till studier, organisering
verklighet

vi kommer underifrån
vi kommer alltid underifrån
siktar mot de där uppe för att
utjämna alla höjdskillnader

Jämlikar

Idag publicerades en ny dikt i LO-tidningen. För er som inte tecknat en prenumeration än så kommer den här också. Det här är ännu en av dikterna som kommer finnas med i min diktsamling som kommer ut i vår/höst. Här hittar ni några andra som LO-tidningen tidigare publicerat.



Jämlikar

Den största tröttheten
kommer inte från
kroppsarbetet,
drickabackarna lyfta uppför trånga gångar,
musklerna som skriker i
belastningen under
omöjlig balansgång
med disken
genom
serveringen

Det är inte
ångan från bageriugnen,
de slöa knivarna
eller de hala golven som gör ondast

Arbetet består inte i
att laga maten eller servera gästerna

Men det är
chefens ord
efter veckor av obetald övertid

Det är blickarna
från de välbeställda
tanterna

och oräkneliga leenden
som döljer
det faktum att det inte
finns något hopp
om att vi någonsin kommer
mötas som jämlikar

Namnen på städerna

Ska jag berätta någonting om rytmen från rulltrappan när jag glider ner i tunnlarna under den här staden, samtalen främlingar för på perrongerna i väntan hem efter jobbet. Namnen på städer som får mig att längta tillbaka till Vancouver, platserna som fortfarande värker i mig när jag vaknar bredvid främlingar. Ska jag säga nått om hur jag kan stänga ute allt det där i musiken från mina hörlurar, hur staden tystnar runtomkring mig när tågen tar följe i spåren ut mot de södra förorterna. Hur vi alla försöker hålla oss vakna efter arbetsdagar som gör fritid till suddig tid innan vi måste arbeta igen. Hur vi aldrig kommer utvilade hem till våra familjer eller tysta lägenheter.

Eller vill ni höra något om hur värken bakom höger skulderblad tvingar ner mig raklång på sängen efter leveransdagar då jag inte hunnit lyfta med knäna. Hur jag kan vakna flera timmar senare och inte veta åt vilket håll väggarna går, vilken stadsdel jag befinner mig i, vilken adress jag bor på. Ibland blinkar min telefon till med sms från främlingar som säger att de har min post, att jag kan komma och hämta den på platser jag sedan länge lämnat bakom mig. Men att jag minns siffrorna på de lägenheterna lika lite som min nuvarande adress.

Vill ni veta något om hur det känns att sitta i köket och höra att hyran för det svarta tredjehandskontraktet höjts med 25% men att ”om ni vill köpa loss kontraktet för 70 000 så drar jag dom pengarna från det sen”.

Vem fan har 70 000 kr liggandes? Inte en kallskänka. Inte en kallskänka som jobbar deltid. Inte jag. Och det gör mig så arg att jag vill gråta, det här skitsystemet, som gör det möjligt att tjäna pengar på varandra, försöka sälja något till mig som jag redan äger. Allmännyttan. Hur hela det här samhället genomsyras av idioti.

Eller vill ni veta någonting om hur främlingar kommer fram till mig på krogen och ber om svaren på frågor jag själv ställt, säger att de längtat efter att få träffa mig. Hur det kan kännas när vännerna slutat höra av sig och alla planer på att lämna det här landet med sina omöjligheter försvinner i långa nätter framför datorn, tystnaden i lägenheten när jag inte kommer på en enda människa jag vill träffa, som fortfarande vill träffa mig.

Jag skulle kunna skriva nått om hur ljuset faller över bordet där jag sitter när mannen mitt emot mig säger att förlaget dragit sig ur publiceringen av diktsamlingen, hur allting pressar mig härifrån i situationer jag inte lärt mig hantera. Hur jag inte orkar bry mig om det som betyder mest för mig, hur jag vill skita i allt som handlar om tangenter eller trycksvärta och bara acceptera det förlagen säger: att poesin är död. Slippa vakna efter mardrömmarna som gör verkligheten verkligare, och drömmarna mer avlägsna.

Eller säga att jag ger fan i alltihopa så till den grad att jag nu inte bryr mig längre, och därför säga att nu startar vi ett eget förlag, trött viska, säga, skrika

Poesin är död, länge leve poesin!

Och tänka att de som inte rör på sig märker inte sina bojor.