Ta från de fattiga, ge till de rika.

Augusti. Snart vänder vi blad till september. Månaderna flimrar förbi utanför tågfönstret. Min mapp med dikter som följer mig mellan läsningarna börjar bli sliten. Jag längtar efter nya dikter, nya landskap. Tänker att när 2010 blir 2011 väntar nya intryck, någon annan stans.
Vi avslutar augusti med en serie. Hannes Hopf har ritat fritt efter denna krönikan som jag skrev i vintras. Klicka på sidorna så blir de större.

Ett sjukt samhälle

Jag sitter på tåget till Sundsvall, det är slutet av augusti och snart ändrar Sverige färg.
Igår satt jag mittemot någon som berättade om Sundsvalls bästa rostbiffsmacka med någonting glödande i blicken. Så mycket minnen i de smakerna.
Sundsvall lovar mer, en kulturmanifestation mot en sjuk regering. Och jag kommer och tänka på ännu en krönika som mellan jobbet, läsningarna och diktskrivandet aldrig blev upplagd här. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni kommer rösta för en röd regering den 19e september, så vi kan få slut på utförsäkringarna, nedrustningen och utförsäljningarna. Men mest hoppas jag att ni organiserar er, fortsätter ställa krav långt efter valrörelsen är slut. Så kanske Sverige verkligen kan förbi rött även efter löven faller från träden.


Ett sjukt samhälle

Snön yr under tåget på väg till jobbet, väl där berättar kocken att bussen han satt på krockade ett par timmar tidigare. Svärandes pressar han sig genom arbetsdagen med smärtan i ett brutet revben och ömma svarta blåmärken. Lyfter tunga kantiner, tar emot flera hundra kilo varor, lagar mat till två förskolor. Jag vet inte hur många gånger jag själv gått till jobbet när jag inte borde ha gjort det. Med ryggont, feber och brutna tår.

I debatten låter det ofta som om det är vi själva som bestämmer när vi är sjuka. Men tyvärr styrs vår känsla för vad våra kroppar orkar av fler än oss. Av våra arbetsgivare, av sjukskrivningsregler eller hur mycket som finns kvar i våra plånböcker. För om man sätter på sig skorna, lämnar riksdagshuset och går ut i verkligheten så är det största problemet inte att några få friska stannar hemma från jobbet, utan långt farligare är det faktum att många går till jobbet trots att de är sjuka. Alla de som inte har råd att vara hemma sjuka, alla de som vet att om de sjukanmäler sig så är de inte välkomna tillbaka när de blivit friska igen.

Istället för att prata om vad det är i våra arbeten som gör oss sjuka så försöker regeringen lägga skulden på de som gått sönder. De som jobbat så hårt att deras kroppar inte klarar mer utförsäkras och kallas lata. Hade alliansen fått välja hade vi varit lika okomplicerade som maskiner. Då hade vi inte protesterat när de nu kastar oss på soptippen. Då hade de inte behövt bry sig om att ju längre man kör oss på ”max” desto fortare går vi sönder.

Vad kostar det egentligen för samhället att sjuka går till jobbet? Hur många fler får vinterkräksjukan, blir smittade av svininfluensan eller sliter ut sina kroppar så mycket att de inte klarar av att komma tillbaka igen? Vad är det för sorts samhälle som tvingar sina medborgare att arbeta när deras kroppar värker? Varför tvingas sjuka in på arbetsförmedlingen när de egentligen behöver rehabilitering och tid att läka?

Och varför låter vi dom fortsätta att göra just det när det inte finns någon annan än vi själva som vet hur mycket våra kroppar orkar? Tills vi har ett samhälle där människan och inte vinsten står i centrum måste vi som arbetar själva se till att ta hand om varandra, att skicka hem våra arbetskamrater som kommer med feber till jobbet, kräva så hög bemanning att man klarar verksamheten även om folk är sjuka och fortsätta kämpa för trygga anställningar, slopande av karensdagen och för att få ses som just människor, istället för maskiner.

(Krönikan publicerades i Örnsköldsviks Allehanda i februari)

Littorins parallella verklighet

Hej allihopa. Man skulle kunna tro att jag inte skrivit nått i sommar, det är inte helt sant. Några krönikor har det blivit, men jag har varit lite dålig på att lägga upp dem här. På väg hem från jobbet idag läste jag att det nu är klart att Littorin får 112 000 kr i månaden i avgångsvederlag. Då tänkte jag på den här krönikan som jag skrev till Örnsköldsviks Allehanda i somras. Hoppas ni gillart.


Littorins parallella verklighet

Arbetsmarknadsminister Littorin avgår. När han i förra veckan gick ut i tv och med sina barns namn på läpparna förklarade att trycket varit för hårt hade han Sverige i tårar. ”Jag orkar inte mer” och man tänkte att vilken man, vilken människa, sätter barnen först. Så visade det sig att det kanske inte riktigt var där skon klämde. Men låt oss ändå hålla oss där en stund till. Tänk om fler hade möjlighet att vara mer människor. Kunde anpassa arbetet efter livssituationen istället för tvärtom. Tänk om vi alla hade möjlighet att gå in till chefen och säga att vi inte kan komma och jobba imorgon, eftersom vår familj behöver oss, eftersom våra barn frågar efter oss under nattpassen, eftersom våra vänner behöver vårt stöd. Tänk om fler hade de ekonomiska förutsättningarna och inflytandet över sitt jobb, att kunna skapa en arbetssituation där man inte hamnar i sådana situationer.

Men ska sanningen fram ser den arbetslöshet som nu väntar Littorin helt annorlunda ut än den jag själv har mött när mina osäkra anställningar tagit slut. Som före detta minister har han rätt till 1,3 miljoner i avgångsvederlag. Jämför det med den långa karensen i a-kassan som gäller för alla andra som tvingas säga upp sig för att de inte kan få sina liv att gå ihop med jobbet. Jämför det med den a-kassa han själv varit med och urholkat. Littorin har haft förmånen att jobba heltid, han behöver inte oroa sig för en 65% a-kassa på en 60% kallskänkstjänst. Han behöver inte gå till arbetsförmedlingen och söka jobb som inte finns, behöver sen inte öppna tidningen och läsa att arbetsmarknadsministern tycker att ungdomsarbetslösheten beror på att ungdomar spelar för mycket tv-spel. Och han behöver inte med cancer tvingas iväg på en jobbsökarkurs.

För visst är det oklart om hans ”Jag orkar inte mer” skulle ge honom rätt till sjukpenning. Jag har svårt att se att Försäkringskassan skulle se det som ett medicinskt hinder för arbete, men det behöver inte Littorin oroa sig för. För 1,3 miljoner kan han åka på fin rehabilitering.

Jag tycker egentligen inte att någon förtjänar att uppleva hopplösheten i väntrummet på arbetsförmedlingen, men det hade varit fint om Littorin nu faktiskt också skulle bli tvungen att leva i den verklighet han beslutat om de senaste fyra åren. Uppleva den urholkade a-kassan, de förnedrande besöken på arbetsförmedlingen och konsekvenserna i att ta ifrån sjuka människor sin inkomst. Då kanske han hade kunnat gå ut i tidningarna och erkänna att det han gjorde var fel.

Gräsplanerna

På väg hem
natten ett sommarregn över gräsplanerna
a-lagarnas sista skratt en trasig melodi mellan höga hus
syrenen ett minne från en annan dimension
för tjugo år sen sträckte jag mig
mot samma doft
bar med mig sommaren in i sommarlovet
himlen sprucken som tusen vinglas
efter ungdomens första fylla
upplyst av turkosa skärvor
under omätbara avstånd

här igen
tjugo år äldre
inga år visare
men med samma naiva tro
på ett ljusare imorgon


----




Jag ger mig på en ny giv. Tio meter över havet har kanske spelat ut sin roll. Ett tag kommer jag göra alla blogguppdateringar både här och på hemsidan, för att så småningom göra allt på hemsidan. Bloggen får finnas kvar för de som vill läsa gamla texter och dikter. Kanske att jag ska städa lite här så att det blir enklare att hitta. Men just nu, sittandes på ett tåg mellan Sveriges kalhyggen, erbjuds inte internet nog. Men det kommer. Kanske.

Bagarmossen

Bagarmossen är solen på väg upp bakom Bagis Grillbar, är det sista tåget som rullar genom tunnlarna under vårt centrum, människorna som letar sig upp från djupet och hem till sängarna. Bagarmossen är jag som sätter mig med pennan mot pappret, skrivblocket i knät och orden ut över pappret. Det är killen som kommer fram till mig när torget tömts på folk, frågar om jag behöver hjälp, jag som svarar att nej, eller jo, eller nej, tack ändå. Han som rör sig bort mot Svartågatan.

Bagarmossen är jag som reser mig upp, skakar orden från pappret, tänker att ja, jag behöver hjälp, vi behöver hjälp, människan behöver hjälp. Vi behöver honom som kommer fram till mig som om jag vore i slagsmål, som om något stod och skrek på mig vid tunnelbaneöppningarna, när jag med pennan mot pappret försöker sätta ord på det jag ser omkring mig.

För vi behöver inte kärleksdikterna eller fyllorna. Behöver inte femitre-ragget eller sista meningen innan tåget når sin station. Vi behöver det som är vi i oss. Och ett sätt att gå fram till varandra, sakta närma oss och oroligt fråga varandra om vi behöver hjälp.

Ja, jag behöver hjälp.
Hjälp bort från poesin i en natt i Bagarmossen centrum.

Almedalen

För första gången någonsin ska jag besöka Gotland. Det råkar sammanfalla med det där stora jippot som politikerna sysslar med varje år. Så då är det lika bra att snacka lite allvar med folk när jag ändå är där tänker jag. Missa speciellt inte spelningen med Stormen på måndag under Vänsterpartiets dag och den pampiga regisserade kulturdemonstrationen på tisdagen!

5e juli, Kulturfrukost med Wanja Lundby-Wedin kl 8.30, Restaurang Hamnplan 5

5e juli, Seminarium Arbetarlitteratur, kl 9.30, Restaurang Hamnplan 5

5e juli, Stora scenen med Stormen, kl 16.00 Almedalen

6e juli, Kulturen tar över Almedalen, Donnerplats

7e juli, Alternativa Politikerveckan, Visby 18.30

8e juli, ABF-mingel, Almedalen

Chocktillståndet

Juni försvann medan jag satt framför dator i något sorts chocktillstånd. Jag vek ihop min uniform och packade ner min kockkniv i slutet av maj, tog tjänstledigt efter en höst och vår då jag förstått varför det är så få som skriver om vår verklighet: att orka skriva efter en hel dag i ett bastuvarmt kök funkar inte. Utan lyckliga omständigheter hade det nog aldrig blivit någon bok. Förbannelsen i deltidsjobbet blev tid att skriva, förskolekökets lägre tempo gav ork över, och alla de som trodde mer än jag att det verkligen skulle bli något av det där, motivation nog att skriva, gå till jobbet, skriva, sova, gå till jobbet, skriva.
Fram till 9e augusti var det tänkt att jag skulle vara ledig och bara skriva. Nu är det juli.
Juni försvann i ett ögonblick då jag plötsligt hade tid att lyfta blicken och försöka förstå att jag faktiskt släppt en bok. En bok! En bok som blivit omtalar i tidningar, radio, tv. En bok! Jag har skrivit en bok!

Det känns fortfarande lika overkligt. Och dagarna i juni har jag haft tid att längta tillbaka till varenda kök jag jobbat i sen jag för första gången kände tempot på Lisebergs caféer. Min kockkniv ligger på byrån här, väntar på augusti. Jag också, ibland iaf.

Innan dess ska det hinnas med tolv läsningar och för många deadlines. Kolla gärna på hemsidan för fullt schema (27 läsningar) eller här till vänster för de närmsta framträdanden. Och fortsätt hålla min hand. För jobba i kök vet jag att jag är bra på, det här med att vara poet är fortfarande väldigt nytt och främmande.

(Foto Paul Mohlin)

Doften av sommar

Plötsligt ett annat landskap
våren spränger inifrån
staden har klätt sig i tusen nyanser av grönt

här står vi på våra innergårdar, balkonger, trädgårdar
och leker att världen fungerar
grilltången i högerhanden
köttet i sin marinad
doften av grillsäsongen sakta sipprande runt husknutarna

i den här leken dör inga människor under andras vapen
soldater firar inte ner sig från mörk himmel
solidaritet möts inte med skarpa kulor
människan är inte en fara för människan

i den här leken är demokratin inte revolutionär, farlig
ingen går under i trånga celler eller skickas tillbaka till en säker död
ingen torteras för hoppet de planterade på stadens gator
allting växer ostört, utan bekämpningsmedel

i den här leken tjänar ingen pengar på någon annans arbete
demokratin står inte med mössan i hand bredvid stämpelklockan
det finns ingen buss man kan ta, från en klass till en annan
inga gångvägar som leder från avgrunden in i villakvarteren
människorna i Älvsborg lever inte åtta år längre än oss i Bergsjön

här leker vi att
människan tar hand om människan
här sitter ingen på gathörnet med händerna utsträckta
ingen misshandlas till döds av sin man
inga barn bär vapen i ett krig ingen kan vinna

den här leken är inte på liv och död
ockupationstrupperna kommer inte med automatvapen
och mördar våra älskade
våra älskade sitter på balkongen med grillmarinaden
våra älskade står på innergården med grilltången

för i den här leken leker vi
att alla har samma möjlighet
det är en fin lek
men det är en lek
och doften av bränt kött börjar sakta
sippra runt husknutarna



(Dikten publicerades på Arbetarbladets ledarsida den 21/6)

Sverige!

Jag har fått vara med i tv tillsammans med Stormen. Det är fint att få snacka skit om gamla arbetsgivare på nationell tv tycker jag.

Ship to Gaza

Jag har försökt skriva något om hur jag vaknade igår morse och satte på datorn, hur feeden fylldes av dödsrop och hjärtat av sorg. Hur bilden av hur soldaterna med maskingevär som sänktes ner över hjälpkonvojen på internationellt vatten etsats sig fast på min näthinna. Hur min säck med betong togs över av pirater och ligger kvar i någon av de båtarna, väntar på omvärldens krav på att allt det vi tillsammans bidrog med ska nå fram till människorna på Gaza. Försökte skriva nått om alla människorna på Sergelstorg sen, hur vi förvandlade sorgen till handling - för att vi måste göra det, igen och igen och igen, tills blockeden hävs och ockupationen upphör.

Sen hittade jag två dikter som lyckas beskriva just det jag känner. Den första är skriven av min vän Olof Holmgren vars arbete med Ship to Gaza i Malmö knappt går att beskriva. De senaste dagarna har de suttit dag och natt på Gustavadolfstorg och vakat över båtarna. Dikten är skriven för ett drygt år sedan efter Stoppa matchen när Ship To Gaza precis lanserades.
Dikten "I know why you do this" är skriven av Frederick Batzler som själv har varit nere i Palestina som mänsklig sköld. Jag minns när han gick bredvid mig i Malmö och berättade om de där måndaderna i Palestina och tiden i det Israeliska fängelset.
De bästa poeterna är de som ställer sig mitt i verkligheten, mitt i blåsten, mitt på torgen och vägrar gå därifrån förrän det slutat blåsa. Som Olof. Som Frederick.

Vill vi läsa något jag skrivit kan ni kolla dikten Solidaritet, Palestina eller Gaza.



Ship to Gaza av Olof Holmgren

Ett skepp kommer lastat
med skjortor och tröjor
med byxor och strumpor
med kavajer och slipsar
med sandaler, långkalsonger och klänningar

Med helt vanliga saker kommer ett skepp lastat
med piptobak och tändstickor
med potatisskalare och kastruller
med glödlampor och värmeljus
med tändstift, kaffekoppar och bläckpennor

När skeppet kommer är det lastat till bredden
med vänsterskor och högerskor
med instruktionsböcker och manualer
med innerslangar till damcyklar
med små, små kistor

När skeppet lastas och lossas
är det vanliga arbetare i hamnen
kvinnor och män
utan några särskilda kännetecken
som jobbar skiftet
mellan åtta och fem


Ett skepp kommer lastat
det kommer!
ett rostigt skepp
med en utsträckt hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra

Ett skepp kommer över havet
genom regndis och dimma
genom lugna vatten och genom vindbyar
genom kanaler färdas det
genom sund och över hav
via hamnar och städer

Ett helt vanligt skepp
med vanliga saker
från vanliga människor
till vanliga medmänniskor
allting är som vanligt

Men när ett skepp som är lastat
lägger till i Gaza Hamn
när skeppet
med en öppen hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra
går in till land

Då är det en händelse
så ofattbar
så obegriplig
att våra barnbarn
kommer att be oss att
berätta historien
om igen

Om när vi
var människor
ända ut i fingerspetsarna
och tillsammans
vågade göra
skillnad.




I know why you do this
Frederick Batzler

I know why you do this;
Because you feel it,
And you hate the feeling,
That unpleasant
Tremor
When something is about to happen
That you can’t manage,
That is greater
Than your armed forces
And your propaganda
And your conviction
That you have been given
The right
By God
Or history
Or just
Because you’re stronger
To steal
Someone else’s land.

You are afraid now;
Because you are beginning to understand
What is happening,
That the movement is growing
And your propaganda money
Isn’t enough anymore
To cover up the crimes.
We’re breaking through.
A crack, at first.
Then another one.
And another.
You can see where it leads.
And it frightens you.

You will lose,
And I will explain why:
Because we have already signed up
For the next ship.
Surely
We have filled the ranks
Again,
A hundredfold,
Even a thousandfold.
We mourn
Today;
Tomorrow we organize
New ships.
And inside your own borders,
Among them
Whose sons and daughters
You turn into killers
The blindfolds are falling;
Slowly
The realization rises:
What we are doing isn’t right.

Perhaps just
A light tremor,
But you suspect the meaning.
We have known it for a long time.
You will lose.