vi går till barer och kollar på tråkiga fotbollsmatcher och försöker verkligen dras med i den gemenskapskänslan men ärligt talat; jag vill själv vara med, jag längtar till spontanfotbollens förlovade land
jag vill slå bollen i en perfekt bana över mittlinjen och följa den med blicken in i mål
höja armarna över huvudet och knuffa min vän kärleksfullt hårt ner i gräset som segergest
jag vill komma flygande genom luften och träffa rätt precis innan jag når mark igen
vill kunna trycka på (!) som mjällberg och vara lika kaxigt snygg som zlatan
en sommar träffade jag en människa som kom att betyda vad VM 94 gjorde för svenska landslagen, för mig och mitt skrivande
av en slump lirade vi i laget som fick namnet "Fint Tillsammans" på en plan där målen bestod av trästammar, ena långsidan av en tältduk och några fanor och hade man tur kunde domaren reglerna och avstod från att dömma frispark till laget som låg under
vi tog oss till final och straffar avgjorde matchen, jag minns inte ifall vi vann eller förlorade men de ärliga leendena i en lyckad pass eller ett mål tillsammans med mina nya vänner, det minns jag.
såhär skrev min nya vän ett par veckor senare;
"visst är det förunderligt att man kan återvinna så mycket lust genom att sparka boll man tror ju nästan på en Gud...eller nej, men ändå. men ändå...när man glömmer bort sig själv för en stund och och bara uppslukas av stämningen, av det man gör, då förstår man vad det är vi letar efter: varför vi försöker hoppa nio meter i en sandgrop, varför vi kastar oss ut från flygplan och varför vi gräsar ner våra knän i jakten efter en boll, det är längtan efter något som är större än oss själva...och den känslan har INGENTING med hur långt man hoppar, eller hur hårt man sparkar, ingenting med resultatet att göra...det handlar om människans aldrig sinande drömmar och i mitt fall kanske:drömmen om den perfekta glidtacklingen "
vi tappade kontakten efter ett par år
men slumpen att vi skulle träffas på en provisorisk fotbollsplan påverkar mig fortfarande
och varje höst drömmer jag mig bort till våren då man kan få kasta sig ut och gräsa ner knäna igen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
vackert! och enligt mitt minne vann vi matchen på straffar. jag minns tydligt att jag la den sista och hela laget sträckte armarna i luften och skrek medan Supreem från Looptroop stod och tittade på. Eller så var det en av de andra matcherna och jag har bara gjort ett vackert ögonblick ännu vackrare. kan vara så också, men jag väljer att tro på version 1.
Skicka en kommentar