Bovar och Banditer

Jag sover bort ännu en förmiddag, vaknar klockan två och släpar mig till jobbet. Dansen från natten före sitter kvar i mina ben som en bakfylla; jag drar benen efter mig som en trötthet som sömn inte rår på.

Kirk står böjd över 10 liter kalvbuljong och berättar att han också gjort slag i saken och sagt upp sig. “I’m not gonna be the last man standing” och jag svarar att det inte kommer finnas någon sådan, köksmästaren berättade igår att hon också letar efter ett nytt jobb.

Jag tar mina ben och går ner i källaren, försöker hitta en kockrock i rätt storlek men svär när jag bara hittar large, sen upptäcker jag att vi varken har förkläden eller slängar.
Jag byter om och känner mig halvnaken när jag går upp för trappan till köket igen. Eddy berättar att räkningarna inte är betalda så tvättföretaget tänker inte leverera någon ren tvätt. Dagen innan ringde företaget som äger och slipar våra knivar och hotade med att hämta alla knivarna, dagen innan det var det nära att gasen stängdes av. Veckan innan fick vi tjata på leverantörerna för att få våra grönsaker.
Detta samtidigt som vi drar in mer pengar än någonsin.

Det är alltså hög tid att lämna Norra Vancouvers bästa finedining-restaurang. Under ytan av fina martinis, häftiga tapas och 1-year anniversary så är verkligheten inte riktigt lika vacker.

Jag får min paycheck och för tredje löneperioden i rad efter min löneförhöjning ligger jag fortfarande på mina 12 dollar och jag har fortfarande inte fått min semesterersättning.
Jag går ner till chefen och säger igen som det är, om ni inte ger mig mina pengar så går jag till LabourBoard och då gäller det inte bara mig, utan alla andra som inte fått sin sista paycheck, semesterersättning, övertidsersättning osv.
Så vad svara han? Jo, då kan det ju hända att Rob(ägaren) avskedar mig istället för att vinna tid innan jag kan gå till LabourBoard. Jag säger till honom att inte hota mig, och att jag tänker stanna i Kanada länge nog för att få mina pengar. Don’t fuckin mess with me.

Sen möter jag Marie vid 15th Street och vi åker downtown för att dansa lite till.
Efter två raka timmar på dansgolvet stänger klubben och vi sätter oss på bussen tillbaka hem.
Benen värker, men jag känner inte längre samma behov av att bränna ner Robs hus. Det är bra, för att bränna ner banditers hus är olagligt, även i Kanada.

Who would have guessed?