The north american lifestyle

min livshållning de senaste dagarna har varit katastrofal och jag har så mycket oskrivet att skiva ner

men på en diet av socker och diverse friterade tillrättningar så orkar jag inte, men det kommer, måste - bara - äta - lite -mer -s o c k e r v a d d

(skriver jag och räcker mig efter ännu en bit importerad Marabou Mjölkchoklad)

Me + You = We

Han somnar långt innan mig och jag ligger och lyssnar på regnet och bilarna utanför, en storstad på väg in i höst. Vi ligger nära och jag känner honom andas, vänder mig om och funderar på om jag gillar att sova själv mer än tillsammans med någon annan. Det är något ensamt i att sova i samma säng som någon annan; jag är inte van vid värmen och klarar inte av att ligga nära. Avståndet mellan våra kroppar är en obehaglig fråga om hur länge det här kommer hålla.

Jag trotsar värmen och lägger ena handen på hans mage. Värmeskillnaden mellan mina två handflator är en matematisk formel jag önskar jag kunde, ett svar på en fråga om differensen mellan två människor. Eller helt enkelt bara jag som har för mycket tid att ligga vaken och fundera om nätterna.
Innan jag somnar hinner jag tänka att jag sov över tre år tillsammans med någon annan, men att det kanske fanns en anledning till att vi köpte en alldeles för stor säng. Sen blir jag besviken på mig själv för att jag fortfarande försöker hitta fel i ett förhållande som tog slut för över ett år sen.


Jag vaknar tidigt av att Matthew lägger armen runt min midja och kryper upp bakom mig, värmer min kalla rygg. Det känns som en lättnad, att han letar efter värmen från min kropp. Jag somnar om och när väckarklockan ringer en halvtimme senare är avståndet mellan oss borta. Jag ligger kvar ett tag och hör honom öppna och stänga kylen, ljudet av skinnsoffan när han sätter sig, skeden mot tallriken med yoghurt och hans mammas hemgjorda granola.
Medan han gör sig i ordning för jobbet sitter jag i soffan och försöker skriva ner en dikt från kvällen före, men orden försvinner i ljudet av duschen, en melodi nynnad klockan åtta på morgonen.
Stoppar ner skrivblocket och linsvätskan i min väska och tar långsamt på mina skor. Räcker Matthew hans Hawaii-keps och ler åt historien han berättade en vecka tidigare om han och hans bror, strandsatta på en openair-flygplats någonstans i Hawaii. Och åt det faktum att hans favoritkeps har en liten palm tryckt brevid en snitsig font med texten “Hawaii”.

Vi går genom trappuppgången med ljusblå heltäckningsmatta där grannarnas paraply står uppradade utanför lägenhetsdörrarna. Tittar inte i spegeln nere vid brevlådorna och fäller inte upp vårt paraply när vi kommer ut genom porten där två lejon sitter på vakt. Det är uppehåll över downtown Vancouver.

I korsningen vid Scotia Bank sträcker jag mig efter han läppar, han tittar ner mot mig och vi säger hejdå. Han försvinner bort mellan skyskraporna och jag väntar på att mitt trafikljus ska slå om, går under byggställningarna ner mot Robson.

Klockan är nio och det är en timme kvar tills biljettkontoret i Pacific-centre öppnar, sätter mig på Tim Hortons och äter en baguette och en ovanligt torr donut. Skriver en text om värme, regn och donuts. Ser tusentals vancouverbor susa förbi på väg till sina jobb och inser att jag känner mig ganska meningslös och uttråkad, fattar ett beslut om att börja söka jobb igen.

Det regnar när jag lämnar Tim Hortons men det spelar ingen roll för de mesta av downtown Vancouver verkar vara sammanlänkat med gångar under marken. Jag följer tunnlarna till det gigantiska köpcentrumet och ett par minuter senare står jag med biljetter till en Mogwai-konsert i handen. Jag känner mig lite fattig men mycket lycklig och skickar iväg ett sms till Matthew som berättar att biljetterna är våra. Två minuter senare undrar han om “we” includes himself, och jag svarar att det gör det. Me+you= we.

Avståndet mellan oss är mycket litet, matematiken känns enkel men jag går försiktigt över trafikerade gator, vet att allting kan förändras fortare än det började, känner allting öka tempo, bilarna susa förbi. Tar ett djupt andetag och sen ett steg rakt ut i trafiken, trött på logiken i en ekvation som kan kullkastas när som.

The dead end of western civilization

Vi åker downtown för att dansa, vancouvers hipsters har gått ut i krig mot Adbuster som hävdar att den dansande ungdomen är “the dead end of western civilization”, och eftersom denna ungdom även tillhör den ironiska generationen bär kvällens event samma namn och alla är uppmanade att go over the top, bära sina mest galna outfitts.

Jag orkar inte engagera mig i diskussionen, många av hipstersen är pretentiösa medelklassidioter, lika många är det inte och jag förstår inte riktigt varför det skulle vara så upprörande att folk tycker om att dansa. Jag bryr mig helt enkelt inte, men tar seabusen med Marie för att få lite motion på dansgolvet på The Astoria.

Jag har inte jobbat på tre veckor och en ny trötthet har tagit över, den sortens trötthet som kommer av för mycket sömn och möjligheten att ta hur många omotiverade tupplurar man känner för. Det kombinerat med mina tvivelaktiga kostvanor börjar kännas ohälsosamt och jag har börjat kolla efter ett nytt jobb, även om jag inte kan bestämma mig för om jag egentligen vill jobba eller inte.

Jag köper en cheeseburgare på McDonalds och sen står vi och väntar på bussen vid Waterfrontstation i tjugominuter. Tjugofem. Trettio. Sen kommer bus sju inrullandes och får problem med handikapphissen vilket innebär att inga andra bussar kan passera. Jag och Marie hoppar, puttar, bänder och tar i för att bussen ska flytta på sig men utan framgång. Då kommer mannen som stått bakom oss och lyssnat på hela vårt trettio minuter långa samtal, om bland annat ett bra kodord för sex, fram till oss och frågar om vi vill dela en taxi.
Vafan, tänker vi och hoppar in i en gul taxi, mannen pratar om transitsystem hela vägen till The Astoria, presenterar sig, hoppas att vi ses igen och åker vidare mot sin svensexa.
Jag känner mig peppad för något over the top, och längtar efter tröttheten efter tre raka timmar på dansgolvet.

Det visar sig att inte särskilt många orkat vara “the dead end of western civilization” och de flesta är, precis som jag, inte särskilt over the top. Jag blir lite putt och när dj:n börjar parata på engelska tycker jag att han är fånig, vafan gör dig inte till, bara för att du pratar engelska är du inte cool. Sen kommer jag ihåg att jag ju faktiskt är i kanada och att här pratar man engelska.
Sen spelar de dålig hip-hop hela kvällen och jag känner att jag behöver ett jobb och att djn behöver tips på bra hip-hop.

Jag och Marie försöker ta en taxi till busshållplatsen men blir utskällda när vi försöker betala. När vi hoppar ur taxin blir vi kallade bitch. Efter vi tagit bilens nummer så kommer taxichauffören tillbaka och ger oss fingret och jag känner att den här kvällen nog ändå var the dead end of western civilization, även om det inte säger så mycket för det är inte mycket till civilization to begin with.

“I hate when I feel like this, and I never hated you”

det här är min blogg
jag bestämmer

lyssna på "Poke"
http://www.myspace.com/frightenedrabbit

jag har letat efter den låten under hela sommaren efter att jag hört den spelar i min favoritaffär vid tre olika tillfällen, och vid alla tillfällen blivit övertygad av personalen att det var alla möjliga sorters band som spelade den, så många gånger kommit hem och blivit besviken

fjärde gången gillt tänkte jag igår och frågade en av de manliga expediterna igen
"oh, its the frightened rabbit"

söt var han också,
blond och vacker

idag är jag lycklig och imorgon har jag en jobbintervju och om jag får bestämma så är det jag som bestämmer

och isåfall så kommer de ge mig pengar utan att jag behöver jobba

I slutet av augusti

Det regnar när jag hoppar av bussen, det är tre dagar kvar av augusti och jag har börjat drömma om min syster igen. September är något glödande, varmt, lovande, men också början på ett oändligt grått regn. Tre månader som slutet på en resa inte så mycket för att komma någonstans, utan för att vara på väg. Är ångesten i att vara långt borta, paniken i att inte riktigt vilja åka tillbaka.

Jag tar skytrainet upp till Burrard, går i raderna av paraply upp längs Smith och vet inte vad jag ska känna, jag är livrädd varje gång jag ska träffa honom, hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag var kär.

Jag tänker på min bror som varnat mig för att tycka om Matthew för mycket - hur kärleken till Marie följde med honom till Sverige, men också frånvaron av den, avstånden som hånar den.
Jag tänker på Brian som verkar ha gett upp försöken att kontakta mig, på hur jag bar samma känsla som nu genom sju dagar i juli och hur den känslan sen bara försvann.
Jag är livrädd för att vara kär i den här mannen, men ännu mera rädd för att inte vara det.

Gitarren ligger på soffan när jag kommer in i hans lägenhet och han luktar, ja inte fan vet jag, men jag känner mig försvarslös, tar ett steg tillbaka och trillar ner i soffan. Jag vill inte tänka någonting, vill bara känna det där leendet på hans läppar och inte behöva upprepa tankemantrat “analysera inte sönder det här nu jenny”.
Han lyfter gitarren och säger att han har grunden till vår första låt. Bara det faktum att han tagit vårt prat om att göra en skiva på allvar är anledning nog att skrika rakt ut för att jag inte vet om det är hans eller mitt sätt att hålla fast vid varandra. Men vi håller fast, hårt, och han spelar en gitarrslinga som kan hålla hela vägen, en perfekt melodi till “Min bergsjö”.
“With some highhats and some work I think it could turn out good.” Jag säger ingenting men vågar fortfarande inte hoppas att vi räcker hela vägen, speciellt nu när mer står på spel än oberäkneligheten i två hjärtan.

Vi tittar på en film, jag har svårt att koncentrera mig på huvudrollsinnehavaren som bryter på ryska och Matthew avbryter mina ärliga försök att följa handlingen genom att försöka prata svenska “Var ligger banken?” ,“Tack så mycket!” och hans favorit “Hur mycket är klockan?”. Jag drar handen genom hans bruna lockar för att jag vet att han inte vill det, för att jag gillar hans BobDylan-stil och för att kunna förråda min rädsla och säga till honom att han skulle bli en ypperlig svensk variant av Dylan om han någonsin lämnade Kanada.

Vid tio lämnar vi hans lägenhet i downtown Vancouver och går under hans svarta paraply ner till Granville, hans vänner väntar på Pub Morrisey och jag anstränger mig för att inte bara sitta tyst och iakta, leta formuleringar för att beskriva hur varje människa i den puben har en svensk motsvarighet på Kings Head i Göteborg.
Killen som fyller år, och även är Matthews bästa vän, blir stupfull och när jag försöker prata med honom ifrågasätter han varför jag frågar honom vad han jobbar med “Why whould you wanna know that?” and “ I know you would rather talk to Matt instead”.
När jag inte ger upp går han över i en ny fyllestrategi - att helt enkelt försöka göra mig svartsjuk på det faktum att Matt pratar med en annan tjej. Till en början fungerar det mycket dåligt, jag förklarar att det inte är min stil, att svartsjuka aldrig visat sig lönsamt, men efter ett tag kommer något svart över mig och just när jag inte vill vara med längre lägger Matthew handen på mitt knä och ler.

Jag känner mig mycket trött och vi går hem genom ett lätt duggregn, låter bli att fälla upp paraplyt och han säger att han ser fram emot att spela in låtar med mig, att han tänkt mycket på det och att en femspårig EP nog är det rimligaste, Geordon har tillgång till studio och han själv kan använda all utrustning på jobbet. För en gång skull slipper jag känna att jag tvingar mig på folk med mitt prat om att göra musik ihop när jag själv inte spelar ett enda instrument och för en sekund ersätts tröttheten med en värme som överröstar mina hackande tänder.

När vi svänger runt kyrkan där min bror berättade att de en gång hade sing-along-opera försöker jag övertala mig själv att inte tänka så mycket, för jag vet att det är en osynlig, knivskarp linje mellan nyfikenheten mellan två främlingar och något invant tråkigt mellan två älskande.
Och brevid mig går han som heter Matthew och säger att han funderar på att gå en kvällskurs i svenska, att han inte vet hur länge han är låst i Vancouver och att han kollat upp spelföretag i Göteborg.
Han säger “jag talar mycket lite svenska” och jag lyssnar inte, för den här gången vill jag inte att det ska ta slut.

den ironiska generationen?

så, det har gått ett år sen jag startade den här bloggen
jag har varken blivit rik eller berömd
det känns som ett stort misslyckande
jag vill inte vara med mer
det här är ingenting att fira
funderar på att sälja hela bloggen på e-bay
då kanske det skulle bli lite mer fart på uppdaterandet
det kanske skulle handla om bilar
eller djur
eller mat
eller möbler och inredning
det kanske skulle vara en rolig blogg, inte så himla allvarlig hela tiden
folk skulle kanske våga kommentera
besöka den lite oftare
bli arga på den nya bloggaren för att den aldrig uppdaterade
skicka arga mail
insändare
den nya bloggaren kanske skulle bli rik och berömd
köpa ett hus på franska riviäran
den nya bloggaren kanske till och med viste hur man stavar till "rivieran"
det skulle höja kvaliteten
aftonbladet skulle skriva om Tio meter över havet som om den startat en ny era, som om det vore en bok, som om någon brydde sig vad som hände med Dustin from Arizona, Marie och Brorn, Molly, Jenny and Matthew
fast det skulle handla om naturen, bergen, om hur man bygger hus, planterar en buske, hittar kärleken
och jag skulle kunna läsa bloggen och undra vad som hände mellan jenny och matthew, hur det gick med rastlösheten, förlät hon någonsin sin far, hittade hon ett sätt att leva ihop med F, hittade hon tillbaka till kärleken med M, kom vi närmare socialismen
och hur fan gick det med boken egentligen

ja, hur fan ska det gå med boken egentligen?

Förfest

det är faktiskt mitt i natten här
ni kan inte förvänta er att jag ska uppdatera och hålla jumileumsfest just nu,
det är omänskligt



här får ni en clown
men vad är det den sura clownen tillverkar?


den som gissar rätt blir rik och berömd och får klappa den sura clownen







mmm

HERREGUD!

här sitter man i godan ro och surfar bort sitt liv när man plötsligt får en krypande känsla i kroppen; har jag missat min egen bloggs ettårsjubileum?

svaret är nej
så oroa er inte
på söndag, den 24e augusti, kan vi leta fram vimplarna, ballongerna, cirkusaporna, trumpeterna, konfittin, varmkorvarna, sockervadden, karusellerna, elefanterna, kravallstaketen, videokamerorna, de lustiga hattarna, de mjuka(och halvljumna) pomfritten, clownerna, ungdomsorkestern, akrobaterna, gubben i lådan, kaninerna ut hattarna, de feta amerikanerna, den frusna lönnsirapen på pinne, kanderade äpplen, de hoppande grodorna, bergodalbanan, flumriden, magväskan, tiometeroverhavet-flaggorna och era bästa vänner

för då kan det hända att det blir fest

eller att jag fortsätter surfa bort mitt liv

i vilket fall blir det säkert ett nöje för hela familjen!


fyrkant

Jenny is staying in Canada.

jag försöker skriva,
jag skriver
jag suddar
skriver
raderar
sparar
börjar om
försöker hitta en bra mening
känslan
den inre rösten
historien
berättelsen
orden
dricker ett glas vatten
letar efter något ätbart i skafferiet
ställer mig i vardagsrummet med ett äpple i handen
ser regnet falla över 11th street
kollar om posten kommit
lägger tillbaka äpplet
funderar på att köpa chips
pratar svenska på engelska
jag skriver
raderar
läser gamla ord
bläddrar igenom mina papper
loggar in på facebook
Courtney would rather be in Panama......
Per-Ola har en halvtimme kvar på jobbet
Lisa äter kavring och tänker på Karin
Jenny it trying to write
jag skriver
hittar en Riesen på mitt golv
funderar på att tvätta
ställer mig upp
sätter mig ner
lyfter datorn
sätter ner datorn
lyfter ett skrivblock
bläddrar
tittar inte på orden
tröttnar på orden
hittar ett bra ord
raderar det
somnar
skickar ett sms
bokar om en biljett
pratar engelska på svenska
loggar in på facebook
johan is no longer listed as singel
Tony känner sig som hulken
Lisa borde sova men funderar över tulpanskjolar
Jesper 26° C, 47% luftfuktighet...välkommen till Elanders Prepress avdelning.
Jenny is standing up, lying down, scratching her elbow, writing a book

Lösenordet

man sitter instängd i sitt liv
man rör sig ensam uppför trafikerade gator i en tvåmiljonersstad,
man känner rastlösheten som en röst inuti som vill någon annan stans

man är ovetandes om hur allt kan förändras,
man tror inte på kärleken som en överraskning,
en promenad med en arm runt en axel i English Bay,
en kopp kaffe på Starbucks, knä mot knä på en okänd pub

man tror man är färdig med den här staden,
de här människorna, med sin längtan hem igen
man vill lämna det här landet

man har inget intresse av att skydda sig mot något så
världsomvälvande som en diskussion om var man tror att man befinner sig om två år,
som att sträcka ut en hand och greppa någon annans,
som värmen från någon annans kropp -
man har provat det så många gånger och inte kännt någonting annat än sitt eget hjärtslag

men så står man plötsligt ändå där i en trafikerad korsning med sin mobil i den ena handen, en växande panik i den andra och ett namn som bultar inuti med ett hjärta man inte känner igen, på ett språk man genast vill lära sig

och det namnet som namnet på ens hemstad, en förlorad vän,
skiffert som skulle få bitarna att falla på plats
som en inskription med ett tydligt budskap där bokstäverna bildar lösenordet man letat efter från filmens början

men också, självklarheten i hans röst när han säger sitt namn, som om det inte alls var något avgörande, utvalt, och hur man ändå förstår att det är alldeles för sent för att lämna den här staden, att den här historien inte skriver sig själv

och man hör det inte genast, men ett par steg ut inser man att namnet han bär tystar trafiken i en tvåmiljonersstad, tystar slamret i en Starbucks där barristan skriver hans namn på papperskoppen som om det bara vore hennes jobb och hon inte alls förstod darrningen på min hand när jag betalar och han som bär namnet Matthew, ler mot mig


-------------------
herregud, jag vet inte
men jag gillar det

Just as low as I was high the night before

Jag vaknar med ett leende och världens tyngsta huvudvärk, natten före festade vi in min två månaders semesters så pass att dansgolvet snurrade utan att jag behövde ta ett enda danssteg.

När jag tittar i min mobil har jag två nya telefonnummer som jag inte känner igen. Jag frågar mig själv vem Dave är och får inget riktigt svar.

Med datorn i ena handen och en halväten påse chips i den andra förflyttar jag mig upp till vardagsrummet. Någongång mellan klockan tolv och fyra ska killen från Shaw komma och fixa vårt internet och det känns som om jag väntar på min befriare.
Jag tittar på en film jag redan sett, sätter mig på trappan och läser en bok, öppnar ett word-dokument och försöker hitta en mening att inleda en dikt med men råkar tappa chipssmulor ner i tangentbordet och blir tvungen att helhjärtat ägna mig åt chipsätande i en halvtimme.

En halv film, två kapitel i On the Road och 180 gram nachochips senare knackar det på dörren.
Peter from Shaw meckar lite med modemet, meckar lite med någonting utanför dörren, avläser någon apparat, pratar om vädret och plötsligt dyker den där älskade jordgloben upp i högra hörnet av min datorskärm, jag är uppkopplad igen!

Peter, min befriare, önskar mig först en fantastiska dag men ändrar sig och vill istället att jag ska ha en helt fantastisk helg. Helt okey tycker jag och önskar honom det samma.

Jag struntar i att det är sommar, att solen skiner, och fortsätter spendera dagen inomhus. Min bakfylla tycker att det är en mycket bra idé och efter ett par timmars planlöst surfande, somnar jag i mitt källarrum som blir stökigare i takt med mina storslagna planer på att städa.
Jag drömmer om världens största svenska pizza och när jag vaknar vid sju inser jag att jag bara ätit en alvedon och chips sen jag gick upp. Molly har skickat ett sms och konstaterat att jobba bakfull är jävulens påhitt och Marilyn undrar hur the dancing queen is feeling today, jag undrar om hon kanske vet vem Dave är.

Det tar två timmar för mig att ta mig upp ur sängen, stänga av datorn och försöka se respektabel nog ut för att ge mig ut på jakt efter världens största pizza.

Det är fredagskväll och caféerna längs Lonsdale är packade med folk, jag går ensam in på Mcdonalds. Stänger av min mp3-spelare, hela kroppen känns tung och jag vill för en gång skull hellre lysna på kanadensarna som sitter vid borden brevid. Fritöserna piper, barnfamiljerna lämnar skräpet på borden, människorna som är ensamma som mig är gamla/fulla/väntar på att tiden ska gå. Det är förunderligt hur mycket vi har gemensamt.

Det man helst pratar om den 8/8 -08 är killen som blev halshuggen på en Greyhoundbus i Manotoba. Jag vill inte lysna mer och tröttnar på alkolisten som försöker starta en konversation med mig genom att kommentera varje artikel han läser i sin newspaper, så jag sätter på min mp3-spelare igen, tar upp mitt block och skriver en text om att vara bakfull i en tremiljonersstad.

En kille och en tjej i tidiga tonåren kommer in och verkar vara på dejt. De köper chickenwraps och mellan Ryan Adams och Buck65 hör jag de prata om helgens fester.
Dave skickar ett sms och skriver att han hade kul igår, jag funderar på att vara artig och svara detsamma men behöver inte fler komplicerade samtal om att jag inte kan lova ett skit/inte är intresserad/att jag är opålitlig, det är svårt nog på mitt modersmål.

Jag tar min bricka och står på Lonsdale igen, Ryan sjunger om Kentucky och jag tänker på Brian who didn’t turn out to be the love of my life och att jag fortfarande inte kunnat förmå mig själv att berätta det för honom, att jag är dum nog att tro att jag måste.

Medan jag står där och försöker hitta riktning passerar tonårsparet mig, de går nära varandra, överarm mot överarm, håller inte varandras hand.
Jag har inte varit kär på alldeles för länge och inte skrivit en dikt på månader.

Det är första kvällen på en väldigt lång semester och jag går ensam hem mot 11th street. Stannar vis Safeway och köper glass och hårband, planlägger en resa till Portland och somnar med ljudet av tvn på övervåningen som bakgrundsljud till någon sorts känsla av att vara på väg, eller så är det bara bakfyllan som äntligen håller på att gå över.

Heaven is a dancefloor

Jag vaknar en halvtimme innan jag måste gå till jobbet, alldeles för sent på eftermiddagen, lägger smink på gammalt smink, låter penna och papper ligga kvar på golvet. När man har tolv timmar vid en grill i ett bastuvarmt kök framför sig känns det lagom troligt att man känner för att berätta om det storslagna i att vara någon annan stans.

I två dygn har mitt internet varit nere och det är otroligt hur det påverkar en, hur mycket tid man får över från planlöst surfande…till? Planlöst tänkande, läsande, planläggande. Efter tjugofyra timmar går paniken över till någonsorts svårbeskriven frihet i att vara ensam på andra sidan jorden, i att vara svår att få tag på, att kunna vila sig från det sociala ett tag och bara leva i sin lilla bubbla till liv - livstriangeln av jobb - hem - klubbarna downtown.
Jag vet inte, men kanske någon sorts känsla av att vara här och nu.

När jag skriver det här sitter jag på buss 240 på väg från norra Vancouver mot downtown Vancouver. Molly ringer och säger att det är ändrade planer, det är Astoria som gäller inatt. Vi kör över Second Arrows bridge och skyskraporna är ett vykort jag aldrig skickade, en berättelse om att befinna sig någonstans där man inte har en historia.
Det bitterljuva i att inte ingå i några samband.

Jag hoppar av bussen vid Burrards och hoppas att 135an kan ta mig någonstans i närheten av klubben jag är på väg till, vet att jag känner den här staden tillräckligt bra för att veta att busschaufförerna är vägvisarna jag behöver.
När jag frågar säger hon att jag måste byta till buss 20 vid Mainstreet och jag säger att jag nog likabra kan gå därifrån, hon däremot är rädd att en “blond, nice girl”-like me kommer bli rånad minst tre gånger innan jag kommit fram så vi kommer överrens om att det nog är bäst att jag väntar på buss 20 ändå. En minut senare vinkar hon till mig och när jag kommer närmare viskar hon att hon tänker stanna mellan sina hållplatser för att släppa av mig precis utanför och om någon frågar så ska jag skylla på henne.

Jag säger som det är och som jag skrivit tio ofärdiga dikter om; vancouver har världens bästa och mest hjälpsamma busschaufförer.

Hon blir glad, jag blir glad, och på det dansgolvet sen, i en skön promille är jag kär i djn som aldrig dansar, killen i rutig skjorta som aldrig kommer fram, killen i affrot som alltid pratar om imorgon , han som vi alla drömmer om och varenda kille som vågar titta mig i ögonen; i natt är jag ensammare än någonsin.

När sista seabusen tillbaka till north van närmar sig tränger jag mig genom Vancouvers alla hipsters och kastar mig in i en taxi samtidigt som två andra människor väljer att göra samma sak, i samma taxi. Hunter och Sofia är främlingar som bjuder in mig till en ny bekantskap och just då jag älskar allt med rastlösheten som tog mig hit, äter mig.

Jag springer de sista metrarna till seabussen, hoppar över spärrarna samtidigt som jag ringer Molly, vakterna ler och jag säger att vi måste gå till Pub 340 tomorrow. Molly säger att det redan var planen, jag berättar om våra nya vänner medan jag kastar mig ner i ett av de vita säterna, ser norra Vancouver closing in, skyskraporna försvinna bakom oss.

Mina ben är gelé, min säng är himlen på jorden och när jag vaknar börjar det om igen.

Bara i en snabb blick i ett bussfönster, spegeln i en toakö och i glaset på ugnen på jobbet ser jag min tvillingsyster för en sekund och inser att allting inte är helt, är en flykt, kunde varit mera verkligt om jag hade en historia här. Viste lösenordet till allt som var innan jag kom hit.
Men att en flykt är en väg bort från lösenord och facit, att jag behöver lära mig att lägga pusslet från början, att jag snart ändå måste åka hem igen för om flykten var ett sätt att bli hel så behöver jag henne, vålnaden i bussfönstret, spegeln, reflektionen i ett ugn, hon som känner mig bättre än jag själv vågar göra.

För om någon så är det hon som sitter inne på lösenorden, ledtrådarna, skifferna som kan få mig att nå fram
Till vad?

Fan vet