Casablanca

Du skickar ett livstecken från afrikas kust och skriver att rastlösheten hann ifatt dig i Casablanca. Böneutropen och det starka kaffet håller dig sällskap i väntan på ett svar och jag försöker förstå vad det är som tvingar mig att tänka efter innan jag skriver tillbaka.
Det är som om du ropar mig tillbaka från en annan livstid och vi befinner oss så långt ifrån varandra att jag inte minns vad det var hos dig som fick mig att släppa allt för att möta dig halvvägs mellan Göteborg och Malmö.

Du skriver att Europa var fantastiskt med sitt välstånd och sina lyxhotell. Att ni sålde bilen i Italien för att tillslut minimera era ägodelar till det ni kunde bära på era ryggar.
Ni bär med ert hem, så nära era hjärtan.
När ni nådde afrikas kust bröt du alla heliga löften och gick in på ett internetcafé.

Och jag tänker att vi är pusselbitar i samma pussel,
men att jag andra stunder omöjligt kan se hur vi passar ihop.

Du skriver att du haft det bra, att du inte hittat kärleken eller meningen med livet men att du lärt dig uppskatta glädjen i ett dopp i havet efter 30 km vandring längs motorvägar, en glass, ett leende från en främling i El Jadida.

Du skriver om misslyckandet i att sitta klistrad vid skärmen, men att du behövde en lucka i ensamheten, sträcka din hand bortom dammet från landsvägarna, nordafrikas västra kust.
Övertygelsen i att jag är i alla fall en liten del av det du söker.

Och jag funderar hur många ord jag behöver för att förstå att jag inte längre minns melodin vi sjöng, texten till sången om oss, hur orden passade ihop. Vad det var hos dig som tystade rastlösheten.

Men hur jag ibland ändå fortfarande kan känna att du passar precis i luckorna jag försöker fylla för att äntligen få se vad bilden föreställer, lösenorden som bokstäverna bildar, sättet att äntligen slå sig till ro.