En enda chans till

dagar som denna försöker jag lämna huset men blir sittande handlingsförlamad på min säng i en källare i norra Vancouver, jag går de tre stegen mellan bokhyllan och garderoben för att försöka hitta riktning, en bok att läsa, ett klädesplagg att laga

dagar som denna ringer jag inte mina nya vänner eftersom jag saknar mina gamla alldeles för mycket, jag är hungrig men lagar ingen mat, är inte sugen på chips och om någon knackar på min dörr och frågar om jag vill ha godis är jag artig och tar bara en

dagar som denna vill jag inte vara med längre
jag vill inte skriva någon bok med så dålig struktur att inte ens jag förstår vad den handlar om, dagar som den här ser jag tydligt att det inte finns någon bok att tala om

dagar som den här drar jag bort täcket från sängen, sträcker ut lakanet och viker sedan sakta ihop alla mina kläder, sorterar mina papper, plockar ner texter och foton från väggarna och packar mina väskor

dagar som denna är jag redo att lämna allt

dagar som denna blir klockan sju på eftermiddagen innan hungern tar över och jag måste lämna huset, och hur jag än gör så hamnar jag ändå på McDonalds, Lonsdale and 18th

dagar som denna känns det som om allting kommer närmare i alldeles för hög hastighet och när jag försöker hoppa undan så följer allting efter och jag vill inte vara med längre

jag vill inte vara med längre

dagar som denna inser jag hur bra jag passar med den stora ensamheten på McDonalds,
de gamla männen med sina pappersmuggar med kallt kaffe, de uttråkade tonåringarna som väntar på något större, de anställda som försöker få livet att gå ihop
när vi höjer blicken från våra dagstidningar, papperskoppar och brickor ser vi inte varandra utan ett avstånd vi inte kan nå, barnen förlorade i en rättstvist, en måndag som kommer alldeles för snabbt,
vi är tystnaden mellan fritösernas pip,

blicken spänd ut i ingenstans, timmarna som rullar över oss
ingen ifrågasätter våra motiv eller ber oss lämna plats för någon annan,
det här är vår fristad

dagar som denna tror jag inte på fristäder

dagar som denna vet jag precis vad som gör dagar som denna till en dag som denna men vägrar ta konsekvenserna av de insikterna
dagar som denna blundar jag och tittar bort

dagar som denna är mitt liv ett avsnitt ut Seinfelt, fast om publiken mot förmodan skrattar så är det på fel ställen, dagar som denna handlar om absolut ingenting och om Elain, Kramer eller George ringer så stänger jag av ljudet och sitter ensam på min amerikanska diner
ingen hamnar i den sortens problem som man sen gärna berättar roat om för sin vänner

dagar som denna har jag i förväg haft planer på att träffa människor jag egentligen inte vill umgås med och som egentligen inte vill umgås med mig, dagar som denna låter jag alltid bli att träffa dem

dagar som denna är jag noggrann med att bära ner skorna och ytterkläderna till mitt rum, låsa efter mig även om mina rumskamrater snart ska komma hem, stänga dörren om mig,
dagar som denna är jag inte hemma, lämnar bara rummet när de andra lagt sig, sitter i ett mörkt vardagsrum och känner att allting kommer gå sönder
dagar som denna håller jag mig för gråt, för det är det enda jag har att hålla fast vid

dagar som denna är jag stereotypen av en enäggstvilling, fantomsmärtor över avstånden mellan oss inatt, jag kollar upp flygbiljetter, tittar på kort av henne, planerar att klippa mig och färga håret, köpa samma kläder
dagar som denna är jag avståndet mellan två förlorade systrar, en omöjlig kärlek och en världsdel som försöker dra sig loss för att möta en annan, världshavet som ligger i vägen

dagar som denna ber ingen mig att gå och lägga mig
dagar som denna har tröttheten ingenting med sömn att göra,
handlar inte om slutna ögon

dagar som denna kommer jag hem till ett mörker, packar långsamt upp mina väskor igen, sätter varsamt upp fotografierna av avsnitten ur mitt liv, svär på ett språk ingen förstår och bestämmer mig för att ge det en chans till, en enda chans till

sen förbannar jag det som gjorde oss till människor