söndag 21 september 2008

Indiansommar



Skolgården var asfalten mellan bussstängslet och skogen ut mot Vilan, åkrarna brevid motorvägen.
En sommar när vi byggde kojor där gick ryktet att bonden var en elak jävel som ringde polisen om vi sprang in bland raderna av sockerbetor. Oftast höll vi oss på rätt sida om den uttorkade ån men vissa dagar tog vi sats, hoppade vi över diket och grävde upp en beta. Vi kunde på inget sätt förstå hur de kunde framställa socker ur något så vidrigt men grävde alltid upp några extra ifall svälten kom till vårt land på andra sidan ån. Vi var förberedda på allt.

Vi lekte indianer och en sommarkväll när vi var ute och spanade efter fiender var bonden där i sin stora traktor, vi var rädda men någon vinkade och han vinkade tillbaka. Sen gjorde han en piruett med traktorn och vi jublade, solen sjönk bakom milslånga åkrar. Jag var medicinman och någon hade berättat för mig om en växt som stoppade blödningar. Våra krig var på liv och död och jag kunde göra skillnaden.
Jag minns att jag hade en klocka med rosa rem, min syster en likadan fast med lila rem, men jag minns inte att vi hade några tider att passa, ingen middag att komma hem i tid till. Vi satt vid buskarna som markerade var skolgården slutade och våra liv började och såg ut över fälten, en sommarsol som sjönk ner i marken. Vi var indianer, behövde inte oroa oss för ölburkarna på vardagsrumsbordet, en sömnlös vila med skrikande röster, att behöva en kropp att ställa framför mamma för att skydda. Vi hade andra krig att bry oss om.

Min bror hade börjat sälja kvällsposten och vårt hus, som visade sig vara byggt på sumpmark, höll på att sjunka ner i marken precis som solen. Det kom hem en man i kostym till oss. Han var från banken och dagen innan var den första någonsin som jag sett min pappa städa. Han sa till oss att hälsa artigt och sitta och leka i Davids rum när mannen kom. Jag tror inte vi fick något extra lån på huset för att kunna rädda mitt och min systers rum, för den kvällen stod tio tomma ölburkar uppradade på vasken och skriken var ett mörker inuti.
Just då var min bror den enda i familjen som hade pengar och mamma skrev upp i en liten skrivbok hur mycket hon lånade. Kvällsposten höll oss ovanför ytan. Mamma med något sorgset i blicken vid köksbordet.

Världens starkaste mamma.

I skogen bortom skolan låg porrtidningar som ibland letade sig in på skolgården. Jag var tio år och ville läsa varenda en.
Ett par år tidigare, innan kriget i jugoslavien förde Nadia som första flykting till vår skola och de började sätta upp baracker på skolgården, skulle skolan byggas om, nya lekplatser byggas och vi fick önska vår drömskolgård. Det var i början av 90-talet och plötsligt fanns det inga pengar kvar till våra drömmar och inga av våra förslag blev verklighet. Vi fick en väldigt stor grusplan att spela kula på.

Men om somrarna vad vi indianer och efter sommarloven sträckte vi sommaren in i hösten, byggde ut kojorna och täljde på våra pilbågar medan vinden slet bladen ur träden. En annan sorts indiansommar.
Vi höll andan när vi klättrade över stängslet till skolgården igen. Lämnade ett krig för att annat. Gick hem.

Solen ett glödande klot bakom våra ryggar, åkrarna ett löfte om ett land bortom detta.

5 kommentarer:

George sa...

Så bra Jenny! Efter en längre tids bortavaro har jag hittat din blogg igen. Det gjorde mig glad.

ditte sa...

jenny,
jag vet inte vad jag ska skriva, men den här texten är fantastisk. den tar mig 18 år tillbaka i tiden, till kojorna vi byggde vid andra åkrar. klätterträden som var vår räddning, dit skriken inte hördes, dit rädslan inte nådde.
tack, typ.

Sebastian sa...

Hej Jenny
Du har verkligen en talang att uttrycka dig i ord. Ditt berättande är otroligt välfyllt med känslor som får en läsare som jag att längta tillbaka till en tid jag aldrig ens fått uppleva. Det är ren sagonostalgi.
Det är magiskt. Din tvilling talar väl så väl om dig, jag tackar dig för texterna och Lisa för hennes indirekta tipset om din blogg (facebook).

Mvh
Sebastian

Anonym sa...

I natt läste jag Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" och blev väldigt berörd. Nån klok människa sa en gång -Folk minns inte vad du sagt, utan hur du fick dom att må.
Samma sak som när jag läste boken händer i bland när jag läser din blogg.
Det kanske inte bara är lycka att läsa, men när du är som bäst berör du.
Det är stort att ha den förmågan.

kallskänkan sa...

Men alltså, om ni visste hur många gånger jag läst era kommentarer så skulle ni tycka att jag var konstig. Jag är konstig. Så ska jag läsa dem ett par gånger till.

Skönt att ha dig tillbaka George! Sebastian, lova att ta väl hand om lisa tills jag kommer hem. Anonym, att jämföras med Åsa Linderborg är är är OJ! OJOJOJ. Och Ditte. Ditte.