lördag 13 september 2008

Gimme, gimme, gimme

Jag har gått från att titta på krigsfilmer till att sätta på tvn och titta på amerikanska kärleksfilmer. Efter man gjort det skriver man något ungefär såhär:


ge mig sista repliken i en film med kirsten dunst
en filmkyss som ett tillstånd etsat fast med filmmusik och rullande eftertexter
ge mig ett lyckligt slut

ge mig misstagen vi gör, som en förlåtelse för att vi är människor
ett sätt att stanna kvar
ge mig kärleken som en trygghet istället för en rädsla

ge mig respekten för att allt kan ta slut, men också möjligheten i
att det kan räcka hela vägen
ge mig tilliten i ett löfte om att inte lova någonting

ge mig ett uppvaknande,
självständigheten i att våga älska någon annan
styrkan i att kunna leva ensam

ge mig orden uttalade som ett lösenord,
visa mig bilden av hur pusslet ser ut
gör det eller ge mig bara värmen från hans hand i min
längs raderna av skyskrapor,
hans leende som sista ögonblicket i filmen om oss

ge mig platserna fyllda av statister,
bänken vid ett världshav,
den vänstra trottoaren upp mot hans lägenhet,
ge mig en pausad filmsekvens ur kortfilmen om oss,
ett kapitel som leder vidare

ge mig tiden mellan kärlek och hat
en påminnelse om min mammas smärta men också
hur min vän kysser sin man och ler hela vägen ut ur kyrkan
lär mig sättet att se skillnaden

ge mig nyfikenheten i en förälskelse,
tryggheten i ett förhållande
och berätta för mig hur de fungerar ihop
ge mig en kärlek utan uppföljare

ge mig erfarenheter som mer än foton i fotoalbumen,
ett sätt att vara starkare tillsammans
ge mig något mot allt i mig som inte tror på lyckliga slut

ge mig en relation utan kontrakt,
jämställdheten mellan två människor
ge mig en garantin för att respekten inte försvinner med tröttheten
och han sätter sig i soffan och undrar när maten är klar

ge mig en kärnfamilj som inte sprängs,
ett äktenskap som inte faller sönder,
en kärlek starkare än tvättider, åtta-timmars arbetsdag och tv-tablåer
och ge mig ett avslut på allt som inte väcker oss till liv

ge mig ett ögonblick av att veta säkert
men inte som ett löfte
utan som en känsla inuti



och detta lyssnar man på, såklart

1 kommentar:

Hannes Hopf sa...

Upprepningar i skriftform är schysst, men Abba-kopplingen i slutet spolierar helhetsintrycket av texten. Annars var det bra framfört!

Grattis förresten!