Jag får anstränga mig för att inte sparka omkull papperskorgarna när jag går i tunnlarna under den här staden, jag stirrar på min reflektion i fönsterna och vet inte vad jag ska känna. Det är mörkt utanför, mörkt inuti.
Jag tar djupa andetag, går med knytna nävar, blinkar mer än vanligt.
Tar skytrainet hemåt och förbannar den här staden med sina gråa förorter och millånga gator. Gatlyktorna skär som japansk knivar i mig inatt, blinkande neonskyltar som Darth Vaders sista dödande hugg.
Jag tänker att jag redan lämnat den här staden, min kropp ett skal som går till jobbet, sitter tyst i sina vänners hem, går längs regniga gator mellan hotande skyskrapor. Människorna omkring mig går nära varandra, lägger armen om varandras midjor, drar fingrarna genom varandras hår, kysser varandra långsamt.
Och på en bänk i English Bay sitter han med armen runt mig, viskar något i mitt öra. Träden har ännu inte ändrat färg och går vi närmare så ser vi att jag fortfarande ler.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar