Milslånga gator i en blinkande tvåmiljonersstad

Om man räknar efter så är det inte många dagar innan jag åker tillbaka till Sverige. Jag räknar inte efter, för jag vågar inte. Hoppet på att slippa slutgiltiga farväl är min arbetsgivare som ska hjälpa mig förlänga mitt arbetstillstånd. Så i januari kan jag förhoppningsvis komma tillbaka hit.
Med hoppet i det ser jag väldigt mycket fram emot minst en månads semester i Sverige. Förra veckan serverade vi 1212 chickenwings på pubben där jag jobbar och den där isande smärtan bakom skulderbladen har kommit tillbaka.
Desstuom klarar jag mig inte mycket längre utan människorna jag tog farväl av i februari. För jag behöver er, så jäkla mycket. Och jag har insett att jag saknar Sverige; platserna, minnena, människorna, tågen, gatorna, husen. Men bara om jag får komma tillbaka hit igen.
För ibland känns det som jag lyckats ta mig igenom det där mörkret jag tog med mig över atlanten.










jag minns korta ögonblick av lycka
jag minns ensamheten som milslånga gator i en blinkande tvåmiljonersstad
jag minns ett leende mot mina läppar, klarblå himmel i Boulevard Park
jag minns många timmar utan mening, jag minns me, myself and I,
tunga steg på väg hem från jobbet
jag minns mörkret som spred sig inuti och jag vill i efterhand kalla det ensamhet

jag minns omöjligheten i att åka tillbaka,
smärtan i att fatta beslutet att stanna kvar
känslan av att inte veta var man befinner sig, var man kom ifrån eller vart man är på väg
jag minns misslyckandet i att se solen landa på parkettgolvet men sitta kvar i sängen och låta timmarna gå
jag minns mig själv som en fiende man inte vill skada, en vän man inte förstår sig på, ett kraschande plan man förlorat kontrollen över

jag minns sättet han såg på mig en mörk sommardag i maj,
det jävliga i att vara människa
jag minns mig själv som någon som med målarfärg gick från dörr till dörr och målade svarta kryss, en anledning att bara lämna allt
jag minns rastlösheten som något stegrande inuti och jag vill i efterhand kalla den osäkerhet

jag minns en röst miljoner mil bort på en skakig telefonlinje,
ett avstånd så långt ifrån fysiskt att inga flygresor skulle kunna ta mig tillbaka
jag minns ensamheten i en folksamling, minnet av hans sista ord som om jag själv skrivit dem åt honom
jag minns honom som en dikt jag aldrig skrev, ett personligt misslyckande utan någon möjlighet att lära mig någonting
jag minns sommaren som ett mörker och jag vill i efterhand kalla det en stor trötthet

jag minns tusen bekanta som jag senare ska glömma bort
och en av alla dem som kommer stanna kvar
jag minns mötet med en främling på en okänd pub, någonting inuti som skrek “honom ska vi ha!” och tre steg för att komma närmare
jag minns paniken växande i mitt bröst, misslyckade försök, besvikelse och jag vill i efterhand kalla det kärlek

jag minns en resa utan början eller slut, men med avsked som gjorde mig hel, slet mig itu
jag minns en flykt från ett mörker för stort för att skakas av, en skugga som följe mig in i flygplanet, ut på landningsbanan, genom ankomsthallen, miljoner mil bort
jag minns vintern som en kyla som trängde genom väggarna, den självvalda ensamheten som något jag till varje pris ville skydda, rädslan som ett sätt att hålla verkligheten på avstånd

jag minns tre främlingar som utsända för att berätta för mig om landet utanför, breven med poststämplar som skickade för att ropa mig tillbaka
jag minns stökiga sovrum och en promenad ner till vattnet en tung lördag, fiskmåsarnas varnande skrik, en miljonstad på avstånd

jag minns en resa som om jag aldrig lämnade något bakom mig,
aldrig kom fram till någonting
bara gav mig av, i riktningen där jag kommit ifrån

Ingen behöver veta att jag misslyckades

Efter ett par timmar bestämmer jag mig för att lämna min allra första Thanksgivingfest. Tröttheten kommer över mig med skillnaden i promillen i blodet, med en diskbänk täckt av vinflaskor, ölburkar, cigarettpaket och diverse krossat glas. Eller bara med det där hoppet om att man ska kunna spara på den där känslan av att allting är möjligt genom att utmana det faktum att man helst av allt vill stanna. Jag är inte säker på om jag försöker sakta ner eller om det är ett sätt att kasta mig vidare ut, men en hastig slängkyss i korsningen vid busshållplatsen och jag har Alicia Keys “Wreckless love” i lurarna.


Det är bara jag på bussen och jag springer fram till busschauffören precis i tid för att övertala honom att stanna vid 4th and Moody, går sju blocks upp mot mitt hus. Väl hemma spenderar jag halva natten letandes efter min perfekta främling som i fyllan inte alls addade mig på fejjan, visar det sig.
Klockan hinner bli fyra innan jag ställer mitt alarm och inser att jag måste upp om ytterligare fyra timmar. Min oplanerade tanke på att gå upp tidigt och dra till Victoria känns väldigt mycket som en bekväm tanke på en hastig flykt, som kommer förvandlas till två dagar framför datorn, tvn, gatorna i norra Vancouver istället.

När jag vaknar bekräftar jag det, jag kan inte fly den här staden på fyra timmars ostabil, fyllesömn. Stänger av min väckarklocka och sover vidare.
Tre timmar senare vaknar jag med rastlösheten som en ilska inuti och en nervositet som får mig att förstå att det är dags att strunta i de välplanerade utflykterna, de invanda mönsterna, de osynliga murarna.

Hur jävla svårt kan det vara egentligen?!

Jag flyter med i de senaste dagarnas pepp, att pressa sig till att göra saker som känns obekväma, men viktiga, eller så oviktiga att det är viktigt att göra dem. Livsviktigt. Bestämmer mig för att fortsätta flytta murar, trött på mina osynliga begränsningar.

Jag ligger nu fyra timmar efter mitt oplanerad schema och efter en snabb sökning på resväg och en hastigt nedskriven adress till ett hostel så slänger jag ner min favoritpenna, kameran, datorn och mina tre senaste skrivblock i min väska. Rycker snabbt åt mig tandborsten. Det är dags att lämna ensamheten i två lediga dagar, inbjudningar till öl jag inte vill dricka och människor jag inte vill träffa.
Misstaget jag gör precis innan jag ska lämna huset är att vända mig om och ta tio steg tillbaka ner i källaren för att försöka hitta en karta jag tror mig sparat från någon av alla mina misslyckade flyktförsök. Fastän jag springer hela vägen till bussen så ser jag den rulla förbi mig.

Min oplanerade plan innebar tre bussbyten för att hinna med färjan och ytterligare en buss efter. Och missar jag en så har jag missat alla. Helvete.
Paniken kommer över mig med något kallt längs min ryggrad. Jag vill gå hem igen, ingen behöver veta att jag misslyckades, jag kan säga att jag hade viktigare saker för mig än att åka ut till städer på öar.
Tre djupa andetag och ett snabbt beslut. Jag tänker att om jag tar mig till Pacific Central så kan jag kanske ta den mycket dyrare direktbussen. Och går inte det så har jag i alla fall inte avslutat resan på east 15th Street, three block from where it started. Fan Jenny, du kan alltid vända tillbaka, men inte än. Inte än.

Så jag ger mig av, kanske inte så mycket för att jag vill till Victoria utan mer för att jag saknar känslan av att vara på väg någonannanstans. Vissa dagar hade jag kunnat offra allt för att få sitta på tåget mellan Göteborg och Malmö. Den här staden har räls, jag ser det från tunneln ner mot Seabussen, från Skytrainet ut mot Metrotown, men det rullar inga tåg ut ur den här staden.
Jag hoppar av vid Stadium och köper en macka och någon sorts fruktdricka på Starbucks, springer i kapp med min rastlöshet genom parken framför Pacific Central. Bär min rädsla för att misslyckas närmare nu, som en ilska, som en vän som tvingar en att göra saker man egentligen vill men hävdar att man inte alls har någon lust till. Känner att det är bråttom.

Kvinnan i biljettbåset säger att bussen till Victoria åkte för en halvtimme sen och att det är två timmar tills nästa går. Min massäck bränner i min vänstra hand när jag med en klump i halsen tar tre steg tillbaka och sätter mig ner på en bänk. Natten före sitter kvar i mig med någon annans parfym på min vänstra axel. Jag vill slå det som pressade mig till en meningslös färd över halva Vancouver på käften. Jag vill sitta i mitt källarrum och inte behöva fatta beslut, jag vill att min syster är där och säger att det är okey att misslyckas. Även om man inte riktigt försöker och man gjort det så ofta att det känns som om det nästan blivit ett sätt att lyckas.

En kille i blå vindjacka och en stor, röd backpack sitter på bänken och ler mot mig. Han är blond, han håller i en bok, väntar på något. Han ler mot mig. Jag förstår inte varför, kanske för att jag ser ut att ha gett upp, halvt sittande på en bänk i en väntsal. Kanske för att jag inte alls ser ut att vara på väg någonstans.
Jag försöker le tillbaka men lyckas bara med att göra en min som jag själv inte vet vad den betyder, sen reser jag mig upp, tar tre steg framåt och säger till kvinnan i biljettbåset att jag visst vill ha en biljett till Victoria.
Två timmar senare rullar vi ut från Pacific Central, ingen räls, inga blå-gröna säten med skräppåsar med dansk text, men två säten från mig sitter killen i blå vindjacka och jag ler, för mitt hjärta slår hårdare nu. Det här är lugnet jag letat efter.

Ett nytt försök

de frågar mig hur jag kan veta efter bara en vecka,
vad det är hos honom som ropar på mig
och jag vet ingenting annat än att jag kunde berättat för dem efter bara en dag,
att det är han som ropar på mig,
och att jag måste följa hans röst

"Have you met Chris?!" del 2

Marie väcker mig med ett sms, och vi möts uppe på Aka Tom Bo för vår traditionsenliga måndagssushi-breakfast. Utemöblerna är fastsurrade med kedjor, vi skakar regnet ur våra paraply och tittar vi ner mot vattnet ser vi inte längre än till 4th Street. Den här förmiddagen berättar att vi lämnat sommaren bakom oss.

Vi befinner oss i nordamerika och jag tar seden dit jag kommer. Vi försöker komma fram till vad jag ska ha på mig på min första riktiga Halloween. Marie säger att hon i vilket fall som helst ska ta mig trick or treating, att jag ska vara spöke så att man inte ser hur gammal jag är, och hon ska vara Elliott, från ET, men även min storasyster. Så alltså, jag är ET som spöke och Marie är Elliott som min storasyster. Till saken hör att Marie heter Elliott i efternamn. Kul, alltså.

Marie lindar sjalen runt huvudet och springer till bussen, jag tar mig ner till Esplanade och mitt jobb. Hösten är en tung dimma mellan mig och skyskraporna på andra sidan vattnet. Är viktlösa regndroppar som fastnar i mitt hår, är så många nyanser av grått att det är svårt att förstå hur allting var färglagt för bara ett par veckor sen. Sommaren försvann medan jag satt i mitt källarrum och försökte längta bort min saknad efter Matt. Ibland tror jag att det fungerat, ibland känner jag tydligt att det inte alls gjort det. Har jag tur har jag inte tid att känna efter.

Det är Thanksgiving och jag tittar inte ut genom fönsterna borta på uteserveringen. Jag skär några hundra kycklingvingar och när min telefon ringer så svarar jag.
Väcks ut det gråa med ett “Hi, it’s M, I’ve been trying to get a hold of you.”
Längtan överröstar saknaden.

Regnet, en färgpalett utan grundfärger och någonsorts revolt mot tröttheten i åtta arbetade timmar svarar honom att jag gärna kommer på hans Thanksgiving dinnerparty tonight. Fast jag kommer vara timmar försenad, inte vet var det är och efter vi lagt på inte kan få tag på honom igen.
Tänk er mig sittandes vid ett pokerbord, någon försöker ge mig tips på hur jag ska spela mina kort, hon börjar viska “all in jenny, all in”, skrika. Jag är lite tveksam, tänk om jag förlorar allt, då får jag ju inte vara med längre, är det inte enklast att bara flyta med? Men sen tröttnar jag, för det står faktiskt någon och skriker på mig, knuffas, tvingar mig att gå all in. Och jag är trött på att bara flyta med. Börjar simma.

Jag har ett telefonnummer till någon som jag inte vet vem det är, men jag ringer och gör misstaget att inte lyssna när människan på andra sidan svarar. Under en lång vägbeskrivning och två ytterligare samtal vet jag inte om det är M eller någonannan jag pratar med. Förmodligen någon annan, förhoppningsvis någon som känner M. På väg till bussen ringer jag Marilyn och försöker lösa ett annat problem. “But what if I don’t recognize him?”

Mitt minne fungerar i slowmotion, det har funnits tillfällen då jag umgåtts med folk i dagar innan de börjar prata gemensamma minnen och jag äntligen sett något i deras blick som jag sett förut. Oändliga filmkvällar då jag, precis innan eftertexterna ska börja rulla, insett att jag redan sett filmen.

Marilyn och jag är överens om att han är blond, lång och hade vit tröja. Förhoppningsvis gillar han sin vita tröja.

Jag fäller ihop min telefon med ett leende och bär med mig nervositeten över att åka till en annan del av den här staden för att gå på min första Thanksgivingdinner med främlingar.

M kommer springanden ner för Pandora Avenue där jag står i korsningen och väntar på honom. Han har en svart tröja, är brunhårig och jag är tacksam över att jag inte har många främlingar springandes mot mig.
Jag kan inte låta bli att skratta och hade han inte varit så full hade han kanske undrat varför.
Inuti mig spelas “Ramlar” med Håkan Hellström och när vi kommer in i vardagsrummet står där en tjej i vit sommarklänning och spelar celtiska folksånger på fiol. M frågar om jag har träffat Chris, killen han delar lägenhet med och jag känner igen hans röst, det är mannen som ledde mig till rätt kvarter. Jag är så långt hemifrån men kan mäta avståndet mellan tummen och pekfingret. Jag ser i färg igen.

Gatorna i en stad på andra sidan jorden

Ni kanske väntar på del två av "Have you met Chris?!", men jag har del tre klar och tvåan känns inte alls lika spännande och i natt vill jag skrika rakt ut, för jag vet inte hur det ska sluta. Jag har dryga 40 dagar kvar i Kanada och varje gång någonting påminner mig om det så vill jag skrika rakt ut, för jag vet inte hur det ska sluta. Jag har ingen aning om hur det ska sluta.
För jag är ren lycka på ett dansgolv i downtown Vancouver, Maries "It is time to dance like our lifes depended on it!", blicken från en främling, enkelheten i mitt liv just nu. Jag jobbar, träffar nya människor, dansar, sover, skriver. Inser omöjligheten i att lämna det här livet. Jag är, ja, lycklig. Vissa nätter är jag lycklig. Jag kan inte beskriva det på något annat vis. Jag flyttar mina osynliga murar, drar till städer jag aldrig varit i, lär känna människor som tittar på mig och förstår vad jag säger, fast vi inte kan alla orden för att förklara.
Någonting pressar över bröstet.
Det är paniken i att inte veta hur det här ska sluta.
För samtidigt saknar jag min syster så att det gör ont inuti, mina vänner i Göteborg. Jag är livrädd för att någonting ska ha förändrats. För att de ska inse hur jävla dålig jag har varit på att höra av mig. Att de plötsligt inte ska förstå omöjligheten i att vara på flera platser samtidigt. Och jag är arg, arg på mig själv för att jag inte kunnat vara det, skicka iväg ett enda vykort under 8 månader.

Varför är Sverige så långt borta. Frimärkena är billiga.
Men vad ska jag skriva? Att jag saknar dem? Jag saknar dem. Varje dag.
Men jag vet fortfarande inte varför jag åkte hit, eller vad jag har att komma tillbaka till. Mer mörker?

Sa jag att jag var lycklig? Jag är lycklig. Men det är den sortens lycka som pressar bakom ögonlocken, kanske som en solsemester, en blixtförälskelse, en gräddbulle; något som man vet är tillfälligt, en fristad, en omöjlighet. Fast man blundar så ser man slutet, man känner att det kommer närmare fast man i panik springer åt andra hållet.

Jag lever en omöjlighet. Jag är gatorna i en stad på andra sidan jorden, orden uttalade på ett helt annat språk. Längtan efter att hitta hem.
Och jag vill skrika rakt ut i natt, för jag är lycklig, och jag vet inte hur det ska sluta.

"Have you met Chris?!" del 1

Nu har jag ju redan avslöjat vad som kommer hända i mitt liv, men jag tänker att så jäkla spännande är det ändå inte så det gör inte så mycket att ni vet från början. Dessutom kanske jag bara skojar. Det här är faktiskt mitt liv, jag bestämmer vad som ska hända. Okey?

----------------------Detta har hänt.

Det blir lördag och jag har sovit fyra stabila timmar när alarmet på min mobil väcker mig. Genom väggen hör jag att Juan och Daryn, som bor i källaren, skriker högljutt på varandra. När jag femton minuter senare lämnar huset står Daryn på gräset utanför och vrålar att han kommer vara borta när Juan kommer hem från jobbet.
Galgen hänger kvar på telefonledningen och såhär i dagsljus ser jag att den inte alls är lila, utan blå.
Buss 228 tar mig ner till jobbet och när jag kommer in i köket står min chef och försöker sätta igång stekbordet, baren är full av människor , det blir ingen lugn start på den här dagen.
Efter att fotbollen är över och jag missade vad det blev mellan Sverige och Portugal dör det ut igen. Ingen köper Eggs Benny och min underbara hollandaisesås blir ännu ett av mina oupptäckta storverk.

Jag har mycket tid att tänka på natten före och jag har svårt att föreställa mig ett liv utanför Vancouver. Utan Marie, Marilyn, Molly, Julia. Utan danskvällarna på The Astoria, Pub 340, Librarysquare, The Bourbon.

Det är enkelt här, jag behöver bara säga att jag är från Sverige och folk blir imponerade. Samtidigt vet jag att jag gjort det enkelt för mig. Jag flyttade till en tvillingstad till Göteborg. När jag inte ser bergen vid horisonten är det omöjligt att känna att det var ett stort steg, något att vara imponerad över. Det är lätt att så här i efterhand; att bortse från känslan av att vara ensam i en miljonstad, de första månaderna av mörker, tiden det tog att hitta vänner man trivs med och bara inte vara umgås med för att man inte ville vara ensam, hela tiden.
Och det är så, att ett mörker har förföljt mig längs de här gatorna, men att jag vissa dagar lyckas flytta det hem igen, till Göteborg. Det är inte helt bra, för jag ser Göteborg som jag kände det de sista veckorna innan jag lämnade Sverige. Kalla vindar ryckandes i min halsduk på väg upp från Gärdsås torg, den sista ölen med mina före detta arbetskamrater, hallen i min lilla lägenhet på Astronomgatan. Hur jag släckte alla lampor, låste efter mig och gjorde mig av med nyckeln utan att riktigt veta vad det var jag försökte lämna bakom mig, förutom känslan av att jag inte visste var jag var på väg.
Nu vet jag. Jag försökte ingenting, jag bara åkte.

Jag är trött när tar av mig kockrocken och sätter mig på bussen till Burnaby, men en filmkväll med Marie, Maytal och pizza gör det värt det. Kvällar som den inser jag hur mycket jag missar när jag väljer ensamheten istället för umgänget. Jag drömmer mardrömmar som får mig att inte alls ringa hem till Sverige när jag vaknar morgonen efter.
Jag lämnar huset och konstaterar att Daryn inte hållit sitt löfte om att packa sina grejer och dra, hans bil står parkerad på baksidan. Det är dött i puben. Thanksgiving helg och jag antar att de med familjer är med familjen.
Det har gått en dag sedan jag gav mitt telefonnummer till Max utanför Pub 340 och ifrågasatte det faktum att han tänkte ringa mig eftersom han själv hävdad att han inte hade någon telefon.
Men om han ändå skulle ringa, och jag tänker att det borde han ju, så borde det vara idag han ringer.


Preppen för ikväll är färdig och jag är mycket uttråkad, försöker förtvivlat hitta något att göra. Undvika stora städprojekt. Till och med fläktarna blev skrubbade igår.

Jag känner något vibrera mot mitt ben och en hundradel senare svarar jag “Hello!?!”, alldeles för högt och förväntansfullt. Min arbetskamrat tittar förvånat upp och ler när jag uttrycker mitt missnöje över att människan på andra sidan luren la på, genom en väl utvald tysk svordom. Jag spenderar timslånga ögonblick på att fundera på om jag borde ringa tillbaka direkt, men telefoner är inte min starka sida. Det är omöjligt att se den andras ansiktsuttryck, omöjligt att läsa reaktioner. Fast att Kanada inte har något bra system för att skilja mobiler från fasta telefoner så bestämmer jag mig för att skicka ett sms till det okända numret som jag nu lagt in under pseudonymen “Stranger” i min mobil. Även om det är ganska självklart vem det är.

Inget svar. Jag tänker att han är lost forever.

Två timmar av att gå mellan kylarna och disken, frysarna och ismaskinen för att hitta något att sysselsätta mig med, så böjer jag mig ner för att städa in bänkkyl. Sekunderna senare missar jag ännu ett samtal från Främling och blir så arg att jag faktiskt ringer upp numret.

“The number you dailed can not be connected”

Sandra berättar för mig att numret förmodligen går till en telefonautomat och jag tänker att nu är han definitivt, helt säkert lost forever and ever. Man ringer helt enkelt inte tre gånger till någon som man i fyllan kysste på en fredagsnatt i downtown Vancouver.

“Vafan!” tänker jag. Vafanvafanvafan. Sen åker jag hem och för första gången på månader lägger jag mig innan klockan ett på natten. Innan jag somnar har jag förlikat mig med tanken på att perfekta främlingar inte alltid är så perfekta. Eller att jag inte behöver några perfekta främlingar i mitt liv. Eller att jag behöver fler. Mer Perfekta.
Ja, nej, jag har inte förlikat mig med någonting. Förlikning är lika tråkigt som att stänga av tvn och ändå hoppas att något spännande ska komma efter reklamen.

Victoria

Detta har hänt;
* jag har slarvat bort en perfekt främling
* den perfekta främlingen lyckades få tag på mig
* jag har gått på Thanksgivingdinner med den perfekta främlingen och hans vänner.
* jag har satt mig på en buss, tagit en båt och åkte till en annan stad. På en ö.

Nu sitter jag på ett hostel i Victoria, British Colombias huvudstad.

Jag har så många sidor text som berätta om allt detta. Så det kommer. Men just nu är jag här och nu. Nu.

"Kan vi leka hos dig?"

Det har gått så mycket tid.
Vi var barn då,
vi är barn nu.
Vi tittar oss nyfiket omkring och vill att någon ska lyfta upp oss.

Vi satt på asfalten utanför ditt hus och jag var rädd att allt skulle gå sönder om jag tyckte om dig för mycket. Du var min bästis och jag bar halsbandet din mamma köpt till oss utanpå mina kläder, så att alla skulle se. Beviset på att jag hade en vän.
År senare skulle du gå förbi mig utanför din gymnasieskola och fnysa åt flygbladen i min hand, när du sen tittade upp och såg att det var jag så förändrades något i din blick, men jag vet inte vad.
Vi var yngre då, men jag hade år tidigare insett hur långt ifrån varandra vi egentligen stod.

Vi satt i ditt vardagsrum och du upptäckte att jag hade ett hål i min ena strumpa, sa att jag skulle slänga dem. Jag tyckte att det var en konstig sak att säga och svarade att “Va? Nej, mamma kan laga dom ikväll.” Din mamma tittade upp från sin tidning och gav dig en blick som jag inte förstod då, men som så här i efterhand betydde att hon skulle förklara senare. Allt du hade var en självklarhet för dig.
Jag såg skillnaden, men jag förstod den inte.
Jag ville så gärna vara din vän.

Men det har gått så mycket tid.
Vi visste så lite om världen då.
Vi vet så lite om oss själva nu.
Tittar oss rädda omkring efter någon som kan göra oss större än vi känner oss.

Du knackade på vår ytterdörr en kall eftermiddag någongång i mitten av nittiotalet. Skillnaden mellan oss var att du kunde bjuda in dina gäster, jag tog på mig skorna och stängde dörren bakom mig, ställde mig på trappan.
Jag vet inte hur jag lärde mig det, men jag viste att vissa hemlisar delar man inte ens med sin bästis. Jag viste också att din pappa inte låg halvt medvetslös i soffan, att ditt vardagsrum var vitt och ljust, inga prippsblå på tv-bordet. Visste att din mamma inte behövde jobba, att ni sov gott om natten, att det fanns ork att plocka undan disken, plocka ner elljusstakarna, hålla ordning.

Det var något vasst i din röst när du frågade varför du inte fick komma in. “Vadå stökigt, så farligt kan det väl inte vara?!.” Jag minns inte vad jag svarade, men att det vassa i din röst var allt du aldrig skulle förstå, även om jag berättade.
Vi hade tagit av oss halsbanden, någon hade tyckt att det var löjligt med bästishjärtan.

Det var i ett annat millennium och våra världar var inte större än skolgården och cykelvägen ut mot Norra Åsum, men avståndet mellan våra hus, mina fötter ute på trappan, vykorten du skickade från dina solsemestrar, berättade att gapet mellan oss fanns där redan innan vi började i samma klass.

Men det var längesen nu.
Vi trodde att allt skulle bli bättre.
Nu vet vi att vi ärvde våra föräldrars rikedomar.

The young and the restless

Jag lämnar jobbet med Donnas ord som en insikt om hur jävligt allting är. “Have you seen all the arabs on the top of Lonsdale? It’s disgusting!”
It´s disgusting att höra henne säga något sånt, sambanden som får oss att hata varandra, skylla verkliga problem på de som skulle kunna stå vid vår sida om vi försökte förändra skiten.

När jag svänger in framför vårt hus står det inga bilar parkerade på gatan och det är släckt i vardagsrummet. Erin har lämnat ett avskedsbrevet med framtidsplaner och jag tänker att det nog blir bra när den brasilianska tjejen skyttar in nästa vecka. Sen inser jag att det inte spelar någon större roll- när jag kommer hem från jobbet och min eftermiddag börjar så sover redan mina huskamrater. Vi lever olika tid på dygnet.
Jag tar min kropp, som har åtta timmar stekos och smutsen från en arbetskamrats ord stickandes utanpå, och ställer mig i duschen.

Marilyn sitter redan på bussen när jag hoppar på vid Grand Boulevard. En liter vin senare möter Julia oss på Waterfront station.
Jag har en jumbojet sprängandes ljudvallen inuti mig, en nedräkning till en hemfärd som pressar mig närmare känslan av att det är dags att go all in, att allt jag gör from now on kan vara sista gången.

Vi äger dansgolvet, eller rättare sagt; dansgolvet äger oss och vi har inget annat val än att dansa. Ikväll verkar ölen vara för billig för att man ska tänka på jobbet morgonen efter.
Den här kvällen räknar jag inte alla gångerna jag ifrågasätter hur jag jag ska klara mig utan människorna som gjorde den här staden till min.
Inatt är vi odödliga. Vi står och hånglar mot stenfasaden med perfekta främlingar, vi går fram och pratar med killen i baren, vi sjunger med helt högt i sånger vi inte kan texten till, vi sträcker händerna högt mot himlen och vet att vi är odödliga, för inatt poserar vi oblygt framför kändisfotograferna, slänger ut våra kroppsdelar över ett proppfullt dansgolv, fjortishånglar i gathörnet vid Blood Alley. Inatt tar vi ett steg längre ut, ler åt oss själva i spegeln på toa, ger någon som heter Peter ett finskt fyllealterego, skrattar ihop med en Maria och ger Max i svart skinnjacka ett telefonnummer som faktiskt leder till vår telefon.
Inatt lever vi myten om oss själva.
Inatt är hans händer mina, mina närmare honom. Inatt är gränserna suddiga och när jag senare svänger in framför vårt hus med musiken fortfarande ryckandes i benen och det där leendet kvar på läpparna så är det inte på något vis konstigt att det som fångar min uppmärksamhet inte är det faktum att någon klippt vårt gräs eller att det står ett stort paket på trappan, utan att någon har lyckats hänga en lila,glittrande galge på telefonledningen utanför vårt hus. Jag är trött, lycklig och, imponerad.

Imorgon

Det var tidigt tvåtusental och det som var vi kunde mätas med avståndet mellan våra ryggar.







(Jag ska försöka berätta mer snart. Måste springa till bussen nu.)

Sealed with a kiss

Jag vaknar av att telefonen ringer och jag rycks ur en dröm om att fastna i tullen på väg hem till Sverige igen. Något sorts icke-land där de kräver mig på förklaringar. Varför åkte du? Vad har du att komma tillbaka till? Vad har du för rätt?
Jag inser att jag måste svara, även om min röst avslöjar att jag fortfarande sover, jag måste svara på frågorna. Dan på andra sidan luren berättar att han ringer från The Branch, något som i min förvirring om tulltjänstemän låter ödesdigert. Det hela är mycket förvirrat och när jag inser att han ringer från de kanadensiska myndigheterna angående min före detta arbetsgivare förstår jag att jag är vaken.
Jag berättar för Dan om brutna löften, övertidsersättning och statholidays. Dan är en trevlig kille, men frågar vad jag har för bevis. Vittnen? Jo, vittnen. Men vadå bevis, fattar han inte att naturlagarna säger att varje arbetsgivare som jag jobbar för är bovar och banditer. Mina erfarenheter borde vara bevis nog. Dan säger att det ser mörkt ut och vi sätter upp en tid för mediation, whatever that means. Jag skiter i hur mörkt det är, Rob Gilt förtjänar så mycket mörker det bara är möjligt. Det är hans mörker, inte mitt.

När vi lägger på inser jag hur lite av vårt samtal jag egentligen förstått, eller hur jag precis insett att jag är mer nervös över att återvända till mitt liv i Sverige än jag var över att lämna det. Jag har ingen aning om var det är jag kommer tillbaka till. Och jag vet inte om jag vill veta.
Göteborg är mörkret i en orättvisa jag försökte lämna bakom mig. Är alla mina brutna löften, alla relationer som jag tyckte att det var enklast att bara fly ifrån.
Någon som snart ska lämna en plats behöver inte förklara sig.
Precis som hela min tid i Vancouver, jag är en realtions-turist. Intalar mig själv att jag inte har någonting jag måste förklara för någon. Det här är mitt liv, och snart tar jag det och drar vidare, människorna omkring mig är statister.

Jag pratar med Marie på msn och berättar att jag ska träffa killen från T-shirtsaffären ikväll. Ja, en date. Jag går upp till Lonsdale och äter sushi, ner till 4th Street och köper serietidningar, bestämmer mig för att börja göra smycken igen, funderar på vad jag ska ge Marie i födelsedagspresent.

Jag tar seabussen downtown, sitter på Waterfrontstation och hör Vancouver röra sig förbi mig, skriken efter en snattare i kiosken framför Subway. Jag känner mycket starkt att jag inte alls vill gå på någon date, att det jag ville var att ha en date att se fram emot.

Jag följer en främlings rygg ut på trottoaren, upp till Hastings, förbi pizzeriorna och tar ett djupt andetag när jag svänger in på Mark-it, Cameron väntar på mig, han har redan jackan på sig.
Det som händer sen är oklart redan från den sekunden han låser sin butik och vi går upp längs Hastigs för att leta upp närmsta pub. Han pratar mycket om sig själv, berättar att han varit på turné med The Killers, spelade i band i samma stad som Feist, “oh, you se that guy on the tv, he's my friend”, en vän till honom ringer och plötsligt har vi biljetter till den utsålda Iron nad Wine konserten. Han ställer inga frågor om vad jag gör i Kanada, visar överhuvudtaget mest intresse för det han tycker är rockstjärna-Cameron. Efter ett par öl skiter jag i att lyssna och börjar berätta själv istället.
Vi står plötsligt ute på Hastings igen, köper ett sex-pack och går tillbaka till Mark-it. Han låser upp dörren och höstlöven blåser in på butikens mörka golv. Jag säger något om årstider, sånt som någon som funderar för mycket över ord säger efter ett par öl.


Cameron försvinner in bakom kulisserna och jag känner på kläderna som hänger i den lilla butiken. Sätter på musik och ser människor gå förbi skylfönstret utanför.
När han kommer tillbaka sätter han på datorn och börjar facebooka. Jag tröttnar och ägnar mig helhjärtat åt min öl ett tag. Sen berättar jag för honom om mitt fylleallterego Jaarmo och efter det blir det suddigare. Jag gör sånt som Jaarmo gör, ställer sig nära, tar vad hon vill ha. Vi går på konsert och hans rockstjärnevänner är trevligare än väntat. Morgonen efter skiner solen och jag lämnar hans lägenhet utan klocka och halsband, men med en insikt att man kan flytta en människa med hjälp av en annan, men att det där känslan inuti, som ibland känns som ett mörker som jagar en och ibland bara som en rastlöshet som tvingar en vidare, den är den samma, oavsett vem man önskar att man kunde stanna hos.
Eller lämna.

Men att den människan måste ställa rätt frågor. Varför är du här? Vad har du att komma tillbaka till? Vad är det som jagar dig, Jenny.
Annars kommer jag aldrig hitta svaren.

Allergi

Jag behöver berätta vad som händer,
men jag är så trött,
och jag luktar som ett pubkök och mina fötter gör ont och jag har skurit av toppen på vänster tumme igen och min paycheck var mindre än väntat och min gamla chef är en jävla idiot och jag är trött och det regnar när jag går till jobbet, det regnat när jag tittar ut över skyskraporna från pubköket, det regnar när jag går hem från jobbet. Det regnar. Regnet slår mot mitt fönster när jag skriver detta och när jag somnar är jag rädd att jag ska vakna i ett vattenfyllt källarrum miljoner bort från min fuktskadade etta i Göteborg.

Och jag vill berätta om utvägarna som stängda dörrar, om att försöka öppna en dörr men det regnar och man blir våt om fötterna och vill bara gå in i värmen igen, men mina huskamrater är fattiga som jag och vill spara på temperaturen och förstår inte det faktum att jag inte hade plats med något duntäcke i min packning när jag flyttade till kanada, och det faktum att jag faktiskt är allergisk mot dun. DET FUNKAR INTE!
Jag behöver berätta vad som händer, men så blir jag sjuk och jag blir aldrig sjuk men så blir jag sjuk och jag har inte råd att vara sjuk jag måste spara pengar till något storslaget och ibland tror jag att jag tappat glöden för det här med att tjäna pengar genom att laga mat, varför skulle det vara en bra idé? ALLA mina gamla chefer har varit idioter! EVA Fucking Ohlsson på fucking Evas Paley, Robert Jävla Wass på jävla Chalmers, Rob Crackhead Gilt på crack Deuce.

Och nu orkar jag inte berätta om allt jag inte orkar berätta om.
Er tur.

Så långt bort man kan komma

Kvällen innan var tre timmar konstant dansande och jag vaknar sent. Sätter mig i sängen med datorn. Becks Ferguson a double shift today....better not cut my hand open again!, Julia Lawton is http://www.youtube.com/watch?v=Xl_m01lPYmA, Jenny is sitting in her bed trying to post a blog about the night before.

Matthews namn är etsat fast i online-raden på min msn och för första gången sen det officiellt tog slut blinkar hans namn i nederkanten av min datorskärm. Han skickar en länk till Wii-spelet han jobbat med och efter ett par försök dör samtalet ut igen. Någonting är trasigt inuti och jag vet inte vilka reservdelar det är jag borde leta efter.
Jag försöker äta frukost men misslyckas och på bussen downtown drabbas jag av den sortens illamående som man får av att inte äta frukost. Eller av att sakna alla delarna av någonting viktigt inuti. Jag är inte säkert på vilket.

Jag går in på Pacific Centre och köper en hamburgare och lökringar. Halvvägs genom lökringarna tappar jag aptiten och tänker att lökringar är onyttig skitmat som inte har någonting med barnen i Afrika att göra. Jag läser min bok i foodcourten och tonåringarna ligger över borden, står på stolarna, kastar pomfritt på varandra, försöker hitta ett sätt att hålla tristessen borta. Eller vad fan vet jag, varför kastade vi någonsin pomfritt på varandra?
Kanske om jag mindes det att allting skulle falla på plats. Svaret på frågan om universum och allting. Reservdelarna. Reservdelarna.

På Urban Outfitters ler den där brunhåriga expediten, som jag en gång såg kyssa en vacker människa, mot mig och det känns lite varmt inuti, eller så bränner det, jag vet inte.
Jag köper två tröjor på rea och går sen planlöst mellan skyskraporna, kan inte greppa vilket håll jag är på väg åt. Är det sorg, besvikelse eller är jag bara uttråkad? I vilket fall som helst så gillar jag inte känslan och jag bestämmer mig för att gå in på Mark-It och prata med killen som pratade tyska med mig på en klubb för ett par veckor sen. Jag behöver få känna något ifall jag inte får vara känna honom.

Han möter mig i dörren och ursäktar sitt fyllealterego på The Bourbon den natten.
Vi pratar förvånansvärt lite om prylarna han säljer och jag pratar förvånansvärt mycket om min tvillingsyster. Han sträcker sig efter sin dator och frågar efter mitt namn. Någonting säger mig att vi borde börja om från början och jag sträcker fram handen. Han säger att han heter Cameron och addar mig sen på facebook. Cameron is working, Jenny is feeling warmer inside.
Jag tycker att det är dags att gå och ursäktar mig. Mission accomplished. Kommunikationen är upprättad och jag skrattar mig hela vägen ner till Seabussen. Men i korridoren ner till båten drabbas jag av en tio steg lång depression. Det känns som om jag varit otrogen mot mig själv, slått mig själv på käften. På det elfte steget skrattar jag igen.

Det regnar när jag ett par timmar senare lämnar huset, vinden känner sig som en blind fram längs asfalten med de första höstlöven. Boulevard Park brinner och jag springer de sista metrarna till bussen, rastlösheten som något som jagar mig längs gator jag inte längre känner igen. Det är min första höst i den här staden.

Jag hoppar ensam av på ändhållplatsen och går under mitt paraply ner till biografen. Jag har en date med mig själv och vill inte vara sen. Efter jag köpt en biljett till ”Blindheten” och investerat i popcorn så ställer jag mig i kön in.
Sekunden senare ser jag Matts rutiga, röd-vita skjorta och vet att det är försent. Han ser förvånad ut och vinkar. Jag försöker inte gå närmare människorna bredvid mig när han hastigt tittar runt om kring mig för att se vem jag är där med. Me, myself and I sträcker oss efter några popcorn.
Jag känner ingenting, sen bara hur fort mitt hjärta slår, sen ingenting. Han kommer fram, en hastig kram, presenterar sitt sällskap som är någonsorts vän, förmodligen inte ens det och frågar vem jag är där med.
Jag säger att det var varit ett par ”busy days, I needed a date with myself” och jag tror att om någon förstår så är det han. Jag vill hata honom för det.
För ett ögonblick är jag rädd att han ska tro att någonting är trasigt inuti mig, att han ska höra hur allting tickar i fel takt, och för en lika lång stund är jag rädd att jag ska tro det samma.

Min syster skrev till mig den morgonen att det är någonting speciellt med att gå ensam på bio och jag tänker att hon har rätt. Ensamheten är självvald men inte mycket mer.

Efter filmen tar jag hissen ner till fast mark igen men är fast i någon tanke om reparationer när jag finner mig vilse i ett gigantiskt parkeringshus. Jag vill inte vara med längre men någon pekar ut riktningen ut ur min endoftheworld-movie och jag går ensam ner mot Seabussen under mitt svarta paraply. Sticker handen i jackfickan och känner Camerons visitkort, tänker att det är svårt att komma längre bort än halvvägs runt jorden.