Tacksamheten

Platschefen går förbi. Han stannar upp lite så där “förresten” och ber en följa med in på kontoret. Drar ett skämt på väg bort genom kassalinjen. Nickar mot stolen framför skrivbordet och säger kanske nått om vädret medan han själv sätter sig på andra sidan.
“Ja, så var det ju det där med din anställning; det finns tyvärr inget jobb för dig här mer.”
Ditt “V-va?” Inte kan du ha hört rätt, ni letar ju efter mer personal, du jobbar ju skiten ur dig varje dag med ett leende på läpparna.
“Va?!” Med paniken i bröstet, räkningarna innanför lägenhetsdörren, socialen vid Redbergsplatsen. Ilskan i tårarna nerför dina kinder.
“Nu får du lugna ner dig. Vi behöver faktiskt inte motivera varför, du är bara extraanställd”


Jag får ett mail. Det är från någon som heter Sofia.
Jag har aldrig träffat Sofia men det är tydligt att vi står på samma sida om något stort som vill få ner oss på knä. Hon skriver till mig att hon i fredags fick veta att hon inte får jobba kvar som cafébiträde på Café Condeco, som tillhör samma koncern som caféet Evas Paley, där jag jobbade i nästan två år.
Sofia skriver att hon fick gå med orden "vi behöver inte motivera varför, eftersom att du var extraanställd".
Hon fortsätter ”Jag ställde upp på övertimmar. Jag log mot kunderna. När jag kom hem ringde det i ofta öronen pga ljudnivån. Jag tog smärtstillande för att kunna somna efter ett arbetspass. Jag är beroende av att ha ett arbete i sommar och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Det är kanske bara att bryta ihop(…) “

Jag känner hennes panik.
Jag kände den när jag fick gå från Chalmers efter att vi lyckats få ut vår övertidsersättning. Det värsta är att man inte ens behöver kräva något som man redan har rätt till för att arbetsgivarna ska bli rädda, det räcker med att man inte orkar le varje gång någon säger åt en att jobba snabbare.
Sofia hittade mig genom mina beskrivningar av mina år på Evas Paley. Hon skriver att hon inte vill att det här ska fortsätta, att det måste få ett slut. Och jag kan bara hålla med henne.

Det sägs att vi som vill ha ett rimligt arbetstempo, respekt, en säker arbetsmiljö och en lön att leva på inte ska välja att jobba i restaurangbranschen. Ibland sägs det rakt ut, som i Wild ´n Fresh-konflikten, ibland i avståndet mellan två ord på ett kontor.
Vi ska vara tacksamma över personalbristen, det betyder i bästa fall att vi själv kan få tillräckligt många timmar för att betala hyran. Vi ska vara tacksamma över gästerna som förolämpar oss och kommenterar hur tajta våra tröjor är, det är ju dom som betalar vår lön. Vi ska vara tacksamma över tempot, då går ju dagarna fort. Tacksamma över att det inte finns något kollektivavtal, annars hade arbetsgivaren varit tvungen att betala full lön och då hade han inte haft råd med sin nya bil.

Jag är trött på att vara tacksam, Sofia är jävligt trött på att vara tacksam.
Och jag vet att när den första chocken efter ett sånt besked, att man inte längre är välkommen till jobbet, lagt sig, så har det här samhället skaffat sig ännu en fiende, någon som vägrar gå ner på knä.

Eller med Joe Hills ord; Don't mourn - Organize.