Göteborg

två spårvagnar möts i korsningen vid hagakyrkan
snön färgar staden vit
jag följer Göteborgs räls ut mot Bergsjön

på en dörr uppe på berget hittar jag mitt namn
lukterna är hemma
är mörkret från en annan vinter
ljuset från en tidigare vår

jag tänker på platser miljoner mil bort
ett hemma långt bortanför här
en rastlöshet som följer mig

gatorna i den här staden
leder alla till restauranger
jag aldrig vill besöka igen
omklädningsrum där jag hängt in min uniform
och ombetts lämna nycklarna på disken
kök där jag slitits ut i samma takt som knivarna

namnen på spårvagnarna är
chefernas vassa blickar
stressen i för många ogjorda arbetsuppgifter
förnedringen i att inte våga
inte kunna
inte orka
ställa sig upp efter att blivit sparkad på

tyngden som läggs emot är
det första fackmötet
en överenskommelse om att inte jobba
utan övertidsersättning
är arbetskamraterna som tågar in
på chefens kontor

ett sätt att återuppfinna sitt eget värde
och så mycket svindel i höjdskillnaderna
däremellan

varje torg en hållplats
där jag suttit bredvid någon
som hållit min hand
varje park ett minne
av vänners leenden fästa mot mitt
varje årstid
ett sätt att gå sönder
för att hitta nya sätt
att läka igen

varje stad jag bott i
varje tåg jag hoppat på
varje avskedsbrev och hejdå-fest
det som värker i mig
när jag inser att jag längtar tillbaka till en stad
jag aldrig vill bo i igen