www.jennywrangborg.se

Här händer det inte mycket, kolla in på min hemsida istället.

www.jennywrangborg.se

Eftervalsdikt

Det regnar när jag lämnar lägenheten
någonting dovt över mitt land
i Stockholm dras människorna som magneter till de stora T:na
för att efter tunga arbetsdagar spottas ut igen

jag möter en vän nere på torget
vi går tysta över mörka gator
nu rullar bulldozers in mot välfärden i landet
där marknadsvärde ställs före människovärde
enfald före mångfald
ruinerna av allt vi byggt upp

här tar oss bussen genom det Nya Sverige och
i tomrummet efter alternativen
hör vi rasisterna marschera in i riksdagen
det finns ingenting poetiskt i detta

klockan sju i möteslokalen, det är någons kök
mörkret slår mot fönsterrutan
vi lägger ut ritningarna över bordet
kaffekopparna bredvid mötesprotokollen
bygger en bro mellan dit vi var på väg och
där vi istället hamnade

här, i klyftan mellan valretoriken och verkligheten
reser vi byggställningarna, skissar upp motståndet
planterar lite hopp i hopplösheten

i hallen står travarna av flygblad
nästan allt återstår att göra

Dikten publicerades i LO-Tidningen 23e september.

Ta från de fattiga, ge till de rika.

Augusti. Snart vänder vi blad till september. Månaderna flimrar förbi utanför tågfönstret. Min mapp med dikter som följer mig mellan läsningarna börjar bli sliten. Jag längtar efter nya dikter, nya landskap. Tänker att när 2010 blir 2011 väntar nya intryck, någon annan stans.
Vi avslutar augusti med en serie. Hannes Hopf har ritat fritt efter denna krönikan som jag skrev i vintras. Klicka på sidorna så blir de större.

Ett sjukt samhälle

Jag sitter på tåget till Sundsvall, det är slutet av augusti och snart ändrar Sverige färg.
Igår satt jag mittemot någon som berättade om Sundsvalls bästa rostbiffsmacka med någonting glödande i blicken. Så mycket minnen i de smakerna.
Sundsvall lovar mer, en kulturmanifestation mot en sjuk regering. Och jag kommer och tänka på ännu en krönika som mellan jobbet, läsningarna och diktskrivandet aldrig blev upplagd här. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni kommer rösta för en röd regering den 19e september, så vi kan få slut på utförsäkringarna, nedrustningen och utförsäljningarna. Men mest hoppas jag att ni organiserar er, fortsätter ställa krav långt efter valrörelsen är slut. Så kanske Sverige verkligen kan förbi rött även efter löven faller från träden.


Ett sjukt samhälle

Snön yr under tåget på väg till jobbet, väl där berättar kocken att bussen han satt på krockade ett par timmar tidigare. Svärandes pressar han sig genom arbetsdagen med smärtan i ett brutet revben och ömma svarta blåmärken. Lyfter tunga kantiner, tar emot flera hundra kilo varor, lagar mat till två förskolor. Jag vet inte hur många gånger jag själv gått till jobbet när jag inte borde ha gjort det. Med ryggont, feber och brutna tår.

I debatten låter det ofta som om det är vi själva som bestämmer när vi är sjuka. Men tyvärr styrs vår känsla för vad våra kroppar orkar av fler än oss. Av våra arbetsgivare, av sjukskrivningsregler eller hur mycket som finns kvar i våra plånböcker. För om man sätter på sig skorna, lämnar riksdagshuset och går ut i verkligheten så är det största problemet inte att några få friska stannar hemma från jobbet, utan långt farligare är det faktum att många går till jobbet trots att de är sjuka. Alla de som inte har råd att vara hemma sjuka, alla de som vet att om de sjukanmäler sig så är de inte välkomna tillbaka när de blivit friska igen.

Istället för att prata om vad det är i våra arbeten som gör oss sjuka så försöker regeringen lägga skulden på de som gått sönder. De som jobbat så hårt att deras kroppar inte klarar mer utförsäkras och kallas lata. Hade alliansen fått välja hade vi varit lika okomplicerade som maskiner. Då hade vi inte protesterat när de nu kastar oss på soptippen. Då hade de inte behövt bry sig om att ju längre man kör oss på ”max” desto fortare går vi sönder.

Vad kostar det egentligen för samhället att sjuka går till jobbet? Hur många fler får vinterkräksjukan, blir smittade av svininfluensan eller sliter ut sina kroppar så mycket att de inte klarar av att komma tillbaka igen? Vad är det för sorts samhälle som tvingar sina medborgare att arbeta när deras kroppar värker? Varför tvingas sjuka in på arbetsförmedlingen när de egentligen behöver rehabilitering och tid att läka?

Och varför låter vi dom fortsätta att göra just det när det inte finns någon annan än vi själva som vet hur mycket våra kroppar orkar? Tills vi har ett samhälle där människan och inte vinsten står i centrum måste vi som arbetar själva se till att ta hand om varandra, att skicka hem våra arbetskamrater som kommer med feber till jobbet, kräva så hög bemanning att man klarar verksamheten även om folk är sjuka och fortsätta kämpa för trygga anställningar, slopande av karensdagen och för att få ses som just människor, istället för maskiner.

(Krönikan publicerades i Örnsköldsviks Allehanda i februari)

Littorins parallella verklighet

Hej allihopa. Man skulle kunna tro att jag inte skrivit nått i sommar, det är inte helt sant. Några krönikor har det blivit, men jag har varit lite dålig på att lägga upp dem här. På väg hem från jobbet idag läste jag att det nu är klart att Littorin får 112 000 kr i månaden i avgångsvederlag. Då tänkte jag på den här krönikan som jag skrev till Örnsköldsviks Allehanda i somras. Hoppas ni gillart.


Littorins parallella verklighet

Arbetsmarknadsminister Littorin avgår. När han i förra veckan gick ut i tv och med sina barns namn på läpparna förklarade att trycket varit för hårt hade han Sverige i tårar. ”Jag orkar inte mer” och man tänkte att vilken man, vilken människa, sätter barnen först. Så visade det sig att det kanske inte riktigt var där skon klämde. Men låt oss ändå hålla oss där en stund till. Tänk om fler hade möjlighet att vara mer människor. Kunde anpassa arbetet efter livssituationen istället för tvärtom. Tänk om vi alla hade möjlighet att gå in till chefen och säga att vi inte kan komma och jobba imorgon, eftersom vår familj behöver oss, eftersom våra barn frågar efter oss under nattpassen, eftersom våra vänner behöver vårt stöd. Tänk om fler hade de ekonomiska förutsättningarna och inflytandet över sitt jobb, att kunna skapa en arbetssituation där man inte hamnar i sådana situationer.

Men ska sanningen fram ser den arbetslöshet som nu väntar Littorin helt annorlunda ut än den jag själv har mött när mina osäkra anställningar tagit slut. Som före detta minister har han rätt till 1,3 miljoner i avgångsvederlag. Jämför det med den långa karensen i a-kassan som gäller för alla andra som tvingas säga upp sig för att de inte kan få sina liv att gå ihop med jobbet. Jämför det med den a-kassa han själv varit med och urholkat. Littorin har haft förmånen att jobba heltid, han behöver inte oroa sig för en 65% a-kassa på en 60% kallskänkstjänst. Han behöver inte gå till arbetsförmedlingen och söka jobb som inte finns, behöver sen inte öppna tidningen och läsa att arbetsmarknadsministern tycker att ungdomsarbetslösheten beror på att ungdomar spelar för mycket tv-spel. Och han behöver inte med cancer tvingas iväg på en jobbsökarkurs.

För visst är det oklart om hans ”Jag orkar inte mer” skulle ge honom rätt till sjukpenning. Jag har svårt att se att Försäkringskassan skulle se det som ett medicinskt hinder för arbete, men det behöver inte Littorin oroa sig för. För 1,3 miljoner kan han åka på fin rehabilitering.

Jag tycker egentligen inte att någon förtjänar att uppleva hopplösheten i väntrummet på arbetsförmedlingen, men det hade varit fint om Littorin nu faktiskt också skulle bli tvungen att leva i den verklighet han beslutat om de senaste fyra åren. Uppleva den urholkade a-kassan, de förnedrande besöken på arbetsförmedlingen och konsekvenserna i att ta ifrån sjuka människor sin inkomst. Då kanske han hade kunnat gå ut i tidningarna och erkänna att det han gjorde var fel.

Gräsplanerna

På väg hem
natten ett sommarregn över gräsplanerna
a-lagarnas sista skratt en trasig melodi mellan höga hus
syrenen ett minne från en annan dimension
för tjugo år sen sträckte jag mig
mot samma doft
bar med mig sommaren in i sommarlovet
himlen sprucken som tusen vinglas
efter ungdomens första fylla
upplyst av turkosa skärvor
under omätbara avstånd

här igen
tjugo år äldre
inga år visare
men med samma naiva tro
på ett ljusare imorgon


----




Jag ger mig på en ny giv. Tio meter över havet har kanske spelat ut sin roll. Ett tag kommer jag göra alla blogguppdateringar både här och på hemsidan, för att så småningom göra allt på hemsidan. Bloggen får finnas kvar för de som vill läsa gamla texter och dikter. Kanske att jag ska städa lite här så att det blir enklare att hitta. Men just nu, sittandes på ett tåg mellan Sveriges kalhyggen, erbjuds inte internet nog. Men det kommer. Kanske.

Bagarmossen

Bagarmossen är solen på väg upp bakom Bagis Grillbar, är det sista tåget som rullar genom tunnlarna under vårt centrum, människorna som letar sig upp från djupet och hem till sängarna. Bagarmossen är jag som sätter mig med pennan mot pappret, skrivblocket i knät och orden ut över pappret. Det är killen som kommer fram till mig när torget tömts på folk, frågar om jag behöver hjälp, jag som svarar att nej, eller jo, eller nej, tack ändå. Han som rör sig bort mot Svartågatan.

Bagarmossen är jag som reser mig upp, skakar orden från pappret, tänker att ja, jag behöver hjälp, vi behöver hjälp, människan behöver hjälp. Vi behöver honom som kommer fram till mig som om jag vore i slagsmål, som om något stod och skrek på mig vid tunnelbaneöppningarna, när jag med pennan mot pappret försöker sätta ord på det jag ser omkring mig.

För vi behöver inte kärleksdikterna eller fyllorna. Behöver inte femitre-ragget eller sista meningen innan tåget når sin station. Vi behöver det som är vi i oss. Och ett sätt att gå fram till varandra, sakta närma oss och oroligt fråga varandra om vi behöver hjälp.

Ja, jag behöver hjälp.
Hjälp bort från poesin i en natt i Bagarmossen centrum.

Almedalen

För första gången någonsin ska jag besöka Gotland. Det råkar sammanfalla med det där stora jippot som politikerna sysslar med varje år. Så då är det lika bra att snacka lite allvar med folk när jag ändå är där tänker jag. Missa speciellt inte spelningen med Stormen på måndag under Vänsterpartiets dag och den pampiga regisserade kulturdemonstrationen på tisdagen!

5e juli, Kulturfrukost med Wanja Lundby-Wedin kl 8.30, Restaurang Hamnplan 5

5e juli, Seminarium Arbetarlitteratur, kl 9.30, Restaurang Hamnplan 5

5e juli, Stora scenen med Stormen, kl 16.00 Almedalen

6e juli, Kulturen tar över Almedalen, Donnerplats

7e juli, Alternativa Politikerveckan, Visby 18.30

8e juli, ABF-mingel, Almedalen

Chocktillståndet

Juni försvann medan jag satt framför dator i något sorts chocktillstånd. Jag vek ihop min uniform och packade ner min kockkniv i slutet av maj, tog tjänstledigt efter en höst och vår då jag förstått varför det är så få som skriver om vår verklighet: att orka skriva efter en hel dag i ett bastuvarmt kök funkar inte. Utan lyckliga omständigheter hade det nog aldrig blivit någon bok. Förbannelsen i deltidsjobbet blev tid att skriva, förskolekökets lägre tempo gav ork över, och alla de som trodde mer än jag att det verkligen skulle bli något av det där, motivation nog att skriva, gå till jobbet, skriva, sova, gå till jobbet, skriva.
Fram till 9e augusti var det tänkt att jag skulle vara ledig och bara skriva. Nu är det juli.
Juni försvann i ett ögonblick då jag plötsligt hade tid att lyfta blicken och försöka förstå att jag faktiskt släppt en bok. En bok! En bok som blivit omtalar i tidningar, radio, tv. En bok! Jag har skrivit en bok!

Det känns fortfarande lika overkligt. Och dagarna i juni har jag haft tid att längta tillbaka till varenda kök jag jobbat i sen jag för första gången kände tempot på Lisebergs caféer. Min kockkniv ligger på byrån här, väntar på augusti. Jag också, ibland iaf.

Innan dess ska det hinnas med tolv läsningar och för många deadlines. Kolla gärna på hemsidan för fullt schema (27 läsningar) eller här till vänster för de närmsta framträdanden. Och fortsätt hålla min hand. För jobba i kök vet jag att jag är bra på, det här med att vara poet är fortfarande väldigt nytt och främmande.

(Foto Paul Mohlin)

Doften av sommar

Plötsligt ett annat landskap
våren spränger inifrån
staden har klätt sig i tusen nyanser av grönt

här står vi på våra innergårdar, balkonger, trädgårdar
och leker att världen fungerar
grilltången i högerhanden
köttet i sin marinad
doften av grillsäsongen sakta sipprande runt husknutarna

i den här leken dör inga människor under andras vapen
soldater firar inte ner sig från mörk himmel
solidaritet möts inte med skarpa kulor
människan är inte en fara för människan

i den här leken är demokratin inte revolutionär, farlig
ingen går under i trånga celler eller skickas tillbaka till en säker död
ingen torteras för hoppet de planterade på stadens gator
allting växer ostört, utan bekämpningsmedel

i den här leken tjänar ingen pengar på någon annans arbete
demokratin står inte med mössan i hand bredvid stämpelklockan
det finns ingen buss man kan ta, från en klass till en annan
inga gångvägar som leder från avgrunden in i villakvarteren
människorna i Älvsborg lever inte åtta år längre än oss i Bergsjön

här leker vi att
människan tar hand om människan
här sitter ingen på gathörnet med händerna utsträckta
ingen misshandlas till döds av sin man
inga barn bär vapen i ett krig ingen kan vinna

den här leken är inte på liv och död
ockupationstrupperna kommer inte med automatvapen
och mördar våra älskade
våra älskade sitter på balkongen med grillmarinaden
våra älskade står på innergården med grilltången

för i den här leken leker vi
att alla har samma möjlighet
det är en fin lek
men det är en lek
och doften av bränt kött börjar sakta
sippra runt husknutarna



(Dikten publicerades på Arbetarbladets ledarsida den 21/6)

Sverige!

Jag har fått vara med i tv tillsammans med Stormen. Det är fint att få snacka skit om gamla arbetsgivare på nationell tv tycker jag.

Ship to Gaza

Jag har försökt skriva något om hur jag vaknade igår morse och satte på datorn, hur feeden fylldes av dödsrop och hjärtat av sorg. Hur bilden av hur soldaterna med maskingevär som sänktes ner över hjälpkonvojen på internationellt vatten etsats sig fast på min näthinna. Hur min säck med betong togs över av pirater och ligger kvar i någon av de båtarna, väntar på omvärldens krav på att allt det vi tillsammans bidrog med ska nå fram till människorna på Gaza. Försökte skriva nått om alla människorna på Sergelstorg sen, hur vi förvandlade sorgen till handling - för att vi måste göra det, igen och igen och igen, tills blockeden hävs och ockupationen upphör.

Sen hittade jag två dikter som lyckas beskriva just det jag känner. Den första är skriven av min vän Olof Holmgren vars arbete med Ship to Gaza i Malmö knappt går att beskriva. De senaste dagarna har de suttit dag och natt på Gustavadolfstorg och vakat över båtarna. Dikten är skriven för ett drygt år sedan efter Stoppa matchen när Ship To Gaza precis lanserades.
Dikten "I know why you do this" är skriven av Frederick Batzler som själv har varit nere i Palestina som mänsklig sköld. Jag minns när han gick bredvid mig i Malmö och berättade om de där måndaderna i Palestina och tiden i det Israeliska fängelset.
De bästa poeterna är de som ställer sig mitt i verkligheten, mitt i blåsten, mitt på torgen och vägrar gå därifrån förrän det slutat blåsa. Som Olof. Som Frederick.

Vill vi läsa något jag skrivit kan ni kolla dikten Solidaritet, Palestina eller Gaza.



Ship to Gaza av Olof Holmgren

Ett skepp kommer lastat
med skjortor och tröjor
med byxor och strumpor
med kavajer och slipsar
med sandaler, långkalsonger och klänningar

Med helt vanliga saker kommer ett skepp lastat
med piptobak och tändstickor
med potatisskalare och kastruller
med glödlampor och värmeljus
med tändstift, kaffekoppar och bläckpennor

När skeppet kommer är det lastat till bredden
med vänsterskor och högerskor
med instruktionsböcker och manualer
med innerslangar till damcyklar
med små, små kistor

När skeppet lastas och lossas
är det vanliga arbetare i hamnen
kvinnor och män
utan några särskilda kännetecken
som jobbar skiftet
mellan åtta och fem


Ett skepp kommer lastat
det kommer!
ett rostigt skepp
med en utsträckt hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra

Ett skepp kommer över havet
genom regndis och dimma
genom lugna vatten och genom vindbyar
genom kanaler färdas det
genom sund och över hav
via hamnar och städer

Ett helt vanligt skepp
med vanliga saker
från vanliga människor
till vanliga medmänniskor
allting är som vanligt

Men när ett skepp som är lastat
lägger till i Gaza Hamn
när skeppet
med en öppen hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra
går in till land

Då är det en händelse
så ofattbar
så obegriplig
att våra barnbarn
kommer att be oss att
berätta historien
om igen

Om när vi
var människor
ända ut i fingerspetsarna
och tillsammans
vågade göra
skillnad.




I know why you do this
Frederick Batzler

I know why you do this;
Because you feel it,
And you hate the feeling,
That unpleasant
Tremor
When something is about to happen
That you can’t manage,
That is greater
Than your armed forces
And your propaganda
And your conviction
That you have been given
The right
By God
Or history
Or just
Because you’re stronger
To steal
Someone else’s land.

You are afraid now;
Because you are beginning to understand
What is happening,
That the movement is growing
And your propaganda money
Isn’t enough anymore
To cover up the crimes.
We’re breaking through.
A crack, at first.
Then another one.
And another.
You can see where it leads.
And it frightens you.

You will lose,
And I will explain why:
Because we have already signed up
For the next ship.
Surely
We have filled the ranks
Again,
A hundredfold,
Even a thousandfold.
We mourn
Today;
Tomorrow we organize
New ships.
And inside your own borders,
Among them
Whose sons and daughters
You turn into killers
The blindfolds are falling;
Slowly
The realization rises:
What we are doing isn’t right.

Perhaps just
A light tremor,
But you suspect the meaning.
We have known it for a long time.
You will lose.

Möt mig där

Dagarna försvinner medan våren slår ut utanför fönstret. Med tre veckor kvar till semestern försöker jag att inte vända mig om. När de säger att jag borde ta tillvara på den här tiden, efter boksläppet, öppnar jag kalendern och försöker hitta en lucka.

Men barnen på förskolan måste ha mat, och deadlinesen måste hållas och någon skickar ett sms och skriver att han saknar mig och det känns som om jag använt alla orden, för jag kan inte förmå mig själv att svara. För någon ringer och frågar om jag vill komma över och jag säger att jag vill men att jag måste fixa färdigt först. Sen sitter jag och surfar bort mitt liv tills sista tåget gått för längesen.

Nej, det är inte helt sant. Jag har haft långhelg.
Jag har snörat på mig löparskorna och låtit någonting jaga mig ut i elljusspåret i Nackareservatet, jag har pratat med främlingar under broar och gått med ett leende på läpparna genom en försommar som lovar mer. Lagt mig ner på nyutslagna gräsmattor och rest mig upp med tusen bevis på att gräsallergin fortfarande håller mig sällskap. Jag har mött upp med bekanta på en skolgård och känt basketbollens gummi i mina händer, lyft blicken och i motljus passat den vidare. Jag har suttit tidig morgon bredvid en vän i solen och pratat om vad som gör oss små när vi borde känna oss starka.

Men i allt detta, dödslinjerna, telefonsamtalen, mailen, texterna, dikterna, krönikorna, läsningarna, intervjuerna, fotograferingarna och tv-inspelningarna som får mig att kippa efter andan och drömma mig bort till juni, då jag tar semester från förskoleköket, utmanar pollenallergin och andas in sommaren. Möt mig där.

Stockholmsrelease Kallskänken

(Från Popvänsterns eventsida)

POPVÄNSTERN 6 MAJ: ARBETARPOESINS ÅTERKOMST

OBS NY LOKAL! OBS NY LOKAL! OBS NY LOKAL!

När vintern dog så dränktes Pet Sounds Bar i smältvatten. En vattenskadad källare gör att Popvänstern tvingas i tillfällig exil på torsdag. Och evakueringsadressen är ingen mindre än Pizzeria Olympos i Bredäng! Bredäng som byggdes för att ge luft och ljus åt arbetarklassen får nu härbärgera Popvänstern under ett par magiska timmar på torsdag kväll. Kom och delta i en historisk Popvänstern. Mer suburban chic än Pizzeria Olympos blir det inte. Och när vi dessutom fyller pizzerian med Sveriges glödhetaste arbetarpoesi just nu så undrar vi: är det här möjligtvis den optimala Popvänstern?

Jenny Wrangborg kommer och läser dikter och spelar med sitt band Stormen. Hennes debutdiktsamling ”Kallskänken” är så ny att den knappt finns, men det gör den och Popvänstern på torsdag är releasefesten. Dikter från en restauranganställds horsisont med en skoningslös blick för
maktstrukturer bland kockar och kylskåp.

Johan Jönson kommer också. För två år sen bestämde sig en enig kritikerkår för att i princip krama ihjäl honom när han släppte sin monumentala diktsamling ”Efter Arbetsschema” om sitt jobb som vårdare. Två år senare efter otaliga priser och hyllningar står han på Popvänsterns scen. I dagarna släpps hans nya lika monumentala diktsamling ”Livdikt” och kramen bara hårdnar.

Båda två är dom del av den nya arbetarpoesivågen och båda två skriver dom dikter om kroppsarbete, sitt eget dessutom. Båda två får också svara på Uje Brandelius genomtänkta och kloka frågor som tex ”Vad får du allt ifrån?” ”Är det kul att skriva poesi?” och ”Vad är en arbetare för nåt?”

Kom eller ångra dig i hundra år!

VAD: POPVÄNSTERN
VAR: PIZZERIA OLYMPOS, BREDÄNG CENTRUM
NÄR TORSDAG 6 MAJ KL 19-01
HUR DÅ: TA RÖDA LINJEN MOT NORSBORG. HOPPA AV I BREDÄNG. PIZZERIA OLYMPOS LIGGER PÅ TORGET FAST EN TRAPPA UPP, INGÅNG FRÅN PARKERINGEN PÅ BAKSIDAN

Lars Ohly läser dikten Jämlikar 1 maj 2010

Oj

Det är surrealistiskt. Alltihopa.

Kristianstadsbladet
"-En del tror att vara med i facket är att åka på kurs då och då, men det är så mycket mer än så. Facket behöver flyttas ned till arbetsplatserna, det är där arbetet måste bedrivas, säger hon och menar att den fackliga rörelsen står inför ett ödesval."

ETC Stockholm
"Göran Greider har utsett henne till Elsie Johanssons och Susanna Alakoskis arvtagare. Möt arbetarlitteraturens nya hopp: kallskänkan Jenny Wrangborg."

ETC Göteborg
"Poesi och musik på Pustervik"

Flamman
"Poeter brukar vanligen inte jobba i kallskänken. De diktare som givits ut i Sverige de senaste åren har sällan skrivit om facklig kamp, arbetsliv eller klasskillnader. Men Jenny Wrangborg gör det. Och det gör henne till väldigt unik."

SVT/Kungsträdgården
19.45 in i sitt tal läser Lars Ohly dikten Jämlikar.
foto: Lasse Ottosson

Releasefesten

Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag satt med blommorna i handen och leendet på läpparna hela nattvagnen hem till Bergsjön. Releasefesten på Pustervik fortfarande pulserande inuti mig. Lätta steg med skogskav uppför berget. Sen låg jag där i sängen, med blicken i taket och en stor fråga cirkulerandes i kroppen: Vad var det som just hände?

Kalla händer runt mikrofonen, nervositeten i blodet, böckerna uppradade på bordet, publikens tystnad och Stormen i ryggen. Strålkastarna, siluetterna i motljus och leendena efteråt. Signeringskön som någonting så overkligt, människorna som kom fram efteråt och fyllde mig med kraft för minst fem diktsamlingar till.

Hur människor jag inte träffat på snart tio år kom, arbetskamraternas kramar och hur någon sen berättar om de som sträckt händerna mot ansiktet för att torka bort tårarna. Den natten som ett plåster på alla sår det här samhället ger en. Ett vaccin mot allt får oss att tro att vi är svaga, att förändring är omöjlig, att folk inte bryr sig.

Min förhoppning är att någon ska hitta samma kraft i boken som jag fick efter releasen i fredags. Att vi börjar diskutera de här frågorna med varandra, att vi lyfter blicken och ser lösningarna. För de finns här, nära som den här känslan i bröstet. Vi har varandra. Och vi förändrar det tillsammans. Tillsammans.

Söderbokhandeln, Stockholm

Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras

Idag är det släppseminarium för boken "Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras" på ABF-huset i Stockholm. Mitt bidrag till boken publiceras idag även på ledarsidan i Arbetarbladet.
Här kommer den.


Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras

Måste jag ge dem ett namn
för att vi ska förstå att vi fortsätter betala priset för den här
ordningen?
Inte i svart bläck i tidningsnotiser,
inte i vitt tapetklister mot elskåp,
inte i blått sken ur rapports korta reportage

utan i blodet rött som vårt
människorna mjuka som oss

måste jag ge dem ett namn för att vi ska förstå
att vi inte längre kan hävda att det här systemet fungerar
blodet färgar oljan röd

måste jag ge dem ett namn
för att vi ska förstå att priset stiger
i takt med haven

tillväxtens skugga, faller allt längre nu
över brinnande skogar,
tempot i arbetslivet,
flyktingströmmarna
här går påsar med människor i händerna
upp från ännu ett köpcentrum

vårt sätt att leva tillsammans måste förändras

här sluter människorna ögonen och vänder ansiktena
mot den första vårsolen
sådan är kampen för förändring
någonting som bryter igenom allt det grå
så försiktigt våldsamt som en storm byggs upp vid horisonten

här ska det kortsiktiga tvingas backa
för människorna

för nu reser sig haven mot fiskebåtarna
där vågorna slår in över kapitalismen
nu tar skogarna över sojaodlingarna
där träden stålsätter sig mot avverkningsmaskinerna
nu drar stormarna in över rovdriften, kolverken, motorvägarna
för det finns ett annat sätt att leva
än det som getts oss hittills

vi träffas nere på torget
vi har flygbladen i händerna nu
såhär ser motståndet ut:
vardagligt, uthålligt, nödvändigt

för det enda vi behöver göra med allt som vilar, allt som väntar
allt som står och väger
är att få det i rörelse
så kommer vårt sätt att leva tillsammans att ändras
för mörkret vi ser är bara punkten där vi byter riktning
vägens början,
chansen till ett nytt sätt att leva
låt oss se den klart nu
röra oss framåt,
få upp farten
och börja springa

Release Göteborg

På fredag är det release för min första diktsamling, "Kallskänken", på Pusterviksbaren. Förutom att jag kommer läsa ur boken så kommer jag även att framträda tillsammans med Stormen. Till på köpet kommer Maud Lindström. Ja, det blir historiskt!

För Stockholmare blir det en liknande kväll på klubb Popvänstern, Pet Sound bar, den 6 maj.

Tycker du fortfarande att det känns för långt bort rent geografiskt? Boka in en egen kväll!
Tillhör du en medlemsorganisation till ABF behöver det inte kosta många kronor. För mer info och bokningar maila kontakt@jennywrangborg.se