Det tystaste vulkanutbrott

Jag försöker skriva nått om solen;

synvillan över asfalten upp mot Alby,

mannen som ligger avsvimmad i gångtunneln in mot Tuna med

lava droppandes från pannan

den glödande asfalten, det mörka blodet

om vägen till sjukhuset och

kvinnan som kommer fram till mig på innergården,

säger att hon vill att jag ska åka till Latinamerika

på mission från Kyrkan

försöker skriva om tonläget i hennes röst när hon

försvarar statskupperna

om blodet på gatorna i Honduras

om blodet på gatorna i Iran

om blodet på gatorna i Tumba

Men det är någonting fel på språket

det är som om någon

gått med förstoringsglas och synat alla orden

med solen bakom ryggen

och

småleende gått därifrån

när allting tagit fyr

För vad jag än säger

känns det som om

vi inte pratar samma språk

eller som om vi inte pratar med varandra

eller som om vi menar någonting helt annat

än det vi egentligen säger

För nu

har vi slutat fråga varandra

varför

eller hur

tyst konstaterar vi

att vi nu inte längre klarar av att leva med varandra,

eller utan

bara att vi helt enkelt inte

klarar av det

För nu ringer du upp mig och säger

att du har skickat ett brev

där allting står beskrivet i detalj

hur solens bana över ljusblå himmel följer

sena junis vindar genom centrum ut

mot lavan som rinner genom gångtunnlarna

så lägger du på

för allt finns förklarat där

hur orden hör ihop

hur språket blev till

och

hur allting försvann i översättningen

mellan oss

Är du ond eller god?!

Jag vaknar ur en dröm om missbruk och hemlöshet av att min pojkvän i drömmen, en kusin till Michael Jackson, injicerar droger och tuppar av. För ett ögonblick har jag svårt att förstå var jag är; främmande färgskala i brunt, revolverljuden susar förbi fönstret, någon slår på en trumma. Tumba långt långt borta med sina tysta åkrar och ensamhet.

Jag lägger mig på rygg och hittar mig i en stuga i Smålands djupa skogar. Min syster och hennes kärlek i sängen bredvid min. Nöjesparken utanför har redan vaknat.

Jag tänker länge på veckan som gått och går sen ut och sätter mig på altanen till den lilla timmerstugan som är min systers personalbostad. Ett ånglok med vagnar fullproppade med turister åker förbi på andra sidan ån. Här rånas tågen en gång i halvtimmen, på Trapperön är det idag amerikanskt inbördeskrig och man stoppas i gränderna av småsmå människor som med pistoler i händerna frågar en om man är ond eller god. Det är som tur är fortfarande säkrast att ställa sig på det godas sida.

-Du är död.
-Nej, du är död.
-Nej, du är död, jag sköt dig först.

Här har barnen fler liv än Smålands alla katter tillsammans, showpersonalen dör tre gånger om dagen och krutlukten ligger tät mellan Saloonen och Sheriff-ön.

En lätt träningsvärk från Linedancen natten före gör sig påmind och på väg till bilen med min syster tänker jag på samtalet med en av skådisarna kvällen före; hans starkaste minne kopplat till Palme var vilken fil han ätit den morgonen hans föräldrar berättade att Palme var död.

Volvon startar med Dead Prez dånande ur högtalarna och på Gnosjö station står resten av syskonskaran och väntar. Traditionsenligt drar sommarens syskonträff igång med besök på secondhanden. Där gör jag tre av helgens fem viktigaste fynd





Det fjärde handlade om filmjölk och det femte om hur stor Vättern egentligen är.

Snälla bygg fler hyresrätter

Chatten på facebook blinkar till. Det är Isaac som skriver att jag har fått post, stort kuvert till min gamla adress på Sockenvägen.
Mobilen vibrerar. Det är Emelie som smsar om att jag fått brev, litet kuvert från Biskops Arnö till Alströmmergatan.
Min bror ringer, han säger att det har kommit post till lägenheten i Bergsjön, skatteverket vill någonting.

Jag går på date med mig själv, håller handen när filmen blir för läskig, och tar sen följe med mig hem. När jag öppnar ytterdörren har det kommit fyra brev, inga adresserade till mig.



Idag längtar jag efter framtiden,
då bara kärleksbreven skickas med vanlig post
och resten rasslar in i min inbox.

Ett sista försök

Tiden läker en del sår, andra inte alls. Det tiden däremot är bäst på är att vara tid. Och tiden förändrar kanske inte alltid hur man ser på saker, men ganska ofta hur de känns. Ärren bär vi med oss i vilket fall som helst. Som en påminnelse om att vi är människor bredvid andra människor. Som Michel.




Så drömmer jag att jag är död men att du fortfarande lever.
Du har just fyllt tjugofem och det är sex år sen jag försvann.
Det finns fortfarande saker som kan påminna dig om mig,
men de kommer allt mer sällan nu;
Den där parfymen du kan känna på främlingar,
klädseln på soffor i väntrum,
melodin när bussdörrarna öppnas.

På ett tåg genom Sverige kan du lägga ner tidningen och
titta ut när ni passerar öppna fält och vattendrag,
du betraktar inte längre det här landet som en fiende.

Måndagar spelar du badminton med en arbetskamrat och
det skulle överraska mig om du kunde berätta hur få platser du kallat “hemma”-
du som aldrig kunde sitta still bland andra människor.

Jag hade varit förvånad över att du aldrig besökt min gravsten och
skulle ha svårt att förstå varför -
jag som aldrig hann uppleva döden innan den sträckte sig efter mig.

Du är inte längre arg på mig,
det känns inte längre orealistiskt att jag är död.
Du kopplar nu döden direkt till mitt namn.

Hos mig kommer klockan alltid vara sju på kvällen,
alltid våren som spricker utanför lägenhetsväggarna medan
döden drar mig ut på balkongen.

Du har precis fyllt tjugofem och köpt ett årskort på gymmet,
själv kommer jag alltid att vara nitton och trött på att leva.

Palme

Buss 708 kommer nerrullande längs åkrarna. Svänger sakta in på hållplatsen och jag hälsar på busschauffören, visar upp mitt SL-kort. Han stoppar mig med en fråga

"Är det bibeln du läser?"

Under höger arm bär jag en svart bok, med omslaget bortplockat och på bokryggen en vinröd boktitel.
Jag blir förvånad, inte över frågan, utan över att han faktiskt pratar med mig.

Efter 13 månader i Vancouvers kollektivtrafik, med busschaufförer som kunde ändra sin route för att man skulle hitta rätt, med människorna som skrek "Thanks!" när de hoppade av, har Sverige kännts lite kallt med sina tystatysta svenskar. Vancouver, staden med världens bästa busschaufförer och medresenärer.
Sverige, landet där chaufförerna blir förvånade om man ens ser dem i ögonen när man går på bussen.

Så jag blir förvånad, och svarar att "Eh nej, det är en bok om Olof Palme"
och sen försöker vi båda dra samma skämt samtidigt "höhö, nästan samma sak."


Och varför är jag ute och åker buss med en bok om Olof Palme under armen? Det vågar jag knappt berätta, men jag ska skriva litelite till det här
Så, prata gärna Palme med mig. Det är allt jag plågar min omgivning med just nu.

Snart

idag vill jag
starta krig
mot uppfattningen
om att allting är hopplöst
bara för att
det
känns så

Summer rain

En bil tutar nere på gården, regnet hänger i luften som små mikroskopiska hav över sockerbitshusen. Jag knyter på mig löparskorna och lämnar ett spår efter mig när jag fångar dropparna i kläderna, ögonfransarna. Bildar en tunnel genom regnet ut över fältet och över grusvägen som leder in i skogen.

Det droppar från taket där, i kulverten av täta grenverket. Löven tyngda av vatten som glider ner som bomber mot marken och lämnar små kratrar i gruset bredvid mig.

På andra sidan, där skogen öppnar sig i bebyggelse igen, skiner solen. En kvinna går långsamt nedför backen bredvid sjukhemmet djupt försjunken i en bok. Precis när jag passerar tittar hon förskräckt upp, som om hon just vaknat upp ur en dröm, ser sig förvirrat omkring. Tumba.

Kommer upp längs fälten, svänger in mot sockerbitshusen igen. Mitt spår över parkeringen är igenregnat. Jag har jagat mina egna andetag. En gammal man med trasigt paraply går långsamt upp mot närlivset. Blå Lidl-påse i handen, svart kostym. Lämnar inga spår.

Jag klockar in på 23 minuter. Stretchar sakta.
Ljudet på innergården förändras när regnet avtar. Mannen i kassan på Tuna Matcenter plockar in skyltarna, låser dörrarna. Går hem med små mikroskopiska hav fästa med trådar upp mot molnen ovanför sig.




Idag har jag skrivit två dikter, tre skelett och färdigställt ytterligare en. Dessutom har jag förbättrat tiden på löprundan med fyra minuter. Duktig Jenny.

Två glada nyheter;

1. Idag kan man hitta en av mina dikter i LO-tidningen.
Den handlar om strejk och idag skulle jag vilja tillägna den arbetarna på Lagena. På måndag ordnas en manifestation ute vid lagret i Jordbro, ni som bor i Stockholm, vi ses där!

2. Jag har fått jobb! I augusti börjar jag laga mat igen. Hurra!!

Note to myself

Förövrigt tycker jag det är skönt att jag kan vara vulgär och skylla det på att jag jobbar i kök. Det får mig att undra om jag jobbar i kök för att kunna vara vulgär eller om jag är vulgär eftersom jag jobbar i kök.
Ibland är det lätt att blanda ihop orsak och verkan.

Hårt kärleksfull som i ett kök

Min vän kocken på förskolan ringer, jag får dåligt samvete redan innan jag svarat. Så lång tid som jag tänkt ringa sen jag landade på Landvetter. Så lång tid jag undrat hur rösten passat till människan, hur ansiktet bakom bloggposterna och alla delade erfarenheter från restaurangbranschen ser ut.

Han låter annorlunda än jag föreställt mig, yngre, mer Stockholmsk, nästan lite orolig.

Jag tycker inte om att prata i telefon, därav anledningen till att han tillslut blev tvungen att ringa mig. Att inte kunna se människan som man pratar med gör mig nervös. Telefoner redigerar bort kroppsspråk och osynliga blickar och såhär är det; jag pratar ogärna med folk jag aldrig träffat på telefon.

Min vän kocken på förskolan har en mjuk röst, inbjudande, fredlig. Kanske hade jag tänkt att 10+ år i kök skulle gjort den skrovlig, kanske har jag bara föreställt mig den i stressen mellan stekbordet och stimkittlarna, i dånet från kranarna och köksradions punkmusik. Rak och med det mjuka bara ett hårt tonläge i ett kök i rörelse kan ha.

Han frågar mig hur jag bor och jag tänker för en sekund att han blivit bostadslös, ska svara att det är ganska trångt men om han inte har någonstans att sova så har jag ju en extramadrass, men han frågar om jag har något jobb och jag drar någon kort mening om att jag inte jobbar just nu. Fast jag har både lunchrast och arbetstider i det jag kallar "kontoret"; köksbordet i Tumba där jag försöker skriva min bok.

Men jag säger inte det där, det är sånt jag bara säger efter tre öl i innerstan när alla andra också snackar massa skit och jag gärna vill ligga med nån. Vilken kanske skulle funka även om det inte var sant.

Men i alla fall, min vän kocken på förskolan berättar att han behöver personal och jag åker dit, med kockrocken och köksskorna, hucklet och rutiga byxorna.
Och i det köket, med rödlöken under kockkniven och hovmästarsåsen i stålbunken, hör jag den rösten precis så som jag föreställt mig den;

Hårt kärleksfull som i ett kök.