Tillsammans har vi makt att upphäva makten

Jag har under sommarmånaderna ägnat mycket tid till att försöka förstå mig på Palme och socialdemokratin, det har gått sådär. Oftast har det slutat med svordomar och hopskrynklade utkast. Ett av de teman som jag försökt skriva om är gruvstrejken i Kiruna, Malmberget och Svappavaara 1969-70. Då strejkade 4 800 gruvarbetare i 57 dagar mot bland annat ackordshets och ständiga dödsolyckor. Gruvstrejken var startskottet för den vilda strejkvåg som följde under 70-talet.

Under min research stötte jag på en dikt av Göran Sonnevi som han skrev i samband med strejken.
Fram till för två månader sen tror jag inte att jag läst en enda hel dikt av honom. När en vän frågade vad jag tyckte om Sonnevi svarade jag någonting i stil med att det var för abstrakt. Nu har jag haft tid och ork att läsa och revidera den ståndpunkten. Sonnevi är i sina bästa stunder lysande, i sina sämsta vill jag fortfarande hävda att det är ganska flummigt och abstrakt. Här kommer en dikt som Göran Sonnevi skrivit i en av sina lysande stunder. Den är från diktsamlingen "Det måste gå".


Rösterna från Kiruna, Svappavara, Malmberget

När arbetarna på en stor arbetsplats gick samman
föddes ett nytt språk
Strejken var inte i huvudsak för
pengarnas skull, utan
för att bli människa, och inte en
siffra i produktionen
Naturligtvis betydde pengarna mycket

Men överallt, på allt flera
arbetsplatser, börjar man tala igen,
på det nya språket, som
de flesta redan kan, men inte
visste det Att gå tillbaka
till jobbet betydde inte
att gå tillbaka till det gamla språket

Vi kan siffrornas språk nu, ända
in i märgen, och det
ska vi fortsätta tala! Men också
vårt eget språk, och så länge
att dom som har makten begriper det
Ingenting kan gå tillbaks till det gamla
Tillsammans har vi makt att upphäva makten

Inga sommarlov kunde skilja oss åt

Man skulle kunna säga att jag varit på semester och att det är därför jag inte kunnat uppdatera bloggen, för någon från Örnsköldsviks Allehanda ringer och hänvisar till sista bloggposten "Så du låter manuset vila lite nu?" och jag minns knappt i vilken årstid jag skrev det där. Det är som ju fler dagar som lägger sig mellan desto svårare blir det att komma ihåg vad den här bloggen handlar om.

Vissa dagar känns det som om allting tystnat. För jag kan inte berätta om kärleken med risk för att såra, jag kan inte skriva om alkoholen utan att riskera allt igen, jag kan inte berätta om människorna jag träffar, för oftast orkar jag inte ens lämna lägenheten. Jag kollar upp när bussarna går, packar väskan och blir sen sittandes med fingrarna över tangenterna, väntandes på något och missar tre bussar på raken innan jag packar upp väskan igen.

Jag vaknar efter en mardröm. Jag var tillbaka på en gata i staden där jag växte upp, så arbetslös och pank att jag var tvungen att börja sälja Kvällsposten igen. Och i drömmen kom det inte trettio tidningar utan hundratals. Jag vaknar kallsvettig och tänker att det här med att jag äntligen ska få börja jobba, och få lön, kan vara det bästa som hänt i sommar.

Här får ni en dikt som var med i mitt första försök till manus, På en gata i staden där vi växte upp. Det blev inget av det just nu, så då tänker jag att det är synd att den bara ligger här på min hårddisk.

Det här är ett försök i att inte ägna mig åt självcensur.


Inga sommarlov kunde skilja oss åt

vi var yngre då
fotbollsplanerna förlängde horisonten

vi trodde vi sett allting den sommaren när vi åkte på läger med fritids och
Lisa nästan täljde av sin tumme
blod överallt och jag förstod aldrig varför tjejerna skrek

lördagarna cyklade vi med tidningsväskan upp längs Slåttervägen
söndagarna med extrabilagan skavande mot axeln,
enkronorna skramlandes i magväskan,

vår egen veckopeng

brunbrända ben över en tennisplan utan nät
skejtarna borta vid ramperna och
tuggummi i håret fast vi bara fick äta godis på lördagar

kvällarna i kojorna i skogen bortom skolan
David Nilssons storebror snusade
och Filip hade fest i sin källare i det röda huset vid lekis

ryktet gick att vi förlorat oskulden den gången
och vi blev
hora på fyra olika språk

skolbänkarna fyllda med hockeybilder och trasiga läroböcker
Fröken som förklarade för Remi att alla inte hade
råd att lägga mer än tjugokronor till klassresan,
varför var hon tvungen att säga det

vykorten från Grekland
när vi faktiskt hade sol i Sverige
förlåt
för att jag bara umgicks med dig för att du hade Nintendo,
pool och ett rum fullt med godis i källaren
dina föräldrar hade jobb och jag var från en annan planet

oändliga skolkorridorer
alltid hungrig vid tio igen
men inte kunde man be mamma om pengar till frallor på kvartsrasten
lunchen var ju gratis

jag och min syster i ett vi sittandes ensamma på
bänkarna vid cykelställen
vi var horor utan några ligg att berätta om
fel kläder, för korta byxor
men bra på fotboll var vi ju förstås

så vi ringde runt för att få skjuts till matchen
tyckte inte om att behöva
mamma kunde ju köra men bilen var pajj igen och
pappas händer inte nyktra nog att laga den

cykelvägen över Blåbron,
cyklade genom orättvisorna till inneträningen och
fick en stenhård rakt på bröstet
gömde mig på toa när jag inte vågade säga att det gjorde ont
vilka bröst? jag hade väl inga bröst

insamling till världens barn och vattendropparna fyllde klassrumsfönsterna
vi köpte godis för de första pantburkarna,
tänkte att vi hade väldigt många fler tomma prippsblå där hemma
och vi var ju också barn

vi var också
barn

bingolotter
penséer
gräddbullar
kolor
kvällsposten

fast att ingen egentligen ville köpa
och mamma redan betalat säsongsavgiften

nya fotbollsoveraller
fast de gamla kostat och fortfarande passade
men likadana träningsoveraller måste vi ju ha
ont i magen
på cykeln hem från träningen

vi var yngre då
fotbollsplanerna förlängde horisonten
och på väg över Blåbron
såg vi världen
lite tydligare

Diktsamlingen

Ni undrar kanske om jag åkt på semester, slutat skriva, glömt bort er, flyttat utomlands, sagt upp telefonabonnemanget, hyrt ut lägenheten, skrivit kryptiska avskedsbrev, kännt isen på flygplansvingarna, lämnat älskarna i obäddade sängar, raderat telefonböckerna, avvecklat bohaget, hamnat på gatan, blivit med barn, sökt upp barndomskärleken, ställt mina föräldrar mot väggen, bett chefen dra åt helvete, plötsligt bombhotat arbetsförmedlingens webtjänst, kapat en tunnelbana, gått planlöst längs oändliga vattendrag, slutgiltligen skurit av vänster tumme i stressen en fredagskväll, skrivit mig bort från dikten, blivit blixtförälskad i Westerns bästa prickskytt, blivit erbjuden miljoner för att skriva en bok om vikten av politiskt tålamod, sovit bort sommaren, längtat till hösten, ägnat mig åt omoraliska aktiviteter, lovat att ringa och sen låtit bli, hävdat att mitt namn är Lisa och mitt telefonnummer trasigt, supit mig redlös och hoppat på fel spårvagn, sålt smöret och tappat pengarna,

somnat vaknat ätit supit knullat och slåtts.

Det stämmer delvis fast mest av allt har jag försökt skiva färdigt min diktsamling, vilket jag faktiskt tror jag lyckats med(!). Så nu tänker jag inte röra den på en vecka, nu blir det Palme-deadline.

Just nu längtar jag jättemycket tills jag får börja jobba som kallskänka igen.

Jag vill byta pennan och pappret, mot knivarna och värmen från arbetskamraterna.

Snart, tre veckor kvar.

"Är vi framme snart? Är vi framme snart? Är vi framme snart?"

Jag tar på mig skorna och tar trappan ner till fast mark. Datorn och skrivböckerna ligger i ryggsäcken och jag ringer min syster för att höra efter om hon fortfarande lever. Mardrömmen från natten före tvingar mig.
Hon svarar att jag kanske borde läsa mindre jordensundergång-böcker. Jag säger att hon kanske borde bo närmare mig, eller jag henne. Ringer nästa syster, även hon mår bra. Hon säger att jag kanske borde titta på färre endoftheworld-movies och jag berättar att jag tittat på Blindheten. Så jävla bra.

Väl på biblioteket packar jag upp datorn, sorterar utskrifterna och förbannar mig själv när jag inser att jag fortfarande inte skrivit färdigt diktsamlingen. Sen räknar jag dikterna och tänker att det är okey när jag räknat till tjugoåtta nya dikter sen jag bestämde mig för att arbeta om manus i slutet av maj. Från ursprungliga manus finns bara ett tiotal dikter kvar.
Men jag vet inte, ibland tror jag som fan på det här, andra stunder tänker jag att jag aldrig kommer bli färdig. Det känns som att ju mer jag skriver desto längre bort från sista sidan kommer jag. Nästa stund kan jag gå igenom manus igen och tänka att "fan, nu är jag nog klar".
Det är jag inte, men jag försöker bli.

Mitt tålamod sitter på stolen bredvid, frågar om vi inte ska gå och köpa frimärken snart, skicka iväg skiten och gå och spela fotboll istället.

Vi behöver inte aptiten, vi har hungern

Ibland funderar jag på att inte bara låna böcker, utan också på att lämna tillbaka några.

Imorgon.

Imorgon.

Tapasrestaurangen

Jag vaknar hastigt, sätter mig snabbt upp i sängen. Jag har precis stått vid en motorväg i Vancouver och kysst en perfekt främling. Drömmen fortfarande verklig mot mina läppar. Ljudet av lastbilarna som susar förbi fortfarande tjutande inuti.

Spelar vi den här kvällen baklänges så dansar jag, Marie, Molly, Julia, Maytal och Marilyn till Lykke Li på The Bourbon, vi köper en öl i baren, hänger in våra jackor i garderoben och går från klubben där vi sen ska dansa till Lykke Li tillbaka upp till Seabusen.
På Seabusen pratar vi om gamla arbetsgivare som fortfarande är skyldiga oss pengar och människovärde. Vi drar Translink-korten bakifrån och fram och backar ut ur spärrarna i Norra Vancouver. Jag och Marilyn möter Marie vid Lonsdale Quay och vi går långsamt från vattnet baklänges upp för backen mot 14th Street med en flaska vin i handen.
På väg tillbaka in i restaurangen där vi båda arbetar låser Marilyn dörren från utsidan och går sedan innanför bardisken och tar tillbaka lite av lönen vi sen aldrig kommer få, öppnar en flaska vin. Vi backar tillbaka ner i källaren, sätter på oss uniformerna och leendena, tillbaka upp i köket. Jag sätter på ugnarna, spisarna, salamandern, diskmaskinen och fläktarna. Marilyn bär ner stolarna från borden, torkar tillbaka smulorna på borden och viker tillbaka servetterna ner i tvättkorgen.
Vi skriver oss baklänges genom beställningarna, lägger tillbaka fisken i kylarna, stänger ungsluckan, häller tillbaka grädden in i paketen; trotsar dragningskraften.

Vi slipar knivarna baklänges och ser skrattandes bartendern hälla tillbaka drinkarna in i flaskorna, hör chefen ta tillbaka alla ord om hastigheten i våra rörelser. Sen stänger jag av ugnarna, spisarna, salamandern, diskmasknen och fläktarna, backar baklänges ner i omklädningsrummet, byter om till sommarklänningen igen.
På väg upp till personalingången träffar jag Marilyn för första gången idag och vi hälsar glatt på varandra när vi trötta går uppför trappan, säger att vi redan längtar efter kvällens fylla.

Stämplar ut innan vi hunnit stämpla in. Klär på oss och vaknar sedan sakta till ännu en arbetsdag.

Alkoholen

Det spelade ingen roll vilken dag det var
eller hur mycket klockan visade

Du gick bredvid mig på en gata
i en större stad

Pratade sakta,
som om orden behövde hämta andan och
var rädda att stå iväg för det
du försökte berätta

Din syster hade ringt upp dig
kvällen före för att
berätta om er mamma

Er mamma
och alkoholen

Om er mamma
med
alkoholen
efter trettio år
utan den

Tidiga juli

Dagarna går och jag försöker skriva. Ibland kör jag fast. Oftare nu än innan.
Jag träffar människor som tittar på mig som om jag har något som de letar efter. Det har jag inte och när de frågar mig om jag vill ta en kaffe så svarar jag att jag inte dricker kaffe. Det gör jag inte heller, fast det har egentligen inte så mycket med saken att göra.

En del dagar känns det som om jag är tjejen i Bachelorett, och det kan inte vara ett gott tecken.

Åskan rullar in över Tumba och efter att ha loggat in på internetbanken undviker jag att lämna lägenheten, det är det mest effektiva sättet att inte göra av med pengar på. När jag väl kommer ner till pendeltåget och tittar på mitt SL-kort kan jag bli kallsvettig när jag inser att jag snart behöver 690kr för att köpa ett nytt.

Jag skriver blogginlägg som jag aldrig publicerar, har svårt att anpassa mig till att inte vara på andra sidan jorden. Ägnar mig åt självcensur. Önskar ononymiteten tillbaka, ett efternamn som inte går att googla, en blogg som ingen kan spåra. Smider planer.

Jag skriver dikter om att jobba i kök och ifrågasätter idiotin i att de bara ligger här, i mina skrivböcker utan att göra någon nytta. Otåligheten håller mig sällskap framför datorn när jag långsamt försöker få diktsamlingen att växa.

Mest av allt tror jag att jag behöver miljöombyte och dagar som denna funderar jag allvarligt på att flytta till Australien.

För allmän kännedom

Kungörelse;

Kapitalismen har gått i konkurs! Wallenberg ombedes infinna sig på arbetsförmedlingen kl 08.00 måndag morgon. Kapitalismens samtliga kvarvarande tillgångar tillfaller fodringsägarna; folket. Stor exekutivauktion av konkursboet på tisdag, ta med tändvätska, allt ska bort! Konkursförvaltaren Arbetarna svarar för alltings riktighet. Beslutet kan ej överklagas.

Det tystaste vulkanutbrott

Jag försöker skriva nått om solen;

synvillan över asfalten upp mot Alby,

mannen som ligger avsvimmad i gångtunneln in mot Tuna med

lava droppandes från pannan

den glödande asfalten, det mörka blodet

om vägen till sjukhuset och

kvinnan som kommer fram till mig på innergården,

säger att hon vill att jag ska åka till Latinamerika

på mission från Kyrkan

försöker skriva om tonläget i hennes röst när hon

försvarar statskupperna

om blodet på gatorna i Honduras

om blodet på gatorna i Iran

om blodet på gatorna i Tumba

Men det är någonting fel på språket

det är som om någon

gått med förstoringsglas och synat alla orden

med solen bakom ryggen

och

småleende gått därifrån

när allting tagit fyr

För vad jag än säger

känns det som om

vi inte pratar samma språk

eller som om vi inte pratar med varandra

eller som om vi menar någonting helt annat

än det vi egentligen säger

För nu

har vi slutat fråga varandra

varför

eller hur

tyst konstaterar vi

att vi nu inte längre klarar av att leva med varandra,

eller utan

bara att vi helt enkelt inte

klarar av det

För nu ringer du upp mig och säger

att du har skickat ett brev

där allting står beskrivet i detalj

hur solens bana över ljusblå himmel följer

sena junis vindar genom centrum ut

mot lavan som rinner genom gångtunnlarna

så lägger du på

för allt finns förklarat där

hur orden hör ihop

hur språket blev till

och

hur allting försvann i översättningen

mellan oss