Klottret i tunnelbanan

Det är konstigt att befinna sig på en plats där man inte har minnen att relatera till. Där en plats bara är en plats.
Man har inte cyklat längs gatorna på väg till en fotbollsträning, man har inte blivit dumpad vid fontänen en måndagskväll, man har inte suttit på uteserveringen mellan Georgia och Granville med han som berättade om något som man inte orkade lysna på. Man känner fan inte ens igen reklamskyltarna och man förstår inte ironin i klottret i tunnelbanan.
Det är en ensam frihet.
Men när man väl träffar någon som lyckas förklara för en vill man bara åka hem igen, återvända till sin hemstad och hoppas att svaren man hittar förklarar någonting helt annat.

Cougar I wish I was

När jag är riktigt uttråkad går jag in på facebook. Under applikationen "Meet new people" kan man trycka på ikonen "People who like you".
"People who like you", bara sug på orden. MMMMM.

Är jag inte bara uttråkad utan känner mig ensam också så skickar jag iväg något i stil med "Hello stranger, who are you?" också, självklart i sällskap med en fin smiley.

Pojkar i åldern 18-19 verkar ha en förkärlek för mig,
förhatliga lambchops.

Här i vancouver har vi ett ord för äldre damer som är ute efter lammkött; "cougars".
Older women who preys on younger boys.

Jag är ingen cougar, men ja, jag är uttråkad och känner definitivt inte för att skriva något storslaget. Deal with it. Ni fick en lektion i vancouver-slang istället.

Todays Horoscope

Min vän Marie har flyttat in i ett hus tillsammans med sex andra tjejer. Ibland när jag sitter i deras vardagsrum och vi kommer ner från hormonhalterna i det hemmet så drar någon fram dagens tidning och börjar läsa horoskopen.

Bluff och båg skulle jag vilja kalla det men dagens väljer jag att tro på;

"Virgo.
In the next sex weeks, you are super charming and diplomatic.Your words are like gold!It's easy to earn money through reading, writing and talking. Relations with siblings and relatives are smooth. You want to tell everyone you love them."

2004

Jag jobbar för mycket. Har för lite ork för att berätta om hur det känns att vara på andra sidan jorden. Men den här känslan har följt mig genom fyra år, ibland som något långt borta, ibland som något nära jag inte kan skaka av mig.
Att man bara går runt och väntar på någonting.

"Talk about a dream; try to make it real.
You wake up in the night with a fear so real.
You spend your life waiting for a moment that just dont come.
Well dont waste your time waiting."
/Brucan
---------------

Höst över Kristianstads gator och jag vaknar bakfull i en lägenhet på söder.
Människan bredvid mig andas tunga andetag och i köket surrar kylskåpet i takt med vinden mot blanka rutor. Täcket rör sig; en arm runt min kropp,
en hand mot min hud.

Reser mig och finner mig tillrätta framför en främlings skivsamling, på en främlings matta, tre meter ifrån en främlings uppradade ölburkar från kvällen före.
Trycker play och går ut på balkongen, undrar vad det egentligen var vi pratade om igår, vad det var vi sa till grannen i lägenheten mittemot - och vad hon svarade.

Balkongdörren knarrar och någon tänder en cigarett vid min sida,
fastnar som en doft i mina kläder. Den obekväma känslan håller sig borta,
främlingen känns bekant, men skorna i hallen är ett par för många och han som först var en främling vill ses igen.

Glömmer telefonnummer och konstiga ursäkter,
stänger dörren efter mig och tar trappan ner till fast mark,
andas.

Vänder mig i en utandning upp mot balkongen och inser att jag ändå kommer att höra av mig, det är höst över Kristianstads gator och jag går bakfull mot närmsta busskur, gör om min systers misstag och väntar i timmar på att hösten ska ta mig härifrån.

And if you ever need self-validation, just meet me in the alley by the railway station

jag vet inte
jag vill bara säga till mig själv att "fan vad skönt jenny, att du känner som du gör, att du fortfarande lyckades tända den där elden, visst fan att det blir kallt när det inte finns mer bränsle att lägga på, men fan vad skönt jenny, att du för en gång skull känner någonting"
det vill jag säga till mig själv

men oftast så gör jag inte det
utan svär istället för mig själv och flörtar med killen i baren

inget av det här visar sig vara effektivt

så då tänker jag att det här med att hitta en lösning på att mitt bröd alltid möglar, eller att jobba osunt många dagar i rad, titta på amerikanska såpor från nittiotalet och längta hem, bort, leta vidare, får vara lösningen istället

tills jag hittar något som hjälper mot att bara vilja ha dem som inte vill ha en.
mest därför. precis därför.

Brödet som stillar all hunger

Vad jag håller på med?
Jo, jag försöker hitta ett sätt att köpa ett bröd och sen lyckas äta upp det innan jag hittar det mögligt i mitt skafferi.

Tips mottages gärna.

Darth Vader

Jag får anstränga mig för att inte sparka omkull papperskorgarna när jag går i tunnlarna under den här staden, jag stirrar på min reflektion i fönsterna och vet inte vad jag ska känna. Det är mörkt utanför, mörkt inuti.
Jag tar djupa andetag, går med knytna nävar, blinkar mer än vanligt.

Tar skytrainet hemåt och förbannar den här staden med sina gråa förorter och millånga gator. Gatlyktorna skär som japansk knivar i mig inatt, blinkande neonskyltar som Darth Vaders sista dödande hugg.

Jag tänker att jag redan lämnat den här staden, min kropp ett skal som går till jobbet, sitter tyst i sina vänners hem, går längs regniga gator mellan hotande skyskrapor. Människorna omkring mig går nära varandra, lägger armen om varandras midjor, drar fingrarna genom varandras hår, kysser varandra långsamt.

Och på en bänk i English Bay sitter han med armen runt mig, viskar något i mitt öra. Träden har ännu inte ändrat färg och går vi närmare så ser vi att jag fortfarande ler.

Herregud

herregud säger jag till mig själv när jag vaknar upp
herregud
en bakfylla från ett annat kungadömme

jag försöker hitta min telefon för att kunna utföra damage controll
jag sträcker mig efter en flaska vatten, häller i mig det och känner sen att det måste legat där en längre tid

sen sätter jag igång datorn

och tänker herregud
herregud

jag kan inte lova att jag inte kommer göra det igen, men att uppdatera bloggen på fyllan är rent av en hädelse

jag raderar ett mycket förvirrat inlägg och tänker herregud,
herregud

Paketet

idag fick jag paket
världens finaste paket

paniken i magen kändes lite lättare att bära
men det är bäst att ni skickar fler paket så att den försvinner helt

snälla?

Lägenhet plus en bil plus allt jag har och äger

såhär känner jag ofta
just nu till exempel


Lägenhet plus en bil plus allt jag har och äger



Jag har ett hem i vancouver, ett jobb som kock och en halvfärdig virkad halsduk att erbjuda. Vem vill byta? Och mot vad.
Vad ni än erbjuder så byter jag inte bort mina vänner. Men ni kan få ta hand om dem åt mig.


Hittat på navid.blogg.se

The war between us

jag har gått sönder
jag jobbar på en lösning

så
skicka inte efter hjälp
ring inte ambulansen
kontakta inte polisen
knacka inte på källardörren
kika inte in genom persiennerna
kom inte över med paj eller en hyrfilm från 90-talet
skicka inga sms

jag är trasig

men fråga inte dina vänner efter goda råd
bjud inte in mig till några parmiddagar
tro inte att en dejt med din väns vän hjälper

jag har redan provat

Indiansommar

Skolgården var asfalten mellan bussstängslet och skogen ut mot Vilan, åkrarna brevid motorvägen.
En sommar när vi byggde kojor där gick ryktet att bonden var en elak jävel som ringde polisen om vi sprang in bland raderna av sockerbetor. Oftast höll vi oss på rätt sida om den uttorkade ån men vissa dagar tog vi sats, hoppade vi över diket och grävde upp en beta. Vi kunde på inget sätt förstå hur de kunde framställa socker ur något så vidrigt men grävde alltid upp några extra ifall svälten kom till vårt land på andra sidan ån. Vi var förberedda på allt.

Vi lekte indianer och en sommarkväll när vi var ute och spanade efter fiender var bonden där i sin stora traktor, vi var rädda men någon vinkade och han vinkade tillbaka. Sen gjorde han en piruett med traktorn och vi jublade, solen sjönk bakom milslånga åkrar. Jag var medicinman och någon hade berättat för mig om en växt som stoppade blödningar. Våra krig var på liv och död och jag kunde göra skillnaden.
Jag minns att jag hade en klocka med rosa rem, min syster en likadan fast med lila rem, men jag minns inte att vi hade några tider att passa, ingen middag att komma hem i tid till. Vi satt vid buskarna som markerade var skolgården slutade och våra liv började och såg ut över fälten, en sommarsol som sjönk ner i marken. Vi var indianer, behövde inte oroa oss för ölburkarna på vardagsrumsbordet, en sömnlös vila med skrikande röster, att behöva en kropp att ställa framför mamma för att skydda. Vi hade andra krig att bry oss om.

Min bror hade börjat sälja kvällsposten och vårt hus, som visade sig vara byggt på sumpmark, höll på att sjunka ner i marken precis som solen. Det kom hem en man i kostym till oss. Han var från banken och dagen innan var den första någonsin som jag sett min pappa städa. Han sa till oss att hälsa artigt och sitta och leka i Davids rum när mannen kom. Jag tror inte vi fick något extra lån på huset för att kunna rädda mitt och min systers rum, för den kvällen stod tio tomma ölburkar uppradade på vasken och skriken var ett mörker inuti.
Just då var min bror den enda i familjen som hade pengar och mamma skrev upp i en liten skrivbok hur mycket hon lånade. Kvällsposten höll oss ovanför ytan. Mamma med något sorgset i blicken vid köksbordet.

Världens starkaste mamma.

I skogen bortom skolan låg porrtidningar som ibland letade sig in på skolgården. Jag var tio år och ville läsa varenda en.
Ett par år tidigare, innan kriget i jugoslavien förde Nadia som första flykting till vår skola och de började sätta upp baracker på skolgården, skulle skolan byggas om, nya lekplatser byggas och vi fick önska vår drömskolgård. Det var i början av 90-talet och plötsligt fanns det inga pengar kvar till våra drömmar och inga av våra förslag blev verklighet. Vi fick en väldigt stor grusplan att spela kula på.

Men om somrarna vad vi indianer och efter sommarloven sträckte vi sommaren in i hösten, byggde ut kojorna och täljde på våra pilbågar medan vinden slet bladen ur träden. En annan sorts indiansommar.
Vi höll andan när vi klättrade över stängslet till skolgården igen. Lämnade ett krig för att annat. Gick hem.

Solen ett glödande klot bakom våra ryggar, åkrarna ett löfte om ett land bortom detta.

Casablanca

Du skickar ett livstecken från afrikas kust och skriver att rastlösheten hann ifatt dig i Casablanca. Böneutropen och det starka kaffet håller dig sällskap i väntan på ett svar och jag försöker förstå vad det är som tvingar mig att tänka efter innan jag skriver tillbaka.
Det är som om du ropar mig tillbaka från en annan livstid och vi befinner oss så långt ifrån varandra att jag inte minns vad det var hos dig som fick mig att släppa allt för att möta dig halvvägs mellan Göteborg och Malmö.

Du skriver att Europa var fantastiskt med sitt välstånd och sina lyxhotell. Att ni sålde bilen i Italien för att tillslut minimera era ägodelar till det ni kunde bära på era ryggar.
Ni bär med ert hem, så nära era hjärtan.
När ni nådde afrikas kust bröt du alla heliga löften och gick in på ett internetcafé.

Och jag tänker att vi är pusselbitar i samma pussel,
men att jag andra stunder omöjligt kan se hur vi passar ihop.

Du skriver att du haft det bra, att du inte hittat kärleken eller meningen med livet men att du lärt dig uppskatta glädjen i ett dopp i havet efter 30 km vandring längs motorvägar, en glass, ett leende från en främling i El Jadida.

Du skriver om misslyckandet i att sitta klistrad vid skärmen, men att du behövde en lucka i ensamheten, sträcka din hand bortom dammet från landsvägarna, nordafrikas västra kust.
Övertygelsen i att jag är i alla fall en liten del av det du söker.

Och jag funderar hur många ord jag behöver för att förstå att jag inte längre minns melodin vi sjöng, texten till sången om oss, hur orden passade ihop. Vad det var hos dig som tystade rastlösheten.

Men hur jag ibland ändå fortfarande kan känna att du passar precis i luckorna jag försöker fylla för att äntligen få se vad bilden föreställer, lösenorden som bokstäverna bildar, sättet att äntligen slå sig till ro.

It's cool we can still be friends

Minns ni Brian?
Jag vill gärna att Brian ska vara min vän.

Men vad tusan gör man med sina vänner? Den sortens vänner som man först dejtat men som men sen gärna vill vara vän med. Kan man gå på bio? Eller förvandlas det då plötsligt till en dejt? Bowla?
Poetryslam på Commercial drive? Nej, det är redan använt som en dejt. Dansa? Redan använt som dejt.

Kan man dricka öl med sina gamla dejter? Gå på promenad? Vart fan går man?
Titta på film, nja. Jag vet inte. Vad tittar man på, komedi, krigsfilm, vänner-maraton?
Spela brädspel? Gå på demonstration? Konsert?

Vafan, Brian är ju värsta coola. Jag behöver diskutera det Kanadensiska valet med någon vettig. Över en öl? På Commercial drive? Förra gången började och slutade det som en dejt.



Jag vill gå på dejt. Eller vafan, ge mig något att gå på

Här levde jag

det var februari,
det regnade när jag lämnade Sverige,
jag lyssnade på eldkvarn på ett mörkt flygplan på väg över ett världshav och det var mörker överallt
jag visste inte vart jag var på väg eller varför

min bror mötte mig på flygplatsen
det var fortfarande alla hjärtans dag
det var vinter i vancouver, det började regna när vi gick genom mitt nya bostadskvarter

plura sjöng att kärleken var en enkelbiljett och jag ville åka hem igen
jag vaknade ensam på andra våningen i en villa på gränsen till östra vancouver
vågade inte gå ner i köket, satt och tittade ut mot snön på bergstopparna
förstod inte vad jag gjorde där

kärleken hade gjort mig besviken
jag hade trott att det gick att putta oundvikliga avsked framför mig
någon hade suttit på andra sidan en telefonlinje och sagt att han träffat andra, jag hade lärt mig att uppskatta dåliga bortförklaringar och ville inte vara med mer
jag ville inte vara med mer

min tvillingsyster hade stått mittemot mig på drottningtorget ett par dagar tidigare
sen hade vi åkt åt vars ett håll och jag tagit oss så långt bort från det var vi
jag tänkte att jag var en idiot
jag var en idiot

hanna hade skickat ett sms, skrivit att det inte gjorde något att jag åkte, vi hade hela livet framför oss, men det kändes som om allting var över och jag var tvungen att börja om igen
jag förstod inte varför
varför jag var tvungen
men att

någon sorts vän hade skrivit till mig att han inte förstod människor som reste till en plats och sen inte kunde säga någonting annat än “här levde jag”, jag tyckte att han var en idiot, jag ville inte sätta avtryck, hitta någonting större, jag ville komma bort

det var februari, det regnade när jag lämnade sverige
det började regna när vi gick genom mitt nya bostadskvarter
så många nyanser av svart

Projekt nr 2

den är mycket fin och snart kommer det låta fint också

kan själv!

Födelsedagen

Det är min födelsedag idag, ni kan säga grattis nu!
Och skicka över en princesstårta. Grön marsipan och rosa rosor, många, många rosor. Marsipanrosor.

Förra året var "snittarna kungliga och tårtan rosa, vid nio-tiden hittade jag en tusenlapp utanför porten och vid tre-tiden fick jag en puss som försökte vara en kyss
dagen efter var jag trött
men ganska nöjd",
får se vad kanada har att erbjuda

Grattis Lisa, du är en minut äldre än mig, och jag saknar dig

"Oh drinking cheap wine to bosanova.
You're a supernova in the sky.
The Jehovas, in their pull-overs.
Are no Casanovas, like you and I.
Oh happy birthday, happy birthday,
Dear friend Lisa"

Gimme, gimme, gimme

Jag har gått från att titta på krigsfilmer till att sätta på tvn och titta på amerikanska kärleksfilmer. Efter man gjort det skriver man något ungefär såhär:


ge mig sista repliken i en film med kirsten dunst
en filmkyss som ett tillstånd etsat fast med filmmusik och rullande eftertexter
ge mig ett lyckligt slut

ge mig misstagen vi gör, som en förlåtelse för att vi är människor
ett sätt att stanna kvar
ge mig kärleken som en trygghet istället för en rädsla

ge mig respekten för att allt kan ta slut, men också möjligheten i
att det kan räcka hela vägen
ge mig tilliten i ett löfte om att inte lova någonting

ge mig ett uppvaknande,
självständigheten i att våga älska någon annan
styrkan i att kunna leva ensam

ge mig orden uttalade som ett lösenord,
visa mig bilden av hur pusslet ser ut
gör det eller ge mig bara värmen från hans hand i min
längs raderna av skyskrapor,
hans leende som sista ögonblicket i filmen om oss

ge mig platserna fyllda av statister,
bänken vid ett världshav,
den vänstra trottoaren upp mot hans lägenhet,
ge mig en pausad filmsekvens ur kortfilmen om oss,
ett kapitel som leder vidare

ge mig tiden mellan kärlek och hat
en påminnelse om min mammas smärta men också
hur min vän kysser sin man och ler hela vägen ut ur kyrkan
lär mig sättet att se skillnaden

ge mig nyfikenheten i en förälskelse,
tryggheten i ett förhållande
och berätta för mig hur de fungerar ihop
ge mig en kärlek utan uppföljare

ge mig erfarenheter som mer än foton i fotoalbumen,
ett sätt att vara starkare tillsammans
ge mig något mot allt i mig som inte tror på lyckliga slut

ge mig en relation utan kontrakt,
jämställdheten mellan två människor
ge mig en garantin för att respekten inte försvinner med tröttheten
och han sätter sig i soffan och undrar när maten är klar

ge mig en kärnfamilj som inte sprängs,
ett äktenskap som inte faller sönder,
en kärlek starkare än tvättider, åtta-timmars arbetsdag och tv-tablåer
och ge mig ett avslut på allt som inte väcker oss till liv

ge mig ett ögonblick av att veta säkert
men inte som ett löfte
utan som en känsla inuti



och detta lyssnar man på, såklart

Projekt nr 3

fuck dr Phil

handarbete är den enda riktiga terapin

Planerna

Jag har så många planer.
Försöker ta mig upp ur ett hål genom att planera hur gångarna ska grävas, stegen resas, var jag ska sätta fötterna, vad jag ska ropa för att få hjälp.Hoppet är min bästa vän när jag ligger på botten.

Jag längtar efter pengarna som min förra arbetsgivare är skyldig mig.
Jag gick in till ägaren och gav honom pappret som berättade att han hade femton dagar på sig att ge mig mina pengar, annars kommer han få stora problem. Jag förklarade lugnt och stillsamt att den summan var dubbelt så stor som den han från början inte tänkt ge mig. Jo, eftersom man helt enkelt inte utnyttjar min godhet, för då finns det plötsligt inte längre någon godhet i mig. Hans blick och en dörr som slängdes igen, jag stark som jag inte varit sen jag kom hit.
Protesten. Jag är ingen söt liten tjej som man kan utnyttja.
De som gör misstaget att tro det är idioter.
Eat shit and die motherfucker.
Nu har de sju dagar kvar, efter det traskar jag in till de kanadensiska myndigheterna.

Jag har stora planer på att virka en halsduk, mössa och vantar i de tjusiga färgerna rosa och ljusblå. Terapiarbete.

Jag tänker på boken. Boken, boken, boken. Den där jäkla boken. Som handlar om olika saker varje dag, och idag tänker jag att boken handlar om att lämna allt, med tillbakablickar från en parkeringsplats i Uddevalla i november, en telefonlur pressad mot mitt öra, en arbetsplatskamp, sveket, ensamheten i att lämna allt, en stor jävla längtan. Ja, om en stor jävla längtan.

Och så har jag ju planer på att skiva färdigt alla de andra böckerna också. Det kommer bli många böcker. Jag kan nog dedikera en till var och en av er. Vill ni att jag skriver något särskilt?

Jag tänker att “åt helvete med allt” när jag inte vet någonting och känner att jag inte har kontroll över hur saker ska gå. Med den där kärleken och framtiden och barnen i afrika och Dexter i tv-serien, men ja, mest med kärleken. Och att det är den paniken som får mig att planera en flykt ur en grop som kan visa sig vara någonting helt annat, fast mark till exempel.
Men jag tänker “åt helvet med allt” för riktigt säker kan man aldrig vara och “längta inte bort ditt liv nu” och. Och? Jo;

Epn. Det ska ju spelas in en EP. Poesi och musik. Fast det hänger ju mycket på det där med kärleken och “helvete“. Men jag tänker att om jag nu ska gå i sönder så vore det ju trevligt om jag fick i alla fall en skiva med mig som souvenir. Och då kan ni lyssna på den och sen köpa mina böcker. Eller tvärt om. Det är i alla fall en mycket bra plan, tycker jag.

Och så ska jag lära mig spela gitarr. Bara för att. För att.

Planerna, hoppet. Sättet att långsamt räkna ut stegens vinkel mot gropen, hur kartritarna konstruerade labyrinten, orden som inte skrämmer bort utan drar till sig hjälten i historien.

Storslagna planer, för att undvika botten.
Jag räcker långfinger mot botten och börjar klättra.

NU.

En enda chans till

dagar som denna försöker jag lämna huset men blir sittande handlingsförlamad på min säng i en källare i norra Vancouver, jag går de tre stegen mellan bokhyllan och garderoben för att försöka hitta riktning, en bok att läsa, ett klädesplagg att laga

dagar som denna ringer jag inte mina nya vänner eftersom jag saknar mina gamla alldeles för mycket, jag är hungrig men lagar ingen mat, är inte sugen på chips och om någon knackar på min dörr och frågar om jag vill ha godis är jag artig och tar bara en

dagar som denna vill jag inte vara med längre
jag vill inte skriva någon bok med så dålig struktur att inte ens jag förstår vad den handlar om, dagar som den här ser jag tydligt att det inte finns någon bok att tala om

dagar som den här drar jag bort täcket från sängen, sträcker ut lakanet och viker sedan sakta ihop alla mina kläder, sorterar mina papper, plockar ner texter och foton från väggarna och packar mina väskor

dagar som denna är jag redo att lämna allt

dagar som denna blir klockan sju på eftermiddagen innan hungern tar över och jag måste lämna huset, och hur jag än gör så hamnar jag ändå på McDonalds, Lonsdale and 18th

dagar som denna känns det som om allting kommer närmare i alldeles för hög hastighet och när jag försöker hoppa undan så följer allting efter och jag vill inte vara med längre

jag vill inte vara med längre

dagar som denna inser jag hur bra jag passar med den stora ensamheten på McDonalds,
de gamla männen med sina pappersmuggar med kallt kaffe, de uttråkade tonåringarna som väntar på något större, de anställda som försöker få livet att gå ihop
när vi höjer blicken från våra dagstidningar, papperskoppar och brickor ser vi inte varandra utan ett avstånd vi inte kan nå, barnen förlorade i en rättstvist, en måndag som kommer alldeles för snabbt,
vi är tystnaden mellan fritösernas pip,

blicken spänd ut i ingenstans, timmarna som rullar över oss
ingen ifrågasätter våra motiv eller ber oss lämna plats för någon annan,
det här är vår fristad

dagar som denna tror jag inte på fristäder

dagar som denna vet jag precis vad som gör dagar som denna till en dag som denna men vägrar ta konsekvenserna av de insikterna
dagar som denna blundar jag och tittar bort

dagar som denna är mitt liv ett avsnitt ut Seinfelt, fast om publiken mot förmodan skrattar så är det på fel ställen, dagar som denna handlar om absolut ingenting och om Elain, Kramer eller George ringer så stänger jag av ljudet och sitter ensam på min amerikanska diner
ingen hamnar i den sortens problem som man sen gärna berättar roat om för sin vänner

dagar som denna har jag i förväg haft planer på att träffa människor jag egentligen inte vill umgås med och som egentligen inte vill umgås med mig, dagar som denna låter jag alltid bli att träffa dem

dagar som denna är jag noggrann med att bära ner skorna och ytterkläderna till mitt rum, låsa efter mig även om mina rumskamrater snart ska komma hem, stänga dörren om mig,
dagar som denna är jag inte hemma, lämnar bara rummet när de andra lagt sig, sitter i ett mörkt vardagsrum och känner att allting kommer gå sönder
dagar som denna håller jag mig för gråt, för det är det enda jag har att hålla fast vid

dagar som denna är jag stereotypen av en enäggstvilling, fantomsmärtor över avstånden mellan oss inatt, jag kollar upp flygbiljetter, tittar på kort av henne, planerar att klippa mig och färga håret, köpa samma kläder
dagar som denna är jag avståndet mellan två förlorade systrar, en omöjlig kärlek och en världsdel som försöker dra sig loss för att möta en annan, världshavet som ligger i vägen

dagar som denna ber ingen mig att gå och lägga mig
dagar som denna har tröttheten ingenting med sömn att göra,
handlar inte om slutna ögon

dagar som denna kommer jag hem till ett mörker, packar långsamt upp mina väskor igen, sätter varsamt upp fotografierna av avsnitten ur mitt liv, svär på ett språk ingen förstår och bestämmer mig för att ge det en chans till, en enda chans till

sen förbannar jag det som gjorde oss till människor

Capitalism sucks

jag har gått ut i krig mot min förra arbetsgivare

det känns bra

mesjenny vs jenny 0 - 1


stay tuned

Krigsfilmer

webbsidan kan inte visas
din dator upplever problem med att visa cockies
du har inte behörighet att se innehållet på dina sidan




lugna ner er
jag upplever tekniska problem
vill inte gå upp om morgonen,
svårt att få fötterna ur sängen,
säger fel saker på fel ställen

jag saknar regissör
har ingen som ber mig prata med lite mer inlevelse
och om någon bad mig om en omtagning skulle jag inte bara tänka "vafandetdärvarjumästerligt" utan också "äntligenennychans"

men ni får faktiskt ta det lite lugnt
för jag har inga manusförfattare som berättar för mig vad som händer i nästa avsnitt,
inga stand-ins som är beredda att hoppa in ifall allting går åt helvete och statisterna är som hämtade ur en zombiefilm

men, oroa er inte
jag tittar på mycket krigsfilm och har bytt ett löfte om att skriva färdigt min bok mot en "Swedes for Obama"-knapp

och hade det inte varit för att Obama är ett av två dåliga val så hade boken kanske blivit klar innan valet,
nu måste jag informera om att min hårddisk inte pallar mycket mer
och jag har svårt att gå upp om morgonen,
svårt att få fötterna ur sängen,
lovar fel saker på fel ställen

och krigsfilmer, förstås
krigsfilmer





(och en jävla känsla som jag inte kan beskriva, så därför jag jag inte det, just nu, utan tittar istället på en krigsfilm)

Natthärberget

Det här är en mycket bra dikt, hittad på min väns blogg Fiendeland som tyvärr inte uppdateras längre. Men mycket läsvärt finns där.


Natthärberget

Jag hör att i New York, på hörnet av 26:e gatan och Broadway,
om vintermånaderna, står där varje kväll en man,
och åt de hemlösa som samlar sig där
skaffar han, genom att be de förbipasserande om hjälp,
plats på härbärget.

Världen blir därigenom inte annorlunda.
Förhållandet mellan människor förbättras inte.
Utsugningens tidsålder förkortas därigenom inte.
Men några män har nattlogi.
Vinden hålls undan från dem en hel natt.
Den snö som skulle fallit på dem, faller på gatan.

Lägg inte bort boken när du läser detta, du människa!

Några män har nattlogi.
Vinden hålls undan från dem en hel natt.
Den snö som skulle fallit på dem, faller på gatan.
Men världen blir därigenom inte annorlunda.
Förhållandet mellan människor förbättras inte.
Utsugningens tidsålder förkortas därigenom inte.

Av Bertholt Brecht ur Jag behöver ingen gravsten - dikter 1917-1956. Symposium, Stockholm/Stenhag:1998

Hur fungerar det här? Hur mycket måste jag satsa för att få vara med?

Detta har hänt;

Vi ligger i solen på gräset vid Lonsdale Quay. Jag säger att jag vill ha en av de amerikanska röda finbilarna som står uppställda över parken, Matt säger att han hellre vill ha en Vespa. Jag frågar honom om han köper mig en bil om jag ger honom en Vespa. Han svarar att det skulle han göra.
Vi går ner till Seabussen och han har blandskivan jag gav honom kvällen innan i sin vänstra hand, min hand i den högra.

Jag går ensam upp längs Lonsdale, går in på Dollarstore och köper en beige leksaksvespa och 40 gram chips. Bär ett leende hem längs 11th Street.


Jag blir sjuk och det är tydligt vem som smittat mig, efter att ha spenderat timmar på att fundera på om jag ska höra av mig eller inte, spela spelet eller inte, skicka ett sms eller inte så vinner rastlösheten och paniken i att inte veta var jag honom, och jag skickar iväg ett sms.


Jenny 11.02 I got a new cd for you!
Matt 11.09 Ooh, really! You are so amazing to me!
Jenny11.11 Strange, I give your life music and nice transportation, and you give me a cold. I'm stupid!
Matt 11.14 Haha, no no. You just found a good investment that will increase in value.
Jenny 11.21 If you say so. So after we released our record I can sell you on ebay and get rich?
Matt 11.23 You'd damn well better keep me.

dum som jag är frågar jag mig själv om han inte kan reglerna på spelet vi spelar, men ler och känner mig lite varmare inuti.


JAG ÄR EN IDIOT PÅ EN FULTRIPP AV ENDORFINER

de kanadensiska ridande poliserna står uppradade med sin hästar och ber mig att sträcka händerna i luften och sakta backa bort från mitt offer
men jag viftar med händerna och håller fast för allt vad jag är värd
I damn well better keep this one